Kvinnorna som delaktiga och ansvariga inom kyrkan

Man har sagt att kyrkan var på väg att förlora kvinnorna efter att hon redan hade förlorat arbetarklassen och ungdomen. I undersökningar och vanliga iakttagelser möter man nu ett nytt fenomen: bland de yngre medlemmarna av befolkningen går inte kvinnorna i kyrkan mer än vad männen gör.

Artikeln kommer inte att ta upp de kvinnor som utgör majoriteten och som är oberört likgiltiga inför kyrkan som en institution som inte rör dem och inte heller de kvinnor över trettiofem som lämnade kyrkan efter rundskrivelsen ”Humanae vitae” och majrevolten 1968 eller de kvinnor som begrundar kvinnans ställning inom ramen för den karismatiska förnyelsen. Alla dessa grupper har i och för sig mycket av intresse att säga kyrkan. Här inskränker jag mig till att tala om de kvinnor i olika åldrar som engagerar sig inom delar av kyrkan där kvinnor tidigare aldrig har haft tillträde.

Där börjar en stillsam revolution, som man knappast talar om. Ändå kan den ”förvirra”, och samtidigt är den en möjlighet för dagens kyrka. Den inbjuder till ett radikalt omtänkande inför de förutfattade uppfattningar om människan som ligger till grund för kyrkans verksamhet.

Nya ansvarsområden: förkunnande av Ordet och församlingsverksamhet

Sedan gammalt är det kvinnor som undervisar barnen i troskunskap. 150 000 lekmän, nästan uteslutande kvinnor, är frivilligt verksamma inom detta område. Bland dem finns också 600 professionella, som utgör en organiserad grupp med lön och kontrakt. Också bland de frivilliga kvinnorna organiserar man sig. Den franska centralnämnden för religionspedagogik uppmuntrar kateketer på mellanplanet mellan de professionella och de vanliga kateketerna som de bidrar till att stödja och att utbilda. På stiftsnivå är det inte längre ovanligt med grupper som består huvudsakligen eller t.o.m. enbart av kvinnor. Tretton stift har en kvinna i ledningen för religionsundervisningen. Kvinnorna är likaså i majoritet inom religionsundervisningen vid kommunala och statliga gymnasier. På gräsrotsnivå är det ofta äkta par som står för undervisningen, men ansvaret högre upp ligger vanligen hos kvinnor (lekfolk eller ordenssystrar), medan männen utanför prästernas led utgör en helt liten grupp.

Kvinnorna undervisar inte bara barn och ungdomar i troskunskap utan har också vuxna som elever och t.o.m. präster. Flera stift har värvat kvinnor för undervisningen av dem som har eller kommer att ha uppgifter inom församlingen. Vanligen rör det sig om präster och kvinnor i samarbete inom denna undervisning. Sådana samarbetsgrupper finns på bibelinstituten, vid utbildning av kateketer och grundläggande teologisk utbildning, ibland också inom teologiska fakulteter. Vid den katolska högskolan för utbildning av församlingskateketer (ISPC) i Paris utgör kvinnorna en tredjedel av lärarkåren. Teologiundervisningen är inte längre reserverad för män och präster, lika litet som forskning inom kyrkohistoria och exegetik.

Ett annat område som berör förkunnandet av ordet inom församlingen är reträtterna, och också där börjar kvinnorna göra sig gällande, särskilt när det gäller enskild undervisning. Både på församlings- och stiftsplan och ibland t.o.m. inom hela landet har kvinnor börjat få uppgifter de sista åren. I många församlingar har ”församlingssekreterare” blivit ”församlingsassistenter” och man har rentav börjat tala om ”ämbete” i detta sammanhang. Kvinnor sköter inte längre bara kontakten med nykomlingar utan också – både ensamma och allt mer i grupp – förberedelsen till sakramenten och på sina håll t.o.m. begravningar.

