av MICHAEL HJÄLM
Det som händer i Ukraina upprör många, men det har sin upprinnelse i ett nytt kallt krig som startade med bombningarna av Serbien 1999. Före bombningarna utvecklade presidenterna Bill Clinton och Boris Jeltsin en personlig vänskap som banade väg för en islossning mellan de forna ärkefienderna. Detta var dock före attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. USA före 11 september var fortfarande präglat av vad man skulle kunna kalla Fortress America liknande Fortress Catholicism före Andra Vatikankonciliet (se t. ex. Hal Brands). USA såg i stort den samlade världen som en enda stor fiende med enstaka undantag. Fiender skulle hållas på avstånd och de amerikanska länderna söder om USA betraktades som USA:s intressesfär där man störtade regeringar som kunde utgöra ett hot mot USA:s intressen. Utanför denna geopolitiska intressesfär fanns sedan den ekonomiska sfären som också skulle hållas under kontroll med tillgången på olja, andra naturtillgångar och högteknologi. Den senare intressesfären motiverade långtgående ingrepp i avlägsna länders inre politiska angelägenheter och motiverade även krig och avsättande av regeringar.
Bill Clinton var den förste presidenten efter kalla krigets slut. Clinton förenade Fortress America med idén om en värld fri från övergrepp som han själv uttryckte det i ett tal den 23 mars 1999:
”Jag vill leva i en värld där vi kan vara tillsammans, med alla våra olikheter, och där vi inte behöver oroa oss för att behöva se scener varje natt under de kommande 40 åren med etniska rensningar i någon del av världen.”
Detta är vad som lite slarvigt beskrivs som Clintondoktrinen. I sig kan den tyckas vara en eftersträvansvärd vision, men i förening med ett tungt beskydd av amerikanska intressen blir visionen godtycklig. Alltsedan andra världskriget har America first varit gällande. Det har medfört att man ständigt har gjort djävulska val. 1941 var det Hitler eller Stalin, 1972 var det Brezjnev eller Mao och 1979 var det Somoza jr eller Ortega. Valen har ofta motiverats av amerikanska intressen, såsom Franklin D. Roosevelt sägs ha uttryckt det om Nicaraguas samtida president Somoza: ”He may be a son of a bitch, but he’s our son of a bitch.”
I närtid har det handlat om att olika konflikter har behandlats olika, såsom massakrerna i Rwanda som fick pågå utan att någon ingrep, eller den etniska rensningen i Krajina i augusti 1995, en stad där serberna hade bott i över 500 år, och där man under fyra dagar fördrev 150 000 serber (Human Rights Watch, augusti 1996). Clinton var med största sannolikhet uppriktig i sin strävan mot en värld fri från etnisk rensning, men med en policy som handlade om America first blev Clintondoktrinen godtycklig, vilket i sin tur ingöt fruktan hos de länder som inte var allierade med USA. Ryssland, Serbien och en rad andra länder som befann sig på andra sidan järnridån före det kalla krigets slut hade svårt att förhålla sig till ett oförutsägbart och utifrån deras perspektiv självrättfärdigt amerikanskt handlande.
I samband med Jugoslaviens sönderfall framträdde Clintondoktrinen i öppen dager. Jugoslavien föll samman och med detta föll också den jugoslaviska armén samman. Plötsligt opererade flera olika grupperingar oberoende av varandra och ett parlamentariskt kaos uppstod, vilket i sig öppnade för såväl oberoende paramilitära grupper som arméer (ofta under oklara befälslinjer) att begå horribla övergrepp. Det är fortfarande än i dag oklart vem som ytterst gav militären order om att utföra dessa övergrepp, men det var också oklart för flertalet serber. Det finns inget som tyder på att övergreppen i vare sig Bosnien eller Kosovo hade något stöd hos befolkningen i Serbien, eller att man hade tillräcklig kännedom om dessa. Däremot har Haagtribunalen slagit fast att händelsen i till exempel Srebrenica skall anses vara ett folkmord.
