av GÖSTA HALLONSTEN
Gud är ande”, säger Jesus till den samariska kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:24). I ett sammanhang där tron på den ende Guden, Herren (JHWH) är en självklar förutsättning är det knappast förvånande. Men kvinnan talar om var Gud skall tillbes, på berget Gerissim i Samarien, eller i Jerusalem. Jesus hävdar visserligen att ”frälsningen kommer från judarna”. ”Men den tid kommer, ja den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom.”
Anden i Skriften
Talet om Guds ande eller den helige Ande hör på en gång till det mest oundgängliga och det mest gåtfulla i Skriften och den kristna tron. Anden tycks i GT ibland beteckna en egenskap hos Gud och ibland Guds närvaro i särskilt utvalda personer, till exempel profeterna. I NT är Anden förknippad med viktiga händelser i Jesu liv och verk: bebådelsen, dopet, frestelsen och så vidare. Men Anden är också den ”hjälpare”, ”tröstare” och ”försvarare” (gr. parakletos, lat. advocatus), som Jesus skall sända från Fadern när han förhärligats (Joh 14–17). Jesu död och uppståndelse är förutsättningen för Andens utgjutande på pingstdagen. Kyrkan är Andens tid, något som framträder med särskild tydlighet i Apostlagärningarna.
Johannes döpte med vatten, ett omvändelsens dop, men Jesus ”skall döpa er med ande och eld” (Matt 3:11). Anden är förknippad både med extraordinära fenomen som tungotal, och mera ordinära nådegåvor, som dock enligt aposteln har större vikt. Anden leder kyrkan fram till viktiga avgöranden (Apg 15). Anden verkar i och genom sakramenten, den är Guds kärlek ”utgjuten i våra hjärtan” (Rom 5:5). Anden är ”barnaskapets Ande”, ”tröstens Ande”, ”sanningens Ande”, etcetera. Anden och nåden är överlappande begrepp: nådegåvorna – charismata – ges av Anden (1 Kor 12).
Vem är då den helige Ande? Denna fråga har sysselsatt kyrkolärare och teologer i alla tider. Att Anden är den tredje som nämns när man bekänner Gud som Fader, Son och Ande är utgångspunkten. Den trinitariska dopformeln är avgörande (Matt 28:19), liksom gudstjänsttraditionens doxologier: ”Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande.” Treenighetsdogmen lär att Gud är en natur/substans i tre personer, ”en i tre, och tre i en”. Den dogmatiska terminologin är dock inte utgångspunkten. Person och natur ersätter inte det biblisk-liturgiska språkbruket som snarare följer Paulus: ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla” (2 Kor 13:13).
”ditt väsen kan ingen förstå”
Som person förblir Anden gåtfull. Själva namnet ”helig Ande” är en kombination av ord som också betecknar egenskaper hos Gud generellt: Gud är helig och Gud är ande. Den bysantinske hymndiktaren Symeon, med tillnamnet ”den nye teologen”(900-talet), använder i sina hymner till den helige Ande en mängd olika namn. Dessa namn är nästan uteslutande knutna till Andens verk. Och Symeon tillägger i en hymn: ”Ständigt åkallar man ditt namn, men ditt väsen kan ingen förstå” (Cecilia nr 76:3, övers. Per Beskow).
Grundläggande för kristen gudstro är att Gud har uppenbarat sig i Jesus Kristus. ”Jesu Kristi Gud och fader” är en formulering som möter hos Paulus (2 Kor 1:2). Men Anden är alltid med-tänkt i förhållandet mellan Fadern och Sonen. Anden föregår, beledsagar och efterföljer Kristi verk. Gud uppenbarar sig inte enbart genom sitt Ord, Jesus Kristus, utan även genom sin Ande. Ordet är inte bara ett yttrande, tal. Ordet är en person, ”gudamänniskan” Jesus Kristus. Anden är inte bara en kraft. Anden är Gud själv när han verkar i skapelsen, Israels historia, frälsningen, kyrkan och fulländningen. Anden gör mottagaren delaktig i Guds liv.
