Martyriet i dag i Latinamerika – Stötesten, dårska

Martyrkyrka i katolska länder och i en sekulär, tolerant värld

Det viktigaste budskap, som den kyrkliga tron på Jesus Kristus i dag sänder ut från Latinamerika, är skriet från sina martyrers blod. Det handlar här om ett omstritt budskap. Bestörtning och skepsis var de första reaktionerna på dagens latinamerikanska martyrkyrka. För det första var martyrerna katoliker som mördades i länder som hade en katolsk kultur. Därmed krossades den stereotypa föreställningen att kyrkan på 1900-talet bara lidit martyrium i de länder där den ateistiska kommunismen tagit makten. För det andra dödades martyrerna i länder som tillhörde den västliga civilisationen, som man föreställde sig skulle vara sekulär och tolerant. Därmed vacklade övertygelsen att fanatismen i Västvärlden hade brutit samman i samband med den nazistisk-fascistiska förnuftsvidrighetens förkrossande nederlag. Slutligen såg det ut som om kristendomen i Väst hörde till de allmänt respekterade värdena, och som om kyrkan hörde till kärnan av mäktiga institutioner. Därmed rycktes marken undan för vanetänkandet att tron bara hotades av en perifer minoritet av radikala intellektuella och unga bildstormare.

I dag finns inte längre någon sådan bestörtning och skepsis. Upprördhet och beundran, både från icke-konfessionella institutioner som försvarar de mänskliga rättigheterna och från internationella kyrkliga kretsar, blottar skammen i den politiska repression, i vars sammanhang morden på de latinamerikanska martyrerna sker i dag, och gör martyrerna ärade. Det tycks dock vara viktigt att åter ta fasta på den första bestörtningen och skepsis.

De latinamerikanska katolikernas martyrium gav upphov till en viss bestörtning, därför att det avslöjade att den kristet präglade kulturen inte hade lyckats förebygga samhällsstrukturer där det råder ”en situation av social synd”, en ”vilja att på alla sätt öva makt, behärska och diskriminera” (Puebla nr 28, 435 och 1300). Martyriet blev på så vis till en anklagelse mot en rådande

vertikal kristendom som inte engagerar sig (jämför Puebla nr 42).

Det latinamerikanska samhället har strukturellt flätats samman med de ledande västländernas strävan efter rikedom och makt. Därför har katolikernas martyrium i Latinamerika också blivit en kritik mot Norrs oförsonliga törst efter hegemoni, och har synliggjort det offer som den postindustriella kapitalismen i Latinamerika kräver, skenbart i antikommunismens namn men i själva verket för att rikedomar skall kunna hopas i händerna på några få (jämför Puebla nr 1209).

Överraskningen och skepsis berodde på att det verkade som om vi var tillbaka i det förgudligade Romarriket, ännu levde på tre- eller femhundratalet, eller i kapitalismens inledningsskede som slets sönder av teologiska strider på liv och död.

För övrigt tycktes den latinamerikanska kyrkan vara införstådd med att den inte tvingade makthavarna att stifta konservativa lagar. Den gav alltså inte på något sätt anledning till förföljelse längre. Den oväntade förföljelsen och det stora antalet martyrer har dock avslöjat det avgudadyrkande envälde, som finns inneboende i det övernationella kapitalets utsugnings- och maktlogik. Det är långt viktigare att påvisa detta grundläggande sammanhang än att ge detaljerade redogörelser för vilka förföljarna är. I dag i Latinamerika skrivs en ny apokalyps, och i den avtecknar sig tydligt odjuret som stiger ur havet (Upp 13:1) och ”den stora skökan som bor vid stora vatten” (Upp 17:1).

Ännu ett avgörande budskap ryms i detta martyrium. Detta ligger inte så mycket i anklagelsen som i hoppet för de fattiga, som martyrerna förkunnar i sitt motstånd mot det förgudligade kapitalet genom att visa på Guds rikes gåva och visa vilket värde kampen för historien skall utvecklas i riktning mot detta rike har.

