Marina Tsvetajeva – ett liv vid Poesins öppnade åder

En av de hemlösa ryska exilförfattarna, kanske den främsta dem alla, Marina Tsvetajeva, har fått en utmärkt biografi tecknad av Viktora Schweitzer, som nyligen utkommit i svensk översättning.

”Och vilken lycka att allt detta inte var vetenskap utan Poesi, som det alltid finns för litet av, på två sätt för litet: så som allt bröd i världen är för litet för den som hungrar, och så som det finns för litet i världen av radium, som i sig är otillräckligt och just därför räcker till stjärnorna! Det som aldrig kan bli för mycket, därför att det redan i sig är för mycket: ett helt överflöd av längtan och styrka, ett överflöd av styrka som går över i en längtan som kan försätta berg.”

Så skriver Marina Tsvetajeva (1892–1941) i en av de självbiografiska prosastycken som samlats i volymen Min ryska barndom. I dessa texter, som tillkom under långvarig landsflykt i 30-talets Paris, anknyter den ryska diktaren många gånger till Poesin. Den ger henne en nästan ofattbar kraft under vistelse på främmande platser. Samtidigt berättar hon om sin uppväxt i det gamla Ryssland. Raderna fylls med doftande minnesfragment från sekelskiftet – en tid under vilken moderns passion för musiken väcker den brådmogna flickans förbjudna längtan att just ”dricka ur Poesiens öppnade åder”.

Vittnesmålen om det förlorade avspeglar hennes känslostämningar och villkor i inre och yttre exil. Trots stämningen av idyll stelnar blicken aldrig i vemod. Prosan är lyriskt komprimerad och mycket vacker. Bilderna intensiva, reflexionerna stundom hänförande.

Snarlika associationer väcker Tsvetajevas poem ”Råttfångaren”, också den i tolkning av Annika Bäckström (Renässans, 1992). Den märkliga långdikten skrevs i en förort till Prag, dit poeten anlänt några år efter bolsjevikernas makttillträde. Här återberättar hon sålunda den bekanta tyska folksagan, inte utan att förse texten med vassa uddar mot sovjetsystemet. Satiriska och lyriska inslag smälter effektivt samman i detta betydande verk.

I otakt med tiden

Det dröjde flera decennier innan Marina Tsvetajeva gavs egentligt litterärt erkännande. I hemlandet var hon officiellt bannlyst. Dikterna stämde knappast in i rådande kulturpolitiska klimat, varken under revolutionsåren eller under den socialistiska realismens epok. Inte heller utomlands uppfattades hennes produktion som speciellt angelägen. Åren i exil förändrade inte nämnvärt synen på hennes författarskap. Tsvetajeva kom att vistas i periferin, i ett renodlat utanförskap. Rollen tycks vara ofrånkomlig för den som i likhet med henne konsekvent önskar undvika litterära moderiktningar.

Efter hand har hennes verk emellertid tilldragit sig stort intresse. Översättningarna till främmande språk blir alltfler, forskningsprojekten likaså. År 1982 hölls för övrigt ett första Tsvetajeva-symposium i Lausanne.

För svenskt vidkommande representeras författarskapet hittills av tre volymer – jämte de båda nämnda också Annika Bäckströms dikturval Med gröna ögon (FIB:s Lyrikklubb). Den som blivit nyfiken på Tsvetajevas liv och verk kan dessutom nu glädja sig över en aktuell översättning av Viktoria Schweitzers omfångsrika och mycket läsvärda biografi, Marina Tsvetajeva: kvinna och poet. Framställningen föreligger i stilsäker språkdräkt av Hans Björkegren.

Pennan förs av en orädd, personlig och i flera avseenden initierad rysk levnadstecknerska, som gärna talar fritt ur hjärtat. Lika tydligt framstår hennes benägenhet att själv formulera problematiska frågeställningar för att därigenom inför läsaren redovisa tänkbara tolkningsalternativ. Litterärt och biografiskt fogas vanligen tätt samman, så att författarskapet ställs i ett naturligt fokus. Härvid har biografen infogat många för studien rikt belysande diktutdrag, jämte avsnitt ur prosastycken, brev, osv.

Uppläggning och disposition påminner i väsentliga hänseenden om Maria Razumovskys aningen mer komprimerade och av utomordentligt fylliga bibliografiska förteckningar berikade framställning, Marina Tsvetayeva: a critical biography, som 1994 utkom på engelska. Dessa studier bär flera gemensamma drag, inte minst en självskriven lidelse och ett naturligt förhållande till skilda, oftast närstående källor. I båda fall bjuds inkännande analyser och utförliga verkskommentarer. Vidare finns samma generositet vad gäller återgivande av originaltexter. Till skillnad från Schweitzer ägnar Razumovsky emellertid relativt stor uppmärksamhet åt skilda politiska faktorer. Det handlar som bekant om tämligen turbulenta år.

