av KARINE ÅKERMAN SARKISIAN
En avgrund öppnade sig den 24 februari 2022. En bottenlös avgrund i vår närhet där det nu utspelar sig fasansfulla krigsbrott och ett obeskrivligt lidande med miljontals människor på flykt. Men också med oöverblickbara konsekvenser för det land som bär ansvar för dessa förbrytelser. Överrumplade av katastrofen frågar vi oss: hur kunde detta ens ske? Vilka ändamål kan rättfärdiga handlingar som störtar en hel värld i ett bråddjup av mörker och hopplöshet? Är det ens möjligt att förstå?
Per-Arne Bodin har ägnat flera decennier av sitt liv och otaliga böcker och publikationer åt de spörsmål som utgör bakgrund till frågor som dessa. För två år sedan kom han ut med boken Rysk litteratur i tusen år (2020) som lär bli en klassiker. Nu är han aktuell med en ny volym – Rysk kultur i tusen år – som därmed kröner en vacker minisvit. Boken nådde läsaren någon vecka före Rysslands invasion av Ukraina. Ändå upplevs den som vore den skriven med utgångspunkt från dagens händelser. Särskilt historiska fakta om Kiev, Cherson och Krim, men också skildringarna av förföljelser av oliktänkande bland den egna befolkningen, såsom exempelvis de gammaltroende, har åter fått skrämmande aktualitet under de senaste veckornas jakt på ”femtekolonnare” och ”utländska agenter” i Ryssland.
Med sitt digra innehåll och generösa bildmaterial innehåller boken ett axplock ur den ryska kulturhistorien med en sammansatt analys utifrån flera perspektiv, där den ortodoxa kyrkans roll får en särskilt initierad belysning. Tjugo förtätade kapitel med mångt fler djupnedslag i till synes disparata skeden av rysk kulturhistoria, vissa djuplodande medan andra mer skissartat tecknade, skildrar framväxten av den självbedrägliga tesen om ett Storryssland och de länge närda storvulna planerna på detta projekt, kallat russkij mir (den ryska världen), med centrum i Kiev. Ett stycke i sänder skildras ideologiska och legala premisser och de förskjutningar i samhälls- och kulturklimatet vilka gjort det möjligt för denna idé att frodas. Denna omvandling framstår inte längre som ett slumpmässigt ad hoc-utfall, utan som ett planlagt och eftersträvansvärt scenario. Det blir dessutom tydligt att i detta förlopp har den ryska ortodoxa kyrkan som institution och inte minst kyrkans överhuvud varit en betydande maktfaktor (detta även i ett historiskt perspektiv med undantag för Peter den stores och bolsjevikernas styre).
De självständiga kapitlen berättar om furstar, tsarer och tsaritsor, dårar i Kristus och oppositionella präster, kvinnor som går sin egen väg och särpräglade kulturbärare. Allt som oftast handlar det om striden mellan reformivrare och stockkonservativa, om den ständiga dragkampen mellan öst- och västsinnade bland landets intellektuella. Läsaren ledsagas genom historier från konst- och balettvärlden och likaså från skönlitteratur och film, musik och scenkonst. Många välbekanta namn och mindre kända rese- och dagboksförfattare porträtteras i det rika persongalleriet. All denna brokiga myriad av kulturyttringar vävs samman till en detaljrik fond till Rysslands alltmer orwellska nutid och utgör den förgrund av motiv, teman och ideal, vilka med tiden har givit upphov till en orubblig föreställningsvärld och en djupt mytologiserad självbild.
I Kremls finrum
På sin väg till Kremls förgyllda plenisal passerar Putin med inövad militant gång genom flera praktrum. I dessa gemak vårdas minnet av flera fetischerade nationalsymboler som lånat ut sina namn till salarna. Bokens kulturhistoriska vandring inleds med berättelsen om den tvivelaktige och mytomspunne våldsverkaren, storfurst Vladimir av Kiev, som skulle bli kanoniserad för att han 988 låtit kristna Kievriket. Såväl staden som frälsarfursten är förmodligen de mest laddade symbolerna för både Ukraina och Ryssland. Båda länderna ser Vladimir som sin stamfader och avbildar honom som rättfärdig hjälte så som det anstår en statsgrundare. I Ukraina betraktas Moskvas sätt att hantera narrativet om Kievriket och helgonet Vladimir som ett tydligt uttryck för kulturell appropriering.