Det historiskt unika i detta vittnesbörd ligger för det första i att det hör oupplösligt samman med en revolution buren av kärlek till rättvisan, en revolution som leder till förföljelse och martyrium; för det andra i att svaghet och godhet visar sig vara krafter som kan humanisera denna kamp; för det tredje i att kyrkan varit tämligen reserverad när det gällt att erkänna denna förföljelse och detta martyrium.

Martyriet inom ramen för den politiska revolutionen för rättvisa

Dagens martyrium i Latinamerika följer på uppvaknandet åk , ett motstånd mot orättvisa och förtryck. Om vi tar mexikanska revolutionens inledningsår, 1910, som markering för början på detta motstånd, så kan vi konstatera att denna revolutions mest populära ledare, Emiliano Zapata och Pancho Villa, varken kämpade i sin tros namn eller legitimerades av kyrkans män, även om los zapatistas hade madonnan av Guadalupe broderad på sin hattar. Tro och rättvisa förkunnades ännu inte i något nära samband med varandra. Lika litet fanns det något kyrkligt inflytande på det motstånd mot förtrycket som bjöds av till exempel de chilenska gruvarbetarna 1907, i El Salvador 1932 eller i Guatemala 1954. Förföljelsen och martyriet i det revolutionära Mexiko var däremot ambivalent, då de ägde rum inom ramarna för ett försvar för religionsfriheten, vilket inte var skilt från försvaret för de kyrkliga privilegierna.

Paradigmatiskt sett tycks det dock förhålla sig på det viset, att det kyrkliga martyriet har utgått från en konfrontation mellan den kristna tron och makten. De första förföljelserna angrep kristendomen som ett hot mot den romerska kejsarkulten. Även de protestantiska och katolska martyrerna i kapitalismens inledningsskede visade sin tro i motståndet mot makten, som tvingade fram att de konfessionella gränserna sammanföll med de politiska: mius regio eius et religio. Ingen behöver förundra sig över dessa och andra historiska institutioner, för det är ju ändå så att Jesus, ”trons upphovsman och fullkomnare” (Hebr 12:2), avrättades som statsfiende ”utanför stadsporten” (Hebr 13:12).

Martyrernas kristliga motstånd mot Romarriket ledde dock inte omedelbart till någon protest mot samhällssystemet och dess maktstrukturer. Man bekämpade varken slaveriet eller den imperialistiska erövringspolitiken med det motstånd som gick ända till martyriet. Målet för detta motstånd var att riva ned makten från dess gudatron, både i motståndet mot maktens anspråk (Upp 13:8, 14:9-12, 20:4) och i kampen för rätten att ”tala och undervisa i Jesu namn” (Apg 4:18, 5:28-29). De kristna slog vakt om det för staten farliga minnet av en som ”uteslutits ur den mänskliga gemenskapen”, och som av en ”gudlös, orättfärdig och avgudadyrkande värld” fällts på falska anklagelser. Martyrerna inom protestantismen och inom motreformationens katolicism försvarade likaså samvetets frihet, som inte underkastar sig någon annan än Gud, som Thomas Mores exempel visar.

Även i Latinamerika uppkommer förföljelsen därför att makten provoceras av att man talar och undervisar om Jesu person. Nu förmedlas dock denna person av dem som korsfästs i dag, och som ifrågasätter samhället och dess maktstruktur. ”Ordets säd”, som man har upptäckt i den rättfärdiga revolutionära kampen, medvetandet om att motståndet är förenligt med Kristi efterföljelse och den kyrkliga förkunnelsen mot det institutionaliserade våldet har lett till revolutionära rörelser bland de förtryckta.

I sin oförmåga att upprätthålla sin makt utan att våldföra sig på rättvisan har systemet reagerat med en förföljelse, som tar sig uttryck i fruktansvärt grymma psykosociala fenomen. Jag citerar ett vittnesmål av en katolsk kateket och guatemaltekisk indian om hur militären gått till väga vid anfallet mot Chimaltenango i december 1981:

”Där finns ännu en kateket, som vi fann hos de andra kamraterna … honom korsfäste de levande, mitt på vägen … två pålar genom händerna, en genom den nakna magen, en genom de blottade fötterna och en genom huvudet …”

I mars 1976 sade kapten Reyes till tvåhundra lärare, som undervisade i mayaspråkets quichedialekt:

”Om ni vill få leva, om ni inte vill bli fängslade eller dödade, så gå ur kyrkan, för armén har bestämt sig för att avlägsna den där skiten från Guatemala.”