Skaparanden
Gud är skapare av både ”synligt och osynligt” (Nicenska trosbekännelsen). Man identifierar ofta det ”andliga” med det osynliga, det immateriella. Även om Gud inte är materiell, så kan han dock inte utan vidare inordnas i motsatsparet ”Ande–Materia”. Som skapare står Gud bortom denna motsats. Det gäller också den helige Ande som är ”Herre och ger liv”, det vill säga skapare. Anden står inte i första hand för något ”immateriellt, andligt”, utan för Guds inre liv: ”det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud” (1 Kor 2:10). Så är det också i människan, säger Paulus i sammanhanget: ”Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud.” Gud meddelar sig på ett personligt sätt. ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” (Rom 5:5). Men Anden pekar alltid på Jesus Kristus, som är Guds ansikte (2 Kor 4:6, Heb 1:3). Anden är Sonens Ande (Gal 4:6). Andens verk är att uppenbara och föra människor till Kristus. Därför är allt tal om den helige Ande så intimt förknippat med hans verk.
Ordet som används om Guds ande i Skriften, särskilt GT (hebr. ruah, gr. pneuma) har även betydelsen ”andedräkt, vind”. I 1 Mos 1:1 står att ”en gudsvind svepte fram över vattnet”. 1917 års bibelöversättning har dock ”och Guds ande svävade över vattnet”. På samma sätt översätter Septuaginta (pneuma tou theou) och Vulgata (spiritus dei). Men i 1 Mos 2:7 står att Gud ”blåste in liv genom hennes [människans] näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1917: ”inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse”). Denna betydelse av ruah är vanlig i GT. Både människan och djuren är ”levande varelser”. De har fått sitt liv från Gud, och är beroende av hans ande: ”Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny” (Ps 104:29–30, jfr Job 34:14–15.) Konciliet i Konstantinopel 381 bekände tron på den helige Ande, ”som är Herre och ger liv”. Kyrkan åkallar Skaparanden i hymnen Veni Creator Spiritus. På otaliga ställen i GT sägs att Anden leder folket. Ps 51:13 ber ”ta inte ifrån mig din heliga ande”. Anden faller över profeterna (4 Mos 11, Sam 10). Profeten Joel ser fram emot att Anden skall utgjutas över hela folket (2:28–29). Nicenum bekänner att Anden ”har talat genom profeterna”.
Anden och Sonen
I Salomos Vishet 7:22 läser vi: ”I visheten bor en ande som är förnuftig och helig, ensam i sitt slag, mångfaldig till formen, tunn, lättrörlig, klarsynt, ogrumlad, tydlig, okränkbar, vän till det goda, skarpsinnig” (jfr Vish 1:6). Texten är som en beskrivning av den helige Ande, men i GT är Visheten liksom Ordet, Anden, Lagen (torah) och Guds närvaro (shekinah) i templet, konkretiseringar av hur Herren träder i förbindelse med och blir närvarande i skapelsen. Detta är liksom en förberedelse för inkarnationen, och man brukar kalla dessa begrepp för ”hypostaseringar” av Guds egenskaper, en term lånad från treenighetsläran. Talet om Anden i GT är således inte skarpt avgränsat från Ordet och andra hypostaseringar. Så förefaller det också i viss utsträckning vara i NT, även om där finns en tydlig relation mellan Ordet (Sonen) och den helige Ande. Kyrkofadern Irenaeus (d. ca 200) talar gärna om att den allsmäktige Guden, Fadern, träder i förbindelse med och verkar i sin skapelse med sina ”två händer”, Ordet och Anden.
