Krig i Schlaraffenland

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Hur skulle livet på jorden te sig, om människorna befriades från hunger, sjukdomar och dödsskräck? Den tanken kan det vara lockande att leka med. En av dem som har gjort det – med ett inte alltför uppmuntrande resultat – är amerikanen Philip José Farmer i sin tetralogi om Flodvärlden, The Riverworld. Det rör sig om science fiction, en genre som är mycket uppskattad främst i den engelskspråkiga världen men också i andra länder, både i öst och väst. Den kan gå från den naiva underhållningen till djuplodande spekulationer; till de mer kända litterära exemplen hör 1984, Kallocain och Aniara, även om de starkt skiljer sig från genren i dess helhet.

Farmer representerar ingen motsvarande intellektuell och moralisk möda även om han har

reflekterat över många djupa frågor, utan han skriver för att roa och rycka med läsaren, men just som representant för en populär litteratur kan han spegla sin egen tids uppfattningar och värderingar på ett kanske omedvetet avslöjande sätt. Inom sin genre är Farmer mycket uppskattad och serien om ”Riverworld” är den bäst kända i hans omfattande produktion (varom mer i den kunniga och underhållande Encyclopedia of science fiction som Peter Nicholls har redigerat, även i pocket). Serien började 1971 med To your scaltered bodies go, och denna inledning kom 1974 på svenska under titeln Flodvärlden, fortsatte med The fabulous riverboat och The Bark design och avslutades 1980 med The magic labyrinth. Det är inte dess litterära kvaliteter som berättigar en presentation här av den, för de lämnar åtskilligt övrigt att önska, utan den vilda fantasi som ger kött och blod åt funderingar om människans sanna natur och mål i en värld utan alla de yttre hinder som vår tillvaro är så sorgligt välförsedd med. Det som händer är att människorna blir återfödda i en främmande värld, med sin gamla personlighet och alla minnen i behåll men med unga och friska kroppar. Ett sinnrikt arrangemang, en individuell ”gral”, ger varje människa hennes behov av mat, dryck och njutningsämnen. Denna värld består av en väldig flod, en smal dal på båda stränder och bortom dem obestigliga berg. Klimatet är jämnt och milt och livet inskränker sig till växter och människor samt några få floddjur men fritt från rovdjur, parasiter och skadliga bakterier. Här skulle, tycker man, ett paradis kunna förverkligas, särskilt som till och med döden verkar upphävd: den som mister livet blir inom ett dygn nyskapad någon annanstans i dalen, med en ny och frisk kropp och en ny gral. Däremot föds inga nya människor. Inte heller blir spädbarn eller svårt handikappade återskapade i denna värld.

Denna uppståndelse innebär naturligtvis en omvälvande chock för alla, eftersom den skiljer sig så helt från allt som religioner har förkunnat eller förnekarna tänkt sig, av vilket en rad ironiska effekter går att utvinna. Genom en uppenbarelse stiftas en ny religion. Den andra möjlighetens kyrka, som förkunnar fred och moralisk förbättring; den visar sig slutligen härstamma från en av de hemlighetsfulla supermänniskorna på planeten.

Vad gör då de nyskapade människorna när de har kommit över den första häpnaden? Slåss förstås. Snabbt samlar ledartyper från hela den mänskliga historien gamla och nya följeslagare kring sig, angriper och kuvar svagare. Stora delar av den återfödda mänskligheten förslavas, småstater bildas som ligger i krig med varandra. Visserligen far man nöja sig med mycket enkla vapen – det finns knappast några metaller -, men också med stenyxor och pilbågar kan ju människor föra effektiva krig.

Efter ett par decennier har läget konsoliderats och de befintliga staterna i stort sett funnit sina gränser.

Själva intrigen utgörs av en våldsam, tämligen tröttsam äventyrshistoria, full av illa beskrivna stridsscener, där Mark Twain och Sir Richard Burton, den store äventyraren och orientalisten, dominerar. Mark Twain bygger en flodbåt, far den stulen av Johan utan land, Richard Lejon

hjärtas bror, bygger ännu en och ger sig ut för att finna de makter som ligger bakom denna värld.

Människorna är nämligen inte alls nöjda med detta sakernas tillstånd. Det är tydligen ett oförlåtligt intrång att vilja ge mänskligheten en ny chans. De ansvariga ska ställas till svars. En hemlighetsfull främling låter några utvalda personer förstå att det inte är en gud utan supermänniskor som har utformat denna planet och uppväckt människorna och därmed är saken klar: dem ska man ut och bekämpa. De två fientliga flodbåtarna och detta sökande efter den hemliga makten i den nya världen leder till många, delvis sällsamma, delvis tröttsamt upprepade äventyr. I sista volymen försöker författaren knyta hop de lösa trådarna och åstadkommer en sorts avmytologiserad metafysik som inte saknar suggestiva infall.

