av GIOVANNI CUCCI
Förslaget i Europeiska kommissionens riktlinjer, publicerade 29 november i fjol, att stryka en rad termer till förmån för en mer inklusiv och ”korrekt kommunikation” vållade livlig debatt. Sålunda borde frasen ”God jul” ersättas med frasen ”God helg”. Detta var ett tecken på tendensen inom hela kontinenten att avskaffa allt som inte alla kan vara överens om. Tänk på försöken att omformulera historien eller korrigera i filmer, romaner och sångtexter som inte verkar politiskt korrekta. Men till skillnad från störtade statyer eller tillfälliga korrekturer är det signifikativt att detta dokument (som snabbt drogs tillbaka) kommer från ett institutionellt organ. Det rör sig om ett initiativ som ska ligga till grund för en framtida policy.
Detta väcker många frågor. Vem kan till exempel från skrivbordet avgöra hur en kultur i överensstämmelse med ”korrekt kommunikation” ska se ut? Vilka riktmärken kan det finnas i ett samhälle som blir alltmer mångskiktat och komplext? Att avskaffa historiska traditioner som bidragit till att forma en nations eller en kontinents identitet skulle leda till en diktatur av likriktat tänkande, det vill säga en kanonisering av gällande modeidéer.
Europas identitet är frukten av en långsam och växlande sammanflätning av skilda traditioner: den grekisk-romerska, den judisk-kristna, upplysningen, romantiken. Som Paul Ricœur säger var dessa traditioner livsrum för välkomnande, integrering och stabilitet. När olikheten har blivit erkänd och godkänd, blir den verklig förutsättning för dialog, eftersom en kultur är strukturellt öppen för andra kulturer, och sammanflätningen bidrar de facto till formandet av identiteten. En liknande process äger rum vid uppkomsten av ett språk, som i sig innesluter närvaron av andra språk som det har stött på längs vägen: italienskan har inslag av latin, grekiska, arabiska, engelska och franska. Varje språk är likaledes öppet mot andra språk, som man lär sig utifrån kunskaper i det egna språket.
Om man står i begrepp att undanskaffa detta arv blir Europa inte mer tolerant utan försvagat och utarmat. Dagens tendens att resa murar, att avvisa välkomnande och gästfrihet, är en konsekvens av denna bristande mottaglighet för det egna kulturarvet. Det är ingen tillfällighet att gästen och främlingen intar en central plats i den klassiska och bibliska traditionen, som betraktade främlingen som ställd under Guds beskydd.
Reinhart Kosellek introducerade, på tal om en nations historiska utveckling, den bekanta polariteten mellan erfarenhet (det förflutnas arv) och förväntan (öppningen mot framtiden, hoppet, längtan och farhågor): det är i samspelet mellan dessa två aspekter som den historiska identiteten formas, både på individuell och samhällelig nivå. Här läggs grunden för framtidsprojekten och kontinuiteten i tiden. Man lämnar ett arv av värden vidare till kommande generationer. Detta är basen för ”pakten mellan generationerna”, oumbärlig för en civilisations överlevnad. Glömmer man det ena tappar man förståelsen för det andra. Man reducerar tradition till arkeologi och framtidsplanering till önsketänkande. Denna dubbla glömska är för Ricœur ett patologiskt tillstånd i den europeiska historieuppfattningen, vilket leder till att man uppfattar nuet med obehag, berövar sig själv fasta referenspunkter och släcker framtidshoppet.
Neil MacGregor, som var direktör för British Museum i London mellan 2002 och 2015, presenterade i BBC utställningen Living with the gods (Leva med gudarna). Han uttryckte där oro för den kulturella utarmningen. Man har i Förenade Kungariket röjt undan religionen: ”Vi är det första samhälle som fungerar utan religion, och det är en mycket atypisk samhällsform. Vi försöker göra något som ingen tidigare har försökt: att leva utan gemensamt narrativ, en tendens som inleddes på sextiotalet.” Den religiösa erfarenheten, tillade han, är en del av ett folks identitet och skapar en känsla av samhörighet och formar ett samhälles föreställningsvärld på alla plan. Därför existerar den för allas gemensamma bästa.
Ett gemensamt arv
Man kan nämligen inte förneka att kristendomen är en väsentlig beståndsdel av Västeuropa. Tänk på konsten och litteraturen, men också på namn på vägar, monument och historiska byggnader i våra städer: de skulle i stor utsträckning vara obegripliga utan Bibeln.
