av DON PRUDLO
1800- och 1900-talet visade sig bli en gyllene era för mariologins blomstring. Även om kristna visat hängivenhet till Guds moder sedan kristendomens gryning, har denna fromhet accelererat påtagligt under de senaste 200 åren. När man ser på antalet nya böner, pilgrimsleder, böneplatser och meditationer över Marias person under dessa år, kan man notera en ny livaktighet i Mariafromheten. Proklamerandet av den obefläckade avlelsen år 1854 följdes av uppenbarelserna i Lourdes. Under 1900-talet fortsatte denna trend, med uppenbarelserna i Fatima och proklamerandet år 1950 av Marias upptagning i himmelen till kropp och själ, medan Andra Vatikankonciliet formellt titulerade henne ”Kyrkans moder”. Mariabrödraskap och Mariasällskap bildades överallt, medan studier och reflektioner över hennes roll i kyrkans och enskilda kristnas liv fördjupades.
Inspirerade av dessa trender förväntade sig en del att det officiella erkännandet av Marias olika titlar skulle fortsätta stärkas. I synnerhet två av dessa, populära sedan medeltiden, var medåterlöserska och all nåds förmedlarinna. Dessa titlar hade verkligen sett en ökad popularitet över de senaste 500 åren och har fått stöd av viktiga teologer som jesuiterna Petrus Canisius och Francisco Suárez, och Alphonso dei Liguori. Dessutom användes sådana titlar (i synnerhet förmedlarinna) regelbundet av påvarna i deras officiella dokument, i synnerhet mellan Leo XIII och Pius XII. 1921 adderades festen ”Maria, all nåds förmedlarinna” till den romerska kalendern.
All denna uppmärksamhet tappade dock fart efter Andra Vatikankonciliet. De som ursprungligen planerade konciliet hade tänkt sig ett särskilt dokument för Maria, men ett antal konciliefäder fann att det var bättre att integrera henne i diskussionen om kyrkan i den dogmatiska konstitutionen Lumen gentium. Detta gjordes både för att placera Maria i en mer ecklesiologisk kontext, och för att understryka hennes roll som särskild förebild som Kristi första lärjunge. Trots detta sågs denna inkludering som en typ av degradering, och i dokumentet lyser titeln medåterlöserska med sin frånvaro, till sorg för många av de mer konservativa konciliefäderna.
Den fortsatta utvecklingen har inneburit att möjligheterna till erkännande har minskat. År 1996 avvisade en kommission med mariologiskt inriktade teologer utan särskild entusiasm att sådana titlar för Maria skulle kunna definieras. Både Johannes Paulus II och Benedictus XVI undvek att använda titlarna och nyligen uttryckte påven Franciskus spontant – som han har för vana – till och med att dessa namn är ”dumma”. Det finns därför skäl att fråga sig vad som egentligen hänt.
Först måste vi undersöka varifrån uppfattningarna har kommit och förstå vad som menas med dem. Den mest grundläggande källan för alla Marias privilegier är inkarnationen som faktum och händelse. Genom sitt fria medgivande tog Maria på sig att bli sin egen frälsares moder. Med en trofast tillit gjorde den unga kvinnans fiat Kristus, och den återlösning han gav, möjlig. Detta är den fundamentala poäng som mariologer betonar: utan Maria, ingen Kristus. Genom ett unikt privilegium skapade Gud Maria, vars medgivande han förutsett, utan påverkan från ursynden, så att hon kunde bli ett passande tabernakel för Guds son. Att hon bevarades från synden kallas för ”den obefläckade avlelsen”. Denna föregripande nåd var endast möjlig i ljuset av hennes sons offer. Maria kunde inte rädda sig själv, och gjorde det inte heller; hennes himmelska privilegium gjordes möjligt endast genom den universella återlösning som gavs genom Kristus. Denna ”nådefullhet” som hon utrustades med betyder att Maria – i fråga om värdighet och helighet – står över varje annan varelse i himlen och på jorden. Hon är den av människor och änglar som står Treenigheten närmast.