Undantaget från regeln om kvinnornas dominans bland lekmannauppgifterna är firandet av gudstjänst utan präst. Ar möjligen skälet att man då närmar sig altaret? Det finns ändå en del kvinnor som är ”kyrkoherdinnor” – för det mesta ordenssystrar, med uppdrag från biskopen. Ofta bor de i prästgården. De gör allt det som prästen gjorde utom att fira eukaristin och att utdela sakramenten. Samma sak gäller de kvinnor som ersätter sjukhuspräster (sedan ett år tillbaka finns det en kvinna med denna uppgift på ett militärsjukhus). Det finns kvinnor med viktiga uppgifter inom församlingsarbetet, uppdrag som praktiskt taget motsvarar vad en biträdande präst uträttar. I sådana fall sitter de i pastoralråden. Det utvidgade biskopsrådet i Poitiers-Niort omfattar 27 präster, 3 ordenssystrar och 11 lekmän, varav 8 är kvinnor. Två kvinnor sitter i biskopsrådet i le Havre osv.

Det är inte bara inom trosundervisningen som man finner kvinnor med ansvar på församlingsnivå och däröver. I Toulouse är en kvinna ledare för den katolska skolundervisningen och det finns andra exempel. De är inte talrika men talande. Emellertid har andra länder visat större djärvhet än Frankrike när det gäller att utnämna kvinnor till viktiga poster. I Holland sitter två kvinnor i biskopskonferensens rådgivande nämnd. I Québec är generalsekreteraren för biskopskonferensen en kvinna.

Kunskaper, kontrakt och löner

Mycket snart finner sig kvinnorna ställda inför svårigheten som ligger i att överföra tron idag, vare sig de undervisar barn eller är själavårdare på sjukhus. Den som undervisar, vägleder, ger råd utsätts för intensiva utfrågningar som kräver biblisk och teologisk bildning, personlig jämvikt och andlig mognad för att svaren skall bli meningsfulla. Det är kvinnorna mycket medvetna om och de handlar därefter.

Det är för övrigt inte något nytt. Sedan slutet på 1940-talet har man ordnat undervisning för kateketer och åtskilliga institut undervisar nu i detta, med kvinnor i majoritet bland deltagarna. Redan i slutet på 40-talet trängde några få pionjärer – inte utan svårighet – in i de teologiska fakulteterna, men först i slutet på 70talet har kvinnorna i allt större utsträckning slagit sig ner på de platser som tidigare var avsedda endast för präster.

Med de kvinnor och de få män som har studerat i flera år och nu är verksamma på halv- eller heltid kommer nu inom kyrkan kontrakt och löner för lekfolk. Fyra föreningar, av vilka tre består av uteslutande kvinnor, har arbetat fram ett normalkontrakt med biskoparna. Vanligen åtföljs dessa kontrakt av ett ”brev om sändningen” och omnämnande i stiftskalendern. De lekmän som har en fast verksamhet – i 90 % kvinnor – blir en del av kyrkostrukturen som man numer måste räkna med.

Motstånd och motsägelse

Tillflödet av kvinnor med teologiskt kunnande och uppgifter på områden som traditionellt tillföll präster har inte undgått att skapa problem och åstadkomma spänningar. Det har slagit mig i mina undersökningar hur många kvinnor som har låtit mig få veta om de svårigheter som de möter. Förut var samarbetet med kvinnor helt tillfredsställande för kyrkoherden, då de nöjde sig med att hjälpa till utan att ta alltför mycket egna initiativ och hela tiden hänvisade till hans omdöme. Det blir inte lika påtagligt när dessa kvinnor, som har en färsk teologexamen och har blivit utsedda till ”stiftsansvariga”, börjar övervaka hans uppgifter och ger honom råd! Dessa svårigheter med prästerna tycks ha två huvudsakliga orsaker: rädslan för kvinnokönet som är så inpräntad i prästerna och vidarebefordrad av den kristna kulturen och därtill rädslan att förlora den status som redan tidigare har satts så till den grad i fråga under de senaste åren.