Denna närvaro har framhållits i synnerhet av dem som har distanserat sig från den kristna tron men ändå är angelägna om att dess rikedomar inte går förlorade. Umberto Eco noterade att det inte finns ”någon aspekt av vår kultur, inklusive marxismen, som inte har påverkats av den kultur som framträder i Bibeln … Varför ska ungarna veta allt om gudarna hos Homeros men knappast något om Mose? Varför ska de läsa Den gudomliga komedin men inte Höga visan (trots att man utan Salomo inte begriper Dante)?” Francesco De Sanctis bekände hundra år tidigare i stor intellektuell hederlighet en liknande villrådighet: inför Bibeln hade han tidigare känt ett slags spontan allergi, ända tills han slutligen bestämde sig för att öppna boken.
I Italien har man nu på nytt utgivit den klassiska texten om detta ämne, The Great Code av den kanadensiske kritikern Northrop Frye. Författaren beslöt sig för att hålla universitetskurser om Bibeln ur litterär synvinkel och konstaterade därvid närvaron av de främsta skaparna av det västerländska – inte bara engelska – tänkandet: Dante, Goethe, Rimbaud, Hegel, Kierkegaard. Han valde att ge sin kurs titeln ”Den stora koden” efter ett uttryck av William Blake (”Gamla och Nya testamentet är den stora koden för konsten”).
Frye förklarar sitt val av Bibeln som textbok för en kurs i litteratur i följande ordalag: ”Jag började intressera mig för ämnet redan när jag gjorde mina första lärospån som lärare, när jag skulle hålla föreläsningar om Milton och skriva om Blake, två i eminent mening bibelsprängda författare, till och med efter engelska litterära mått. Ganska snart märkte jag att vilken student som helst som ville ägna sig åt engelsk litteratur utan att känna till Bibeln knappt begrep något av det han läste … Mitt syfte var helt enkelt att förse studenterna med tillräcklig information om Bibeln för att kunna förstå omfattningen av det inflytande som den har utövat.”
Piero Boitani ger i sin nyutkomna bok Rifare la Bibbia en översikt genom 2 000 år av den heliga Skrifts närvaro i den västerländska litteraturen. Han förklarar meningen med sina forskningar med hjälp av ett citat av Boris Pasternak: ”Bibeln är inte en bok med en frusen text: den är snarare en mänsklighetens dagbok, och därmed är den allt som är evigt.” Därför uppfattar alla som älskar poesi och berättarkonst dess förtrollning, upptäcker en fläkt av evigheten i dess texter.
Konsten, en stor del av det västerländska tänkandes mästerverk, skulle inte existera utan denna bok som är ”så enorm och uppförstorad”. Enbart en kort bibliografi övertygar om vilka spår som den lämnat i de viktigaste verken i den västerländska realismen (Auerbach), men också i serierna, i fantasylitteraturen och i rocksångerna. Bibeln är en bok som kan uppskattas av alla. Denna ansträngning att göra rättvisa åt den kulturella rikedomen i Böckernas bok var ett av motiven som förmådde förlaget Einaudi att trycka en tjock filologisk utgåva med lärda kommentarer (cirka 4 000 sidor, varav 200 är introduktion), avsedd för en bildad läsekrets ur alla miljöer och riktningar.
Likaså är det inte nödvändigt att vara troende för att uppfatta och uppskatta skönheten i ett konstverk. Filosofen Alain de Botton, som beskriver sig själv som ”övertygad ateist”, inbjuder till ett återerövrande av den kulturella rikedomen i det religiösa perspektivet. Där finner han känslan för skönhet, för en ordning som undslipper mänsklig planering och just därför är i stånd att uppamma häpnad och förtrollning i en människa som i förstone tycks befinna sig långt från den religiösa livskänslan: ”Trots att jag var starkt påverkad av mina föräldrars förhållningssätt, störtade mig som tjugoåring min ateism i ett kristillstånd. Tvivlen sipprade in när jag för första gången hörde Bachs kantater, de växte sig starkare medan jag betraktade Bellinis madonnor, de blev en plåga när jag närmade mig zen-arkitekturen … Jag märkte att mitt hårdnackade motstånd mot alla teorier om det hinsides och om invånarna i paradiset inte var tillräckliga skäl att likvidera musiken, byggnadsverken, bönerna, ritualerna, högtiderna, helgedomarna, pilgrimsfärderna, gemenskapsmåltiderna och de illuminerade handskrifterna.”
För att uppskatta skönheten i ett konstverk är det inte helt nödvändigt att till varje pris sätta en ursprungsetikett på det; det gäller snarare att avlyssna dess budskap, att då och då upptäcka en likhet som är större än eventuella olikheter. Kardinal Martini utgick från Norberto Bobbio och sade att den stora vattendelaren i det andliga livet inte går mellan troende och icke-troende utan mellan tänkande och icke-tänkande.
