Människovärdet och den religiösa dialogen

I sin nyaste rundskrivelse om kyrkans mission (Redemptoris missio) framhåller Johannes Paulus II, att kristendomen i mötet med andra religioner finner spår av Kristi närvaro och Andens verkan. Dialogen över gränserna leder samtidigt till djupare insikt om den gudomliga uppenbarelsens fullhet i Jesus Kristus och till att djupare besinna den kristna identiteten. Respekten för allt som Guds helige Ande verkar i vår värld försvagar inte utan snarare förstärker medvetandet om att Jesus Kristus är ”den egentliga vägen” till Gud (nr 55–57). Övertygelsen om kristendomens sanning och gränsöverskridande samtal, om dess identitet och behov av dialog, står inte i vägen för varandra, de stärker varandra.

Påvens missionsencyklika inbjuder till en reflexion om förhållandet mellan identitet och dialog. Beredskapen till dialog med oliktänkande har kanske inte alltid varit det mest markanta draget i kyrkans historia. Den har emellertid alltid haft sin hemortsrätt i kyrkan. Sedan Andra vatikankonciliet har dialogen satt sin prägel på kyrkans liv och förhållande till andra religioner och kulturer. Kyrkan har inte något monopol på att tolka verkligheten. Det finns en mångfald aktörer inom andra religioner och andra kunskapsområden som har fått och förmedlat viktiga insikter om verkligheten.

Dialogens villkor

Vad betyder dialog? Ett gynnsamt utgångsläge är att de personer som för dialogen skall ha vunnit klarhet över sin egen ståndpunkt. De skall förfoga över tillräcklig kunskap om och förmåga att uttrycka sin egen uppfattning. Dialogen förutsätter en förankring, en egen profil, en identitet. Det finns i vår tid ett utbrett missförstånd om att ju mindre en människa har tagit ställning, desto bättre står hon rustad för en dialog. Hon är kanske rädd att själv bli tagen på allvar. Dialog utan identitet kan också lätt urarta i en allmänt grumlig generositet mot oliktänkande och är inte mycket mer än en trevlig variant av godtycklighet. Dialog utan identitet är tom.

För att dialogen skall kunna fungera måste ytterligare ett villkor vara uppfyllt, nämligen respekt för dialogpartnern som person, lyhördhet för den andres språk och budskap, i synnerhet när budskapet avviker från den egna övertygelsen. På dagens demokratitorg måste olika stånd med skilda ideologiska utbud få förekomma. Allt som inte undergräver samhällets allmänna bästa (bonum commune) bör i princip tillåtas. För att fungera förutsätter dialogen alltså inte bara en egen ståndpunkt och identitet, den bör också utmärkas av ett rikligt mått tolerans. Det påstås att Voltaire i ett brev till en upplysningskollega skrev: ”Jag tar helt avstånd från era åsikter men kommer ända in i döden att slåss för er rätt att uttrycka dem.” Identitet utan tolerans är blind.

Toleransen mot och dialogen med andra religioner och med oliktänkande överhuvudtaget bottnar i respekten för människovärdet som är lika för alla människor. Alla som tillhör människosläktet har samma värdighet, ytterst genom den bild av Gud som alla bär i sig. Respekten för människovärdet är både den kristna och den profana humanismens vägledande grundregel och gemensamma referenspunkt. Den alltmer utbredda föreställningen om alla människors lika värde finns med i kyrkans dialogberedskap som en etisk klangbotten och sporrar intresset för det främmande och annorlunda.

Respekten för människovärdet är också grunden för respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna med rätten till liv, till religionsfrihet och samvetsfrihet som viktiga brännpunkter. Det är inte minst den nuvarande påven som vid upprepade tillfällen har hävdat samvetet som yttersta moraliska instans. Identitet utan respektfull dialog är självgod.

Den fundamentalistiska frestelsen

Det är uppenbart att ropen efter en tydligare profilering höjs i en kyrka som vid sitt senaste koncilium har betonat respekten för människovärdet och dialogen med oliktänkande. Hotar inte intresset för andra religioner och mötet med en mångfald av livstolkningar att sudda ut de egna konturerna? Lider inte den egna gemenskapen av en i längden ödesdiger identitetsförlust? Måste man inte mer än vad som skett under årtiondena efter konciliet på nytt mobilisera en samstämmighet i kyrkans andliga medvetande?

Har inte dessutom många medlemmar i kyrkan, som inte förmått hålla ihop identitet och dialog, farit illa och tagit skada av denna öppenhet utåt? Klagar inte många över att de inte längre finner sig tillrätta? Har de inte genom kyrkans väldiga uppbrott från förtrogna regioner förlorat sin hemkänsla? Och, inte minst, erbjuder inte konkurrerande konfessioner som inte bryr sig om vare sig dialog eller tolerans just det som många har kommit att sakna, nämligen en klart definierad ståndpunkt i fråga om tro och konkret livsföring?

Frågorna hopar sig, och alternativa svar dyker upp. Det är inte att undra på att budbärare och budskap med krav på ett enkelt och klart antingen – eller har funnit och tagit sin chans. De rider spärr mot tidens allmänna livskänsla och livsstil präglad av demokrati och tolerans, pluralism och dialog som inte kan förmedla trygghet i en kaotisk värld. Det är denna trygghet och fasthet i tillvaron som olika grupper med fundamentalistisk framtoning vill erbjuda.

