Indien

I början av året samlades Indiens biskopskonferens i Bombay. Slutdokumentet som föreligger från detta möte anknyter till temat för årets biskopssynod ”Försoning och bot i kyrkans mission”. De indiska biskoparna talar i sitt dokument inte endast om personlig synd utan uppehåller sig också vid syndiga strukturer: ”Även om varje synd till sitt väsen är en personlig handling betyder detta inte att synden som sådan är en privatsak. Allt frivilligt handlande som utföres av egoistiska motiv eller kärlekslöst påverkar också andra. I dag känner vi lättare igen de syndiga strukturerna. Vi vet också att dessa är mer än resultatet av tytt antal dåliga exempel utförda av enskilda utsugare. Sociala strukturer förorsakar ofta orättfärdighet och utövar ett generellt negativt inflytande. I en omoralisk omgivning är det svårt också för en ärlig och anständig människa att motstå frestelsen att handla orätt. Akta försoning förutsätter viljan att resa sig mot orättfärdiga strukturer.” Biskoparna beklagade att bruket av bikten gått tillbaka även i Indien och uppmanar de troende att oftare motta botens sakrament.

Ett speciellt området för inomkyrklig försoning är förhållandet mellan de olika riterna eller ritgemenskaperna. Kontroverserna i detta avseende gäller framför allt hur långt den syriska riten kan få breda ut sig i nordindien och vem som kyrkorättsligt bär ansvar för troende av en viss rit i ett stift där ledningen tillhör en annan rit. Biskoparna från alla riterna enades om ett nära samarbete. En ”interritkommitté” bildades som skall föra dialogen vidare, klargöra ansvarsfördelning och befrämja gemensam mission. Kommittén skall regelbundet avge rapport till biskopskonferensens ständiga råd.

Utbildning av präster och ordensfolk är en viktig fråga där nya tendenser kommit till uttryck i Indien. Ett faktum som ansvariga kyrkoledare inser är att kyrkan hittills alltför mycket tjänat eliten och inte entydigt stått på de fattigas sida. Vid ett möte i mars ifjol med 32 biskopar och 79 utbildnings- och seminarieledare från nordindien enades man i några konkreta frågor. Skolor och seminarier skall införa en enklare livsstil. Seminaristerna skall själva utföra praktiskt arbete och i mindre omfattning vara hänvisade till tjänstefolk. Därför blir seminarierna också ekonomiskt bärkraftigare. Av samma skäl anvisas inte längre enskilda seminarister privata välgörare för så länge som prästerna kan räkna med personliga välgörare i Europa kommer deras levnadsstandard att ligga över folkets. De indiska seminaristerna skall framgent leva tillsammans i små grupper, helst utanför seminariet och på så sätt komma närmare folks vardagsliv och därmed en enklare livsstil.

En fara som föreligger är att blivande präster och ordenssystrar under sin utbildning blir främmande för sin egen kultur. Därför skall studier av Indiens olika religioner, deras historia och skrifter ingå i utbildningen och man skall göras förtrogen med inhemska former för bön och sång. Högskolelärare bör därför inte längre utbildas i Europa eller Nordamerika. Vid alla nordindiska seminarier skall man tala hindi som också skall vara liturgiskt språk vid gudstjänsten.

Enligt senaste statistik finns det 11,5 miljoner katoliker i Indien, vilket betyder 1,7 procent av hela Indiens befolkning som beräknas uppgå till 684 miljoner. Antalet stift, ärkestift och motsvarande är 109. 106 biskopar, 11 733 präster (6 838 stiftspräster och 4 905 ordenspräster), 2 464 ordensbröder och 46 376 ordenssystrar ingår i den indiska kyrkans personal. Det finns 18 prästseminarier. Kyrkan ansvarar för 5 539 grundskolor med 2,2 miljoner elever samt 2 733 högre skolor för 1,4 miljoner elever och dessutom 151 högskolor och universitet med 172 000 studenter. Inom sjukvården finns 576 katolska sjukhus och 246 leprastationer, 254 ålderdomshem och 1 075 barnhem.