I ingen av biografierna handlar det om att söka blottlägga sensationer, skvaller eller lappri – varken av litterärt eller psykologiskt slag. Somligt undviker Viktoria Schweitzer för sin del bestämt att närmare undersöka: ”Jag har varken lust eller anledning att fördjupa mig i detaljer kring Tsvetajevas samliv med mannen”, deklareras det vid ett tillfälle. I dessa och andra sammanhang står hon dock nära källorna, bland uppgiftslämnare som systern Anastasia (som dog 1993, 99 år gammal) och den ena dottern Ariadna Efron (som även författat värdefullt upplysande memoarer).

I oktoberrevolutionens skugga

Schweitzer inleder sin strikt kronologiska översikt med ett smärre antal relevanta familjeupplysningar. Med sinne för väsentliga skeenden gräver hon sig tillbaka genom släktens historia för att därefter närma sig Tsvetajevas ungdomsperiod och miljöer knutna till dessa år. Hon kastar ljus över en skyddad uppväxt, i en isolerad överklasstillvaro. Samtidigt beskrivs familjens livsstil, liksom deras regelbundna, väl planerade utlandsresor, sommar som vinter.

Vid skilda tillfällen återkommer författarinnan till fadern, som var en framstående professor i antikens historia och konst. Kort före sin bortgång grundade denne i Moskva Muséet för de sköna konsterna (nuvarande Pusjkinmuséet). Klassiskt bildad var även modern, som därtill gjorde sig bekant som en skicklig pianist. Schweitzer berättar inlevelsefullt om flickans entusiasm inför musik och litteratur, inför nothäften och diktsamlingar. Till föräldrarnas förtret eggades Marina så småningom också av tidens revolutionära idéer.

Efter sin ställvis trotsiga tidiga ungdomsperiod debuterar Tsvetajeva vid 18 års ålder som lyriker. Samlingen Kvällsalbum väcker uppskattning och beröm hos tongivande kritiker. Året därpå gifter hon sig med den judiske författaren Sergej Efron för att strax innan tjugoårsdagen föda sin första dotter. Trots hastigt etablerat familjeliv utvecklas hon vid denna tid starkt som poet. Hon introduceras i skilda sammanhang och deltar förtjust i litterära och filosofiska aftnar. Äktenskapet insprirerar henne. Ändå förblir hon äventyrerska, alltjämt begiven på romantiska förvecklingar av utstuderat slag.

Samma år som oktoberrevolutionen utbryter föds hennes andra dotter. Snart, i det efterrevolutionära Moskva, börjar hon umgås i teaterkretsar. Trots skrivartalangen kvarstår bekymren vad gäller publicering. Hennes engagemang räcker heller inte för att överskugga en alltmer plågsam känsla av ensamhet – med flera flyktiga förälskelser som följd. Situationen förvärras av att maken nu strider för de vita i inbördeskriget.

Till detta följer mer akuta och drastiska problem. Liksom många andra sovjetmedborgare tvingas Tsvetajeva till svält och umbäranden. Misären drabbar även barnen. 1920 dör hennes yngsta dotter av svält, på ett barnhem. Kort därpå är uppbrottet ofrånkomligt: diktaren tar avsked från fosterlandet och Moskva. Hon reser till Europa.

Tillsammans med sin kvarvarande dotter hamnar hon först i nöjesstaden Berlin. Det dröjer dock inte länge förrän hon beslutar att fara vidare till Prag, delvis i syfte att gjuta nytt liv i samvaron med sin man. Först där ges hon varaktig arbetsro. Produktiviteten blir med ens häpnadsväckande. Här, i Tjeckoslovakien, tillkommer inom loppet av ett enda år närmare hundratalet dikter. Hon deltar också flitigt i Författarförbundets verksamhet och verkar därtill som redaktionsmedlem av den litterära kalendern ”Arken”.

Schweitzer tar i hög grad fasta på dessa alster. Liksom vad gäller tidigare etapper av Tsvetajevas diktning urskiljer hon med säker hand centrala motiv. Tolkningen är omsorgsfull och självständig. Passionen smittar när hon lyfter fram kärlekspoemen, balladerna, de romantiska dramerna (däribland ”Hjärter knekt” och ”Stenängel”), jämte dikter som utgör kommentarer till personliga relationer. Stor uppmärksamhet ägnas även hennes ”ryska motiv” – samt andra motiv (exempelvis inbördeskriget) som mer eller mindre kopplas till revolutionen och dess estetik.

Tsvetajevas hållning gentemot den nya regimen är värd några påpekanden. Trots sin ungdoms revolutionära glöd kunde hon aldrig förlika sig med kommunismen. Den s.k. oktoberomvälvningen var i hennes ögon en katastrof. Särskilt politiskt intresserad var hon dock inte. Hon betecknas snarare som apolitisk. Hon hade heller aldrig kontakt med emigrantkretsarna på högerkanten. Emellertid – något slags ideologiskt ställningstagande nödgades ibland även de mest renläriga esteterna pressa fram. För Tsvetajevas vidkommande blev detta alltså antikommunism.

Brevvänskapen med Rilke och Pasternak

Av större vikt är naturligtvis hennes litterära omvärld, referenserna till Pusjkin och ett stor antal samtida diktare. Hon fängslades av Blok, Achmatova, Mandelstam och Majakovskij. Dessutom dyrkade hon den tyska kulturen. Intima vänskapsband knöts med Pasternak liksom med den Rilke som författaren till Doktor Zjivago ”skänkte” henne.