Ett ja utan Om och Men

Fundamentalismen är inte något enhetligt fenomen. Den rymmer både bibeltrogna evangeliska och karismatiska grupper, väckelse- och bekännelserörelser och sekter av nyreligiöst-gnostiskt snitt. (Här är inte platsen att ta upp den islamska fundamentalismen som har andra rötter.) Kristna fundamentalister håller fast vid bibelns ordagranna ofelbarhet och rensar ut tänkbara konfliktämnen. Den historisktkritiska bibeltolkningen är en styggelse för dem, och följdriktigt nog bekämpar de evolutionsläran eftersom den enligt deras uppfattning strider mot bibelns skapelseberättelse.

För det fundamentalistiska tänkesättet är många kristna teologers sätt att artikulera den kristna tron för komplicerat, för intellektualistiskt. Man skall inte söka efter filosofiska förklaringsmodeller för att bättre förstå att Gud är en enda och en gemenskap i tre personer, att i Jesus Kristus möts gudomligt och mänskligt i en enda person. Man skall inte söka efter förklaringar, människans kritiska förnuft måste kopplas bort eller tiga inför skriftens entydiga vittnesbörd. Får man ifrågasätta allt? Det fundamentalistiska synsättet kräver ett Ja utan Om och Men. Det sökande förnuftet skapar bara otrygghet och andligt kaos.

På det etiska planet står omvändelsen i centrum. Du skall följa Jesus Kristus, inte ljuga, inte stjäla, behandla din familj väl, tro på det eviga livet – och akta dig för helvetet. Du måste välja mellan Gud och djävulen, mellan liv och död, mellan frälsning och förkastelse. Omvändelsen gör slut på din kris. Intressekonflikter eller värdekollisioner förekommer inte eftersom det alltid är klart på förhand vilket intresse och vilket värde som har företräde. Den moderne fundamentalisten plågas inte av några som helst identitetsbesvär.

Fundamentalismen som religiöst fenomen är alltså ett återtåg från öppenhet och tolerans, från respekten för det personliga samvetet och kravet på att tänka själv och personligen motivera ett ställningstagande till de absoluta fundamentens avskärmade trygghet. Identiteten blir självrådande, dialogen ett dödligt hot eftersom den avvisar en identitet som innebär ett ”vi här inne” och ett ”ni därute” och därmed avfärdar behovet av revirgränser som är så väsentligt för fundamentalismen. Det är också därför som ekumeniken blir en inre motsägelse och därmed omöjlig för en fundamentalist.

Ett katolskt alternativ

Man är knappast förvånad över att det fundamentalistiska synsättet inte stannar utanför den katolska kyrkans portar. Många vill värna om sin katolska identitet till varje pris, även till priset av den konciliära andan som ju vill befrämja dialogen. I enlighet med sitt krav på klarhet vill de tydligt markera kyrkans råmärken för att veta var sanningen hör hemma och var den inte, eller endast i mindre omfattning, råder. En fundamentalistisk variant inom katolska kyrkan finner man ibland i något överspända och orealistiska förväntningar på kyrkans läroämbete.

Det är knappast en lärt uppgift att visa vägen ur ett dilemma som uppenbarligen många som älskar sin kyrka befinner sig i. Till en början måste man hävda att kyrkans beredskap till dialog har kommit för att stanna. Den utgör inte ett element utanför hennes väsen, den ingår i själva hennes identitet. Ty kyrkan är till för världen, för en värld som är älskad av Gud redan före sitt möte med evangeliets befriande budskap. Denna Guds kärlek sätter sina spår överallt i världen, och det måste vara av största intresse för kyrkan att lära känna dem. Monologen – att bara tala med och till sig själv – skulle motsäga hennes eget väsen.

Det skall medges att många i sin iver att söka dialog med andra religioner och kulturer har negligerat den egna basen eller utgångspunkten för sin övertygelse. Det främmande framstår ibland som mer spännande än det man är förtrogen med. Man glömmer att inför sig själv och andra som vill lära känna den kristna trons väsen tydliggöra kärnan i kyrkans budskap. Denna budskapets kärna är både fördold och blir synlig när kyrkan firar eukaristi. Där, vid den gemensamma måltiden kring ett och samma altare, finns nämligen Guds folk på jorden som genom mötet med Kristus alltmer blir det hon innerst är (Augustinus). Där får hennes identitet sin grund, där är fundamentet för hennes självkännedom.

Kyrkan celebrerar emellertid inte sitt eget väsen i en avskärmad fästning som är skild från resten av mänskligheten och dess nöd. Hon är Guds folk på pilgrimsfärd mot både sitt och hela mänsklighetens mål. Visserligen bär hon detta mål – gemenskapen med den uppståndne Kristus – redan inom sig. Men hon är bara på väg att förstå sin tros fulla innebörd. Förvissningen om Guds närvaro befriar dem som har satt sitt hopp till honom från ängslig rädsla om sig själva och från att anfäktas av en destruktiv profilneuros.

Men denna tro befriar varken kyrkan som helhet eller den enskilde troende från att söka ett respektfullt utbyte av andlig och annan mänsklig kunskap med dem som också söker sin väg på en ofta farofylld färd. Hon har ett intresse att upptäcka en målinriktning även hos andra som ofta liknar hennes egen. Därav dialogen. Kristendomen är inte någon övning i självtillräcklighet.