Prästerna på över fyrtio har blivit uppfostrade till att ”skänka allt”: sitt känsloliv, sin sociala och yrkesmässiga status. De har kompenserat sig med att investera all sin kraft i ”rollen som präst”. När lekmän – och därtill kvinnor – kommer att verka inom deras eget område är det tillräckligt för att skaka om dem i livets hjärtpunkt. Många biskopar är medvetna om det … och många kvinnor har sagt mig hur mycket hänsyn de måste ta till detta.

Detta prästens ”motstånd” är desto mer normalt som han, så att säga, har ”lagen” på sin sida. Här sätter man fingret på den ömma punkten och motsättningen mellan teori och praktik när det gäller lekmannauppdragen. ”Lagen” är i detta sammanhang koncilietexten och den kanoniska rätten.

Gaston Pietri, som då ledde institutet för katolsk religionsundervisning, uttryckte det så i en intervju: ”Den kanoniska rätten gör kyrkoherden till den förste kateketen i sin församling, i förlängningen av biskopens uppdrag. Visst har prästen ett särskilt uppdrag i denna fråga, liksom i övrigt, men om man skulle gå efter bokstaven skulle lekmännen reduceras till rena medhjälpare. På detta område är praktiken långt före teorin, men prästernas uppfattning har inte alltid följt med i utvecklingen.”

Texterna från andra Vatikankonciliet betraktar visserligen lekmännen som ansvariga inom kyrkan, eftersom de har del av det allmänneliga prästadömet, men deras verksamhetsfält är enligt dessa texter i första hand världen och endast i sista hand uppgifter inom kyrkan. Man kan inte säga att konciliet skulle ha utarbetat en kyrkosyn i fråga om lekmännen. Det är inget att undra över, när man betänker att texterna är över tjugu år gamla, för man stiftar inte lagar för en verklighet som ännu inte egentligen finns. Utvecklingen efter konciliet är betydligt mer oroväckande. Enligt experter har lekmannaintresset gått tillbaka. De kvinnor som är engagerade i kyrkan upplevde två texter från 1972 och 1976 som rena förolämpningen. Ministeria quaedam meddelade dem att uppgifterna som lektor och akolyt inte stod öppna för dem utan endast för män, ”i enlighet med kyrkans vördnadsbjudande tradition”. Inter insigniores satte ett bryskt stopp för frågan, som ett slag stod öppen, om prästerlig tjänst för kvinnor. Den nya kodex för den kanoniska rätten tycks inte ännu helt ha befriat sig från den syn på kvinnorna, propter imbecillitatem, som är ett arv från den antika romerska rätten! Angående denna motsats mellan text och praxis har en spansk teolog skrivit: ”Den bristande jämvikten mellan verklighet och lagstiftning minskar inte utan tenderar att tillta, med risk för kluvenhet, hyckleri och undergrävande av den sanna kyrkliga auktoriteten.”

Lyckligtvis har biskoparna i Frankrike i viss utsträckning minskat gapet mellan teorin och praxis i Rom. Redan 1973 lade de fram tanken att hela kyrkan är uppbyggd av tjänster och vid biskopskonferensen underströk man nödvändigheten att inte nöja sig med att utöva en makt uppifrån men att ”erkänna det som stiger fram från Guds folk.” Våra biskopar, som är pragmatiker och drivna av nödvändigheten – och tvivelsutan också av den Helige Ande – har tagit vara på möjligheten att utnyttja konciliets öppenhet gentemot lekmännen. I en rapport 1982 uppmanar Favreau och Marcus biskoparna att med kraft engagera sig när det gäller uppgifter som anförtros lekmän och att akta sig för att använda begreppen lättsinnigt.

Men en annan sorts motsägelse, eller en återvändsgränd, ligger i att de franska biskoparna inte alls markerar att de lekmän som engagerar sig till största delen består av kvinnor. Man vill förbise ett faktum, utan tvivel för att inte utöva könsdiskriminering, men det leder till att man inte tar hänsyn till de särskilda problem som rör kvinnorna. Det finns dock några undantag att notera. Inför förberedelserna för den franska biskopskonferensen 1973 uttalade en grupp teologer önskemålet att ”kvinnan borde bli delaktig i arbetet med att utarbeta övergripande planer och direktiv i pastorala frågor”. I mars 1982 förklarade det permanenta utskottet, angående kvinnorna: ”Man riskerar hela tiden att använda deras tjänster utan att förbinda dem tillräckligt mycket med besluten i en verklig medansvarighet.”

