Massmediala ryggmärgsreflexer

Svenska massmedier brukar inte skänka händelser inom den katolska kyrkan någon större uppmärksamhet. Det är inte många år sedan påven Johannes Paulus II kunde samla miljontals människor till massmöten utan att det nämndes med ett ord i de svenska rikstidningarna. Men plötsligt tycks de tiderna vara förbi. Svenska tidningar publicerar numera bilder på påven var och varannan dag, och radio och tv sänder det ena programmet efter det andra med anknytning till den katolska kyrkan. Den svenska journalistkårens bristande intresse för religiösa och kyrkliga frågor är som bortblåst. Yrvaket blickar man in i en värld man knappast visste att den fanns. Men vad är det då man fått in genom sitt visir? De yrvakna ögonen saknar ofta skärpa för att tydligt urskilja vad det är man har fått syn på.

Det började strax före jul, den 22 december, med ett tal som påven höll till medarbetarna i Vatikanen. Han behandlade en mängd frågor och i förbigående nämnde han också att kyrkan betraktar äktenskapet som ”ett livslångt band mellan man och kvinna”. Det räckte för att nyhetsbyrån Reuters skulle skicka ut ett pressmeddelande om att påven hade fördömt de homosexuella. Vilket påven alltså inte hade gjort. I Sverige slogs ”nyheten” upp stort i radio, tv och tidningar. När det så småningom stod klart vad påven faktiskt hade sagt, beslöt åtminstone somliga tidningsredaktioner att dementera sina felaktiga uppgifter om påvens tal. I andra fall valde man att slå dövörat till och låta stormen bedarra.

Men snart nog tilltog vindstyrkan igen. Denna gång gällde det den olycksaliga affären med SSPX-biskopen Richard Williamsons förnekande av nazisternas utrotning av sex miljoner judar under andra världskriget. Williamsons absurda uttalanden i det svenska tv-programmet Uppdrag granskning sändes den 21 januari, samma dag som påven (utan att känna till tv-programmet) upphävde exkommunikationen av det schismatiska prästbrödraskapet SSPX:s fyra biskopar, inklusive Williamson. Påvens beslut innebar inte att de fyra får verka som biskopar i den katolska kyrkan eller att de fullt ut är medlemmar i kyrkan. I sak hade de båda händelserna inget med varandra att göra. Men det blotta faktum att händelserna sammanföll i tiden utlöste en explosionsartad proteststorm både inom och utanför kyrkans egna led. Det tog veckor för påven och Vatikanens medarbetare att rida ut stormen och att förklara det som egentligen alla redan visste eller åtminstone anade: att påven inte på något sätt hade velat stödja några antisemitiska uppfattningar. Vad däremot inte alla kände till, men som nu blev uppenbart, var den bristande samordningen mellan Vatikanens olika ledningsorgan, liksom Vatikanens oförmåga att kommunicera med massmedierna på ett begripligt sätt. Det blev en dyrköpt läxa för kyrkoledningen.

Knappt hade svallvågorna efter Williamson-affären hunnit ebba ur förrän mörka moln åter tornade upp sig på himlen; dels fallet med den nioåriga flickan i Brasilien som genomgått abort efter att ha våldtagits av sin styvfar och blivit gravid med tvillingar, dels påvens eget uttalande om kondomer och aids-bekämpning den 17 mars på flyget ner till Kamerun. Uppgifterna om vad som exakt har hänt i det första fallet är motsägelsefulla. Men så mycket verkar klart: (den påstådda) exkommunikationen av flickans mor och inblandade läkarna hade inte förankrats i Rom eller hos de brasilianska biskoparna. Såväl den brasilianska biskopskonferensen som Vatikanens egen tidning l’Osservatore Romano har senare gett uttryck för sitt tydliga ogillande av hur frågan hanterats. När det gäller intervjun med påven på flyget den 17 mars har hans omnämnande av kondomer ofta återgivits på ett (avsiktligt?) hårt vinklat sätt, helt lösryckt ur sitt sammanhang. Man kan ha olika åsikter om påvens syn på preventivmedel. Även bland kyrkans kardinaler går meningarna isär i dessa frågor. Men det är ingen ursäkt för att framställa påvens uppfattning på ett missvisande sätt.

