Några sätt att läsa Göran Tunström

När Göran Tunström avled för några år sedan var han en av Sveriges mest lästa och älskade författare. En postum roman är aviserad men låter vänta på sig. Men de romaner och den poesi som finns räcker långt. Hans första genombrott kom med den charmfulla ungdomsskildringen Maskrosbollen från tidigt 60-tal, en bok som inte alls åldrats så som ungdomskultur brukar göra. Det andra och mer definitiva genombrottsverket var Juloratoriet från 1983 som sedan följdes av Tjuven och Stora män som varit i Sunne. Tillsammans med Maskrosbollen och tvillingromanerna De heliga geograferna och Guddöttrarna etablerar de ett litterärt universum som många har funnit sig hemmastadda och härligt vilsna i – ett konkret värmländskt Sunne som får mytiska och kosmiska dimensioner, en liten plats som kan rymma hela världen. En mer självbiografisk bok i detta sammanhang är berättelsesamlingen Prästungen.

Hur denna fiktiva värld byggs upp skulle kunna vara ett utmärkt ämne för en stor litteraturvetenskaplig undersökning. Tunström läste till exempel religionshistorikern Mircea Eliade och tog intryck av hans idéer om hur det konkreta rummet organiseras i andliga termer, hur människor upprättar ett heligt centrum, världens navel, för att existentiellt kunna orientera sig i en annars svåröverblickbar verklighet. Spelet mellan heligt och profant rum är ständigt närvarande hos Tunström. Åtskilliga spår av Eliades undersökningar av schamanismen kan man också finna hos Tunström, till och med direkta lån av hans exempel på schamanistiska texter.

Anita Vargas doktorsavhandling Såsom i en spegel (Göteborgs universitet) har ett mycket snävare perspektiv; den är i princip en monografi över Juloratoriet. Den har inga litteraturhistoriska ambitioner, den talar inte om romanens tillkomst eller om dess ställning i författarskapet. Anita Vargas huvudintresse är narratologiskt: hur är berättelsen gjord? Man kan läsa hennes bok som en introduktion till detta spännande litteraturvetenskapliga fält. Hela vår värld tycks ju vara uppbyggd av berättelser, och vi måste skärpa vår medvetenhet om hur och varför de är gjorda, hur de verkar i och utanför oss.

I Gérard Genettes efterföljd (överhuvud är Vargas avhandling inte teoretiskt nyskapande utan fastmer fantasifullt tillämpande av vad andra tänkt) talas här om romanens tre nivåer. Historien är det kronologiska händelseförloppet. Berättelsen är den roman vi läser. Att historia och berättelse inte alls är samma sak kan man lätt inse om man tänker på deckargenren, där berättelsen så listigt och elegant som möjligt skall förvilla vår bild av och förtiga historien. Den tredje nivån kallas berättandet: vem berättar för vem och varför, vilka strategier använder romanen för att nå vilka syften? Alla dessa nivåer spelar mot varandra, samverkar för att skapa den komplexa och levande enhet som är romanen Juloratoriet. Till detta kommer också en metafiktiv nivå; litterära texter talar nästan alltid, om än för det mesta dolt, om sig själva. I Juloratoriet är det en av de fiktiva personerna som berättar, och det har stor betydelse för hur historia och berättelse tvinnas in i varandra.

Historien kan väl grovt sägas höra till romanens realistiska domän. Historien handlar om Solveig som får den befängda idén att uppföra Bachs Juloratorium i Sunne, hur hon dör i en olyckshändelse, hur hennes man Aron och hennes son Sidner hanterar sorgen och om hur hennes sonson Victor Udde många decennier senare fullföljer hennes önskan. Romanen handlar mycket om sorg, men den håller också ”glädjens kategorier vid liv” som Tunströms egna ord lyder i baksidestexten till originalupplagan – ofta citerade ord, snart klassiska.

Realismen i romanen prövas och ifrågasätts ständigt av fantastiska och övernaturliga inslag, men den överges egentligen aldrig. Greppet kan föras tillbaka på Selma Lagerlöf, Tunströms föregångare i den specifikt värmländska berättartradition han bekänner sig till. Relationen mellan Juloratoriet och Gösta Berlings saga är ett av många exempel på intertextualitet i avhandlingen, och begreppet förfinas och förgrenar sig genom hela Anita Vargas undersökning.

Hon undersöker textens olika strategier. Den etablerar en idyll för att sedan bryta sönder den och till sist återupprätta den som ett slags parodi. Den spelar mellan ljus och mörker, musik och tystnad. Den använder sig av olika former av allegori – Dantes gudomliga komedi spelar en viktig roll här som intertext. Det intressantaste i avhandlingen är dock det kapitel där Anita Varga undersöker den religiösa diskursen i romanen. Hon visar hur Luthers lära om kallelselivet och mystikernas väg in i den stora natten är underliggande mönster i Arons och Sidners stora sorgearbete. Mer på textens yta finns Swedenborgs bok Den äktenskapliga kärleken och dess motsats. Boken nämns i romanen, och den sätter igång Sidners resa in i grubbel och sinnessjukdom. Kapitlet ”Om smekningar”, ett av romanens vackraste partier, är djupt bemängt med Swedenborgreferenser. Också legendens genre tycks styra mycket av romanens struktur.

Avhandlingen är tung men inte övertung av teori. Den är i stort sett läsbar för den som sett inte bara den realistiska ytan utan också något av djupet i Tunströms text. Litteraturvetenskapens verktygslåda har förnyats radikalt de senaste decennierna, och det är oftast (men inte alltid) av godo. Alla de nya teorierna introducerades under 70-talet av främst Kurt Aspelin i en lång serie antologier, men de bröt igenom i början på 80-talet under paraplynamnet poststrukturalism. Ungefär samtidigt och delvis av samma personer lanserades nya estetiska ideal under beteckningen postmodernism. Just denna samtidighet har nog orsakat en del missförstånd och oklarheter; postmodernism kan idag betyda ungefär vad som helst. Ett av skälen till alla sammanblandningar torde väl vara att idéimporten till Sverige för tjugo år sedan sköttes nästan uteslutande av litteraturvetare och litteraturkritiker. Man behöver inte acceptera det postmoderna för att bejaka litteraturvetenskapens förnyelse. Textstudiet tog över från idéhistorien och de sociologiska och biografiska perspektiven. Förfinad och svårtydd psykoanalys ersatte den gottköpspsykologi som tidigare dominerat. På det fältet har mycket obegripligt dock producerats vid svenska universitet. Idag kan man kanske se en återgång, på nya premisser, till den klassiska litteraturhistorien. De stora biografierna är till exempel tillbaka på bokmarknaden (det senaste exemplet är Carina Burmans bok om Fredrika Bremer). Biografin och den historiska framställningen var inte av så stort intresse för poststrukturalisterna, men en syntes mellan historiskt och strukturellt studium kan vara på väg. Anita Vargas studie är dock, som sagt, inget exempel på just detta. Men hennes analysverktyg är utmärkta för en roman mitt mellan realism och modernism som Juloratoriet, de behöver inte den nya postmoderna konsten för att visa sin fulla verkningsgrad. Dock blev det ju så att Tunström själv i sina sista böcker närmade sig just postmodernismen så som den praktiseras av till exempel Salman Rushdie och Paul Auster.