Himmelska dofter – liturgisk användning av rökelse och välluktande olja i historia och nutid

”Den som gör sådan rökelse för att njuta dess vällukt skall utstötas ur sitt folk” (2 Mos 30:38). Med dessa bistra ord avslutas den korta text som reglerar användningen av rökelse i den israelitiska gudstjänsten. Meningen är förmodligen inte att en vällukt i sig är fel utan att inskärpa den liturgiska aspekten av det hela. Att man i teologiska sammanhang inte var främmande för vällukten framgår av ett ställe i början av Bibeln, där det beskrivs hur Herren kände den blidkande lukten från Noas offer och då fattar beslutet att aldrig mera utsätta jorden för en sådan prövning som den stora floden innebar (1 Mos 8:20–22). Vad som kunde kallas det gudomliga luktsinnet avvärjer en hotande katastrof.

Klart är att rökelsen hade en fast plats i den israelitiska tempelgudstjänsten. På den punkten avvek man inte från den mångreligiösa omgivningen. Den var knuten till offerliturgin och fick därför aldrig insteg i synagogan. I och med templets fall år 71 e.Kr. försvann rökelsen ur judendomens liturgi. Redan dessförinnan hade den delvis blivit spiritualiserad, vilket omvittnas av talesätt som detta: ”Låt min bön vara rökelse för dig, mina lyfta händer ett kvällsoffer” (Ps 141:2). Den gudomliga visheten har också sin plats i detta sammanhang. I Syraks 24:e kapitel talar visheten i första person: ”Som kanel och doftande kameltörne, som utsökt myrra spred jag vällukt, som galbanum och sjönagel och stakte, som rökelsemolnet i förbundets tält” (Syr 24:15).

Tidig kristendom

Den tidiga kristna gudstjänsten tog över åtskilligt från den judiska, men dit hörde inte bruket av rökelse. Till stor del beror detta på att den då sedan länge varit begränsad till Jerusalems tempel och genom sin anknytning till offret en rent prästerlig angelägenhet (Luk 1:8 f.) och inget som hörde till den offentliga gudstjänsten. Men att rökelsen spelade en desto större roll i den hedniska kulten har säkert också bidragit till detta. Den antika människan levde i en värld av lukter – inte alla angenäma. Det var inga små mängder det gällde. Plinius d.ä. uppger att det till det romerska riket årligen infördes 1 300–1 700 ton rökelse i form av 7 000–10 000 kamellaster och minst 21 ton myrra motsvarande 1 184 kamellaster. Allt detta användes inte bara i kulten utan också i hemmen.

Den unga kristna kyrkan avvisade bestämt bruket av rökelse i gudstjänsten. Arnobius från Sicca motiverar detta med dess användning i den hedniska kulten. Tertullianus och Klemens av Alexandria menar att rökelse och väldofter över huvud är etiskt neutrala och allt beror på hur man använder dem. Ett bruk i hemmet möter inga hinder. De kristna har dock ingen anledning att ha det i gudstjänsten, och före 300-talet är heller inget liturgiskt bruk av rökelse känt, åtminstone inte i väst.

Med bruket av olja, till exempel vid dopet, förhöll det sig annorlunda. Där var inte den eventuella väldoften något problem. Särskilt i den östliga kyrkan fick smörjelse med olja en central plats i den kristna initiationsriten. Här har det säkert hjälpt till att det liturgiska bruket är omnämnt i Nya testamentet, låt vara i samband med sjukdom (Mark 6:13, Jak 5:14). Hieronymus påpekar också att Jesus inte tillrättavisade Maria som smorde hans fötter med dyrbar äkta nardusbalsam ”och huset fylldes av doften från denna balsam” (Joh 12:3).

Med tiden kom synen på rökelse att förändras. Säkert har det bibliska bildspråket spelat in: ”Gud vare tack som genom Kristus alltid för mig med i sitt triumftåg och överallt låter mig sprida kristuskunskapens doft” (2 Kor 2:14). Observera kopplingen mellan kunskap (grek. gnosis) och doft. Rökelsens roll i den himmelska gudstjänsten enligt Uppenbarelseboken skall inte heller förbises. I martyrskildringarna kom den himmelska väldoften att bli ett återkommande inslag. Det äldsta exemplet är från Polykarpos martyrium (nedtecknad omkring 150), som ingår i De apostoliska fäderna. Det är fritt från legendariska utsmyckningar och präglas av att ögonvittnen berättar. När bålet med Polykarpos antänts, heter det: ”Och vi kände en vällukt som av doftande rökelse eller av kostbara kryddor” (15:2). Att reliker utsänder väldoft är inte ett ovanligt inslag i helgon- och martyrberättelser.

När behagliga dofter nämns under de förs­ta århundradena, är det sannolikt fråga om ett bildspråk utan bakgrund i en liturgisk verklighet. Så i Salomos Oden, som har kallats den äldsta kristna sångboken och kan ha sammanställts strax före cirka 200. Där läser vi ”Min andedräkt blev uppfriskad av Herrens ljuvliga doft” (11:15). Det djärvt expressiva bildspråket i odena använder sig av så många sinnen som möjligt för att förmedla ett intryck av den gudomliga verkligheten.