Favreau och Marcus konstaterar i sin rapport att uppdragen som akolyt och som lektor, enligt Ministeria quaedam öppna för män, inte alls är särskilt vanliga i Frankrike och undrar: ”Beror det på att så många kyrkliga uppdrag utförs av kvinnor? Somliga av dem har fått uppgifter som om det gällde män skulle kunna bli till en institution.”

Man får medge att det franska episkopatets röst när det gäller kvinnorna och kyrkan är tämligen blyg, om man t.ex. jämför med biskoparna i Québec som flera gånger under synoder och samlingar i Rom har tagit till orda för kvinnorna med mod och kraft. Det tyska episkopatet inbjöd i ett uttalande 21 september 1981 kyrkan ”att på nytt begrunda sitt eget uppträdande” gentemot kvinnorna och begärde officiellt att påven skulle studera möjligheten för kvinnor att få bli diakoner. Man kan notera att de tyska biskoparna i detta dokument inte längre använder den dubbeltydiga termen ”kompletterande” utan istället talar om ”delaktighet”.

Prästämbetet lockar inte kvinnorna

Att inbjuda kvinnorna att inta sin plats i kyrkan är en sak; att lyssna på vad de säger är en annan, högst viktig fråga. De kvinnor som plötsligt har funnit sig ställda inför den kyrkliga världen beskriver ett intryck av att stå inför ”en annan värld”. Hos somliga framkallar detta ett direkt förkastande, inte av individer utan att ”den klerikala världen”, ”sakraliseringen av den prästerliga makten” och det hierarkiska systemet. Jag vill inte påstå att kvinnorna inte har några ambitioner alls, men i det aktuella läget för deras befordringar inom kyrkan är de rädda för maktutövande. Det är för övrigt ett enkelt fenomen: i förhållandet till kyrkan som institution står kvinnan i dubbel bemärkelse utanför, både som del av lekmännen och på grund av sitt kön. Hon har sin plats i en värld där makt och helighet hör samman med manlighet, alltså är hon dubbelt förtryckt där. Det är vad två kvinnliga teologer från Lyon, Marie Jeanne Berere och Dona Singles, har kritiserat sedan ett tiotal år, och exegeten Annie Jaubert har skrivit: ”Det manliga prästadömet är en symbol som döljer ett tänkesätt man måste få fram i dagen och som förbinder det manliga med utövandet av makten… Det är en av de mest vanställda sidorna i kyrkan.” Kvinnorna känner sig varken hemma i en kyrka som är ”helgad” och maskulin eller i en hierarkisk kyrkoordning. De är mycket mer hemma i en kyrka som är en ”gemenskap av grupper” och sådana basgrupper uppstår på många olika håll.

I detta sammanhang är det inget att förvåna sig över att de flesta kvinnor som verkligen är verksamma i kyrkan inte alls kräver rätten att kunna bli präster utan att de tvärtom undflyr detta som det värsta som skulle hända dem. Visst finns det enstaka personer eller grupper som kämpar för att det de betraktar som ren könsdiskriminering skall upphöra; det finns också några systrar och lekkvinnor som är beredda att ta emot kallelsen till prästämbetet om det vore möjligt. Men det finns ingen motsvarighet till det som inträffar i USA, där betydande grupper kvinnor kräver att få bli katolska präster.

I Frankrike har kvinnorna snarast en tendens att anse att dopet och bekräftelsen räcker för att de skall kunna förkunna ordet eller engagera sig i församlingsverksamhet utan att för den skull behöva något ”ämbete”. Andra vill bli uttryckligen erkända av biskopen och ha kontakter med honom. Men båda grupper ogillar möjligheten att få sin ställning alltför snabbt gjord till en institution och misstror allt som skulle kunna se ut som skapandet av en ny prästerlig grupp av dem. De vill varken bli ett hjul i institutionen som den för närvarande fungerar eller förlora sin egenart.