Biskopar, präster, nunnor och lekmän förföljs för närvarande i hela Latinamerika som agitatorer och upprorsmän, utan att det för den sakens skull behövs några antireligiösa förordningar, på samma sätt som man inte behövde ändra vare sig den judiska eller den romerska rätten för att kunna avrätta Jesus. Det räckte att man utnyttjade den tillräckligt listigt. (Jämför Luk 23:2, 5 och 14, Joh 18:30, 19:7 och 12.)

Den kyrkliga insikten i detta martyriums historiska särart är ibland mycket klar. Ärkebiskop Romero gav till exempel uttryck åt denna insikt, när han förklarade att kyrkan i detta nya sammanhang inte skulle vara den första att utgjuta blod, utan att när den engagerar sig för de fattigas liv ”måste den underkasta sig samma öde som de fattiga: att försvinna … att torteras … att fängslas, att bli funnen som lik.” (Sobrino, Martin-Baró, Cardenal: La voz de los sits voz. La palabra viva de Monseñor Romero, UCA, San Salvador 1980, 257. Betecknas i fortsättningen som ”Romero”.)

Denna kyrka har därmed gjort slut på en evangelisationsmodell, som stödde sig på kristendomens konfessionella eller kulturella makt. Dess martyrer, i vilka den har återfunnit sin korsfästa gud, har blivit ett med det öde som är de fattigas i historien – ett öde som är en ”stötesten” (jfr 1 Kor 1). Däremot är den korsets ”svaghet” som framträtt hos biskop Angelelli (Argentina), Luis Espinal (Bolivia), Frei Tito (Brasilien), Ita, Maura, Kathy och Jean (El Salvador), de tjugoen prästerna som mördades i Guatemala och El Salvador, de otaliga lekmän som fatt en grym död i kampen för rättvisa, denna uppenbara svaghet i övervåldets stund, när mörkret har makten (Luk 22:53), i själva verket Guds kraft, ”rösten hos rättvisan som ingen mer kan förkväva” (Romero 461), ”deras röst som saknar röst… en fattig röst som kommer att finna gehör hos dem som älskar sanningen, och som verkligen älskar vårt älskade folk” (Romero 453).

Svaghetens och givmildhetens vittnesbörd gentemot makten och hjältemodet

Jesus av Nasaret motsatte sig att Gud vändes i sin motsats, så som i templet på hans tid befrielsens gud hade gjorts till en gud som stödde förtrycket av de fattiga (jämför Joh 2:13-22). 1 sin opposition använde sig Jesus av vissa våldsinslag. (Han drev ut månglarna ur templet med en piska, han vredgades på dem som hävdade lagens förtryck – Mark 3:5 – han gjorde sig till och med skyldig till ärekränkning – Matt 23:13-36, Luk 6:24-26 – och så vidare.) Han gjorde det dock bara inom vissa gränser. Han avstod från att värna sig mot en våldsam död. Vidare och djupare än den revolutionära selotismen, och stödd på sin erfarenhet av Fadern, vars trohet mot de fattiga till och med inbegriper det smärtsamma budet att utsätta sin son för smärta och död, förkunnade Jesus att den har störst kärlek som frivilligt och tålmodigt offrar sitt eget liv och som förlåter dem som med orätt tar detta liv. I detta offer förlitade han sig på den slutgiltiga segern över döden, och på rättvisans absoluta framtid för människorna och för historien.

Latinamerikas kyrka accepterar i sitt martyrium på samma sätt som Jesus denna sista värnlöshet gentemot döden, om än inte utan dödsångest och förtvivlade böner, och vill i Jesu efterföljd uthärda kampen för livet, som kuvas i döden:

”Min själ är bedrövad ända till döds… Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” (Mark 14:34 och 38)

Detta perspektiv kan man sammanställa med den motsats som Ernst Bloch konstaterar mellan den socialistiske hjälten och den kristne martyren. Den förstes holocaust är ”annorlunda än de tidigare blodsvittnenas, ty dessa dog nästan utan undantag med en bön på läpparna och trodde sig ha vunnit himmelriket”. Den socialistiske hjälten vill ”i kampen mot förtryckets odjur, i den okuvliga frihetstendensens tjänst … inte vara någon martyr … utan en ståndaktig kämpe”.