Bush-administrationen [1989–1993] ansåg att Jugoslavien inte längre var ett prioriterat område och primärt en europeisk angelägenhet; helt i linje med Fortress America. Clinton reagerade i stället kraftigt och såg övergreppen i Balkan som ett brott mot mänskligheten. 1994 ville Clinton pressa de västeuropeiska staterna till åtgärder mot bosnienserberna, men lyckades inte, vilket ledde fram till massakern i Srebrenica.
Det fanns legitima skäl att ingripa mot de etniska rensningar som pågick, men de avvägningar som gjordes baserades på minimala eller inga förluster av amerikanska intressen. De preventiva åtgärder som skulle kunna ha gjorts gjordes inte och när man väl agerade ägde det rum på ett sätt som fick hela det serbiska folket att framstå som skyldiga och man bröt dessutom mot internationell rätt. Bombningarna av Serbien blev närmast en fråga om vedergällning i stället för en intervention för att beskydda människorna på marken, vilket då hade äventyrat amerikanska intressen. Det bestående resultatet blev att ett helt folk frågade sig varför man bombade Serbien, när man inte ingrep i Krajina, och bombade serberna i stället för att skydda de som behövde beskydd i Bosnien och Kosovo. Svaret är komplext där Fortress America kombinerades med drömmen om en ny värld; två verkligheter som ofta hamnade i konflikt med varandra.
Bombningarna av Serbien startade i praktiken ett nytt kallt krig. Om Nato kunde bomba Serbien så kunde man göra samma sak med Ryssland, om man ansåg det motiverat för att försvara amerikanska intressen, trots alla vackra ord om en fredlig värld. I stället för en islossning uppstod på nytt en maktkamp mellan Ryssland och USA, men som nu också drog med sig kyrkorna i främst Serbien och Ryssland. Det finns således ett samband mellan USA:s, och västvärldens, agerande i Serbien och det nu pågående kriget i Ukraina. 2000-talet innebar en ideologisk separation mellan väst och öst, och man tog hjälp av olika tänkare, bland annat Samuel P. Huntingtons The Clash of Civilizations. Med patriark Kirills tillträde 2007 kom ryska ortodoxa kyrkan att ta täten i denna ideologiska separation.
Kirill angav själv fundamentet för denna separation som en moralisk separation där väst, enligt den dåvarande metropoliten, betonar individens rättigheter framför grundläggande moraliska värden, eller som han själv uttryckte det i ett tal med rubriken ”Mänskliga rättigheter och moraliskt ansvar” i samband med det Ryska folkets världsråds kongress 2006:
”Å andra sidan, så åser vi hur – med hjälp av de mänskliga rättigheterna – ett täckelse läggs över lögner, och hur man sårar religiösa och nationella känslor. Utöver detta så integreras idéer med de mänskliga rättigheterna steg för steg som är oacceptabla inte bara för kristna utan allmänt för dem som har en traditionell moralisk förståelse av människan.”
För världens skull måste åter det ryska folket ta sitt unika ansvar, menar Kirill. Det ryska folket måste åter bli ett, vilket också inkluderar det ryska folkets enhet med staten, och det ryska folkets förbrödring med andra folk inom Ryssland. Genom denna tredelade enhet kan den ryska världen, russkij mir, bidra till världens försoning. I Tjumen 2014, samma år som Krim annekterades, under Ryska folkets världsråds kongress den 21 juni, förklarade patriark Kirill själv hur denna inre mission skulle komma att se ut:
”Evangeliet säger: ”Varje rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kan inte bestå.” För att undvika denna katastrof inom oss själva, behöver vi identifiera tre utmaningar som utmanar detta råd. Dessa problem relaterar till varandra, och kan [tillsammans] utgöra en vertikal hierarki: 1. försäkra oss om enhet och samförstånd inom det ryska folket – utan denna ömsesidiga förståelse och enhet kan inte ömsesidig förståelse och enhet uppnås på internationell nivå; 2. försäkra oss om enheten mellan det ryska folket och den ryska staten, eftersom den ryska statens kollaps på 2000-talet grundlades av diverse externa faktorer och influenser vilket gjorde att det ryska folket kom i konflikt med sin egen stat; 3. försäkra oss om enhet och samförstånd mellan det ryska folket och andra brödrafolk i vårt land.”