Mot nya ämbeten?

Det hindrar inte att de kvinnor som är verksamma med att föra förkunnelsen vidare och inom församlingarna dagligen möter svåra och smärtsamma problem som rör just ämbetet. I Frankrike reagerar kvinnorna med större måttfullhet än i USA; här firar de ännu inte regelbundet några ”hemliga gudstjänster” – vilket lär ske i Los Angeles – och utdelar inte heller officiellt botens sakrament på sjukhus eller i fängelser. Men om inget händer skulle det gott kunna inträffa!

Många kvinnor som är ansvariga för själavården på sjukhus, i vissa skolor eller i församlingar blir ombedda att ge sakramenten: att döpa, välsigna äktenskap eller ta emot bikt. ”På sjukhuset följer jag ofta i månader de döende, och när de ligger på det yttersta har de svårt att förstå att jag skall hämta prästen, som de ofta aldrig har sett, för att han skall ge dem de sista sakramenten.” ”En gammal man i församlingen tillkallade mig när han låg inför döden. Han berättade för mig om allt han hade gjort och bad mig om absolution. Jag fick svara honom att kyrkan inte har gett mig den förmågan men att jag försäkrade honom att Gud förlät honom.”

Problemet med nattvardsfirandet uppträder framför allt på gymnasierna. Nyligen skrev ett fyrtiotal ordenssystrar ett brev till alla biskoparna, där de måttfullt och ansvarsmedvetet lade fram svårigheterna i sitt uppdrag där de levde i gemenskap med ungdomarna men var tvungna att tillgripa någon utifrån för eukaristin. De fick inte svar från någon enda biskop! Ändå kan man inte i längden undgå problemet med förhållandet mellan att förestå en gemenskap och att förestå nattvarden.

Det är inte bara kvinnor som ställer och upplever dessa frågor. Basgrupperna i Latinamerika och Afrika är också människor i ”utkanten”. Men kvinnorna begär att man grundligt undersöker frågan och inte utesluter dem själva från begrundandet av den och att man skapar nya modeller. En möjlighet som de skulle uppskatta vore om biskopen för en begränsad tid kunde förmedla rätten att utdela sakramenten till män och kvinnor som förestår församlingar och vars uppgift är erkänd.

Två skilda grupper av kvinnor skulle, var och en på sitt sätt, kunna påverka utvecklingen av prästämbetet och av närvaron i världen. Den ena utgörs av ordenssystrarna. Utan åtbörder har de omsatt vatikankonciliets anda i verkligheten och med stor kraft återvänt till ett evangeliskt liv. Men de är inte alltid tillräckligt fria från det dubbla förtrycket – som ordenssystrar och som kvinnor – för att kunna föra sin egen talan. Den andra gruppen är hustrurna till de ständiga diakonerna. Det gäller för dem att finna balansen mellan äktenskapets sakrament och makens vigning.

Många av de kvinnor som är aktiva inom kyrkan är det också i ekumeniska grupper, där de är mycket medvetna om de protestantiska kyrkornas ställning till kvinnliga präster. Av 324 samfund i en undersökning har 104 utnämnt kvinnliga präster. Av de övriga ställer sig somliga förmodligen positiva, andra negativa. Inställningen till kvinnor och till unga gemenskaper motsvarar för övrigt dagens uppfattning om prästernas uppgift. En undersökning nyligen visar att det man främst väntar sig av prästen motsvarar just den pastorala verksamhet som många ordenssystrar och lekmän utövar. Han skall hjälpa och trösta dem som har det svårt, få liv i församlingen, förmedla evangeliet.