Säkert kan den kärlek som närs av solidaritet med de förtryckta göra denna storhet fruktbärande. Den ”reella socialismens” historia visar dock i många fall ett annat alternativ för en sådan ”ståndaktig” heroism: att samhället senare blir hårdare, att millioner människor förtrycks och att den ”okuvliga frihetstendensen” åtminstone delvis blir steril.

Den ”svaghet” vi talat om hos Latinamerikas martyrer i dag kan bli något som humaniserar den heroiska, på uthållighet och klassolidaritet byggande kampen. Vad de kristna martyrernas tro kan bidra med är inte minst insikten att den revolutionära humaniseringen ständigt är hotad, inte bara av misstag, felkalkyler och ö.h.t. otillräcklighet som kan föra den på avvägar, utan ytterst av att den mänskliga naturen är sådan att den ständigt riskerar att perverteras.

Den revolutionära glöden hos de materialistiska, ateistiska kämparna, som klarar sig utan religionens ”tröst”, hänger på en genom vetenskaplig analys upplyst revolutionär solidaritet. Denna solidaritet innebär ”aktiv mänsklighet”, och hoppet bygger på den framtid man hoppas kunna förändra världen till. De kristna martyrerna däremot bärs i sin kamp och i sitt till synes hopplösa nederlag av förvissningen att Gud, Fadern, står bakom dem och gör solidariteten med de förtryckta fruktbärande.

Detta vittnesbörd inför nederlaget bekräftar också att segern är en Guds gåva där den har uppnåtts i historien, även när man genom motstånd har tillkämpat sig den just inom historiens ram. Denna insikt om segern som en gåva kan bidra till att förhindra att klassolidariteten och den revolutionära framtiden blir till ”lag” och upphör att vara ”evangelium”. I historiens ogenomträngliga dunkel kan de icke-troende revolutionärerna i Latinamerika eftersträva att förmänskliga denna historia med den solidariska hågkomsten, att ”det förflutnas offer” och ”framtidens segrare” hänger ihop, när de bemödar sig om ”naturens humanisering som ett utopiskt slutmål” för sin praxis. Kyrkan, inklusive de kristna revolutionärerna, kommer under tiden, för att humanisera historien, inte bara att bli tvungen att slå vakt om minnet av sina martyrer och av alla offer, både troende och icketroende, som har fallit eller förintats i kampen för rättvisan, utan också om minnet av Jesus, som korsfästes av de orättfärdiga och återuppväcktes av sin fader, som kräver räkenskap för hans blod och för varje orätt.

Givmildhet, förlåtelse och förståelse inte för klassutsugningen och klassförtrycket, utan för klassfienden och naturligtvis för solidariska kamraters svaghet och otillräcklighet, kan vara oumbärliga värden i den tro som martyrerna i Latinamerika i dag vittnar om. En sådan tro framstår som en stötesten, när den i historiska rationalitetens sammanhang för in syndens perspektiv: synden, tillbakavisandet av Guds kärlek, som en möjlig anledning – utöver mänsklig dumhet, banalitet, missgrepp – till att planer i historien går om intet. En sådan tro är ”dårskap” i och med att den ifrågasätter det hopp som stöder sitt eget vågstycke på historiens öppna inriktning, på det autonoma ”utvecklandet av den mänskliga naturens rikedom”, och grundar detta hopps tillförlitlighet på Gud.

