av MARCIN PRZECISZEWSKI
Ukraina är ett av de europeiska länder där religionen spelar en betydande roll. Antalet gudstjänster och andra religiösa handlingar – i synnerhet i västra Ukraina – är bland de högsta i Europa och kyrkorna spelar en viktig roll i det offentliga livet. 63 procent av ukrainarna har förtroende för sin kyrka (den ortodoxa eller den katolska), och bara 23 procent uttrycker viss skepsis.
Religionens viktiga position i Ukraina har historisk grund, då kyrkan spelade en viktig identitetsbildande roll för ukrainare, men den beror också på mer nutida erfarenheter. Under den orangea revolutionen, ”Euromajdan”, var det just den kristna inspirationen som var drivkraften i kampen om samhällets självständighet. Det nuvarande kriget förstärker ännu mer denna process.
Olika undersökningar – såväl statliga som vetenskapliga – visar att 71 procent av nästan 41 miljoner ukrainare anser sig vara troende, bland dem lite drygt 62 procent ortodoxa. Övriga tillhör den katolska östkyrkan (9,8 procent grekisk-katoliker) och den västliga latinska kyrkan (2,2 procent katoliker av latinsk rit) samt protestantiska kyrkor och samfund. Det finns även större grupper av muslimer, judar och buddhister.
De ekumeniska kontakterna är väldigt levande. Man kan här tala om äkta samarbete mellan de olika trossamfunden kring grundläggande samhällsfrågor. Om detta vittnar till exempel den verksamhet som Ukrainas nationella råd för kyrkor och religiösa organisationer bedriver. I rådet ingår föreståndare för de 16 största trossamfunden: ortodoxa, katoliker av båda riterna, protestanter och judar samt muslimer.
Rus – kristendomens vagga i Östeuropa
Ukraina är ett land med starka band till östkristen tradition, även om inflytandet från katolicismen är starkt. Historiskt sett har dess territorium länge utgjort en bro mellan den bysantinska och latinska idévärlden.
I Kiev tog storfursten Vladimir I år 988 i emot dopet från Konstantinopels patriark, vilket också anses vara Rus kristnande. Genom detta dop kom Rus-Ukraina att ingå i den bysantinska kristendomen. Efter schismen mellan Rom och Konstantinopel år 1054 löd den rusiska kyrkan (med dagens termer den ukrainska kyrkan) under Konstantinopel, men den tappade aldrig kontakten med Rom. Representanter från Kievs metropolitdöme deltog i konciliet i Lyon 1245 och i Konstanz 1414.
Att just rikta in sig på kyrkans universalism var särskilt utmärkande för metropolitdömet Kiev och skilde det markant från det nya metropolitdömet i Moskva som tillkom 1448, och som 1589 självmant inrättade ett patriarkat i strid med all kyrklig rätt, och i och med detta eftersträvade rollen som ”det tredje Rom”. Kievs Rus var i stället betydligt öppnare för kontakter med katolicismen och över huvud taget för kontakter med väst och dess idéer. Ett exempel på detta var Mohylaakademin i Kiev som inrättades 1632 som ett ortodoxt kollegium med jesuitkollegierna som förebild, och som var ett viktigt centrum för renässanshumanismen.
En annorlunda utveckling hade den rysk-ortodoxa kyrkan med sitt huvudstyre i Moskva och redan från tsaren Peter den stores tid underordnad den ryska statens stormaktsambitioner. Denna kyrka instrumentaliserades ofta och tjänade genom historiens många händelser som en sakraliserande kraft för den ryska imperialismen.
Unionen – den grekisk-katolska kyrkans början
Moskvas strävan efter att erövra alltmer mark samt försök att kuva den ortodoxa kyrkan i Central- och Östeuropa var en av orsakerna till ett beslut som en del av rusiska (ukrainska) ledare i Polens territorium valde att fatta om att ingå en union med Rom (Brest-Litovsk-unionen), vilket skedde 1596 och därmed förenades Polen och Litauen med Ukraina. Genom denna union valde en stor del av ortodoxa ledare att erkänna påvens överhöghet, men de fick ändå bevara sin östliga liturgi, egna lagar (bland annat möjlighet att ingå äktenskap för präster) och skilda strukturer. På så sätt bildades en unierad kyrka, vars kontinuitet vi ser i den ukrainska grekisk-katolska kyrkan.