De idéer som uttrycks mitt i äventyrens mångfald är dels en uppfattning om mänsklighetens grundläggande aggressivitet, som skildras nog så övertygande, dels ett försök till självständig pseudoreligiös spekulation, som ger en bild av viktiga strömningar i vår kultur.

Mot kristendomen är bitterheten stor, den jämställs huvudsakligen med religionsförföljelser, och dess stora män avfärdas tämligen nedlåtande, inte minst på grund av sin sexuella avhållsamhet. Hädelse är som mest lockande i katolska sammanhang, ”häda kan man bara där Gud finns” (III 47). Kristna i denna nya värld är löjliga och överspända. Känslan för religiositet och etisk fullkomning visar sig däremot framställningen av sufismen, den muslimska mystiken, som tämligen fritt skildrad står för de sympatiska drag denna världs få goda gestalter har att visa. En typ av mystisk upplevelse spelar en viss roll; en av personerna berättar om några tillfällen där han oförmedlat uppfattade hela tillvaron som god, riktig, fulländad, något som hans normala syn helt strider mot (III 68).

De stora frågorna om den fria viljan, om människans mål, om den inre friheten står oförmedlat sida vid sida med skildringar av blodiga intriger och grovt maktmissbruk. En teologisk lösning är omöjlig därför att författaren har som axiom att en Gud inte kan verka genom naturliga medel utan bara genom övernaturliga. Där det finns en naturlig förklaring är alltså ett gudomligt ingripande otänkbart.

Skapelsen sker utan något gudomligt handlande, och de första intelligenta varelserna uppstår genom utvecklingen. Sedan händer något dunkelt och avgörande. Av en slump fångar en sådan urtida forskare in kringdrivande entiteter, själar, eller för att inte föra in mängder av associationer, kallade wathan. När de förenas med t.ex. ett människofoster uppstår en individ med ett jagmedvetande, vilket tidigare inte existerade. Efter döden driver dessa wathan omkring hemlösa i rymden och kan urskiljas i maskiner. Endast sådana människor som är etiskt synnerligen avancerade tycks möta ett annat öde efter döden, för då kan deras wathan inte observeras längre. De har gått vidare. Man utgår från att de har förenats med Gud och helt gått upp i Guds väsen, vilket innebär att all personlighet försvinner. Denna Gud är inte personlig utan ett Det för vilket det bland de insatta finns ett alldeles speciellt neutralt pronomen (det kunde våra språk också behöva, inte Han eller Hon utan GUD/DEN). Här rör man sig dock med spekulationer och ingen vet verkligen säkert vad som händer med dessa försvunna själar. Med en lins i ögat kan man dock uppleva deras jublande uppgående i det gudomliga ljuset. För individualisterna i den grupp som får höra om allt detta är tanken att förlora sin personlighet helt vedervärdig.

Nu anser de uråldriga folk som känner till sammanhanget att människorna bör få leva så länge och under så gynnsamma omständigheter att de har en möjlighet att alla fulländas så att de slutligen kan nå detta stadium.

Hur denna privatmystik någonsin skulle kunna verka på de våldsamma, egennyttiga och företagsamma människor som dominerar bland planetens befolkning anges inte. Den ende som avancerar moraliskt är Göring, driven av svår mental obalans. Med möjligheten till ett synnerligen förlängt mänskligt liv slutar berättelsen; målet är nått, äventyrarna har fatt sin vilja fram.

Läsaren kan fantisera vidare på egen hand, vilket inte är den minsta förtjänsten hos denna brokiga och bråkiga berättelse. Hur skulle ett jordiskt paradis för alla människor se ut? Socialreformatorer, revolutionärer och profeter har alla presenterat svar som sällan verkar övertygande på någon utanför deras led.

Överhuvudtaget finns det åtskilligt att hämta i populärkonst, triviallitteratur och liknande som uttryck för strömningar i tiden.