Också julen är till för alla
Också julen är till för alla; den ska inte ses som ett hot som man måste värja sig mot, eftersom den har sin egen skönhet och har format den kollektiva föreställningsvärlden, vilket man kan se av dess inflytande på litterär, konstnärlig, musikalisk och cinematografisk nivå. Den har gett upphov till en rik tradition som är ett gemensamt arv. Skulle den försvinna skulle det bekymra också den icke-troende.
Massimo Cacciari protesterade mot att julens innehåll har inskränkts till konsumistisk business. Han påminner om dess ursprungsmening och den relevans högtiden har för var och en: ”Jag som inte är troende frågar mig: finns det en symbol som på ett mer enastående sätt har bidragit till vår historia, till vår civilisation, till vår livskänsla? Kristendomen är en väsentlig del av min livsväg, av mitt öde, och det är något som jag tänker på varje dag.” Och han skyller sin meningsförlust på dem som trots att de kallar sig troende ”inte tänker, eftersom de inte kommer ihåg denna omvälvande berättelse om barnet i krubban”. Också Massimo Recalcati har yttrat sig i frågan: ”Barnet i krubban avslöjar allas vår övergivenhet redan från början. Jesusbarnets öde var redan nedskrivet: döden på korset. Denna dödsbestämmelse upphäver inte kravet att vårda livet … Dess sårbarhet visar att det som gör livet mänskligt är förväntans nåd som omger det, beröringens värme, den andres närvaro, gåvan. Är inte detta julhögtidens viktigaste lärdom?”
Inte ett avskaffande utan en ömsesidig förståelse är bästa sättet att bedriva en hermeneutisk dialog, för att upprepa en berömd passus hos Ricœur. Ett samtal som berikar alla parter. Om man sluter sig och isolerar sig, så kommer intoleransen och fundamentalismerna att frodas, de religiösa såväl som de profana.
De politiska institutionerna – bandet mellan heligt och profant
Närvaron av detta arv är märkbart också på det sociala och politiska planet: tecknen på den kristna traditionen visar sig tydligt just när man gör dem till en diskussionsfråga i de mest profana miljöerna. Som till exempel ett datum i kalendariet. Eller händelserna som markerar rytmen i en nations liv.
Apropå Storbritannien är det märkligt att återse bilderna från drottning Elisabeths kröning 1953. Vid inträdet i Westminsterkatedralen möter hon ärkebiskopen som har gett henne den vita klädnaden och maktens symboler, spiran och kronan. Ännu i dag finns det i monarkin ett grunddrag som påverkar engelsk föreställningsvärld, en sakral föreställning. ”Det som är slående i vårt samhälle i dag”, anmärker MacGregor, ”är det faktum att statsöverhuvudet förlänas sin makt av Gud, direkt, i en offentlig rit, och detta är något som största delen av befolkningen är omedveten om. Idén att skilja religion och politik är omöjlig. Båda talar om hur man förhåller sig till omvärlden.”
En annan politisk händelse värd att notera är det tal som Emmanuel Macron höll till ordföranden för den franska biskopskonferensen Georges Pontier 10 april 2018. Det utgör ett utomordentligt viktigt inslag i dialogen mellan politik och religion. Frankrike, som alltid varit härolden för åtskiljandet av ”religionen” och det sekulära samhället (la laïcité), har under de senaste åren blivit scenen för en rad uppmärksammade initiativ på detta område.
I juni 2017 höll Macron ett tal vid slutet av ramadan. I september mötte han de protestantiska samfunden i Hôtel de Ville i Paris med anledning av femhundraårsminnet av reformationen. I mars 2018 deltog han vid en middag med representantrådet för de judiska institutionerna i Frankrike. Och talet den 10 april 2018 kan ses som första officiella mötet mellan en fransk president och den katolska kyrkan. Vid detta tillfälle gick Macron igenom de historiska relationerna mellan stat och kyrka i termer av ömsesidig tillit, väl vetande hur ömtålig en sådan approach kan synas: ”Förbindelserna mellan kyrka och stat har försämrats så till den grad att det är vår uppgift att återställa dem. Det är min åsikt att den sekulära principen inte i något avseende har missionen att förneka det andliga i det timligas namn, än mindre att utrota det sakrala inslaget, som är så avgörande för många av våra medborgare i detta samhälle.” Av talet framgick också att institutionerna, både de religiösa och de sekulära, genomlever en svår tid och att det därför är nödvändigt att de samarbetar ömsesidigt för en ”realistisk humanism”, sammanfattad i tre ord: vishet, engagemang, frihet. Dessa tre är gåvor som förenas i en ömtålig, komplex men nödvändig balans i den värdenas öken som präglar inte bara Frankrike utan hela Västerlandet. Frankrike förblir trots allt en frukt av det kristna kulturarvet: ”Våra samtida, kristna eller inte, behöver höra talas om ett annat perspektiv på människan, de behöver tillfredsställa ett annat slags törst, törsten efter det absoluta.”