NT uppenbarar Gud i Sonen/Ordet. Det är Anden som förbereder och beledsagar denna uppenbarelse: Bebådelsen, dopet, frestelsen, Jesus i Nasarets synagoga, Kristi förklaring. När han skall lämna lärjungarna utlovar Jesus i avskedstalet ”en annan hjälpare” som han skall sända från Fadern. Jesus måste dö och uppstå, bli förhärligad innan Anden kan ges på detta nya och konkreta vis. På korset överlämnar Jesus sin ande, den ande som liksom överbryggar det ”svalg” som öppnats mellan Fadern och Sonen när Sonen tog på sig korsdöden. Sedan Sonen gett tillbaka sin ande, kan Fadern uppväcka och upphöja honom till sin högra sida, och så utgjuts Anden på det nya sätt som Jesus lovat. Redan när Jesus visar sig för lärjungarna i Joh 20:22 ger han Anden till dem: ”Sedan andades han på dem och sade: Ta emot helig ande.” Vid himmelsfärden uppmanar Jesus lärjungarna att vänta på den utlovade ”kraften från höjden” (Luk 24: 49), vilket går i uppfyllelse på pingstdagen, ”kyrkans födelsedag” (Apg 2). Andens närvaro är under kyrkans första tid, som den skildras i Apostlagärningarna, starkt knuten till karismatiska gåvor och fenomen. Paulus går i 1 Kor 12 på förekommen anledning till rätta med missbruk och missförstånd om charismata. De främsta nådegåvorna är inte de mest uppseendeväckande. Apostelns undervisning utmynnar i ”kärlekens lov” (1 Kor 13). Tro, hopp och kärlek, ”de teologala dygderna”, står främst.
Anden och kyrkan
Det är ingen tillfällighet att kyrkan och sakramenten nämns tillsammans med Anden i tredje trosartikeln. Kyrkan lär att sakramenten är instiftade av Jesus Kristus. De har en kristologisk grund. Men det är Anden som levandegör dessa tecken. Prästen representerar Kristus och har tagit emot sitt ämbete från biskopen genom handpåläggning med bön och åkallande av Anden. Prästen ber över dopvattnet om Anden. Vid konfirmationen smörjs konfirmanden med Anden. I eukaristin läser prästen instiftelseorden, men ber också bönen om Anden: epiklesen: ”Därför, Herre, bönfaller vi dig ödmjukt: Helga genom samme Ande de gåvor vi burit fram och viger åt dig, så att de blir din Sons, vår Herres Jesu Kristi, kropp och blod, ty på hans uppdrag firar vi dessa mysterier” (tredje eukaristiska bönen). Kyrkan är Kristi kropp som levandegörs av Anden (1 Kor 12:12–13).
Det är genom den helige Ande som nåden ges. Nåd kan som begrepp beteckna en egenskap hos Gud. Gud är nådig och barmhärtig. Men nåden står också för den kraft, den ”medicin” som ingjutes i våra hjärtan genom Anden (Rom 5:5). ”Herre, ingjut din nåd i våra hjärtan …” ber kyrkan i Angelus-bönen. Den ingjutna nåden är Andens konkreta närvaro. Nåden ges gratis genom dopet och förnyas i de andra sakramenten. Gud samverkar genom den ingjutna nåden med människan i full ömsesidig frihet. Nåden och den fria viljan är inte konkurrerande storheter. Det är inte 80 procent nåd och 20 procent mänsklig ansträngning – eller tvärtom. Det är inte fifty-fifty utan 100+100=100. I grunden är allt nåd.