Efter Polens uppdelning och sönderfall i slutet av 1700-talet hamnade den grekisk-katolska kyrkan på dels ryskt, dels österrikiskt territorium. Mötet med Ryssland var tragiskt. Den unierade kyrkan ogiltigförklarades och församlingar införlivades med tvång i den ryska ortodoxa kyrkan. I den österrikiska delen kunde den grekisk-katolska kyrkan leva fritt. Den nationella ukrainska rörelsen i östra Galizien (dagens västra Ukraina) nyttjade det beskydd de kom att få av Lvivs unierade metropoliter, varav den mest kände var Andrzej Szeptycki (1865–1944). Ännu i dag anses han vara en av de största andliga auktoriteterna för det ukrainska folket. Han utvecklade inte bara prästerskapet utan även intellektuella centrum, bland annat bildade han Teologiska Akademin i Lviv (i dag Ukrainska katolska universitetet).
Efter andra världskrigets slut och införlivandet av hela det ukrainska territoriet i Sovjetunionen 1946 var det återigen slut på den grekisk-katolska kyrkans verksamhet i landet. Dessutom följde de värsta förföljelserna av de kristna i kristendomens historia. Alla präster och andliga ledare som inte skrev under akten att övergå till den ortodoxa kyrkan blev häktade. Hundratals av dem dog i fängelser och läger, andra emigrerade eller gick under jorden. Metropoliten Josyf Slipyj utnämnde precis före häktningen fyra nya administratörer för den ukrainska grekisk-katolska kyrkan och tack vare detta kunde man fortsätta som underjordisk kyrka. Denna utvecklades även i diasporan, framför allt i USA och i Kanada.
Den ukrainska grekisk-katolska kyrkan i dag
År 1989, under den fortskridande Sovjetkrisen, kunde den ukrainska grekisk-katolska kyrkan komma ut i ljuset igen. 1991 kunde kardinalen Myrosław Ivan Lubacziwskij, efterträdare till kardinalen Josyf Slipyj och ledare för den ukrainska grekisk-katolska kyrkan, komma till Lviv. Under hans ledning kunde biskopar i den återuppståndna kyrkan träffas 1992 i Lviv för ett första biskopsmöte.
I januari 2001 valdes ärkebiskopen Lobomyr Husar att efterträda kardinalen Lubacziwskij och att leda den ukrainska grekisk-katolska kyrkan. Den 21 februari 2001 blev han kallad av Johannes Paulus II att ingå i kardinalskollegiet. Den nya ledaren, uppvuxen i exil, gjorde andlig och intellektuell förnyelse av kyrkan till sina hjärtefrågor. Han var mycket angelägen om att utbilda grekisk-katolska intellektuella, som var öppna och moderna, samt att forma ett prästerskap som genomsyras av såväl västs som östs värderingar och samtidigt är öppet för det moderna.
Ett av instrumenten i detta arbete skulle vara fortsatt utveckling av den år 1990 återuppbyggda Teologiska Akademin i Lviv, som 2001 omvandlades till katolskt universitet. Detta universitet, i centrum av Lviv, är ett växande och modernt forskningscentrum, med forskargrupper välutbildade vid de bästa akademiska lärosätena i Centraleuropa och i USA.
Under sitt besök den 23–27 juni 2001 saligförklarade påven Johannes Paulus II 27 martyrer som under kommunismen och delvis även under Hitlertiden dog för sin tro. Detta var ett symboliskt erkännande av grekisk-katolska martyroffer, och av att kyrkan inte blev avskräckt från att utmana de totalitära regimerna. Just nu pågår en ny process för saligförklaring av ytterligare 40 offer för förföljelser.
Ett av de viktiga och stora projekt som kardinal Husar initierade (och som än i dag inte är helt genomfört) var projektet att höja den grekisk-katolska kyrkans status till jämlikhet med de andra östkyrkorna genom att erkänna dess skilda patriarkat. En viktig milstolpe i detta projekt, som också skulle stärka den ukrainska grekisk-katolska kyrkan i centrala Ukraina, var att 2005 överföra kyrkans huvudsäte från Lviv till Kiev. Efter detta titulerades han storärkebiskop av Kiev-Galizien. Sedan 25 mars 2011 är det storärkebiskopen Sviatoslav Shevchuk som är primas för den grekisk-katolska kyrkan i Ukraina.
I dag är den ukrainska grekisk-katolska kyrkan den största katolska östkyrkan i världen, och i Ukraina det andra största trossamfundet när man ser till antalet medlemmar. Enligt Razumkovcentret är det 9,8 procent av det ukrainska folket som tillhör kyrkan, varav 38,2 procent i västra Ukraina och 1,2 procent i övriga landet. 4 miljoner troende i Ukraina och 1,2 miljoner i diasporan menar sig tillhöra den grekisk-katolska kyrkan.