En annan kanoniserad krigare och furste som har givit namn till ett av finrummen i Kreml är Alexander Nevskij, furste av Novgorod. Honom ägnas bokens nästa kapitel. Även Alexander är en på flera sätt kontroversiell figur inom rysk historia, då han likt Vladimir tillskansade sig makten på ett orättmätigt sätt och förmodligen har spelat en avgörande roll i Rysslands utveckling i östlig riktning. I Ryssland lovsjungs hans påstådda förkrossande seger över en svensk korstågshär under Birger jarls befäl (en osannolik uppgift), som ska ha ägt rum 1240 i ett slag vid Neva-floden (därav namnet Nevskij). Huruvida det är en uppdiktad historia eller en starkt överdriven skärmytsling är omöjligt att avgöra i dag. Men Alexander-legenden med dess hymner och filmer tjänade såväl Peter den store som senare makthavare väl, då de byggde upp föreställningen om den egna nationella särarten.
Minnesmärken, helgdagar, kanoniseringar och annat förkroppsligande av ett lands idésystem kan röja åtskilligt om rådande ideal, såsom boken låter oss se. Vilka föremål och avbildningar maktens gemak och rikets offentliga rum är inredda med kan avslöja något om Putins föreställningsvärld. Vad säger det om landet ifall det reses monument över tyranner som Ivan den förskräcklige eller säkerhetspolisens grundare Felix Dzerzjinskij? Historien exploateras, antihjältar som Ivan den förskräcklige, Boris Godunov, Nikolaj I, Paul I och Stalin rentvås. Samtidigt ratas Peter den store i dag för den vurm för allt europeiskt som präglade hans genomgripande omdaning av landet och samhället från kyrka till statsförvaltning. Peter genomförde sina reformer hänsynslöst och med förebilder och expertis hämtade från flera europeiska länder, däribland Sverige. Som en västanhängare och smädare av allt traditionellt ryskt är Peter inopportun i Putins Ryssland.
Lika oönskade för Putin är krönikeuppgifterna om Ruriks (storfurst Vladimirs anfaders) skandinaviska ursprung. I dagarna, i samband med att NATO-frågan aktualiserats i Sverige, meddelade Putin en förbluffande nyhet om Ruriks slaviska härkomst på mödernet och om en redan på Ruriks tid existerande statsbildning hos slaverna. Inga som helst belägg för dessa påståenden anförs. Det vi bevittnar är återigen en omskrivning av historien till gagn för härskarens politiska agenda. Genom att avsiktligt förhärliga valda händelser och medeltida profetior såsom den slitna klichén om det ”tredje Rom” – den självpåtagna messianska drömmen om att vara arvtagare till Rom – rättfärdigar man illdåd i en hel nations namn. Historieskrivning generellt, den ryska i synnerhet, framstår som en oändlig palimpsest som gång på gång skrivs över och tolkas om.
Ondskan och makten
Skildringar av maktkamp, sammansvärjningar och intriger på högsta nivå med dödliga uppgörelser och inte sällan med brödra- eller barnamord som följd är flera i denna historieskrivning. Även konstnärliga verk som bygger på dessa händelser tillrättaläggs och manipuleras. Detta illustreras med historien kring traderingen av berättelsen om Boris Godunov och Dmitrij, som är omgärdad av många myter och rykten. Historien i sig besitter en så säregen alstringskraft, enligt Bodin, att den har givit upphov till tolkningar och omtolkningar i form av krönikor, dramer, operor, scenuppsättningar och nu senast en tv-serie. Till grund för handlingen ligger en dramatisk maktkamp som utspelade sig i Ryssland under den stora oredans tid. Upprinnelsen till den var mordet på den legitime tronföljaren Dmitrij år 1591, då denne var bara åtta år gammal. Med varje ny tolkning av historien har såväl huvudpersonernas karaktärer som skuldfrågan omvärderats. Boris Godunov, tidigare misstänkt för maktövertagandet genom barnamord, har givits upprättelse, medan Dmitrij, som till en början gestaltats som en ondskefull pojke, av kyrkan har förklarats som barnens särskilda helgon. Sanningen är dock inte längre möjlig att finna. I detta och andra konstnärliga verk uppträder makt och ondska som varandras följeslagare. Det tycks finnas ett cirkulärt kausalitetssamband dem emellan med ett orsak-verkan-förhållande, något som leder Bodin till slutsatsen att ”härskandet i sig framdriver ondska”, men också omvänt att ”ondskan framdriver härskandet”.
Likt en gengångare tycks den döde tsarevitj hemsöka den ryska historien genom politiska mord, menar han. Exempel på sådana inom rysk historia går tillbaka till det tidiga Kievriket. Furstebröderna Boris och Gleb, söner till storfurst Vladimir, mördades 1015 av halvbrodern Svjatopolk. Under senare tider dödade Ivan den förskräcklige sin äldste son Ivan år 1581, medan hans yngste son Dmitrij med all sannolikhet blev mördad 1591 (som nämnts ovan). Peter den stores oppositionelle son Aleksej dödades 1718 och tsar Paul I mördades i en sammansvärjning 1801. Även Peter III tros ha blivit mördad 1762 på anstiftan av sin gemål, den blivande kejsarinnan Katarina den stora. Politiska mord var många förr, men som maktmedel upphörde de inte med monarkins avskaffande, snarare tvärtom. De har under sovjeteran om möjligt fått en än mer framträdande roll som metod i de systematiskt och planmässigt utförda utrensningarna. De är högst aktuella även i dagens Ryssland, där det har begåtts ett antal mord på politiska motståndare och oliktänkande såsom Boris Nemtsov, Anna Politkovskaja, Galina Starovojtova och Sergej Magnitskij för att bara nämna några. Nyligen ägde också det spektakulära mordförsöket på Aleksej Navalnyj rum. I härskaren Putins värld är de som inte delar hans åsikter att betrakta som förrädare och som sådana kan de inte annat än dömas till döden eller fängslas.