Med hjälp av andras fantasier kan läsaren ge form åt sina egna tankar, drömmar, farhågor, och i den vilda sagan kan det finnas sanningar som inte går att uttrycka en realistisk form. Därför kan också ren underhållningslitteratur ha mycket att ge bortom själva äventyren för den som vill tänka och känna efter.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Hur skulle livet på jorden te sig, om människorna befriades från hunger, sjukdomar och dödsskräck? Den tanken kan det vara lockande att leka med. En av dem som har gjort det – med ett inte alltför uppmuntrande resultat – är amerikanen Philip José Farmer i sin tetralogi om Flodvärlden, The Riverworld. Det rör sig om science fiction, en genre som är mycket uppskattad främst i den engelskspråkiga världen men också i andra länder, både i öst och väst. Den kan gå från den naiva underhållningen till djuplodande spekulationer; till de mer kända litterära exemplen hör 1984, Kallocain och Aniara, även om de starkt skiljer sig från genren i dess helhet.

Farmer representerar ingen motsvarande intellektuell och moralisk möda även om han har

reflekterat över många djupa frågor, utan han skriver för att roa och rycka med läsaren, men just som representant för en populär litteratur kan han spegla sin egen tids uppfattningar och värderingar på ett kanske omedvetet avslöjande sätt. Inom sin genre är Farmer mycket uppskattad och serien om ”Riverworld” är den bäst kända i hans omfattande produktion (varom mer i den kunniga och underhållande Encyclopedia of science fiction som Peter Nicholls har redigerat, även i pocket). Serien började 1971 med To your scaltered bodies go, och denna inledning kom 1974 på svenska under titeln Flodvärlden, fortsatte med The fabulous riverboat och The Bark design och avslutades 1980 med The magic labyrinth. Det är inte dess litterära kvaliteter som berättigar en presentation här av den, för de lämnar åtskilligt övrigt att önska, utan den vilda fantasi som ger kött och blod åt funderingar om människans sanna natur och mål i en värld utan alla de yttre hinder som vår tillvaro är så sorgligt välförsedd med. Det som händer är att människorna blir återfödda i en främmande värld, med sin gamla personlighet och alla minnen i behåll men med unga och friska kroppar. Ett sinnrikt arrangemang, en individuell ”gral”, ger varje människa hennes behov av mat, dryck och njutningsämnen. Denna värld består av en väldig flod, en smal dal på båda stränder och bortom dem obestigliga berg. Klimatet är jämnt och milt och livet inskränker sig till växter och människor samt några få floddjur men fritt från rovdjur, parasiter och skadliga bakterier. Här skulle, tycker man, ett paradis kunna förverkligas, särskilt som till och med döden verkar upphävd: den som mister livet blir inom ett dygn nyskapad någon annanstans i dalen, med en ny och frisk kropp och en ny gral. Däremot föds inga nya människor. Inte heller blir spädbarn eller svårt handikappade återskapade i denna värld.

Denna uppståndelse innebär naturligtvis en omvälvande chock för alla, eftersom den skiljer sig så helt från allt som religioner har förkunnat eller förnekarna tänkt sig, av vilket en rad ironiska effekter går att utvinna. Genom en uppenbarelse stiftas en ny religion. Den andra möjlighetens kyrka, som förkunnar fred och moralisk förbättring; den visar sig slutligen härstamma från en av de hemlighetsfulla supermänniskorna på planeten.

Vad gör då de nyskapade människorna när de har kommit över den första häpnaden? Slåss förstås. Snabbt samlar ledartyper från hela den mänskliga historien gamla och nya följeslagare kring sig, angriper och kuvar svagare. Stora delar av den återfödda mänskligheten förslavas, småstater bildas som ligger i krig med varandra. Visserligen far man nöja sig med mycket enkla vapen – det finns knappast några metaller -, men också med stenyxor och pilbågar kan ju människor föra effektiva krig.

Efter ett par decennier har läget konsoliderats och de befintliga staterna i stort sett funnit sina gränser.

Själva intrigen utgörs av en våldsam, tämligen tröttsam äventyrshistoria, full av illa beskrivna stridsscener, där Mark Twain och Sir Richard Burton, den store äventyraren och orientalisten, dominerar. Mark Twain bygger en flodbåt, far den stulen av Johan utan land, Richard Lejon

hjärtas bror, bygger ännu en och ger sig ut för att finna de makter som ligger bakom denna värld.

Människorna är nämligen inte alls nöjda med detta sakernas tillstånd. Det är tydligen ett oförlåtligt intrång att vilja ge mänskligheten en ny chans. De ansvariga ska ställas till svars. En hemlighetsfull främling låter några utvalda personer förstå att det inte är en gud utan supermänniskor som har utformat denna planet och uppväckt människorna och därmed är saken klar: dem ska man ut och bekämpa. De två fientliga flodbåtarna och detta sökande efter den hemliga makten i den nya världen leder till många, delvis sällsamma, delvis tröttsamt upprepade äventyr. I sista volymen försöker författaren knyta hop de lösa trådarna och åstadkommer en sorts avmytologiserad metafysik som inte saknar suggestiva infall.