Det finns en historisk bakgrund till patriark Kirills vertikala hierarki. Peter den store och i än högre grad Katarina den stora omfamnade den absoluta upplysningens idéer som Voltaire förfäktade. Enkelt sammanfattat så gick den absoluta upplysningen ut på att upplysningens idéer behövde en upplyst monark eller liknande för att förverkligas. Demokratins idéer sågs här som ett hot. Om en upplyst monark gjorde sig beroende av flertalets åsikter, skulle det allmännas bästa gå förlorat genom att idealen skulle gå förlorade i den kompromiss som demokratin i praktiken förutsätter. I stället för denna kompromiss motiverade Tsarryssland en vertikal hierarki som i sin tur motiverade ett imperium. I tsarens Ryssland var tsaren den som förverkligade de sanna idealen och var därigenom ryssarnas beskyddare, och ryssarna i sin tur var slavernas beskyddare, vilka i sin tur var kristendomens beskyddare, vilket i slutänden fungerade som hela mänsklighetens beskydd.
Stalin och bolsjevikerna tog över denna vertikala hierarki, men i stället för att vara kristendomens beskyddare blev slaverna kommunismens beskyddare, och ryssarna som det mest jämlika folket bland slaverna blev slavernas beskyddare. På samma sätt träder nu visionen om ett enat Ryssland fram ur ruinerna efter det forna Sovjetunionen. Putins parti Enade Ryssland bär i sitt namn visionen för den mission som framträder under Putins ledning. Det ryska folket och den ryska nationen är kallade att vara beskyddare av ett enat ryskt folk och en förenad rysk värld (russkij mir eller pax russica). Patriark Kirill och president Putin blir i denna värld symboler för ett nytt förenat Ryssland, där stat och kyrka tillsammans tar sig an denna höga kallelse att genom det ryska folkets och slavernas enhet värna mänsklighetens sanna värden.
Ukrainas vägval utgör mot bakgrund av denna höga kallelse ett direkt hot mot det ryska folkets enhet. Här gör ryssarna själva ofta en skillnad mellan rossijskij narod och russkij narod. Båda betyder ryska folket, men medan man med rossijskij avser den ryska nationalstatens folk, så avser man med den senare det ryska folket spritt bland många nationalstater. I den senare förståelsen utgör vitryssar, ukrainare och ryssar ett och samma folk men av politiska skäl uppdelat i flera nationalstater. Kyrkan har här en viktig roll att förena det ryska folket trots nationalstaternas politiska gränser. Kyrkan blir symbolen för att man är ett folk trots politiska skillnader, med en patriark, en fader, som symboliserar ett historiskt transcendent fädernesland som knyter samman historien och mänsklighetens slutgiltiga öde. Genom Putins koppling till patriark Kirill blir den ryska staten beskyddare av hela det ryska folkets öde om än fördelat i tre självständiga stater. Enheten av det ryska folket blir i sin tur ett beskydd för övriga slaviska folk, inte minst Serbien.
I samband med Euromajdan valde ukrainarna att distansera sig från Rysslands beskydd och en spricka uppstod i det ryska folkets enhet. Detta i sin tur motiverade Petro Porosjenko, Zelenskyjs företrädare, att förespråka en självständig ortodox kyrka i Ukraina, fri från Moskvas beskydd. Porosjenko valde därför att ställa sig bakom patriark Filarets fraktion i Ukraina, vars kyrka bröt sig loss från Moskvapatriarkatet och förklarade sig självständig på egen hand, Kievpatriarkatet, när Ukraina blev ett självständigt land. Tillsammans med denna kyrka uppvaktade man patriark Bartholomaios för att söka Konstantinopels patriarkats erkännande av denna kyrka, vilket ägde rum på de villkor som uppställdes av Konstantinopel.