Den ukrainska grekisk-katolska kyrkan består av en rad biskopsdömen med skilda benämningar: Stora storstadseparkiet i Kiev och Galizien, 3 metropolitdömen (Lviv, Ivano-Frankivsk och Ternopil-Zboriv), 7 eparkier och 5 ärkebiskopsexarkat. Dit räknas 44 biskopar, varav 12 emeriti. Kyrkan består av 2 844 präster och 3 495 församlingar samt 105 kloster med 1 055 munkar och nunnor. Dessutom finns det 16 fasta utbildningsanstalter med 2 000 studerande och man bedriver 2 000 söndagsskolor.
Den ortodoxa kyrkan
62,3 procent av Ukrainas invånare, alltså 26 miljoner människor, bekänner sig till den ortodoxa tron. Traditionen med det autonoma ortodoxa partriakatet i Kiev, som utvecklades sedan Rus kristnande, upphörde 1686, när detta metropolitdöme som dittills lytt under Konstantinopels patriark i stället underordnades Moskvapatriarkatet. Tsarpolitiken för den ortodoxa kyrkan hade som syfte att russifiera de ukrainska områdena. De liturgiska skillnaderna mellan Kievs metropolitdöme och andra eparkier avskaffades gradvis, och riterna anpassades enligt Moskapatriarkatets modell. Den administrativa autonomin, liksom de kulturella skillnaderna, avskaffades.
Efter första världskriget, när Ukraina fortfarande kämpade för sin självständighet, utropade det ukrainska ortodoxa konciliet i oktober 1921 en ukrainsk autokefal ortodox kyrka. Till att börja med fick den stöd från de ryska makthavarna, men i januari 1930 tvingades den till att upplösa sig själv. Två år senare avskaffades den sista församlingen. Kyrkans ledare, metropoliten Vasyl, häktades 1937 av NKVD, och dömdes till döden genom arkebusering. Hela kyrkan införlivades i Moskvapatriarkatet.
När Ukraina blev ett självständigt land 1991, påbörjade kyrkorna processer för att frigöra sig från Moskva. Det oberoende Kievpatriarkatet (ukrainska ortodoxa kyrkan Kievpatriarkatet) skildes från den ortodoxa kyrkan i Moskva. Det bildades också en liten ukrainsk autokefal ortodox kyrka. Bara den första hade en kanonisk status (som en del av den ryska ortodoxa kyrkan), medan de övriga två som icke-kanoniska aldrig erkändes av den ortodoxa världen.
Den ukrainska ortodoxa kyrkan under Moskvapatriarkatet utgör en del av den rysk-ortodoxa kyrkan men behåller en viss självständighet. Konciliet, bestående av biskopar och representanter för stiftspräster och munkpräster samt lekmän, utgör högsta förvaltningen i kyrkan. Metropoliten över Kiev och hela Ukraina heter sedan 2014 Onufriy (Bereovsky). Enligt statistik från januari 2020 har den ukrainska ortodoxa kyrkan 4,2 miljoner troende och 12 410 församlingar.
Den största ortodoxa kyrkan i Ukraina i dag är den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan som fick sin autokefali, alltså en förklaring om autonomi som kyrka, för tre år sedan av Konstantinopels patriark. Detta var det absoluta genombrottet för den ortodoxa kyrkan i Ukraina, då den efter många år fick en självständighet, som i varje suverän stat. Detta skedde på grund av starkt motstånd från Moskva först 30 år efter det att Ukraina blev en självständig stat.
Tidigare, den 5 december 2018, ägde ett förenande koncilium rum i Sofiakatedralen i Kiev under ledning av metropoliten Galia Emanuel från Konstantinopelpatriarkatet, där presidenten Petro Porosjenko också närvarade. Två (hittills icke-kanoniska) ukrainska kyrkor förenades och bildade en förenad ortodox kyrka i Ukraina. Den 6 januari 2019 tog denna kyrka emot en tomos (dekret) om autokefali från Konstantinopelpatriarken Bartholomaios I. Sankt Mikaelskatedralen i Kiev är huvudkyrkan och dess överhuvud är metropoliten Jepifanij I.
Som svar på detta har Moskvapatriarkatet brutit alla kontakter med Konstantinopelpatriarkatet, vilket utgör en fortgående kris i hela den ortodoxa världen.
Den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan hade direkt efter föreningen 7 097 församlingar och 34 procent av det ukrainska folket deklarerade tillhörighet till denna kyrka. Till skillnad från enbart 14 procent som deklarerade sin tillhörighet till den ukrainska ortodoxa kyrkan under Moskvapatriarkatet. Den Moskvatrogna kyrkan har, trots att den består av fler församlingar, endast hälften så många församlingsmedlemmar. Dessa proportioner förändras gradvis till fördel för den autokefala ortodoxa kyrkan, som sedan dess vuxit genom att 566 församlingar anslutit sig.