En annan syn och delaktighet

Sedan ett tiotal år har kvinnor studerat bibelkunskap; teologi, exegetik och börjar nu yttra sig inom dessa områden som hittills var reserverade för männen. Vad kan detta ge för resultat? Det far framtiden utvisa och man bör vara försiktig med att förutspå stora förändringar! Men man far inse faktum att kvinnorna ofta har ett annat sätt att närma sig frågorna, ett annat sätt att ”läsa” dem och att uppfatta dem än männen. Man kan se detta hos Annie Jauberts exegetik, och man kan knappast hävda att en man skulle ha uppfattat Jesus på samma sätt som France Quéré i sin nyligen utgivna bok, Kvinnorna i evangeliet. Det är ett bidrag som är ovanligt för att det kommer från en kvinna men också för att det kommer från ”utkanten” av en institution. Men det kvinnorna framförallt bidrar med, nu och i framtiden, är att båda könen far göra sig hörda inom lärogrenar som tidigare var reserverade för det ena könets yttranden. Gerard Mathon, professor i etik i den teologiska fakulteten i Lille, bekräftar det: ”Sedan jag fick kvinnor på mina kurser har jag blivit tvungen att ställa frågorna annorlunda, och det har fatt mig att tänka om i teologin.”

Livet börjar ge form åt det som i andra vatikankonciliet bara var ett råutkast i fråga om lekmännen. Men när det gäller kvinnorna råder det en dubbel svårighet för kyrkan som institution, eftersom det gäller att ta ställning inte bara till de olika ”stånden” i kyrkan utan också till båda könen. I århundraden har kyrkan som institution stängt sig inne i en enkönad värld, där den spann in sig som i en kokong, väl skyddad från det andra könets radikala krav. Visst har kyrkan alltid älskat, uppmuntrat, hjälpt och ibland befordrat kvinnorna. Det finns fullt av exempel på det förakt som den under århundradenas lopp har visat ”det andra könet”, men man kan också och lika väl peka på den upphöjning av kvinnan som kyrkan har uppmuntrat. Men i båda fallen rör det sig om rädsla och flykt från det annorlunda. Idag befinner säg kyrkan för första gången inför ett nytt slags kvinnor som är vuxna och ansvariga och som tänker förbli sig själva och vägrar att låta sig stöpas i någon som helst form för ”det evigt kvinnliga”. ”Kyrkan och kvinnorna”, det var hittills en männens institution som tog emot kvinnor i sin famn – för kyrkan är i hög grad moderlig (Mater et Magistra, Mor och Lärarinna). Men att vara moderlig är en sak och att vara delaktig är en annan. Det är två skilda åldrar i människans liv.

På det enskilda planet lever redan vissa präster i ett gemenskapsförhållande och vet vad det innebär. En präst beskriver det humoristiskt så här ”Efter tjugu års saligt celibat steg jag ner i tvåkönade gruppers helvete” och tillade att resultatet var positivt: han fann en ny dimension i sin tillvaro. En annan präst som medverkar i ett församlingsarbete där kvinnorna är de ledande, säger ”det är förnyande för mig och stimulerande i min prästerliga erfarenhet.” För institutionen kyrka som helhet gäller det att hålla en levande dialog. I sextusen år har Gud uppmanat sitt folk till denna omvändelse. När Jahve började uppenbara sig för hebréerna som levde i en värld av gudar-gudinnor-människor uppenbarade han sig som en annorlunda Gud, okuvlig, på annat vis. Han försöker leda sitt folk till en dialog. Han avslöjar också att man får böja människan i maskulinum och femininum: ”till man och kvinna skapade han dem”. Genom sin Son visar Gud den dialog som Treenighetens kärlek för. Utan en existentiell dialog, utan kärleksdialogen mellan manligt och kvinnligt, kan människan varken finna eller skapa harmoni och förblir formlös. I riket finns det varken man eller kvinna, skriver Paulus. Varje diskriminering, varje underkastelse är övervunnen. Men vi är ett folk med stela nackar och har svårt att befria oss från det slavok som består av en människosyn byggd på forna myter för att i stället träda in i Uppenbarelsens syn!