Marias samarbete med Kristi upprättelseverk pågick under hela hennes liv, från hennes tålmodiga och fördolda moderskap hela vägen till korsets fot. När hon gett sig själv genom att bära och fostra Guds son, fick hon om och om igen ge upp honom. Först till hans Faders verk, sedan till apostlarna, till folkmassorna och slutligen till döden själv. Hon gjorde så medan hon ”tog allt detta till sitt hjärta” (Luk 2:19). Johannesevangeliet skildrar Kristus när han börjar sitt offentliga liv på hennes begäran under bröllopet i Kana (Joh 2). Fastän Maria återkommer upprepade gånger senare under evangeliet och i Apostlagärningarna, ger Johannes oss här hennes sista bevarade ord, passande nog ”gör det han säger åt er”. Maria pekar ständigt ut vägen till sin son.
Det är dock vid korsets fot meditationer över Marias del i frälsningsverket verkligen har burit frukt. Otaliga konstnärliga framställningar genom hela den kristna historien har bringat material för intensiv kontemplation över den kosmiska tragedin att en moder håller sin döde sons kropp, samme son hon ammat, i sin famn. Den mest kända av dessa – och definitivt en tydlig representation av medåterlöserskedoktrinen – är Michelangelos Pietà. Hennes deltagande i lidandet har gett en anmärkningsvärd mängd teologiskt arbete. Under senmedeltiden kom allegoriska tolkningar av Joh 19:26 att lyftas fram. ”Där är din son. […] Där är din mor.” Genom att tränga in djupare än den bokstavliga förståelsen av Kristi rörande omsorg om sin egen mor, började senmedeltidens exegeter förstå den ”älskade lärjungen” (troligen Johannes) i denna passage som representant för kyrkan, eller rentav mänskligheten som helhet. Sedd på detta sätt blev Maria alla de levandes andliga mor. Många av Marias kärleksfulla namn och titlar har sitt ursprung i denna passage. Nu sedd – genom gudomlig överlåtelse – som ”kyrkans moder” blev Maria kvar med apostlarna efter lidandet och uppståndelsen, och var där när kyrkan föddes vid pingsten.
Meditationer som dessa fick de tidiga kyrkofäderna att bygga ut aposteln Paulus meditationer över Kristus som den nye Adam (se till exempel 1 Kor 15 och Rom 5). I synnerhet Irenaeus (ung. år 130–202) formulerade en ”rekapitulationsteologi”, där Kristus, ”den nye Adam”, blev mänsklighetens nya överhuvud. Men en sådan teori behövde kompletteras. Precis som det fanns en ny Adam, måste det finnas en ny Eva. Jungfru Maria, skapad lika oskyldig som jungfrun Eva, blev hennes antites. Död genom Eva, liv genom Maria. Genom Evas val, och dess överföring till Adam, skadades världen. Genom Marias val fördes heligheten tillbaka in i världen. Såsom Eva kom från Adams sida, så kom, fast tvärtom, den nye Adam från den nya Evas ”sida”. Skapelsen blev därigenom upprättad, syndens konsekvenser återställda, och Marias viktiga samverkan i den processen får inte förminskas. Fastän synden var Adams egen, och precis som återlösningen var Kristus egen, kom båda av nödvändighet genom kvinnors handlingar.
Fastän Marias deltagande var nödvändigt, måste det understrykas att hon fortfarande endast var mänsklig – syndfri, men för sin fullkomliga återlösning helt beroende av sin son. Han ensam var både Gud och människa, och det var genom hans antagande av mänsklig natur i sin moders liv som mänsklighetens försoningsprocess kunde börja. Av detta skäl har Marias livmoder suggestivt kallats ”bröllopskammaren för föreningen mellan gudomlighet och mänsklighet”. Som Anselm av Canterbury (1033–1109) sagt, ”den Gud som kunde skapa hela universum utan hjälp, återställde inte sin skadade skapelse utan Maria”. Ändå behövde hon utstå det svärd genom hjärtat som förutsågs av Simeon vid omskärelsen (Luk 2:35). Hon gick med honom till Golgata, i tyst sorg, följde sin egen son till hans avrättning. Hon kunde följa honom till korset, men hon kunde inte lida för mänskligheten. Det kunde endast han.
