Jerusalem från kanaanéernas Urusalim till Donald Trump Train Station

Jerusalem har, som alla historiskt bevandrade vet, gång efter annan bytt ägare. När det gäller antiken är dessa många ägarskiften inget att förvåna sig över. Staden låg då, liksom det som i dag är Israel, Palestina, Libanon, Jordanien och Syrien, mellan de båda stormakterna Egypten i sydväst och Assyrien/Babylonien i nordöst, och dessas arméer var gång på gång på marsch längs den smala och bördiga östra kusten av Medelhavet. Det har till och med fått till följd att Uppenbarelsebokens store visionär lokaliserade sluttidens stora kraftmätning till Harmagedon (Upp 16:16), ”Megiddos berg”, den plats där så många fältslag hade ägt rum i gammaltestamentlig tid och som därför fick bli en symbol för sluttidens prövningar.

I våra dagar har området längs Medelhavets östra strand inte samma betydelse. Stormakternas arméer ”behöver” inte längre marschera genom landet. Ändå är kampen om Jerusalem hetare än någonsin förut och står i centrum för världspolitiken. En titt på tabellen på nästa sida kan belysa varför det är så: Under de senaste 1 400 åren har staden varit i muslimska händer omkring 1 200 år, omkring 200 år i kristna och knappt 100 år i judiska. Detta har med nödvändighet gett staden en arabisk, övervägande muslimsk prägel, som inte får tas ifrån den.

Helig stad för tre religioner

Men man kan också ställa frågan om stadens betydelse för judar, kristna och muslimer, oavsett deras nationalitet och etnicitet. Varför är Jerusalem så viktigt för bekännare av judisk, kristen eller muslimsk tro? Vad beträffar den kristna kyrkan är frågan lätt att besvara: Det var här som de absolut avgörande händelserna i frälsningshistorien utspelade sig – Jesu födelse en knapp mil söderut i Betlehem, och hans död och uppståndelse mitt i vad som i dag är Gamla staden i östra Jerusalem. Kristna får inte fråntas rätten att vallfärda till dessa platser, som för all framtid har skrivits in i kyrkans historia. Varje strävan att försvåra för kristna att själva beträda de platser där mänsklighetens frälsning förverkligades måste avvisas.

Även om Jerusalem efter tidigt 600-tal endast har varit i kristna händer ungefär ett sekel, åren 1099–1187 e.Kr. under korsfararna (ett maktinnehav som det knappast finns anledning att känna någon stolthet över) och under den brittiska mandatperioden, har staden alltid varit kristnas vallfartsmål framför alla andra. Detta börjar inte med kejsarmodern Helena utan går tillbaka ända till 100-talet. Men alltsedan Helena omkring år 325 e.Kr. fick de heliga platserna utpekade, har dessa varit kristnas mål; att trampa de stenar som Jesus trampat har varit mångas dröm, förverkligad av somliga.

Man kan resonera på motsvarande sätt beträffande judiska anspråk på staden. Det var här som kung David etablerade sin huvudstad någon gång omkring år 1000 f.Kr., och det var här som Salomos tempel uppfördes några årtionden därefter. Ännu på Jesu tid var templet centrum för den fromme judens längtan, ett mål för vallfärder någon eller några gånger i livet. Vår tids judar har också all rätt att besöka de platser som Gamla testamentet talar om; det gäller Jerusalem men också exempelvis Sinai berg i dagens Egypten.

Redan i Gamla testamentet kan vi se spåren av denna strävan att se Jerusalem som centrum för Guds handlande med sitt folk, i det fallet Israels folk. Många av Psaltarens psalmer är så kallade Sion-psalmer som lovprisar den Gud som beskyddar templet och garanterar att det ska bestå för alltid. Och kung Josia tycks omkring år 622 f.Kr. ha förbjudit all offerkult utanför Jerusalems tempelberg (2 Kung 23). Den gamla traditionen om Abrahams tilltänkta offer av sonen Isak lokaliseras till ”landet Moria” (1 Mos 22), som identifieras med den klippa där kung David lät ställa Guds ark innan templet ännu existerade (2 Krön 3). En annan text av betydelse här är 1 Mos 14 om Melkisedek, den gåtfulle prästkungen av Salem (Jerusalem?), som vid sitt möte med Abraham bar fram bröd och vin och själv tog emot tionde av denne. Den verklighet som döljer sig här bakom är och torde förbli oåtkomlig, men syftet är att koppla samman Jerusalem med denna och därmed göra staden till en del av den judiska historien ända från den förste och främste av patriarker.

De muslimska anspråken är också stora, även om Jerusalem inte har samma betydelse för muslimer som för kristna och judar. De två heligaste platserna för muslimer är Mecka och Medina i Saudiarabien, och tvärs genom historien har städer som Damaskus och Bagdad spelat en viktigare roll än Jerusalem. När Koranen talar om Muhammeds resa på sin bevingade häst Burak till ”den fjärran böneplatsen” (Sura 17), har denna ofta identifierats med al-Aksa-moskén vid Tempelbergets södra ände, men det är oklart hur gammal denna identifiering i själva verket är. Däremot är det uppenbart, att Klippdomen och al-Aksa-moskén, båda belägna på Tempelberget, utgör legitima vallfartsmål för fromma muslimer och inte får tas ifrån dem.

