Nu eller aldrig

En hel del kristet tankestoff och vissa kristna formuleringar lever – mer eller mindre – i det allmänna medvetandet här i landet, även utanför de bekännande kristnas led. Många är förtrogna med Fader vår och likaså, åtminstone i en äldre generation, trosbekännelsen ”Vi tro på Gud Fader allsmäktig”. Dessa texter är en del av det svenska kulturarvet, och särskilt Fader vår har satt ganska djupa spår. Ur kristen synpunkt är det naturligtvis positivt att människor trots en djupgående sekularisering är bekanta med vissa kristna kärntexter och kärnfraser.

Tanken att nyformulera dessa texter – som dagstidningarna uppmärksammade strax före jul – kan för en och annan verka riskabel: Innebär inte det att frivilligt bidra till att radera ut de sista resterna av kristet kunskapsstoff i bredare folklager? Och bär inte de hävdvunna texterna på känslovärden som gör det vanskligt att vidta förändringar?

Det är viktigt att man tänker sig noga för när man skall byta formulering av Herrens bön och trosbekännelserna i t.ex. undervisning och gudstjänst. Men samtidigt är de hittillsvarande översättningarna vid det här laget så ålderdomliga att man nu eller åtminstone snart måste ge dem en ny språkform, avsedd för alla de sammanhang där de kan tänkas bli använda. Det är inte bra ur någon synpunkt om man alltför länge vidmakthåller en situation där den gamla formen är så främmande jämförd med allt naturligt och allvarligt svenskt språk att den riskerar att bli bara en tom formel.

Särskilt när det gäller Fader vår – en översättning från latin från början av 1500-talet med medeltida svenska förlagor – kan det inte råda någon tvekan om att den situationen är uppnådd. Redan 1917 års bibelöversättare konstaterade att språket i Fader vår var antikverat (men satte sin nyöversättning i ordförklaringarna längst bak i bibeln). Ordvalet och ordföljden i texten, med dess imitationer av latinet, stod i själva verket till en del utanför det levande svenska språket redan på 1500-talet. Bönen har nog egentligen aldrig någonsin översatts till korrekt svenska före bibelkommissionens översättning 1981. Och riktig, idiomatisk svenska är naturligtvis viktig om bönen skall kunna uppfattas som allvarligt menad.

Den gamla texten har också sina innehållsliga svagheter. ”Dagligt bröd” och ”frestelse” motsvarar knappast vad som menas i den grekiska grundtexten.

Också de båda trosbekännelserna, den ”nicenska” och den ”apostoliska”, måste få en ny språkform, även om de kan sägas vara något mindre föråldrade. De är också sakligt tveksamma på flera punkter. Talet om ”din enfödde Son”, till exempel, mystifierar vad originalet i både den nicenska och den apostoliska trosbekännelsen betyder: ”din ende Son”. Den apostoliska trosbekännelsens ”avlad av den helige Ande” är och har alltid varit en ren felöversättning. Att kyrkan skulle vara ”de heligas samfund” är nog inte riktigt vad som menas.

Dessutom använder de olika kyrkorna och samfunden i landet olika versioner av både Herrens bön och trosbekännelserna. Både för kunskapsförmedlingens skull och i allmänt ekumeniskt intresse borde de ha en och samma lydelse hos alla, om inga tungt vägande skäl gör det omöjligt. Motsvarande åtgärd har redan tidigare vidtagits på andra och betydligt större språkområden.

En nygestaltning av dessa tre kärntexter kräver ordentlig eftertanke över vad det är man överför till svenska. När det gäller Herrens bön är det givetvis texten så som den föreligger i Matteusevangeliet på grekiska. Den har redan nyöversatts i NT 81. Med tanke på att bibelkommissionens översättning är huvudtexten för det svenska språkområdet skall det till mycket starka skäl för att göra ytterligare en version. Den måste i så fall vara entydigt bättre, sakligt och språkligt.

I fråga om den apostoliska trosbekännelsen kan det inte heller föreligga någon tvekan om vad som utgör grundtext: den latinska standardtexten från 6/700-talet. Problemen är större med den stora ekumeniska trosbekännelsen, den som i Sverige brukar kallas den nicenska. Men det enda rimliga grundtextvalet är här den grekiska originaltexten från slutet av 300-talet. Den kom att förses med ett par tillägg i den latinska tradition som också nådde Sverige på medeltiden. Ett av dessa tillägg, att Anden ”utgår från Fadern och Sonen”, har genom tiderna utgjort en stötesten för österns kristna. Skall en ny svensk textversion vara i verklig mening ekumenisk, måste den utformas så att även ortodoxa kristna kan bejaka den. Det gör att det inte går att tänka sig något annat som grundval för översättningen än den grekiska grundtexten, utan senare tillägg. Detta val behöver och skall inte tolkas som teologisk självuppgivelse från de västliga kyrkornas sida.

I en liten skrift med namnet Herrens bön, den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen har nu professorerna Birger Gerhardsson och Per-Erik Persson på ekumeniskt uppdrag lämnat förslag till nyöversättning av de tre texterna. Både förslagen och den påfallande knapphändiga kommentaren visar dock att åtskillig eftertanke återstår innan nya gemensamma texter är i sikte.

Valet av grundtext för den nicenska trosbekännelsen är oklart. Den sakliga och språkliga ambitionsnivån måste höjas. De brister som förslaget – med sina goda sidor – är behäftade med är av den arten att man måste hysa farhågor när det gäller slutresultatets kvalitet.

Att man ekumeniskt skulle enas om en Fader vår text som ser ut som en på snart sagt alla punkter försämrande bearbetning av översättningen i NT 81 (som redan fått betydande ingång i en del av samfunden) förefaller inte särskilt framsynt. När det gäller trosbekännelserna krävs åtskilligt mer av eftertanke över vad som verkligen menas i originaltexterna och över hur det bör uttryckas på svenska.

Frågan om ekumenisk nyöversättning av dessa texter har diskuterats i snart tjugo år i Sverige. Påtaglig tröghet har funnits när det gällt att föra saken till konkret resultat, och förmodligen gäller: nu eller aldrig. Samtidigt kan nyöversättningar av de här texterna inte improviseras. Det ställs högre krav på dem, både i fråga om innehållslig korrekthet och i fråga om svensk stil och rytm, än det kanske gör på några andra texter.