I och med detta uppstod en spricka inte bara politiskt utan också kyrkligt, vilket kunde liknas med en spricka i det ryska folkets själ. Moskvapatriarkatet svarade omedelbart och bröt nattvardsgemenskapen med Konstantinopels patriarkat och även med dem som erkände den självständiga kyrkan i Ukraina. Putin i sin tur markerade sitt stöd för Moskvapatriarkatets kyrka i Ukraina. Lilla Rus, som man också kallar Ukraina, blev därmed plötsligt den olydiga lillebrodern som ville bryta med sin storebror, vilket i sin tur äventyrade inte bara Rysslands intressen utan också mänsklighetens framtida öde. Detta accepterades inte i Moskva, och patriark Kirill tog själv upp frågan i samband med uppkomsten av denna utbrytarkyrka i en predikan på den artonde söndagen efter pingst, den 20 oktober 2019:
”Rysslands existens är av stort andligt och kulturellt värde – inte bara för er och mig, utan för hela mänskligheten. Vi måste uppmana [till stöd] för att bevara det ryska folket, för tillkomsten av våra nya medbröder, inte så mycket för att detta folk behövs av landet, utan också i stor utsträckning för att landet behöver folket. Ryssland måste existera och spela sin oersättliga roll i vårt gemensamma öde, i våra efterkommandes och hela världshistoriens öde. Rysslands särskilda värde, dess särskilda kallelse är att vara ett fäste för den ortodoxa kristendomen, bevara den ortodoxa tron, den ortodoxa traditionen och kulturen, och kristna moraliska principer intakta. Kanske är det därför makterna förenar sig mot den ryska ortodoxa kyrkan, när de vill skilja den grekisk-ortodoxa världen från den ryska kyrkan, när de vill förstöra den ortodoxa kyrkans enhet. Vi har tillförlitlig information som säger att det som händer inom den ortodoxa världen inte är någon tillfällighet, inte bara en nyckfullhet hos religiösa figurer, vars sinnen har blivit fördunklade. Detta är i stället förverkligandet av en synnerligen specifik plan som syftar till att skilja den grekiska världen från den ryska världen. Enligt dessa förövare – jag kan inte beskriva dessa strateger på något annat vis – framstår den ryska kyrkan som något slags soft power, genom vilken Ryssland influerar den omgivande världen. Men varför kan inte Ryssland dela dess andliga gåvor? Är det kriminellt? Kriminellt kan det endast bli hos dem som söker att försvaga, och om möjligt förstöra Rysslands inflytande.”
Konstantinopel motiverade beslutet med att metropolitdömet av Kiev aldrig har överförts till Moskva utan att det har administrerats av Moskva, vilket fastlades av patriark Dionysios IV av Konstantinopel 1686, under förutsättning att Konstantinopels patriark fortsatt skulle åminnas i dess liturgier. Detta var samma hållning som Konstantinopel anförde 1924 då man fastställde den tomos (dekret) som gav Polens ortodoxa kyrka sin självständighet. Moskva har dock aldrig erkänt detta beslut eller följt detsamma utan vill i stället hävda att den ryska ortodoxa kyrkan har förblivit självständig sedan man avvisade det gamla Roms och det nya Roms (Konstantinopels) enhet från 1439, vid sitt lokala kyrkomöte 1448, och i praktiken blev det tredje Rom. Konstantinopel erkände de facto denna självständighet 1589, och utnämnde Moskvas metropolit till patriark, vilket senare också bekräftades av de äldre patriarkaten 1593. Patriark Nikons (1652–1656) formella titel var redan innan 1686 patriark av Moskva och hela större och mindre och vita Rus (det vill säga Ryssland, Ukraina och Vitryssland).
I och med att Konstantinopel utfärdade sin tomos om den ukrainska ortodoxa kyrkans självständighet 2018, bröt Moskvapatriarkatet nattvardsgemenskapen med Konstantinopel och med alla kyrkor som erkände den nya kyrkans självständighet. Värst drabbades Alexandrias patriarkat där Moskvapatriarkatet med stöd från regeringen i Ryssland öppnade ett eget exarkat för Afrika, med metropolit Leonid som tillförordnad exark med säte i Moskva. Hundratals präster har gått över från Alexandrias patriarkat till Moskvapatriarkatet med löfte om ekonomiskt stöd, löner och inflytande. Metropolit Hilarion Alfeyev har till och med sagt att Konstantinopels intrång i det ryska folkets inre angelägenheter kan komma att innebära en permanent schism om Konstantinopel inte ger upp sina anspråk i Ukraina.