Den ryska aggressionen och förföljelser
Den ryska aggressionen mot de flesta kyrkorna i Ukraina förknippas med starka repressalier. Vi ska inte heller glömma att kriget i östra Ukraina pågår sedan 2014. Så fort proryska separatister tog över makten i Donetsk och Luhanskregionen samt på halvön Krim, började förföljelser av alla trossamfund förutom den ortodoxa kyrkan av Moskvapatriarkatet. Man konfiskerade kyrkor, bönehus och kultplatser. Bortföranden, tortyr och avrättningar av präster och troende har blivit allt vanligare. Detta gäller den ukrainska ortodoxa kyrkan, den ukrainska grekisk-katolska kyrkan och en rad protestantiska kyrkor (baptistkyrkan, pingstkyrkan, adventister och andra). I dessa ockuperade områden har de flesta trossamfund upphört att existera.
Den ryska federationens pågående invasion av Ukraina visar att attacker riktas mot alla kyrkor, även de som tillhör Moskvapatriarkatet. Minst 28 byggnader av religiös betydelse har redan förstörts i sex olika regioner: Kiev, Donetsk, Zjytomyr, Luhansk, Charkiv och Tjernihiv. Majoriteten av dem är ortodoxa kyrkor, men även synagogan i Charkiv, moskéer i Kastjantinyvka och i Mariupol samt ett protestantiskt prästseminarium i Pushcha-Vodytsya har ödelagts. Det romersk-katolska prästseminariet i Vorzel plundrades av ryska soldater. Under natten till den 13 mars besköt ryska styrkor grottklostret i Sviatohirsk som tillhör den ortodoxa kyrkan av Moskvapatriarkatet. Då fanns omkring 1 000 personer i klostret och 30 civila skadades. Under tre veckor av beväpnade angrepp har den ryska armén dödat minst fyra kristna präster.
Den ryska aggressionen – en katalysator
Resultatet av Rysslands angrepp på Ukraina är ett minskat anseende för den rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina, och även i världen. Vi ska heller inte glömma att det är just i Ukraina som den ryska ortodoxa kyrkan har flest församlingar och troende.
Till den växande krisen inom den ryska ortodoxin bidrar patriarken Kirills ställningstagande. Han som sedan den 24 februari inte förmått att fördöma kriget en enda gång, tvärtom – försöker han hitta en ”metafysisk förklaring”. Han tar stöd i ideologin om russkij mir som han förkunnar och som grundar sig i antagandet att det finns en transnationell sfär kallad ”det heliga Rus”. Denna omfattar Ryssland, Ukraina och Belarus samt alla etniska ryssar och alla rysktalande människor i hela världen. Patriarken förkunnar att denna ”ryska värld” har ett gemensamt politiskt centrum (Moskva), ett gemensamt språk (ryska), en gemensam kyrka (den rysk-ortodoxa kyrkan) och en gemensam patriark (i Moskva) som samarbetar i ”symfoni” med den gemensamme ledaren (Putin). Denna ”ryska värld” har sin motvikt i det korrumperade väst med USA i spetsen. Väst har redan kapitulerat inför liberalismen, globaliseringen, Kristofobin och de homosexuellas rättigheter. Därför måste man anta utmaningen och kämpa för att befria Europa och världen, och detta ska göras med hjälp av den ryska ortodoxin som bidrar med traditionella värderingar. Med andra ord, syftet med det heliga Rus är att bidra med allmän andlig och moralisk återfödelse, och detta korståg leds just nu av patriarken av Moskva och Vladimir Putin.
Korståget förutsätter också en bestraffning av förrädarna av denna russkij mir, vilka i första hand är patriarken av Konstantinopel Bartholomaios I, eftersom han garanterade självständighet för den ukrainska ortodoxin, och själva Ukraina, som tar avstånd från det heliga Rus och som väljer att gå sin egen väg och vill integreras med Europa. Det är här värt att understryka att idén om russkij mir fördömdes som irrlära i en förklaring från Volos som skrevs under av 400 ortodoxa teologer, representanter för de största akademiska centrumen i världen.