”som blir tillbedd och förhärligad”
Anden ingår tillsammans med Sonen och Fadern i dopformeln, som liksom utgör den nytestamentliga uttydningen av Gudsnamnet, skriver Richard Bauckham i Jesus and the God of Israel (56–57). Men när de tre nämns enskilt eller tillsammans i sina handlingar i NT och i gudstjänsttraditionen framställs de på olika sätt. I detta sätt att tala refererar ordet Gud nästan alltid till Fadern. Han är den transcendente, upphöjde guden, som alla kvalificerade gudsegenskaper tillskrivs (allsmäktig, evig, etcetera). Jesus är ”medlaren mellan Gud och människor”, Anden är ”en kraft från höjden”. Sonen och Anden tenderar att bli instrument i Guds hand, de medel han använder för att träda i förbindelse med sin skapelse, frälsa och helga den, hos Irenaeus ”Faderns två händer”. Samtidigt är det tydligt att Jesus Kristus hör hemma på Guds sida. Han är ”herre och gud”, Guds son. Och Anden är nära knuten till Jesus. Anden utför Guds verk, men är så nära förknippad med verket att han tycks sakna ”ansikte”.
De teologer och biskopar som under 200–300-talen arbetade fram den normerande formuleringen av treenighetsdogmen var inte, som man ibland föreställer sig, ett särskilt stridslystet och spekulativt släkte. Kontroverserna orsakades av frågor och missförstånd om hur Skriften och gudstjänstspråket skall förstås. ”Fadern är större än jag”, säger Jesus i Joh 14:28, och Anden är ”en annan hjälpare”, ”en kraft från höjden”. Det paradoxala budskapet i den biblisk-liturgiska diskursen är att Jesus och Anden ändå hör hemma på Guds sida. De kan inte reduceras till underordnade ”roller” eller ”funktioner”. Den treeniga dopformeln, bönen till Jesus/Sonen och åkallandet av Anden är helt avgörande för förståelsen. Tron tar detta till sig intuitivt och genom den sakramentala erfarenheten. Men dogmat och teologin gör tjänst som ett värn och en tolkningsnyckel. Kyrkan bekänner med konciliet i Nicaea 325 att Jesus är Sonen, ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”. Striden som ledde fram till denna formulering fokuserade Sonens förhållande till Fadern. Kontroversen fortsatte efter konciliet och kom då även att gälla Andens ställning. Vid kyrkomötet i Konstantinopel 381 bekändes tydligt att Anden har samma ställning som Fadern och Sonen: ”Och på den helige Ande som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern (och Sonen), som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad och som har talat genom profeterna.”
Kyrkofadern Basileios (d. 379) hade i sin skrift ”Om den helige Ande” bemött dem som inte ville gå med på att Anden är Gud i samma mening som Sonen och Fadern. De åberopade sig på det bibliska och liturgiska sättet att tala och anförde bland annat en traditionell doxologi som använts i den lokala församlingen: ”Ära vare Fadern genom Sonen i den helige Ande”. Basileios argumenterar utförligt från Andens verk till Andens gudom och försvarar att han infört doxologin ”Ära vare Fadern med Sonen och den helige Ande” i sin kyrka. Båda doxologierna är korrekta, men den senare är nödvändig som uttryck för vart dynamiken i den förra syftar. Liksom Sonen ”är född av Fadern” har Anden ”utgått från Fadern”, som Jesus säger i Joh 15:26. Men ordningen är viktig: Anden leder till Sonen, som uppenbarar Fadern. Irenaeus skriver i Bevis för den apostoliska förkunnelsen 7: ”Utan Anden är det alltså omöjligt att se Guds Ord, och utan Sonen kan ingen närma sig Gud. Ty Sonen är kunskap om Fadern, och genom den helige ande lär vi känna Guds son.”
Litteratur
Basileios av Caesarea: Om den helige Ande. Översättning Olof Andrén 2018.
Bauckham, Richard: Jesus and the God of Israel. 2009.
Congar, Yves: I Believe in the Holy Spirit 1–3. (1983) 1997 (översättning från franskan).
Gösta Hallonstens artikel om Anden ingår i en serie som påbörjades i Signum nr 7/2021. Han strävar i dessa artiklar efter att i en kortfattad form orientera om centrala problem som diskuteras inom dogmatiken eller den systematiska teologin. Serien gör inte anspråk på fullständighet. För litteraturhänvisningar inom parentes se tidigare artiklar i serien.
Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 4/2022, s. 36–39.