Under sin vistelse i Paris etablerade hon också en intensiv korrespondens med de två sistnämnda poeterna. Denna intressanta och för eftervärlden så belysande brevväxling har genom det nystartade förlaget Ersatz just gjorts tillgängliga i svensk språkdräkt. Korrespondens 1926 lyder titeln på denna mycket välgjorda och på värdefulla kommentarer rikt försedda volym.

Man frapperas av hur de tre aktörernas tonfall här oavbrutet skiftar. Samtidigt representerar de olika skrivsätt. Till skillnad från sin ryske kollega och tvillingsjäl hemfaller Tsvetajeva i dessa meningsutbyten åt pregnanta iakttagelser och lyriskt förtätade känslobeskrivningar. Hon tycks vara mer frestad till utlämnande bekännelser, närmast till bikt; raderna rymmer en nästan övermäktig längtan. Tilltalet är ändå utomordentligt varmt från samtliga tre håll. Trots denna uppenbart ”privata” karaktär utgör brevväxlingen ett fascinerande allmänorienterande dokument.

Hemlös in i det sista

Tsvetajeva hade alltså bosatt sig i Paris. Tillsammans med sin make anlände hon dit år 1925. Mötet med det franska kulturklimatet var inte oproblematiskt. Strax efter ankomsten engagerade hon sig visserligen i uppskattade poesiaftnar i den franska metropolen, men hennes ”världsfrånvändhet” väckte misstro på flera håll. Man hade med en fri och kompromisslös diktare att skaffa – en individualist som till varje pris undvek kulturella modeströmningar och ismer.

Schweitzer tangerar några av de litterära strider som hon invecklades i – medan andra tvister lämnas därhän. Författaren har ju facit i hand: ”Från nuets utkiksplats kan dessa frågor verka oviktiga: Tsvetajeva lever och hennes fiender har förpassats till litteraturhistoriens marginal.” Schweitzer gör ett väsentligt tillägg. ”Men”, skriver hon, ”det är fortfarande beklagligt att Tsvetajevas fiender dominerade de flesta litterära tidskrifter och förlag.”

Tsvetajeva befann sig sålunda fortfarande i ett utanförskap. Under sina 14 år i Frankrike lyckades hon endast publicera en bok, Efter Ryssland. Manus refuserades på de mest bisarra grunder. Själv ansåg hon att litteraturen låg i händerna på inkompetenta personer. Såsom Ingemar Leckius skriver i sin personliga presentation av Tsvetajeva (Signum 1987:5), var hon i praktiken lika hemlös i Paris som i Moskva. Hon förblev lika misstänkliggjord i emigrantkretsar som hos bolsjevikernas litteraturingenjörer – en främling i tillvaron, ensam mot allt och alla.

I franska tidskrifter gavs emellertid plats för hennes skilda texter, dikter såväl som litterära och filosofiska essäer. Av speciell betydelse är den ryska Paristidskriften Samtida notiser, i vilken hon medverkade under åren 1920–38. Då liksom senare kunde hon samtidigt (om än knapphändigt) försörja sig genom översättningsarbeten. Under den långvariga exilen skriver hon även ett stort antal lyriska epos, men trots det kvarstår hennes ekonomiska problem.

Strax före andra världskrigets utbrott verkställer Tsvetajeva sitt beslut att återvända till Sovjetunionen. Hon installerar sig inte under de bästa förhållanden. Tvärtom nödgas hon leva inackorderad i olika rum och på tillfällig adress i en kollektivlägenhet. Till detta följer bristen på nära vänner. Maken hade dessförinnan avrättats.

Vid denna tidpunkt plågas hon dessutom starkt av leda – och skrivkramp. Motiven tycktes vara tömda. Enbart fåtalet dikter tillkommer. Tsvetajeva kunde inte som de sovjetiska poeterna sjunga lovsånger. Inte heller någon inre exil är längre möjlig. Det fanns föga utrymme där hennes dikter kunde förvaras – risken för husundersökningar och arrestering var överhängande.

Tankarna på självmord kryper nu allt närmare. Hennes depressiva besvär accentueras. ”Jag vill inte , bara slippa vara”, skriver hon ett år efter återvändandet till det förändrade fosterlandet. Till slut tvingar hon sig till det avgörande steget. Tsvetajeva hängde sig år 1941, hemlös.

Schweitzer skriver: ”Hon hade varit nära döden i flera år. Hon hade alltid vetat att hon återvände till Sovjetunionen för att dö och att hon inte skulle kunna skriva eller skapa sig en riktig tillvaro där. Hennes återkomst var i sig ett slags självmord.”

Under läsningens gång grips man oväntat starkt av Marina Tsvetajevas levnadsöde. Hon är inte endast en i raden av kränkta och underskattade sovjetryska exildiktare. Hon är dessutom en av seklets främsta poeter. Hennes texter talar förvissso helt av egen kraft, men Viktoria Schweitzer har på ett förtjänstfullt sätt lyft fram människan bakom verken.