Kyrkor om aggressionen mot Ukraina
Under denna ryska aggression i Ukraina har den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan intagit ett entydigt patriotiskt förhållningssätt. Patriarken Jepifanij kommunicerar ända sedan början av kriget med de troende, besöker sjukhus och möter soldater. Dagligen ber han i sin katedral tillsammans med andra ortodoxa ledare för fred. I en intervju i grekisk tv har han berättat att man redan tre gånger har lyckats hindra den ryska sidan från attentat mot hans liv. I sitt tal underströk han att fienden uppsåtligt terroriserar människor och förstör landet. Han har även vänt sig i mycket bestämda ordalag till ryssar: ”Det är onödigt att tala till den ryska ockupanten, därför vill jag bara informera dem, att var och en kommer att behöva svara inför Gud för all det blod som utgjutits, för lidande och tårar, för det förstörda livet för så många människor. Enligt Guds löfte väntas er ingen nåd. Evigt lidande är det som väntar er, för alla era brott och obarmhärtiga agerande.”
På ett liknande sätt reagerar det ukrainska nationella rådet för kyrkor och religiösa organisationer, som för tillfället samlar ledare för landets 16 största trossamfund: ortodoxa, katoliker av båda riter, protestanter samt judar och muslimer. Den 8 mars fördömde de den ryska aggressionen och uppmanade Nato, FN, EU, OSSE samt Europarådet att göra allt de kan för att inrätta flygförbudszon över Ukraina och förse Ukrainas försvarsstyrkor med moderna vapensystem inom luftförsvaret.
Den ukrainska ortodoxa kyrkan av Moskvapatriarkatet har dock ett stort problem. Sedan den 24 februari försöker den agera för att försvara sitt anseende. Dess ledare Onufriy fördömde aggressionen. Dessutom slutade de ukrainska eparkierna en efter en att nämna Moskvapatriarken Kirills namn under liturgin. Numera omfattar detta ”icke-nämnande” ungefär en tredjedel av alla stift i denna kyrka. Den eviga tillflykten för den ”ryska världen” – Pochayivklostret i Volhynia – har också slutat nämna Kirills namn i liturgin, och i de andra klostren – Petjerskaklostret och Sviatohirskklostret – nämns han kortfattat och utan alla högtidliga titlar.
Dessa handlingar kommer dock inte kunna försvara denna kyrkas anseende och auktoritet som är tydligt fallande. Den 21 mars samlades den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan till ett koncilium i Kiev och uppmanade alla präster och församlingar inom den ukrainska ortodoxa kyrkan av Moskvapatriarkatet att avbryta alla existerande kanoniska band med Moskva och att ansluta sig till Ukrainas ortodoxa kyrka. Man försäkrade dem att de befintliga strukturerna skulle bevaras med den ukrainska ortodoxa kyrkans överhuvud som direkt överordnad utan att ta hänsyn till de lokala biskoparna. Hittills har omkring 60 församlingar tagit emot erbjudandet. Till den ukrainska ortodoxa kyrkan anslöt sig också det rysk-ortodoxa klostret i Lviv.
Denna process kommer att fortskrida eftersom hela den Moskvatrogna rysk-ortodoxa kyrkan i Ukraina av större delen av samhället och även av ledande politiker anses vara en aktör för angriparen. Den 29 mars inledde Verchovna Rada Ukrajiny – parlamentet i Ukraina – en process vars syfte är att formellt förbjuda all verksamhet som den ukrainska ortodoxa kyrkan av Moskvapatriarkatet bedriver i Ukraina. Man kan vänta sig att denna kyrka efter kriget kommer att vara illegal och hennes ledare, besudlade genom sin kollaboration, kommer att ställas inför rätta. Även om detta scenario inte kommer att förverkligas, så kommer denna kyrka att i framtiden spela en marginell roll just på grund av stora församlingsförluster.
Den uppenbara vinsten kommer den ukrainska ortodoxa kyrkan att göra, då den har stora chanser att bli den största kyrkan inte bara i Ukraina utan även i denna del av Europa. Detta kommer också att innebära en radikal förändring av den ortodoxa kartan. Det andra stora ortodoxa centrumet efter Konstantinopel kommer inte längre att vara i Moskva utan i Kiev. En sådan förändring kommer definitivt blåsa nytt liv i den ekumeniska dialogen mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan. Detta är ganska säkert då relationerna mellan den ukrainska ortodoxa kyrkan och den grekisk-katolska kyrkan redan i dag är mycket varma och vänliga. Det vore önskvärt att denna historiska förändring uppmärksammas även i Rom där man för närvarande inte verkar vara medveten om den.
Översättning: Magdalena Slyk
Marcin Przeciszewski är journalist, historiker och ordförande för The Catholic Information Agency i Polen.
Ur Signum nr 4/2022, s. 16–22.