I den efterkonstantinska eran nämns rökelse i liturgin allt oftare. När pilgrimen Egeria besökte de heliga platserna i Jerusalem 384 låg rökelsemolnen täta i Gravkyrkan. Efraim Syriern skriver på 360-talet om hur biskop Abraham i Nisibis använde rökelse, men det framgår inte om det skedde i hans enskilda andakt eller i kyrkans gudstjänst. Efraim nämner rökelse på ett par and­ra ställen men är annars mest intresserad av den heliga oljan och dess möjlighet att vara en symbol för Kristus. Hymnerna 4–7 i samlingen De Virginitate handlar i sin helhet om just detta.

Rökelsens olika funktioner

Vad i rökelsen var det som fängslade människorna? Naturligtvis har man alltid uppskattat en behaglig doft, men det frekventa omnämnandet visar att det inte endast kan röra sig om en estetisk aspekt. Två egenskaper hos rökelsen tycks ha spelat en roll. Den var högst påtaglig, men den kunde samtidigt inte stängas in på en plats, den var både konkret och flyktig. Denna paradox tycks ha fascinerat. Men det fanns också en mera praktisk synpunkt. Samtidigt som den gjorde liturgin högtidlig, kunde den också neutralisera andra, mindre behagliga luktämnen.

Men inte heller detta räcker för att förklara intresset för den himmelska väldoften. Man tycks ha sett ett samband mellan rökelsen och själva kunskapen om Gud, något som antyds i citatet ovan från 2 Kor 2:14. Den amerikanska patristikern Susan Ashbrook Harvey, framstående syriolog, utarbetar med stor lärdom detta motiv i sin monografi Scenting Salvation. Ancient Christianity and the Olfactory Imagination. I sin iver kanske hon överdriver denna iakttagelse, men att den finns torde vara säkert. ”Fromheten i fornkyrkan ändrade rökelsens innebörd från dess offerfunktion till en epistemologisk sådan, där relationen mellan sinnesintrycket och religiös kunskap blev det avgörande. Det innebär att rökelsen blev viktig för sin roll i utvecklandet av lukten som en kategori för religiös erfarenhet” (Harvey).

Vad det gäller är att hela kroppen med alla dess sinnesorgan är engagerad i relationen till Gud, inte endast intellektet. Efraim framhåller i sina paradishymner gång på gång kroppens betydelse för att få kunskap om Gud. Visserligen är själen det organ som främst gör att vi kan lära känna Gud, men annars gäller: ”En själ kan inte varsebli paradiset/ utan sin följeslagare, kroppen,/ sitt instrument och sin harpa” (Par 8:2). Och till kroppen hör luktsinnet.

Detta blev fallet särskilt i den östliga delen av kyrkan. I väst var man inte direkt fientlig mot lukten i religiösa sammanhang, men det är typiskt att Augustinus inte fäster någon som helst vikt vid det. Man behöll det bibliska bildspråket men utvecklade det inte. Särskilt i den karolingiska liturgin från 700-talet fick bruket av rökelse en fast plats, men någon motsvarighet till den ideologi som i öst spanns kring doften finns alls inte. Bruket av helig olja hade en fast plats i ett antal sakrament, men även där hade den östliga teologin ett större intresse.

Reformationen

Sedan dess har rökelsen haft en fast plats i katolsk liturgi. Att den skulle angripas vid reformationen var klart, bland annat därför att den var så förknippad både med mässan och med olika välsignelsehandlingar. Helt avskaffad blev den dock inte, åtminstone inte omedelbart. Flera rökelsekar har bevarats i svenska kyrkor och bevisligen använts långt fram i tiden, men det har sannolikt sin förklaring i vad Johan III sade i sitt tal till Ölands prästerskap 1588, hans sista offentliga teologiska tal. Han tar där rökelsen i försvar med motiveringen att den skall användas inte av vidskeplighet utan för att smitta inte skall spridas från de sjuka som besökte kyrkorna. Rökelse som ett desinfektionsmedel! För kungen var bruket av olja vid präst- och biskopsvigningar viktigare, eftersom dessa akters giltighet för honom tycks ha berott av det.

Dock har ett ceremoniellt bruk inte helt försvunnit inom den reformerade delen av kristenheten. Det finns belagt sporadiskt både i Tyskland och i England fram till 1700-talet. Genom den högkyrkliga rörelsens genombrott i Storbritannien under 1800-talets senare del, blev rökelse ganska vanlig i anglikansk liturgi. I dagens Sverige torde det isolerat förekomma i högkyrkliga sammanhang.

För reformatorerna var kyrkan ett rike av hörande. Man vände sig mot vad man uppfattade som en överbetoning av det synliga, det visuella i den medeltida fromheten. Men människan har flera sinnen än hörsel och syn. I längden kan inte luktsinnet helt ignoreras. Bruket av rökelse har allmänt sett gått tillbaka efter Andra Vatikankonciliets liturgiska reformer. Även om vi måste ta hänsyn till existensen av allergier, något man inte var helt medveten om tidigare, kanske det kan finnas underlag för ett rikare bruk av rökelse. Den behöver inte förvisas till enbart de stora högtiderna. Inte minst barn tycks ha ett behov av att även med luktsinnet kunna ta del av liturgin. Också här har den östliga kyrkan något att lära oss.

Litteratur

Atchley, E. G. F. C.: A History of the Use of Incense in Divine Worship. London 1909.

Harvey, Susan Ashbrook: Scenting Salvation. Ancient Christianity and the Olfactory Imagination. University of California Press 2006.

Jungmann, Josef: Missarum sollemnia. Eine genetische Erklärung der römischen Messe I–II. 4. uppl., Freiburg 1958.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.