Detta inlägg markerar ett epokskifte i dialogen mellan politik och religion i Frankrike. För att få perspektiv på detta räcker det att erinra sig dåvarande presidenten Valéry Giscard d’Estaing, som kommenterade beslutet att stryka varje hänvisning till kristendomen i den europeiska konstitutionen, inklusive eventuella anspelningar på Europas historiska och kulturella rötter: ”Européerna lever i ett helt och hållet sekulärt politiskt system, där religion inte har någon viktigare roll att spela.”
Och ändå är det just på politisk nivå möjligt att finna ett viktigt spår av denna ”roll”: många av de värden som hyllas i de västerländska demokratierna – jämlikheten, varje människas värde och värdighet, värnandet om de svaga – är frukter av kristendomen. Som man har haft anledning att notera: när dessa värden ryckts upp ur sin grogrund finns det inte mer någon möjlighet att omplantera dem i någon annan. De förbleknar till intet förpliktande slagord. Man kan till exempel tänka på de mänskliga rättigheterna.
Rättsfilosofen Ernst-Wolfgang Böckenförde, medlem av den tyska författningsdomstolen, har uttryckt denna idé på ett snillrikt sätt: ”Den sekulariserade liberala staten lever på förutsättningar som den själv inte kan garantera. Detta är den stora risk som man har tagit i frihetens namn. Å ena sidan kan den existera som liberal stat endast om den frihet den garanterar sina medborgare kan regleras internt, det vill säga utifrån varje individs moraliska hållning och utifrån statens homogena sammansättning. Men om staten å andra sidan på egen hand försöker att garantera dessa interna styrmedel, det vill säga juridiska tvångsåtgärder och myndighetspåbud, då avsäger den sig samtidigt sin egen liberalitet och återfaller – på det sekulära planet – i de totalitära anspråk som den tagit avstånd från under religionskrigen.”
Detta kallas ”Böckenfördes paradox”. En stat måste för att vara liberal rättfärdiga sina rättigheter på den juridiska nivån. Likväl måste den för att göra detta avstå från förnuftets teknisk-instrumentella metoder och lämna rum för dessa lärdomar som förutsätts, men som den av princip har uteslutit. Om den inte kan finna en utväg ur detta dilemma riskerar den liberala staten att dö som demokrati och ge fritt utlopp åt farliga strömningar, populism och starka lösningar, som stryper debatten med ren ordergivning. Men framför allt kommer staten till slut att slå an de konfessionella tongångar som den har velat ta avstånd från under modernitetens lopp.
Vid den sammankomst som arrangerades av Comunità di sant’Egidio över temat ”Slutet på Europa?” framhöll dåvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, nödvändigheten av en dialog mellan kristendomen och institutionerna, inte bara för överlevnadens skull utan också för att förklara trovärdigheten i den sekulära liberalismen: ”Om inte den så kallat liberala staten ägnar sig åt ständig dialog med de religiösa samfunden förlorar den sitt eget väsensmärke, sin liberalitet, och blir dogmatiskt sekulär, medan den samtidigt insisterar på att religionen ska vara osynlig på offentlig nivå. Eller också blir den kaotiskt pluralistisk, utan andra grunder för sin legitimitet än den positivistiska (Staten är den instans som innehar våldsmonopolet).” Detta är ett annat sätt att uttrycka Böckenfördes paradox.
Det förflutnas lärdomar
Att läsa historien utan att försöka utplåna den eller att modifiera den godtyckligt är viktigt också för att förstå de hinder som föreligger för denna dialog. Skyggheten i mötet med kristendomen kan förklaras av Europas historia, präglad som den är av religionskrig och förföljelser, av blod, av den smärta som under tidernas lopp har förorsakats av kyrkan, för vilket påven Johannes Paulus II offentligt har bett om förlåtelse.
På grund av dessa ohjälpliga konfrontationer blev det nödvändigt, för en allt större del av den moderna kulturen, att ta avstånd från kristendomen, för att skydda sig mot åtal, förbud att undervisa och att forska, för att inte tala om tortyr och dödsdomar. Brad Gregory sammanfattar klart detta sakernas tillstånd: ”De har gett upphov till ett förgiftat arv som fortfarande påverkar oss i början på 2000-talet, dessa de proto-moderna kristna, som ofrivilligt erbjöd en solid bas för den ideologiska och institutionella sekulariseringen … Kränkningarna av caritas gjorde att det låg nära till hands att koppla samman religion med förtryck, våld och åsiktsstyrning och den alltjämt utbredda övertygelsen att emancipation, autonomi, frihet och modernitet implicerar att religionen måste avskaffas och ersättas.”