De idéer som uttrycks mitt i äventyrens mångfald är dels en uppfattning om mänsklighetens grundläggande aggressivitet, som skildras nog så övertygande, dels ett försök till självständig pseudoreligiös spekulation, som ger en bild av viktiga strömningar i vår kultur.

Mot kristendomen är bitterheten stor, den jämställs huvudsakligen med religionsförföljelser, och dess stora män avfärdas tämligen nedlåtande, inte minst på grund av sin sexuella avhållsamhet. Hädelse är som mest lockande i katolska sammanhang, ”häda kan man bara där Gud finns” (III 47). Kristna i denna nya värld är löjliga och överspända. Känslan för religiositet och etisk fullkomning visar sig däremot framställningen av sufismen, den muslimska mystiken, som tämligen fritt skildrad står för de sympatiska drag denna världs få goda gestalter har att visa. En typ av mystisk upplevelse spelar en viss roll; en av personerna berättar om några tillfällen där han oförmedlat uppfattade hela tillvaron som god, riktig, fulländad, något som hans normala syn helt strider mot (III 68).

De stora frågorna om den fria viljan, om människans mål, om den inre friheten står oförmedlat sida vid sida med skildringar av blodiga intriger och grovt maktmissbruk. En teologisk lösning är omöjlig därför att författaren har som axiom att en Gud inte kan verka genom naturliga medel utan bara genom övernaturliga. Där det finns en naturlig förklaring är alltså ett gudomligt ingripande otänkbart.

Skapelsen sker utan något gudomligt handlande, och de första intelligenta varelserna uppstår genom utvecklingen. Sedan händer något dunkelt och avgörande. Av en slump fångar en sådan urtida forskare in kringdrivande entiteter, själar, eller för att inte föra in mängder av associationer, kallade wathan. När de förenas med t.ex. ett människofoster uppstår en individ med ett jagmedvetande, vilket tidigare inte existerade. Efter döden driver dessa wathan omkring hemlösa i rymden och kan urskiljas i maskiner. Endast sådana människor som är etiskt synnerligen avancerade tycks möta ett annat öde efter döden, för då kan deras wathan inte observeras längre. De har gått vidare. Man utgår från att de har förenats med Gud och helt gått upp i Guds väsen, vilket innebär att all personlighet försvinner. Denna Gud är inte personlig utan ett Det för vilket det bland de insatta finns ett alldeles speciellt neutralt pronomen (det kunde våra språk också behöva, inte Han eller Hon utan GUD/DEN). Här rör man sig dock med spekulationer och ingen vet verkligen säkert vad som händer med dessa försvunna själar. Med en lins i ögat kan man dock uppleva deras jublande uppgående i det gudomliga ljuset. För individualisterna i den grupp som får höra om allt detta är tanken att förlora sin personlighet helt vedervärdig.

Nu anser de uråldriga folk som känner till sammanhanget att människorna bör få leva så länge och under så gynnsamma omständigheter att de har en möjlighet att alla fulländas så att de slutligen kan nå detta stadium.

Hur denna privatmystik någonsin skulle kunna verka på de våldsamma, egennyttiga och företagsamma människor som dominerar bland planetens befolkning anges inte. Den ende som avancerar moraliskt är Göring, driven av svår mental obalans. Med möjligheten till ett synnerligen förlängt mänskligt liv slutar berättelsen; målet är nått, äventyrarna har fatt sin vilja fram.

Läsaren kan fantisera vidare på egen hand, vilket inte är den minsta förtjänsten hos denna brokiga och bråkiga berättelse. Hur skulle ett jordiskt paradis för alla människor se ut? Socialreformatorer, revolutionärer och profeter har alla presenterat svar som sällan verkar övertygande på någon utanför deras led.

Överhuvudtaget finns det åtskilligt att hämta i populärkonst, triviallitteratur och liknande som uttryck för strömningar i tiden.

Med hjälp av andras fantasier kan läsaren ge form åt sina egna tankar, drömmar, farhågor, och i den vilda sagan kan det finnas sanningar som inte går att uttrycka en realistisk form. Därför kan också ren underhållningslitteratur ha mycket att ge bortom själva äventyren för den som vill tänka och känna efter.