Människans envälde

En ny etik har de senaste 20 åren energiskt förfäktats av många vetenskapsmän, filosofer och politiker. De menar att den hävdvunna uppfattningen om rätt och fel inte längre håller måttet. Den har spelat ut sin roll. Kritiken vänder sig framför allt mot att människans etiska insikt och moraliska preferens enbart har orienterat sig mot den egna arten, mot medmänniskan. Andra levande varelser eller naturen som helhet har människan inte behövt bry sig om. Hon har fatt använda dem som medel för sina syften.

Enligt de etiska nydanarna borde vår insikt om rätt och fel förändras. Den borde snarast möjligt inkludera ett medvetande om att medmänniskan inte är det enda eller det exklusiva moraliska målet. Även andra värden i skapelsen skall väcka hennes uppmärksamhet och mobilisera hennes ansvar. Två etiska synsätt har här kommit att stå mot varandra. Den antropocentriska (från grekiskan anthropos, människa) etiken innebär att människan och hennes behov står i centrum och att naturen är till för människans skull. Den biocentriska (från bios, liv) etiken innebär att naturen har ett egenvärde, oberoende av dess nytta eller skada för människan. Allt levande har utifrån detta senare synsätt en inneboende rätt till existens.

Antropocentrisk etik

Det hör till kritiken mot det antropocentriska synsättet att det okritiskt skiljer mellan mål och medel. Distinktionen har givetvis förödande konsekvenser när man påstår att endast människan är ett mål i sig, med anspråk på respekt för sin egen skull, medan alla andra levande varelser får betraktas och behandlas som medel. Det är inte minst den judisk-kristna traditionen som utgör en omtyckt och flitigt använd måltavla för denna kritik. Enligt denna tradition är det nämligen människan och ingen annan som är skapad till Guds avbild och till att ”råda över jorden” (1 Mos 1:26). Och människorna fick- och följde – den gudomliga befallningen: ”var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er” (1 Mos 1:28).

Skapelseberättelsen återger, och sanktionerar, människans kamp med eller snarare mot naturen. Att utöva sitt herravälde över en hotfull och farlig natur var hennes enda sätt att överleva. Det var ett självklart moraliskt imperativ att lägga jorden under sig och söka tämja naturen. Hon hade inget annat val än att utvinna sin dagliga föda ur en motsträvig natur. Det kom emellertid en brytpunkt där den hotade människan själv förvandlades till ett hot mot naturen. Ekonomiska intressen råkar i konflikt med naturens ekologiska krav.

Människan fortsatte emellertid att bevaka sin särställning i naturen. I västerlandets idehistoria är det främst två filosofer, nämligen Francis Bacon (1561-1626) och Rene Descartes (1596-1650) som mer än andra har befäst den antropocentriska etiken. Engelsmannen Bacon, en banbrytande gestalt för den moderna naturvetenskapens framväxt, betraktade naturen som en ”argbiggd” som skall tuktas och tyglas till en lydig slav: ”Naturen måste bemästras och besegras”. Sedan Bacon har kunskap kommit att uppfattas som ett maktmedel, i synnerhet i förhållande till naturen.

Enligt Descartes är ett djur inte mer än ett slutet kemiskt-fysikaliskt system som liksom stenar eller metall följer vissa givna naturlagar. Djur är inte mer än komplexa maskiner. Det som skiljer människan från djuren är hennes själ som ger henne ett övertag över djuren och hela naturen och berättigar hennes herravälde över dem. Människans traditionella självuppfattning och privilegierade plats i naturen fick genom både Bacon och Descartes ett slags vetenskaplig legitimitet.

Biocentrisk etik

Människans särställning i skapelsen kunde inte längre tolereras – och kritiken mot den inte längre utebli – när motståndarna i det nämnda hotscenariot bytte roller, dvs när det inte längre i första hand var naturen som hotade människan utan när människan började få makt över naturen. Inställningen till naturen förändrades i och med upplysningstiden genom teknikens och naturvetenskapens framsteg. Först i vår egen tid har människan börjat inse att naturen inte på samma sätt som tidigare skall tyglas och tämjas utan i stället skonas och besparas onödiga ingrepp. Hennes framfart i naturen skall hejdas och förvandlas till långsiktig samverkan.

En av den biocentriska etikens främsta företrädare, den australiensiske filosofen Peter Singer, klandrar det antropocentriska synsättet som har dominerat i västerlandet och kallar det för artegoism, ”artism” eller speciesism (från latinet species, art). Artismen är en variant av rasism fast mot djur. I sitt huvudverk Animal Liberation (Djurens frigörelse, Nya Doxa, Falun 1992) vänder sig Singer mot den herremoral som rättfärdigar vilka övergrepp som helst mot levande varelser som har förmågan att lida. Han kräver att människan inte längre får vara det enda undantaget från övergrepp.

Singers kritik vänder sig alltså mot den självgoda mänskliga arten som placerar sig själv i centrum av verkligheten och hävdar sin privilegierade och unika ställning. Singer baserar sin uppfattning på att djur, liksom människor, kan ha intressen, exempelvis av att leva och utvecklas. Människan har moraliskt ansvar att ta hänsyn till dessa intressen. Här tigger enligt Singer felet i den gamla antropocentriska etiken som vägrade visa hänsyn till livet i dess helhet. Det egentliga brott som människan begår är att hon gör anspråk på en särställning.

