av MAGNUS RINGGREN
Att vara människa, att vara utkastad i existensen mellan tillblivelse och utplåning, är kanske djupast sett temat för all konst. Men hos nästan ingen annan är det tydligare, mera prekärt och drabbande gestaltat än hos Lars Norén: ”jag blir inte fri förrän jag finns”. Hans författarskap är det väldigaste och mest omskakande i modern svensk litteratur. Hans bortgång mitt i steget – om man kan säga så om en man som blev 77 år – i början av 2021 angick många fler än dem som är intresserade av avantgardistisk litteratur och dramatik. Hans närvaro i våra liv dröjer sig kvar, och på bokmarknaden och scenerna kommer han att vara tillstädes ett tag till. Han skrev ständigt, intill grafomanins gräns, och mycket är ännu outgivet. Just nu turnerar Solitaire, en av hans sista pjäser, i en samproduktion mellan åtskilliga nordiska teatrar.
Ingen av Lars Noréns mer än hundra pjäser utspelas vid jul. Ändå har vi skapat begreppet ”Norénjul” och gjort det begripligt för de flesta. Av detta kan man lära sig några olika saker. För det första hade den numera avskaffade tv-teatern en gång ett oerhört genomslag. När Lars Norén introducerades på allvar för den stora publiken i tv i början av 1980-talet skedde det med tvillingdramerna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. Bilden av den trasiga familjen på ett litet hotell i Skåne växte snabbt och kom att handla om allt lidande människor kunde råka ut för. Att sådant materialiserade sig just kring jultid visste de flesta redan – termen ”Norénjul” var född. Många upptäckte att ett i grunden både expressionistiskt och naturalistiskt drama hade bäring på det vardagliga. De existentiella djupen öppnade sig i vardagsrumsgolvet på ett sätt som inte så ofta sker i dagens tv-serier, det som alltså ersatt tv-teatern. När pjäser som de väldiga Kliniken och Personkrets 3:1 senare sattes upp för tv var publiken redo och införstådd. När Lars Norén gick bort var han älskad och respekterad på ett sätt som är mycket ovanligt för en avantgardistisk författare. Skälet var förstås att han talade sanning.
Lars Norén föddes 1944 och växte upp i Genarp i Skåne, en miljö som återkommer flerfaldiga gånger i hans texter. Han träffade tidigt på lärare som vägledde honom i hans läsning. Rabulisten och romantikern Karl-Erik Welin var hans musiklärare. Redan som tonåring var han klar över att han skulle bli författare. Han bröt upp tidigt och sökte sig till Stockholm, där han fick kontakt med mentorer som Artur Lundkvist och Olof Lagercrantz. Ett tidigt psykotiskt genombrott ”behandlades” på sjukhus i ett halvår, något som också återkommer i hans poesi och dramatik. Han debuterade i den unglitterära tidskriften Rondo med en lång dikt och gav ut sin första bok som 19-åring – diktsamlingen Syrener, snö. Fram till 1980 bestod hans produktion till största delen i en flod av poesi, men han skrev också några romaner. Därefter dominerade dramatiken. Mot slutet av livet återkom prosan i några meditativa verk samt i två band med titeln Fragment – man kan i brist på bättre kalla dem för aforismsamlingar. Lyriken gjorde ett sista anlopp i Stoft från 2016. Det största offentliga intresset under hans sista decennier tilldrog sig dock de fyra delarna av En dramatikers dagbok, den troligen mest omfångsrika självbiografiska satsningen i svensk litteratur. En femte del – som i tiden föregår de fyra band som nu finns – lär föreligga i manus.
Fram till 1980 var han alltså mest känd och mycket respekterad som lyriker. Böckerna är svåråtkomliga i dag – antikvariatspriserna är fantasifulla – men han lär länge ha sagt nej till att ge ut de tidiga böckerna igen. Det stora urval som nu ges ut är dock färdigställt av honom själv före hans bortgång. Man kan beklaga att inte allt finns med denna gång. Avgrunden av ljus – poesi 1962–2016 innehåller förord och en omfattande efterskrift av Mikael van Reis som en gång skrev en stor avhandling om Norén. Som grafisk produkt är denna massiva volym ett konstverk i sig, signerat av Sveriges just nu främsta bokformgivare Nina Ulmaja.