Minnespolitik
Det framkommer med all tydlighet att det är i det förgångna som Ryssland söker svar på frågor om sin framtid – i symboler och röster från förr, vilka upprepas som vore de besvärjelser (såsom munken Filofejs profetia på 1500-talet om att Moskva skulle komma att axla rollen som ett tredje Rom i väntan på världens nära förestående undergång). I detta narrativ finns inget utrymme för självrannsakan eller introspektion. Ingen kritisk granskning av Rysslands än i dag aktuella koloniala politik, inget ansvarstagande för oförrätter begångna i det förflutna, något som obönhörligen driver landet in i kompakt internationell isolering, en återvändsgränd av misstro och iskyla. Den ryske utbildningsministern meddelar mitt under brinnande krig – startat av hans land – att den ryska nationalsången ska sjungas i landets alla skolor i början av skolveckan och att historia kommer att införas som skolämne redan från första klass, detta för att värna det historiska minnet. Det har även kommit uppgifter om att alla historieböcker ska revideras i syfte att rensa dem på alla omnämnanden av Ukraina.
Som motpol är glömska ytterligare ett gängse tillvägagångssätt i skapandet av det kollektiva minnet. Glorifieringen av vissa sidor i historien går hand i hand med den officiella minnespolitikens strävan att undantränga och förtiga de mindre smickrande avsnitten ur det egna förflutna. Den ryska repressaliemaskinen är vida och illa beryktad, och sovjetregimens grymheter har avsevärt bidragit till detta. Fångläger, som likt Solovetskij-klostret i den bildsköna ögruppen Solovki i Vita havet, har kommit att symbolisera det fruktade Gulag-systemet. Detta ökända straffläger blev den plats dit många oliktänkande intellektuella, som till exempel Dmitrij Lichatjov och Pavel Florenskij, förvisades redan 1920. Florenskij är en av de många som avrättades där. Lägret har gestaltats i såväl film som litteratur av författare som Aleksandr Solzjenitsyn. Solovki är en plats där ytterligheter som ”storslagenheten och förfäran bortom både sans och förnuft” fanns sida vid sida. Denna plats utgör en sinnebild för komplexiteten och de extrema kontraster som kännetecknar Rysslands kultur och historia, enligt Bodin. Alla skildringar av Solovki och andra fångläger censurerades bort i Sovjetunionen. Det berättas i boken hur Maksim Gorkij bidrog till en propagandistisk framställning av lägret. Hans reportage skulle vederlägga ett vittnesmål av en tidigare fånge, Sozryko Malsagov, som ett par år dessförinnan hade skrivit boken Helvetesön. Det är anmärkningsvärt att efter ett andrum av öppenhet (glasnost) denna glömskans politik åter är i bruk. En dokumentärskildring av Solovki som utkom i bokform för fem år sedan drogs in på begäran av kyrkan. Det blir uppenbart att strävan i det nykonservativa Ryssland att betrakta den ryska och den sovjetiska historien idylliserat och som ett obrutet kontinuum är stark och högst levande. Ytterst handlar boken om identitetsskapande genom manipulation av det kollektiva minnet, om att aktivt radera ut ofördelaktiga sidor i det förflutna, låta dem falla i glömska, och samtidigt omformulera andra till maktens fördel.
Djupast intryck lämnar berättelser om starka och orädda kulturpersonligheter, vilka det aldrig rått brist på i Ryssland. Pianisten Maria Judina var en konstnär med orubbliga principer, som inte låtit samhället inkräkta på den konstnärliga integriteten. Hon representerar det Bodin kallar alternativ kultur. Judinas umgängeskrets bestod av den ryska kulturens giganter, som Dmitrij Sjostakovitj, Michail Bachtin, Anna Achmatova, Boris Pasternak och Iosif Mandelstam med flera. Maria Judinas okuvliga egenvilja och konstnärliga geni har gestaltats i memoarer, romaner och senast i en film av Armando Iannucci, The Death of Stalin från 2017. Judina var en av de kulturbärare som har format den säregna och fascinerande företeelsen inom den sovjetiska kulturen som Bodin kallar ”konstutövning på slank lina och på båda sidor av det tillåtna”.