Perioder av mindre betydelse

Man kan sammanfattningsvis säga att alla de tre monoteistiska religionerna kan hävda att Jerusalem inte kan ges upp och lämnas till andra. Men det har inte alltid varit så. Sedan romarna bränt templet år 70 e.Kr. och två generationer senare byggt en rent romersk stad, Aelia Capitolina, på platsen för det gamla Jerusalem, tappade denna mycket av sin betydelse för fromma judar. Fokus kom i stället att flyttas till Galileen och framför allt till vad som i dag är Irak, där stora rabbinakademier kom att skapa den normerande versionen av Talmud, rättesnöret för all framtid för rabbinsk judendom. Jerusalem förvandlades i judars ögon till en håla i främmande (kristna och framför allt muslimska) händer.

Inte heller för muslimer har staden alltid varit viktig. Detta blev särskilt tydligt under den ottomanska (turkiska) tiden, då Jerusalem mer och mer förvandlades till en dammig avkrok i det vidsträckta turkiska väldet med dess centrum i Konstantinopel. Jerusalem har helt saknat den prakt som präglat många andra muslimska städer (Konstantinopel, Bagdad, Damaskus, Granada och Córdoba för att nämna några få). Men det långvariga muslimska innehavet av Jerusalem har ändå gett staden en betydelse som inte får förminskas.

Judiska anspråk i vår tid

Den strävan att göra Jerusalem till en israelitisk-judisk stad som vi kan skymta redan i Gamla testamentet är än tydligare i vår egen tid. Jag exemplifierar det med en i och för sig ganska betydelselös symbolhandling, nämligen firandet år 2000 av Jerusalems 3 000-årsjubileum som huvudstad för kung Davids enade rike (underförstått också för vår tids Israel). Den historiska atlas över Jerusalem som då gavs ut var försedd med ett förord av stadens dåvarande borgmästare Ehud Olmert, senare landets premiärminister. Han omtalar här staden som ”our beloved capital” men säger också, att den är ”the holy city for Jews, Moslems and Christians around the world”.

Samtidigt som Olmert alltså formulerade sig balanserat i en publikation som denna, händer mycket på marken; man strävar efter att skapa ”fakta” som ska göra det omöjligt att vrida klockan tillbaka. Varför har det blivit så? De ursprungliga sionisterna med Theodor Herzl och Chaim Weizmann i spetsen var inte på något sätt religiösa utan helt sekulära judar, för vilka ”det heliga landet” egentligen saknade betydelse. Man talade till och med om att upprätta ett judiskt nationalhem på Madagaskar eller i Uganda, för att nämna några exempel. Det blev emellertid det dåvarande brittiska mandatområdet i Palestina, men ännu var Jerusalem utanför blickfältet. Weizmann bejakade förslagen om en delning av landet i en judisk och en arabisk zon och med Jerusalem utanför (under fortsatt brittiskt styre). En senare ledare som landsfadern David Ben-Gurion strävade efter en delning av Jerusalem i en västra judisk del och en östra arabisk del. Fokus lades i stället på judisk kolonisering av kustslätten och delar av Galileen, främst i Jisreelslätten, Jordandalen upp till Huleträsken, samt inte minst Negevöknen i söder. Jerusalem sågs som de fromma (ultra)ortodoxa judarnas bakåtsträvande ghetto.

Det var i själva verket knappast före kriget år 1948 som innehavet av Jerusalem på allvar blev en del av det sionistiska programmet. Och först med blixtsegern i kriget år 1967 var man herrar över staden i dess helhet, och den delade stad som Ben-Gurion såg framför sig förvandlades till ”Jerusalem One and Eternal” och ”One City Indivisible”. Det arabiska östra Jerusalem med omnejd inlemmades i staten Israel och kom efter hand att omringas av en rad bosättningar med syfte att förvandla hela regionen till en judisk storstad, i dag större än Tel Aviv nere vid Medelhavskusten.

Varje land har rätt att själv välja sin huvudstad, så också Israel. Problemet i det här fallet är att de delningsförslag av landet som presenterades före kriget år 1948 utgick ifrån att Jerusalem skulle ställas under internationellt styre och varken tillhöra den judiska eller den arabiska sidan. Man har på arabisk sida inte velat acceptera att väst­ra Jerusalem som resultat av detta krig kom att tillhöra Israel, och man har här fått större delen av världssamfundet med sig. Därför har de flesta länder (med få undantag, på senare år inga) placerat sina ambassader i Tel Aviv, vilket Israel motvilligt tvingats att acceptera.

USA har sedan länge fattat ett principbeslut att placera sin ambassad i Jerusalem, men verkställandet av beslutet har skjutits upp var sjätte månad år efter år i hopp om att på detta sätt underlätta den nu så djupfrusna fredsprocessen. President Trumps beslut är därför inte ett nytt beslut utan innebär ”endast” att han inte längre skjuter verkställandet av ambassadflytten på en obestämd framtid.

Rubrikens ord om ”Donald Trump Train Station” syftar på premiärminister Benjamin Netanyahus förslag att den snart färdigställda järnvägen från Tel Aviv ska ha sin slutstation (under jorden) vid Västra Muren och få namnet ”Donald Trump Train Station”. Namnet speglar en israelisk politisk triumf men kommer utan tvekan att bli en nagel i ögat för alla som ifrågasätter det rättfärdiga i staten Israels strävanden vad gäller Jerusalem.

Litteratur

Karen Armstrong: Historien om Jerusalem. Forum 1997.

Dan Bahat: The Illustrated Atlas of Jerusalem. Carta 1989.

Sabri Giroud m.fl.: Palestine & Palestinians. Alternative Tourism Group 2005.

Max Küchler: Jerusalem. Ein Handbuch und Studienreiseführer zur Heiligen Stadt .Vandenhoeck & Ruprecht 2007.

Simon Sebag Montefiore: Jerusalem. Norstedts 2011.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.