På korset gav Kristus det fullkomliga, eviga, försonande offret för hela mänskligheten, Maria inkluderad. Han gjorde detta ensam; han behövde ingen hjälp att utföra sitt gudomliga uppdrag. Det var han som var både präst och offer. Det som är klart i detta fall är att Kristus helt enkelt är den enda, nödvändiga medlaren mellan Gud och mänskligheten (1 Tim 2:5). Den faktiska upprättelsen, det tillfredställande offret för hela mänsklighetens syndfullhet, och vinsten, den överflödande nåden, är helt och hållet Kristi eget verk.
Men Maria var där och gav villigt sin son till Fadern. Fritt hade han blivit henne given, och fritt gav hon honom tillbaka, som ett eko av Job: ”Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn” (Job 1:21). En sådan medverkan i upprättelsen var indirekt, om också synnerligen förtjänstfull. Inte heller agerade Maria formellt som präst. Vid upprepade tillfällen under det tidiga 1900-talet fick kyrkan gå in och korrigera överdriven Mariahängivenhet som åkallade henne som ”präst”. Hon kan inte åkallas på det viset, endast Kristus är den överstepräst som samtidigt är offret. Att Maria gav sin son var inte prästerligt, i formell mening. Hennes samarbete var moraliskt och andligt stöd. Tack vare sin helighet, och endast genom Kristus, kunde hon vinna viktiga nådegåvor för Guds folk. Detta är åtskilt från den objektiva upprättelsen (som endast Kristus kunde åstadkomma). Objektivt är upprättelsen mänsklighetens försoning med Gud genom en överflödande bot för syndfullheten. Den började vid antagandet av mänsklig natur under inkarnationen och fullkomnades i påskens mysterium. Den subjektiva upprättelsen, å andra sidan, är den konkreta effekten av denna räddande handling i enskilda personer. På det viset samarbetade Maria med nåden mer fullkomligt än någon annan människa. Men i förlängningen kan man då också säga att även vi är medåterlösare (sekundära, och underställda Kristus) i vår egen och andras frälsning.
Titeln medåterlöserska är relativt ny, den dyker upp först på 1400-talet. Den har sällan använts formellt i påvliga dokument, även om påven Pius X refererade till den vid 1900-talets början. Läran behöver en utförlig förklaring. Att koppla prefixet med- till någonting antyder en jämlikhet, som om Maria och Jesus återlöser tillsammans. Detta är definitivt inte titelns innebörd, men det går att tolka den så. En sådan förståelse är svårbegriplig för kristna som följer traditioner från reformationstiden, och som tenderar att vara misstänksamma gentemot Mariafromhet. I en miljö där Mariafromheten hos vissa kan vara överdriven, och av andra kan avvisas helt, har begreppet en svår balansgång att gå. Det verkar som att svårigheterna är rätt påtagliga för den som vill förklara läran för icke-katolska västkristna, för att inte nämna svårigheterna med att finna grund för den i skriften. Problemen går dock djupare än så. Titeln reflekterar en katolsk förståelse av teologisk antropologi som många protestanter avvisar, nämligen att vi faktiskt – under nådens inflytande – medverkar till vår egen frälsning. Men titeln reflekterar katolsk sanning, när den förstås och förklaras korrekt. Maria har samarbetat med sin frälsare mer fullkomligt än någon annan människa någonsin. Hon är rentav skälet till att vi alls har en återlösare och på det viset är den upphöjda titeln medåterlöserska synnerligen passande.