I Latinamerikas revolutionära situation kommer de kristna martyrernas vittnesbörd att vara ”Guds kraft” och inte opium, om kyrkan i fortsättningen i likhet med ärkebiskop Romero förklarar beträffande martyrerna och deras förhållande till förtrycket och till uppbyggandet av framtiden:

”En sak måste stå helt klar: Om man vill samarbeta med en pseudofred, med en falsk ordning som stöder sig på repression och skräck, då måste vi gentemot detta invända att den enda ordning och den enda fred som Gud önskar är den fredsordning som grundar sig på sanning och rättvisa; och vårt ställningstagande i fråga om detta alternativ … är klart: Vi kommer att lyda Guds ordning mer än … människornas.” (Romero 455)

Erkännandet av de latinamerikanska martyrerna i kyrkan

Slutdokumentet från biskopsmötet i Puebla 1979 röjde en viss tveksamhet huruvida det är äkta martyrier som lids i dagens Latinamerika. (Jämför Puebla nr 92, 265, 668, 1138; jämför även nr 87, där orden ”martyr” och ”martyrium” undviks. Jämför slutligen anmärkningen om martyrium i det arbetsdokument som framlades av CELAM 1978.) Detta är ytterligare en detalj som skiljer dagens latinamerikanska martyrer från andra tiders.

I Latinamerika mördas i dag oskyldiga kristna, barn som ännu inte blivit avvanda och vuxna som tillhör lekfolket, ordnarna och prästerskapet. Människor dör också i den väpnade kampen för rättvisa, vilka kan jämföras med de soldater om vilka Thomas av Aquino vågade sig på det teologiska uttalandet att de kanske var martyrer om de dog ”under försvaret av fosterlandet (rem publicam) mot angrepp av fiender som verkar för att förgöra den kristna tron” (In IVum Sent., dist. XLIX, q. V, a. 3, quaest. 2, ad II um). På denna punkt upprepar historien sig.

Men trots att det är kyrkans traditionella lära att ”inte endast den lider för Kristi skull som lider för tron på Kristus, utan även den som lider på grund av kärlek till Kristus för något rättfärdighetsverk, vilket det än vara må” (Thomas: In Ep. ad Rom., c. VIII, lett. 7), och trots att denna lära har tagits upp i kapitel 11-22, som handlar om martyriet, i Benedictus XIV:s kyrkorättsarbete ”Om saligförklarandet av Guds tjänare och om kanoniserandet av de saliga” trots att Jesus prisar dem saliga som förföljs för rättfärdighetens skull, väcker martyriet i dag i Latinamerika anstöt hos makthavarna och i kyrkliga kretsar som ännu är lierade med dessa, eftersom martyrerna kommer från en kyrka som inte längre har sitt hem hos de mäktiga utan dragits till de utblottade massorna.

Det är inte alla som inser valets logik lika klart som ärkebiskop Romero:

”Märk väl att konflikten inte står mellan kyrkan och regeringen, utan mellan regeringen och folket! Kyrkan är med folket, och folket är med kyrkan. Gud ske lov!” (Romero 455)

Det är bara naturligt att de makter som dominerar här på jorden inte tillerkänner de fattigas kamp för rättvisa – en kamp som de kallar ”terrorism” – samma legitimitet som till exempel de rika europeiska folkens motstånd mot nazisterna.

Hos det troende folket erkänns dock martyriet i denna kamp på samma spontana sätt som kom till uttryck i de gamla martyrakterna. Inför Gud och inför historien torde det som räknas inte vara den stillatigande klokheten hos en hierarki som erkänner sina martyrer utan att ifrågasätta legitimiteten hos det system som mördar dem, utan skriet från en martyr som Romero, som kvällen innan han mördades vågade förkunna följande:

”Jag skulle vilja rikta ett upprop … till stridskrafterna i nationalgardet, i poliskåren och i kasernerna. Bröder, ni hör till vårt eget folk, ni dödar era egna bröder och systrar i lantbefolkningen … Det är tid för er att väcka liv i era samveten, och att lyda era samveten mer än syndens ordning … I Guds namn och i detta av lidande prövade folks namn, detta folk vars smärtoskri varje dag stiger mot skyn, bönfaller jag er, ber jag er enträget, befaller jag er i Guds namn: Upphör med repressionen!” (Romero 291)

Det finns ingen annan apostolisk succession än den under Kristi kors. Mitt i denna världens orättfärdiga och förtryckande ordning måste man väcka det farliga medvetandet om latinamerikanska martyrerna i dag. Kristus själv angav vad det är som bär frukt.

”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” (Joh 12:24-25)

Övers. Gunnar Gällmo