Martin Luther

Inför 500-årsminnet av Martin Luthers födelse aktualiseras åter det historiska förloppet vid reformationen på 1500-talet. En fråga som under de senaste decennierna ventilerats inom lutherforskningen är: Spikade verkligen Luther sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg 31 okt. 1517? Den historiska verkligheten bakom dessa hammarslag som tiderna igenom ekat i så många skolsalar inte minst i Sverige har allvarligt ifrågasatts av kyrkohistoriker.

Ämnet för Luthers teser var ju avlaten och den omedelbara bakgrunden följande:

År 1506 lades grundstenen till den nya Peterskyrkan i Rom och påven hade för att kunna finansiera detta väldiga projekt låtit utfärda en ny avlat. Men att förkunna denna avlat i det Tyska riket var inte möjligt. Fastän respektive furste brukade behålla en tredjedel ja, upptill två tredjedelar av inkomsten från avlatsförsäljningen inom det egna landområdet, vägrade de flesta furstar att ge tillstånd att predika Petersavlaten inom sitt furstendöme. De fruktade nämligen att de då skulle förlora inkomsterna från de egna lokala avlatsprivilegierna.

Genom Albrecht av Brandenburg öppnade sig dock en möjlighet för påven att sprida avlaten i stora delar av Tyska riket. Denne hohenzollerättling blev vid 23 års ålder, 1513, ärkebiskop av Magdeburg m.m. och skulle ett år senare bli ärkebiskop och kurfurste av Mainz. Där var nämligen för tredje gången på tio år ärkebiskopsstolen ledig mot en betalning av 14 000 dukater till den romerska kurian. Domkapitlet i Mainz kunde tänka sig att föreslå Albrecht till ärkebiskop och desslikes ärkekansler i Tyska riket om han förklarade sig beredd att inte belasta området med denna summa utan bestrida den med egna medel. Men Albrecht ville samtidigt behålla sina tidigare biskopsdömen, vilket inte var kyrkorättsligt möjligt. Romerska kurian beviljade då dispens mot 10 000 dukater och anvisade också en möjlighet att uppbringa dessa medel. Albrecht kunde först få kredit hos bankhuset Fugger i Augsburg för att kunna betala till Rom. Därpå skulle han upplåta sitt område för Petersavlaten. Hälften av förtjänsten kunde han behålla för att återgälda sitt banklån. Den andra hälften skulle finansiera Peterskyrkans byggkostnader. Här kommer avlatskrämaren Tender in i bilden med ”pengarna som i kistan klingar …”

Luther konfronterades med avlatsbrevens inflytande i biktstolen när människor kom dit för att få absolution utan någon verklig ånger över begångna synder.

I detta läge beslutade Luther att tillskriva den för Petersavlaten ansvarige kurfursten och ärkebiskopen, Albrecht av Brandenburg. Avlatspredikanternas förkunnelse inger människorna en falsk säkerhet, menade Luther i sitt brev, att avlaten skulle befria inte bara från de timliga syndastraffen utan också från skuld: att de avlidnas själar genom en summa pengar kunde befrias ur skärselden. Luther vänder sig i detta brev inte mot avlaten som sådan. Brevet är daterat 31 okt. 1517. Som en bilaga tillfogade Luther 95 teser om avlaten.

Att Luther också samma dag skulle ha spikat teserna på dörren till slottskyrkan i Wittenberg ifrågasätter numera lutherforskare. Det finns nämligen inga samtida vittnen eller belägg för detta. Luther nämner det aldrig själv. Först tre månader efter Luthers död 1546, mer än 28 år efter händelsen, omnämner Luthers vän Melanchton, som den förste, spikandet av de 95 teserna i förordet till andra bandet av Luthers samlade verk. Melanchton var vid tiden för tesernas tillkomst bosatt i Tübingen och hade inga förstahandsinformationer om vad som hände i Wittenberg. I vissa andra avseenden stämmer f.ö. Melanchtons uppgifter om Luther inte heller helt trots den nära vänskap som rådde dem emellan.

Efter att först ha inväntat svar på sitt brev sprider Luther sedan teserna bland vänner och de är snart kända och publicerade. Teserna mötte en genklang som knappast avsetts eller förutsetts och kom obestridligen att tända eld på debatten om avlaten. Den 31 okt. 1517 då brevet till ärkebiskop Albrecht med bifogade teser är daterat var reformationens födelsedag.

Att Luther inte offentliggjorde sina teser innan han tillskrivit den ansvarige biskopen styrker Luthers trovärdighet som reformator menar den katolske teologen Erwin Iserloh, som redan 1961 framförde uppfattningen att spikandet på kyrkdörren hörde hemma i en tidig legendbildning om Luther. Iserloh sammanfattade 1966 diskussionen i sin bok Luther zwischen Reform und Reformation. Der Thesenanschlag fand nicht statt. Han menar att frågan inte är oväsentlig. ”Ar tesspikandet en legend framstår ännu tydligare hur biskoparnas avvisande hållning på det religiöst-teologiska planet bidragit till att det blev en reformation, kyrkosplittring, i st.f. en reform av kyrkan,” slutar Iserloh ovan anförda bok.

Den lutherske biskopen och teologen Bernhard Lohse tar upp samma tanke i sitt arbete från 1981, Martin Luther. Eine Einführung in sein Leben und sein Werk: ”Om Iserloh har rätt väger hierarkins ansvar så mycket tyngre eftersom den inte reagerade på Luthers inlaga och därför tvingade Luther att vända sig till offentligheten.”