Titeln ”all nåds förmedlarinna” har en betydligt djupare historisk grund. Titeln går att finna hos kyrkofäderna. Efraim Syriern sjunger ”efter förmedlaren är du förmedlarinna”. Fäderna ser detta Marias förmedlarskap som ett utflöde av hennes andliga moderskap. Eftersom Maria är Kristi kroppsliga mor, har hon blivit andlig mor för hans brud, kyrkan, säger Augustinus. Läran var levande under medeltiden och summeras väl genom en utsaga hos Bernhard av Clairvaux: ”därför är det Guds vilja att vi skulle få allting genom Maria”. Thomas av Aquino talar inte direkt om Marias roll men diskuterar hur Kristi unika förmedling inte utesluter andrahandsförmedlare (Summa Theologiae III, q. 26, a. 1). Det är dessutom så att även vi, likt vårt deltagande i återlösningen, fungerar som förmedlare när vi ber för andra eller talar om tron. Människor som Mose, David och den kristna traditionens helgon har utövat tjänsten som andrahandsförmedlare på ett föregripande sätt. Av detta skäl förtjänar verkligen Maria av alla människor titeln förmedlare. Till skillnad mot titeln medåterlöserska tvekade inte Lumen gentium att kalla Maria förmedlarinna (jfr LG 62), även om kvalifikationen ”all nåds” är utelämnad.
För att förstå denna kvalifikation behöver vi göra två separata distinktioner. För det första är Maria all nåds förmedlarinna genom sitt fria medgivande vid inkarnationen. Genom sitt samarbete med Guds plan möjliggjorde hon bokstavligen all den tillgång till nådens gåvor som senare vanns genom Kristi seger. Detta är teologiskt säkert, och medför ett absolut anspråk på titeln när den förstås rätt. En andra distinktion är dock teologiskt svårare. Många påstår att Maria sedan bebådelsen deltar i fördelandet av varje nådegåva från Gud, att faktiskt varje sådan gåva kommer till oss genom henne, genom hennes moderliga förbön inför Gud. Från Leo XIII till Pius XII var det vanligt att undervisa om Marias universella förmedling. Pius X sade till exempel att Maria är ”fördelare av varje gåva, som Jesus vunnit oss genom sin död och sitt blod”. Både Pius XI och Pius XII tycks ha hållit med om detta. Läran har försvarats åtminstone sedan Germanus av Konstantinopel på 700-talet. Den blev ganska vanlig under medeltiden och försvarades av ett flertal viktiga tidigmoderna teologer och helgon.
I fråga om huruvida dessa titlar i dag behöver någon sorts kyrkligt erkännande, finns det olika åsikter. Att förklara Maria som förmedlarinna genom hennes fria deltagande i inkarnationen är säkerställt i trons källor och, åtminstone formulerat på det viset, mycket passande som ämne för ett dogmatiskt fastställande. Mindre säkert baserat på Skriften är hennes universella förmedling av himlens nådegåvor. Denna situation hänger samman med frågor som rör titeln medåterlöserska. Det tycks behövas en större kyrklig mognad för att tydligt kunna definiera de senare två, i synnerhet i ljuset av de allvarliga ekumeniska utmaningar som en sådan deklaration innebär. För en kyrka som tänker i sekler bör detta inte vara något större problem. Marias position som den som ”hörde Guds ord och bevarade det” tillförsäkrar henne en central plats i katolikers levande fromhet. Låt dessa doktriner mogna, fördjupas och utvecklas under pilgrimskyrkans liv på jorden. Katoliker kan tryggt åberopa Maria med dessa titlar, när de förstås på rätt sätt. Att de fått stöd av många heliga män och kvinnor genom hela traditionen visar att de inte är några ”dumma” överdrifter eller påhitt, utan vägvisare in mot en djupare och mer insiktsfull förståelse av den kristna trons hjärta.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Don Prudlo är professor i katolska studier, University of Tulsa, Oklahoma.
Ur Signum nr 4/2022, s. 6–10.