Människan som projekt

I vårt senmoderna samhälle har männi–skan flyttat fram gränserna för sina möjligheter att förändra sitt givna biologiska arv, sin kroppsliga identitet och vidga utrymmet för sin frihet. Hennes kropp är inte längre en självklar verklighet som hon måste stå ut med och möjligtvis träna upp till ett lydigt instrument för tanke och handling. Den är inte längre ett orubbligt och fixt faktum som människan i sin strävan får ta emot som en gåva eller bära som en börda. I gångna tider hade människan utomordentligt begränsade möjligheter att gestalta sin tillvaro. Livet som helhet gick sin gilla gång, medan katastrofer och ond bråd död var hennes ständiga följeslagare.

Människans uppfattning om sig själv var stabil i den meningen att hon var utlämnad åt naturens öde. Hon föll offer för infektioner och epidemier. Hon fick dras med sina hjärtfel, sina andningsbesvär, sitt fula och vanställda utseende och en mängd andra lyten och handikapp. Den höga barnadödligheten kunde inte bli föremål för undersökning och än mindre för behandling. Hon fick finna sig i sina defekta sjukdomsalstrande genetiska anlag. Hon kunde kanske göra en andlig revision av livet men knappast revidera hjärnans kapacitet och kroppens hormonella samspel. Det var mycket som inte var tillgängligt för mänskliga ingrepp.

Utrymmet för förmågan att påverka låg inom snäva gränser. Människan ställde ofta frågan vem hon var och hur hon skulle göra, men hon var mindre i stånd att få veta vem hon ville vara, hur hon ville göra och åt vilket håll hon skulle styra sin inre potential. Visserligen har hon i alla tider träffat sina val i grundläggande livsfrågor. Men alternativen till olika val var få. Dessutom kantades hennes livsväg av fasta värderingar och normer och en social kontroll som satte upp klara skrankor för hennes livsföring.

Det senmoderna projektet

I dagens senmoderna samhälle uppfattar sig människan inte längre som ett givet faktum utan som ett olöst och vidöppet projekt. Hon betraktar inte längre sitt liv som en gåva med ett motsvarande uppdrag att förvalta gåvan väl. Hon känner knappast någon lydnad mot högre makter som skulle sätta henne i stånd att klara de prövningar hon skulle utsättas för. Livet som projekt tål ingen underkastelse, det är i stället en erövring, det är att ta livet i besittning. Det är detta som innebär självbestämmande. Visserligen har hon en grunddisposition att utgå ifrån, ett mer eller mindre hållfast och livsdugligt fundament. Men sedan börjar hon undan för undan att skapa sin egen design och bygga enligt sina egna planer. Livet danas, prövas och omprövas i ett ständigt pågående skapande. Livet har blivit en byggplats med en mängd olika byggsatser som skall fogas samman.

Livets husbygge blir emellertid aldrig klart, människan har svårt att slå sig till ro. Hennes rastlösa skapande driver henne till reparationer och renoveringar. Det innebär att hon river och skrotar redan uppförda våningar och försöker att laga och lappa ihop de skador som hon ådragit sig eller som ett nyckfullt livsöde vållat henne. Projektet är principiellt reviderbart. Och när hon strävar efter att rätta till sina egna konstruktionsfel får hon hjälp att ta sig ur knipan. Denna hjälp får hon av experter på den medicinska och sociala ingenjörskonsten, av kropps- och psykoterapeuter, plastikkirurger och gentekniker.

Trots den experthjälp som står till förfogande från konceptionen till döden är detta livsprojekt i högsta grad sårbart. Och det är denna sårbarhet som människan har svårt att komma tillrätta med. När det stormar kring hennes projekt, när misslyckanden, plågsamma och kanske obotliga sjukdomar och förluster drabbar henne finns det inte några lätt tillgängliga verktyg som hjälper henne att foga in det oförklarliga och meningslösa i livet som helhet. Det är tvivelsutan också därför som människan inte ser någon möjlighet att integrera döden i sin egen biografi. Döden har kommit att extrapoleras eftersom den avslöjar hennes slutliga vanmakt. Den bryter udden av livet som projekt.