Även om Lars Noréns poetiska utveckling till en början lite på avstånd slår följe med huvudfåran i sin samtid så viker den snabbt av i en alldeles egen riktning eller söker sina motstämmor i för tiden oväntade författarskap. I slutet av 1970-talet, tidigt för svenska förhållanden, var han fascinerad av Paul Celan och Friedrich Hölderlin. Dessa poeter kom att tillhöra referenspunkterna hos en del intellektuella under 1980-talet, men då hade Norén väl att märka övergivit poesin för dramatiken. Hos Göran Sonnevi anar man en parallell bana men utan närmare kontakt med dennes säregna stil. En beröringspunkt mellan dem är den självbiografiska impulsen som för Noréns del hade sin första och lyriska höjdpunkt i några böcker under 1970-talet för att långt senare anta annalernas prosaiska form i dramatikerns dagböcker (dock flerfaldiga gånger genombruten av ett lyriskt språk). Mikael van Reis nämner inte den för mig mest självklara valfrändskapen, den med Birgitta Trotzig. Hennes text om Order från 1978 (omtryckt i Porträtt från 1993) skulle kunna bli utgångspunkten för en fruktbar jämförelse mellan författarskapen.
Mikael van Reis ger i förordet ett försök till dramatisk sammanfattning av den Norénska poesins ”biografi”. Poeten börjar som en naturligen (för en tonåring) ganska osjälvständig expressionist – en svensk Rimbaud kanske – i Syrener, snö från 1963. Därefter passerar han en ”demonisk barocksurrealism” i De verbala resterna av en bildprakt som förgår från 1964 (titeln är lånad från Hjalmar Gullberg) för att sedan ge sig konkretismen i våld. På den punkten är Norén för en gångs skull i fas med den litterära teknik som flera av hans generationskamrater använder. Därefter landar han i ”hallucinationsrealismens bildflöde” i de böcker som van Reis med rätta kallar för hans ”schizopoesi”. De psykotiska erfarenheterna kommer han aldrig helt att överge. Kulmen kommer i Stupor från 1968 som väl får sägas vara genombrottsboken. Ett stycke in i 1970-talet framträder så ett nytt och mer avklarnat poetiskt subjekt i de redan nämnda lyriska dagböckerna. Mot decenniets slut blir klangerna från Celan och Hölderlin allt tydligare för att ljuda med fullt och paradoxbemängt verk i Hjärta i hjärta från 1980, den för samtiden uppenbarligen sista diktsamlingen som följdes av en dramatikens eruption. Efter 36 år kommer så Stoft som kanske kan ses som sammanfattning eller återknytning, kanske en fördjupning av de gamla poetiska motiven. Det som kallats för ”strömkantringens år”, den politiska nyorienteringen i svensk litteratur kring 1970, är inte så märkbar hos Norén, inte så många andra litteraturpolitiska strömdrag heller. Hans roll som tidsvittne och profet spelas på en annan scen, i en annan belysning än den omedelbart gripbara samtidens. Hans fond är inte samtidshistorien utan existensen.
Det finns ingen harmonisk självbiografisk ”växt” i författarskapet, snarare en mängd motsägelser och övergivna livsbilder. ”Lars Norén” är bara en ständigt växlande position i texterna; ibland blir han helt osynlig eller uppmanas av författaren själv att försvinna. Texternas nu är en ständigt pågående kamp mellan tillblivelse och död, mellan skapelse och avskapelse – Norén var sedan tonåren en fascinerad läsare av Simone Weil. Den religiösa tematik som uppenbart finns hos honom går van Reis dock förbi utan större åthävor eller ursäkter. Judisk-kristen tematik förekommer dock ofta, och mystikens språk bryter igenom på åtskilliga sidor. Här finns ett arbete för analytikerna att ta itu med.