Kritiken ifrågasatt

Singers kritik mot den antropocentriska etiken har fått många anhängare. Hans ståndpunkt verkar vara väl förankrad i vår tids tänkande och våra värderingar, hans ställningstagande välgrundat och välmotiverat. Men frågan är om hans kritik mot den antropocentriska grundhållningens ursprungliga utformning och inriktning håller. Människan har aldrig fått carte blanche och ett oinskränkt herravälde över skapelsen. Det är detta man med fog kan ifrågasätta. Visserligen har människan alltför ofta framträtt som en arrogant despot både mot sig själv och mot andra arter. Hon är en mästare i att döda. I det avseendet utklassar hon alla sina konkurrenter.

Artegoismen som sådan delar människan emellertid med alla andra varelser. Det är artens normala beteende. Även djur tär på jordens resurser. Tigern jagar sitt byte, bävern bygger sin damm, växternas rötter suger näring ur jorden – långt innan människan kom med i samspelet har resursöverföring varit en förutsättning i naturen. Långt före människan har andra varelser uppfyllt jorden och lagt den under sig. Bruk och förbrukning är ett universellt fenomen. Alla arter vill hävda sig.

Problemet är att mänskoarten har samlat så mycket kunskap och fatt sådan makt över naturen att de andra arternas naturliga motstånd och förmåga till överlevnad hotas. Det instrument som i detta läge återstår för att begränsa människans makt är hennes självkontroll, hennes självcensur. I stället för det naturliga urvalet måste moralen påverka naturens gång. Naturen kommer i fortsättningen inte att kunna reglera sig själv om inte människan med förnuft och moral reglerar sin makt över den. Djur behöver inte avväga mellan evolution och samverkan eller kontinuum. Men människan både kan och måste göra det. Hon kan med ett växande antal artmedlemmar och sin tekniska färdighet få systemet att kollapsa genom den övermakt hon förfogar över gentemot övriga arter. Det är djupt tragiskt att hon kan bryta sig ur samspelet med naturen och att hon kan åstadkomma kaos i naturens samspel. Men det finns ännu hopp om att hon med ansvar och kunskap skall kunna bevara världen.

Det är detta ansvar för helheten som är själva kärnan i den antropocentriska etiken. Om man förnekar människans moraliska särställning och okritiskt anammar en biocentrisk hållning bagatelliserar man hennes ansvar och legitimerar i själva verket hennes artegoism. Poängen är att människan är den enda varelse som kan inse att hon inte får utöva sitt envälde över naturen även om hon kan det. Att visa ansvar för och hänsyn till hela verkligheten, även till naturen, förutsätter människans unika ställning i skapelsen.

Ansvar för helheten

Det är därför som människan särställning måste bevaras. Hon förblir skapelsens enda moraliska subjekt, dess enda animal morale. Som moraliskt subjekt har hon plikter och skyldigheter som man inte kan kräva av djur. Valet står alltså inte mellan en antropocentrisk och en annan etik. Valet står emellan en an~ svars6-lld och en ansvarslös eller despotisk antropocentrism.

Lian kan förstå den indignation som många känner inför den till synes bristande känsla för naturen som förekommer i skapelseberättelsens text om människans uppdrag att lägga jorden under sig. Den konkreta situation eller ram inom vilken texten har kommit till utgick från att människans liv var hotat av en skrämmande natur. Att söka herravälde över den farliga naturen var för skapelseberättelsens människor en självklart moraliskt imperativ.

Den biocentriskt förankrade kritiken mot den bibliska skapelseberättelsen och den antropocentriska etiken far visserligen inte nonchaleras. Kritiken kanske rentav hjälper till att tolka skapelseberättelsens antropocentriska synsätt bättre. Det judiska grunddokumentet om skapelsens och mänsklighetens ursprung rymmer också ett avsnitt om en ny början efter att människan tillsammans med djuren hade överlevt i Noas ark. Alla arter skall få leva: ”Alla djur som du har hos dig skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden” (1 Mos 8:17). Enligt detta ofta bortglömda stycke skall djuren ha samma livsmöjlighet som människan. Det bör råda ett kontinuum, ett samspel.

Den antropocentriska etikens judisk-kristna rötter kan göra människans relation till andra levande varelser tydlig. Redan i själva skapelseberättelsen heter det nämligen att ”Gud satte mannen i Edens lustgård, till att bruka och bevara den” (1 Mos 2:15). Han får alltså inte bruka och förbruka eller utplåna den. Tvärtom, mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himlen och åt markens djur. Namngivning innebär ansvar. Och ansvar medför hänsynstagande.

Den som vill ta avsked från den antropocentriska etiken måste fundera över vad avskedet kostar. Ur vilka källor öser en biocentrisk etik? Hittills har den etiska diskussionen om människans rätta förhållningssätt till miljön handlat om, och letat efter, en ny etik. Det är fel strategi. Nya kunskaper och nya sakförhållanden kan mycket väl bedömas enligt en i princip redan känd etik. Det är inte en ny etik vi behöver utan en konsekvent moral.