Kriget i Ukraina blir mot bakgrund av ovanstående en gemensam angelägenhet för kyrkan och staten på ett ”metafysiskt” plan som patriark Kirill själv uttrycker det. Serafim av Sarovs vision av en inre frid där tusenden skall bli frälsta blir i patriark Kirills tolkning det ryska folkets enhet manifesterad i den ryska ortodoxa kyrkan, vilket leder till mänsklighetens frälsning. I Putins universum blir det ryska folkets enhet en manifestation av det ryska folkets storhet och Rysslands historiska roll i avgörandet av mänsklighetens öde. Två aspekter av en och samma storhet, den ryska världen, russkij mir.
Ryssland gjorde dock en missbedömning. Kriget var tänkt att vara en befrielse av förtryckta ryskspråkiga, i synnerhet i Donbassregionerna, och en manifestation av Rysslands storhet. Kiev skulle motta Putin med respekt och han skulle säkerligen ha anlänt vid den internationella flygplatsen i Boryspil, utanför Kiev. I stället har kriget blivit ett vittnesbörd om det ryska folkets verkliga splittring, redan manifesterad i den kyrkliga splittringen, på samma sätt som i 1500-talets Västeuropa. Det ryska folkets enhet vilar inte längre i Moskva utan har återvänt till Kiev efter ett halvt millennium. En enad ortodox kyrka i Ukraina kommer att utmana Moskva att ompröva sina ställningstaganden. Om man väljer att göra samma misstag som Sverige gjorde under 1700-talet, där idén om att vara en stormakt blev viktigare än politiska realiteter, så kommer Ryssland snart att vara lika ensamt som Karl XII:s Sverige blev efter sina vansinniga krig. Om man i stället väljer att se mänsklighetens enhet, slavernas enhet, och det ryska folkets enhet, inte som en given storhet, utan som ett resultat av ett humanitärt arbete baserat på ömsesidig respekt, gemensam förståelse och trygghet för den enskilda människan, så framträder mänsklighetens mosaik som en bild av Kristus, allhärskaren, vars makt vilar i korset och inte hos förövaren. Då kommer Rysslands storhet till sin rätt och blir en viktig och omistlig del av den mosaik som utgör mänskligheten. Då får russkij mir ett sant mänskligt och förenande värde.
Läsförslag
Brands, Hal: ”U.S. Grand Strategy in an Age of Nationalism: Fortress America and its Alternatives” i The Washington Quarterly, våren 2017.
Bremer, Thomas: Kreuz und Kreml: Kleine Geschichte der orthodoxen Kirche in Russland.Verlag Herder 2007.
Henriksen, T. H.: ”Bill Clinton and Reluctant Interventions into the Balkans” i Cycles in US Foreign Policy since the Cold War. American Foreign Policy in the 21st Century. Palgrave Macmillan: Cham 2017.
Herpen, Marcel H. van: Putin’s Wars: The Rise of Russia’s New Imperialism. Rowman & Littlefield 2014.
Oldberg, Ingmar: ”Huntington’s ’Clash of Civilizations’ and Russia” i UI brief #1, april 2014.
Roberts, Geoffrey: Stalin’s Wars: From World War to Cold War, 1939–1953. Yale University Press 2006.
Service, Robert: A History of Twentieth-Century Russia. Harvard University Press 1998.
Shubin, Daniel H.: A History of Russian Christianity, Vol. III. The Synodal Era and the Sectarians, 1725 to 1894. Algora Publishing 2005.
Plokhy, Serhii: Lost Kingdom: The Quest for Empire and the Making of the Russian Nation. Hachette Book Group 2017.
Michael Hjälm är teol.dr, rektor för Stiftelsen Sankt Ignatios och biträdande rektor vid Enskilda Högskolan Stockholm.
Ur Signum nr 4/2022, s. 11–16.