1960-talet är paranoia och delirium, en poesi utan gräns och mått. Som van Reis säger: ”vi befinner oss i ett annat universum än det allsvenska”. Svensk poesi befinner sig plötsligt ”bortom konsensus”. I 1960-talsböckerna finner man inslag av automatisk skrift och grafomani – den överger aldrig Norén även om den byter skepnad genom åren, blir allt strängare och mera litterärt medveten. Inledning nr 2 till Schizz från 1965 närmar sig från kaoshållet den konkretism som odlades av samtida kolleger som Bengt Emil Johnson. Dessa kamrater framstår dock vid en jämförelse som ett gäng leklystna ynglingar i en källare på KTH. Dessa 1960-talets strömmande collageböcker och deras psykotiska skrift kräver sin läsares särskilda mottaglighet och tålamod med det gränslöst myllrande intet. Grymheten är större än världen. Ibland är konstens uppdrag att gå in i det frånstötande för att se vad det består av. Det är antipoesi eller som van Reis säger ”ett blixtkrig mot genren ’lyriks’ lugna favoriter”. Jag kan inte finna annat än att utgivaren i analysen av ”schizopoesin” är briljant. Den har länge varit stängd för mig, men nu börjar den öppna sig.
Men Mikael van Reis följer naturligtvis också poesin när den snart nog vänder mot ”friskare” och mera vardagliga tonfall. Dagbok och Nattarbete, båda från 1976, är kanske de Norénsamlingar som det är lättast att börja med, den enklast tillgängliga ingången. De fylls av en kärleksvardag som hastigt mörknar mot separation – ett begrepp som är centralt i författarskapet. En hel del vid denna tid aktuell psykoanalytisk spekulation är närvarande i dikterna, och den färgar ofta också van Reis analyser. Som bekant är detta fält en oförutsägbar blandning mellan jargong och djupt tänkande. Jag nickade igenkännande när författaren och psykoanalytikern Ulf Karl Olof Nilsson (UKON) för ett tag sen påpekade att exempelvis Jacques Lacan knappt var skrivkunnig. Jag tror att man skall vara försiktig med det teoretiska hos Lars Norén.
Mot 1970-talets slut, i och med att inflytandet från Paul Celan blir allt starkare, drar sig det lyriska jaget tillbaka och dikten närmar sig tingen och stenarna. I Hjärta i hjärta från 1980 blommar de hymniska paradoxerna ut som i en blödande pionrabatt. Ljuset blir klart och hölderlinskt. Den poetiska rösten blir – med John Donnes ord – en dialogue in one. Marken är beredd för dramatiken.
Förstås – bara skärvor. Att redogöra för den komplexitet som råder i Lars Noréns poesi finns här varken plats eller ork till. Orden kommer från främmande slätter: ”Allt dikt måste vara i konflikt med en pågående ordning. Den lever gentemot samhälle och ordning som en ryttarstam, den arbetar och bryter upp som hunnerna, hemlöst avlad på platser som redan förintats, och det är något vi kan älska hos poesin.” Så står det i ett brev från Norén till Artur Lundkvist i början av 1970-talet. Och för att ge bara ett enda exempel på det älskansvärda hos den främmande Lars Norén väljer jag – på slump – den första dikten i Dagbok från 1976:
Söndag, augusti
Jag vet att jag äntligen har förlorat allt
Eftersom den mänskliga förtvivlan är
äldre än människans ursprung Jag
närmar
mig tiden som inte förstör Även jag
har drabbats av den övergivna
nyheten från orörligheten
Lars Norén: Avgrunden av ljus. Poesi 1962–2016. Inledning och efterskrift av Mikael van Reis. Albert Bonniers förlag 2021. 584 s.
Magnus Ringgren är Kulturjournalist och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 4/2022, s. 33–35.