Ett statligt uppdrag

Att människan har blivit sin egen skapare har blivit tydligast inom livsvetenskaperna, i synnerhet inom det forsknings- och behandlingsområde som kallas biomedicin. En förra året tillsatt parlamentarisk utredning med namnet Kommittén om genetisk integritet (dir. 2001:20) har fått i uppdrag att belysa och bedöma en mängd biomedicinska forskningsområden som i viss mån redan har blivit klinisk verklighet. Kommittén skall befatta sig med frågor som rör genetisk testning av embryon, foster och barn, vidare med frågor som rör genetiska bedömningar av framtida sjukdomsrisk, användning av genetisk information till den egna släkten och diverse myndigheter, etiska aspekter på genteknologiskt ”skräddarsydd behandling” och med frågor som rör mänsklig kloning (kopiering av arvsanlag) m.m. I ett tilläggsdirektiv (2002:58) har kommittén fått i uppdrag att utarbeta förslag till en ny lag för reglering av forskning på mänskliga stamceller.

Direktiven till den statliga utredningen speglar mycket tydligt människans bild av sig själv som projekt. Människan uppfattas som en bristvarelse som skall åtgärdas och fullkomnas. Vi har redan vant oss vid genetiskt- och ultraljudsbaserade undersökningar av ofödda barn. Drivkraften i forskningen på både adulta och embryonala stamceller är biologins senaste tillskott till männi-skans försök att komma åt sin egen irriterande bristfällighet. Man driver striden mot denna brist bokstavligen till en moralisk bristningsgräns, när man med hjälp av fosterdiagnostik försöker att skapa friska barn i akt och mening att använda dem som reservdelslager, som botemedel för deras genetiskt skadade syskon.

Som Mai-Len Sundin, sjukhusdirektör vid Karolinska sjukhuset, nyligen på en konferens påpekade har människan blivit ett offer för sitt eget paradigm. Det är av sjukvården som människan väntar sig befrielse från sina krämpor. Men det är just sjukvården, åtminstone stora delar av den, som själv har blivit sjuk. Hur kan vi, frågade hon, vara till hjälp för patienterna när vi inte kan hjälpa oss själva? Man forskar ivrigt på stamceller, en forskning som får tiotals miljoner i anslag, medan tusentals vårdgivare anser att de måste sjukskriva sig. Sverige ligger vid den biomedicinska frontlinjen samtidigt som vi, enligt tillgänglig statistik, har världens högsta sjukskrivningstal. Människan som projekt håller på att betvivlas av dess egna tillskyndare.

Ett nödvändigt vägval

Trots diverse bakslag är det uppenbart att människan framöver än mer kommer att betrakta sitt liv som projekt. Hennes kunskaper om sig själv och sina möjligheter kommer att växa med en brant stigande kurva. Hon kommer att få än mer utrymme för sina intressen, sina val och sina beslut. Ur ett kristet-humanistiskt perspektiv finns det knappast någon möjlighet – och inte heller någon anledning – att sätta stopp för denna utveckling. Men för att projektet skall kunna lyckas behöver det en inbyggd struktur som ger det fasthet och hållbarhet.

Först och främst bör medvetandet om ändlighet och beroende integreras i männi-skans biografi. Hon måste träffa sina livsval med stor omsorg och med uppmärksamhet på sin begränsade förmåga att gestalta sitt liv. Hon kan inte förverkliga alla önskvärda värden. Och vilket värde hon än väljer i fråga om livsform, relationer, yrkesliv och inte minst livsåskådning måste hon alltid betala ett pris. Att välja något eller någon innebär samtidigt att välja bort annat eller andra. Den etiska grundfrågan är inte om man slipper betala ett pris när man väljer ett värde. Frågan är om det värde man väljer är värt priset.

Ett viktigt inslag i livsprojektet måste vidare vara människans sociala ansvar. Hennes eget bygge löper risken att uppföras på alldeles för stort avstånd från andras. Idag ser det ut som om det kitt fattas som skapar gemenskap mellan människor. Den ofta påtalade individualismen skapar främlingskap och även utanförskap för många som saknar förmåga eller energi att skapa sitt eget projekt. Den redan nämnda sjukhusdirektören menade att det vi mest saknar är en meningsbärande grund för livet som helhet. Det måste innebära att vi inte bara skall flytta fram gränserna för våra förmågor och våra val utan också överskrida gränserna, bortom våra jordiska och förgängliga livsprojekt.