Marknadsförararen Pär Lagerkvist

Hur kommer det sig att ett stort och uppburet författarskap mer eller mindre faller i glömska bara några år efter författarens död? Det är en av utgångspunkterna för Håkan Möllers nyutkomna bok Pär Lagerkvist. Ögonblickets diktare och marknaden. Pär Lagerkvist avled 1974, men ganska snart därefter var det svårt eller omöjligt att få tag på texter av honom i bokhandeln, inte ens hans samlade dikter. Det som trycktes om, vanligen i pocket, var Dvärgen, Barabbas och möjligen också Gäst hos verkligheten. År 1989 bildades Pär Lagerkvistsamfundet, som sett som sin uppgift att förnya och återuppväcka intresset för Pär Lagerkvist och hans skrifter, något som på senare år haft en viss effekt. Håkan Möller har också tidigare bidragit till att intresset för Pär Lagerkvist har ökat genom sin mäktiga volym Från författarsaga till Nobelpris (2009).

Håkan Möllers andra utgångspunkt i den nu föreliggande boken är, enligt förlagsreklamen, att undersöka hur det gick till ”när bangårdsförmannens son blev nobelpristagare i litteratur”. Pär Lagerkvist växte, som bekant, upp i Växjö. Föräldrarna var gammalkyrkliga och mycket fromma. De enda böcker som fanns i hemmet var Bibeln, psalmboken och Arndts postilla. Visserligen fanns Folkskolans läsebok, där en del dikter stod att läsa, och visserligen var Tegnér ett stort namn i Växjö, men med den här bakgrunden undrar man ändå över hur det kunde komma sig att den 13-årige Pär Lagerkvist i sin dagbok kunde skriva att han skulle bli Diktare (med stort D)? Faktum är att Pär Lagerkvist aldrig hade ett yrke. Han skrev konstrecensioner en period i sin ungdom men för övrigt är det sin diktning han ägnat sig åt och levt på. Då är det kanske inte så konstigt att han var angelägen om att försäljningen av hans verk skulle gå bra.

Håkan Möller gör inga litteraturanalyser utan använder sig av en litteratursociologisk metod, med en sparsam anknytning till den bourdieuska teoribildningen, detta sista enligt egen utsago i inledningskapitlet.

Det handlar alltså om att följa författarskapet från debuten och fram till Nobelpriset, med Barabbas som kulmen, både internationellt och försäljningsmässigt. Lagerkvist hade ofta fått goda recensioner men haft svårt att slå igenom på marknaden, trots egna idoga försök att marknadsföra sina skrifter. Han var i det längsta även missnöjd med Bonniers förlag, som han inte tyckte var nog framgångsrikt i sina reklamkampanjer. Håkan Möller skriver: ”Som författare såg Lagerkvist verkligen om sitt hus, han var oförtröttlig i sitt intresse för författarskapets öde på bokmarknaden. Inför de ofta nedslående förlagsrapporterna såg han liksom många andra författare en förklaring till de uteblivna försäljningsframgångarna i bristande marknadsföring” (s. 233). Håkan Möller framhåller också Lagerkvists omfattande internationella kontaktnät, som skulle underlätta lanseringen utomlands.

Ett kort men intressant avslutande kapitel handlar om hur Pär Lagerkvist representeras i antologier (företrädesvis då lyrikantologier) och hur hans författarskap framställs i litteraturhistoriska handböcker. Pär Lagerkvist var själv ytterst angelägen om att hans verk skulle bedömas som en helhet och att de enskilda verken ”ingick i en oavbruten dialog med varandra” (s. 237). En förutsättning för att författarskapet skall kunna betraktas som en helhet är att verken finns tillgängliga, det vill säga ständigt trycks om och finns i nya upplagor eller i samlade skrifter, något som Pär Lagerkvist var noga med att ideligen framhålla för förlaget. Vad litteraturhistoriska handböcker oftast gjort, med Erik Hjalmar Linders Fyra decennier av nittonhundratalet i spetsen, är dock att indela författarskapet i olika perioder: författaren som föregångare med programskrifterna Ordkonst och bildkonst (1913) och Modern teater (1918), expressionistisk diktare, ”livstrons” diktare, beredskapsdiktare och kämpande humanist under 30-talet och under andra världskriget, och slutligen metafysisk diktare med Barabbas (1950), diktsamlingen Aftonland (1953) och romanen Sibyllan (1956). Egendomligt nog tar Håkan Möller inte alls upp receptionen av Sibyllan.

Sammanfattningsvis har Håkan Möller skrivit en intressant och välmatad bok om Pär Lagerkvists till en början vanskliga men omsider allt framgångsrikare bana på den litterära marknaden.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.