Ett exempel på konstnärlig kompromisslöshet från vår tid är den provokative aktionskonstnären Pjotr Pavlenskij (numera bosatt i Frankrike) som har vägrat rädas statens terror och repressalier, eftersom ”rädsla gör människor till en grå massa av isolerade kroppar”. I dagens Ryssland, trots att repressalierna har eskalerat till groteska nivåer, höjs modiga röster i protest mot makten och det officiella narrativet.
Ett mycket tilltalande inslag i boken är det svenska perspektivet i olika avsnitt som rör rysk kultur genom tusen år. Det saknas i dag en samlad berättelse om kulturmöten genom århundradena mellan två länder i omedelbar närhet av varandra och med stundtals mycket täta kontakter och gemensam historia. Av den anledningen är det särskilt värdefullt att ta del av de tre ögonvittnesskildringarna av svenska krigsfångar som beskrev en oväntat privilegierad vardag i Ryssland (även om det ger en ensidig bild av aristokratisk levnadskultur). Det svenska perspektivet finner läsaren även i Albert Engströms skarpa skildringar av Moskva och dess ledarskikt efter det att huvudstaden hade flyttats från Petrograd (Petersburg) till Moskva 1923. Engströms redogörelser nyanseras av Marika Stiernstedts nedslående intryck från samma tid om samma stad.
En tusenårig historia har aldrig någonsin varit lika brännande aktuell och närvarande som i dagens Ryssland. Vladimir Sorokin, som också nämns i boken och som i dystopin I det heliga Rysslands tjänst nästan i detalj beskrivit det vi bevittnar i dag, har sagt att Putin har skapat en feodal monarki och att det förflutna, personifierat av Putin, utkämpar ett krig mot framtiden, personifierad av Ukraina. Med referenser till över tusen års historia lämnar Putin efter sig ett sargat land och en för evigt förändrad kontinent. Hans eftermäle tycks entydigt obarmhärtigt. Men det kommer alltid att finnas de som hyllar ett monster, något historien har givit otaliga bevis på. Går det att fånga paradoxen Ryssland? Att avkoda den plats på jorden där det högsta andliga och det bottenlöst grymma samsas?
Alternativa läsningar
Den något dystra läsning av boken som presenteras här är inte bara högst individuell, den är också tidsbunden, då den oundvikligen är märkt av de ohyggligheter som utspelar sig i vårt närområde, men även av andra krig på flera platser i världen, vilka är omöjliga att bortse från. Under andra mer harmoniska omständigheter hade denna text sannolikt mer fokuserat kulturhistoriska aspekter som boken är överdådigt rik på. Den förtjänar utan tvekan att läsas med en kulturhistorisk blick. Såsom historien om den ryska ikonen, som har en alldeles speciell plats i såväl boken, som i Bodins forskning och tidigare publikationer. Temat återkommer i flera essäer, som exempelvis den om Kazimir Malevitj, den Svarta kvadraten och de ryska ikonerna. Ett annat kapitel handlar om Andrej Rubljovs ”Treenighetsikonen”, ”Gudsmoder från Vladimir” och om den konflikt som uppstått mellan konstvärlden och kyrkan i synen på ikoner – en konsekvens av sovjetestetikens kulturprojekt som omdefinierar ikoner till konstverk.
I en annan tid hade denna text förmodligen särskilt uppmärksammat historien om den ryska experimentella baletten eller det kapitel som behandlar balernas roll i Rysslands kulturella minne. Balernas sociala, men också diplomatiska och politiska funktion skildras i den ryska skönlitteraturen. Medan det i vissa politiska kretsar blev ett principiellt ställningstagande att vägra delta i dansen. Så gjorde till exempel anarkisten Pjotr Kropotkin, som för övrigt var naturgeograf och 1871 undersökte Uppsalaåsen i jakt på spår efter inlandsisen.
Under andra omständigheter skulle förmodligen realismens visuella estetik hos vandrarmålarna (peredvizjniki) ha behandlats (för tio år sedan kunde vi i Sverige se deras verk i en samlad utställning på Nationalmuseum). Eller kanske skulle modernismens dynamik och förhållandet mellan kritisk realism och konceptualism ha uppmärksammats.
Boken är till brädden fylld med namn och årtal, fakta och reflektioner, verkliga händelser och uppdiktade historier, biografiska data och litterära skildringar. Det står en oerhört kunnig och imponerande mångsidig kompetens bakom denna kulturhistoriska exposé som bör läsas av alla som söker förståelse för det som sker i dag i och kring vårt grannland i öst.
Per-Arne Bodin: Rysk kultur i tusen år. Norma 2022, 336 s.
Karine Åkerman Sarkisian är fil. dr, universitetslektor i ryska vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 4/2022, s. 22–26.