Det behövdes sekler för att kyrkan skulle erkänna laicitetens faktiska och legitima värden, till exempel distinktionen mellan den sakrala och den profana sfären, mellan stat och kyrka, forskningens autonomi inom olika vetenskapsgrenar, toleransen, pluralismen och samvetsfriheten. Enligt många forskare har detta gjort den europeiska sekulariseringen mycket olik den på andra kontinenter: ”Undantaget är Europa: närmare bestämt Västeuropa och Centraleuropa” (enligt Berger-Davie-Fokas).
I dag noterar man likväl från olika håll nya möjligheter till möten. Jürgen Habermas erkände i sina samtal med dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger att det postsekulära samhället inom sig bär en dubbel mentalitet – sekulär och religiös – som är så sammanvävd att det är svårt att skilja trådarna åt. Därför har de något att lära av varandra. De religiösa auktoriteterna måste avstå från anspråken att utöva monopol och öppna sig för olika perspektiv och inse att åtskillnaden mellan politik och religion är nödvändig för det allmänna bästa. På det profana området måste rationaliteten erkänna sina begränsningar, som under loppet av moderniteten har överskridits och blivit rov för sådana mytologiska narrativ som den själv ville bekämpa, och öppna sig för andra insikter som är oundgängliga för dess rätta utövande.
Den nödvändiga ömsesidigheten
De komplicerade sociala problemen under det senaste årtiondet har lett till en ökad samverkan mellan stat och kyrka för att ta hand om ”det gemensamma hemmet” (påven Franciskus). I detta perspektiv kan kristendomen vara till hjälp för samhället på åtminstone tre plan.
Framför allt som skydd för de fattiga och svaga, i synnerhet under den senaste recessionen och pandemin, där man samarbetat med de statliga institutionerna. Låt oss tänka på Caritas och andra hjälporganisationer som tillsammans har levererat mat, medicin och nödhjälp till funktionsnedsatta och arbetslösa. Detta är kanske det allmänt erkända exemplet på det bidrag som kyrkan kan erbjuda staten: materiell hjälp och tröst, vilket inte vore möjligt utan moraliska och andliga motiv, viljan att dela med sig, att arbeta utan ersättning och lindra andras svårigheter. Voluntariatet kan aldrig vara ett yrke: det är sprunget ur frivilligheten, ur skönheten att utge sig för de andra.
Ett andra sätt är kyrkans sociallära, som bidrag till värnandet av de svaga och till protesten mot marknadens anspråk att fungera frikopplat från moraliska normer och värderingar. Tidskriften Nature noterade efter publiceringen av encyklikan Laudato si’ det auktoritativa stöd som en påve i kraft av sitt ämbete kan ge också på miljöns område.
En tredje möjlighet till samarbete är främjandet av det allmänna bästa gentemot den dominerande individualismen, i synnerhet på socialetikens område.
De ständigt allt allvarligare och mer komplexa problemen på dessa livsområden har ofta lett de västerländska samhällena in i farliga återvändsgränder av villrådighet. Vi kan tänka på flyktingströmmarna, det demografiska problemet, att få barn föds och åldringarna blir allt fler, försvagandet av den sociala samhörighetskänslan, värdekrisen, den avtagande tilltron till samhällets institutioner. Detta är inga problem som man lätt kan hantera, men de kräver samarbete från alla aktörer i det sociala samspelet.
Som sociologen José Casanova säger: ”Den västerländska moderniteten står vid ett vägskäl. Om man inte återupptar en kreativ dialog med den andre, med de traditioner som håller på att utmana den egna identiteten, då kommer moderniteten förmodligen att triumfera. Men det är fortfarande möjligt att den uppslukas av den obönhörliga och omänskliga logiken i sin egen natur. Det skulle vara djupt ironiskt om religionen, efter alla nederlag den lidit under moderniteten, och trots sina egna avsikter, i slutändan skulle hjälpa moderniteten att rädda sig själv.”
Översättning och redigering: Anders Piltz
Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica, 4120/2022 och är här något förkortad.
Giovanni Cucci är jesuitpater, professor i filosofi och psykologi vid jesuitutbildningscentret i Padua och det påvliga Gregoriana-universitetet i Rom.
Ur Signum nr 4/2022, s. 27–32.