Många journalister och andra opinionsbildare reagerar också snarare med ryggmärgen än med sitt kritiska förnuft så snart en liberal sexualmoral ifrågasätts. Den som läser påvens uttalande i dess sammanhang kan inte undgå att se att den centrala poängen i uttalandet är att aids-problemet inte kan lösas enbart som ett rent tekniskt problem genom utdelning av kondomer, utan hänsyn till människors livsstil, sociala omständigheter och personliga ansvarstagande.

Proteststormen mot de lösryckta påvecitaten lät inte vänta på sig. Här i Sverige startade Folkpartiets Birgitta Ohlsson ett framgångsrikt upprop mot påven på Facebook. Vad hjälpte det då att en av USA:s mest välrenommerade aids-forskare, Edward C. Green vid Harvard University, gick ut och förklarade att han som en liberalt tänkande person i långa stycken delar påvens synsätt: ”Teoretiskt sett skulle kondomer kunna hindra spridningen av aids, men i praktiken fungerar de faktiskt inte så. Kondomer är inte lösningen på aids-problemet, de kan till och med göra problemen ännu värre. Aids-problemet kan bara lösas om människor ändrar sitt sexuella beteende.” Men uttalandena från den brasilianska biskopskonferensen, från Vatikanens tidning l’Osservatore Romano och från Edward C. Green fick föga uppmärksamhet i svenska medier. Kanske passade de inte in i den svenska journalistkårens bild av hur världen förväntas se ut.

Som alla andra grupper i samhället får även den katolska kyrkan finna sig i att bli kritiskt granskad av medierna. Och det är gott så. Religiösa samfund bör inte − lika lite som exempelvis politiska, fackliga eller statliga organisationer – utgöra några frizoner immuna mot kritik. En sund mänsklig gemenskap förutsätter möjligheter till kritik både inifrån och utifrån. Och självklart finns det tillfällen då kritiken är fullt ut berättigad. Hanteringen av fallet Williamson innehåller helt klart sådana klandervärda element.

Men ändå finns det ett problematiskt drag i den massiva stormvind av kritik som de senaste månaderna dragit fram över katolska kyrkan i vårt land. En betydande del av kritiken präglas av okunnighet, fördomar, ensidiga och ogina framställningar, lösryckta citat och rena felaktigheter. Och den ovilja som man ibland kan möta från massmediers sida mot att korrigera direkta felaktigheter är tärande för de katoliker som inte känner igen sin egen kyrka i svenska massmediers beskrivningar. Få svenska journalister har några djupare kunskaper om katolicismen. Gång på gång möter man därför beskrivningar ur ett totalt externt perspektiv på kyrkan, som om man rapporterade om några märkliga ufon från främmande världar. Trots allt tal om mångkulturalism och tolerans präglas fortfarande en påfallande stor del av den svenska nyhetsrapporteringen av en reflexmässigt avog hållning till katolicismen, som låter en ana en kvardröjande sekulariserad form av anti-katolicism med rötter i äldre tiders protestantiska enhetssamhälle.

Den katolska kyrkan skulle själv förvisso behöva göra mycket för att förbättra sin förmåga att göra sig förstådd i den massmediala offentligheten. Men det fråntar inte journalisterna ansvaret för att kontrollera fakta och se till att den egna rapporteringen inte först och främst återspeglar egna fördomar och missförstånd. En påringning till en katolsk teolog eller rent av en stunds googlande kan ofta vara tillräckligt för att få ordning på det hela. Påven har ju för övrigt i stridens hetta häromveckan själv lovat att bli bättre på att följa nyhetsflödet på internet. En ann kan väl vara så god som en ann, som de svenske plägar säga.