I nöd och lust

I Svensk Kyrkotidning nr 16 i år finns en ledare med rubriken ”I döda kommuners sällskap”. Bakgrunden är de många sammanslagningar av församlingar i Svenska kyrkan som har skett de senaste åren. Stordrift är tidens lösen, också inom kyrkan. Som exempel kan nämnas att Lunds stift år 2001 hade 413 församlingar. Nu finns det 189. Detta har skapat ett behov av namn åt de nya bildningarna, vilket ibland har lett till kontroverser.

Ledaren är en tänkvärd plädering för varsamhet vid val av nytt namn. Det har nämligen hänt att ganska märkliga namn har beslutats. Bland annat har man gripit tillbaka på gamla, avskaffade kommunnamn – därav ledarens rubrik. Svensk Kyrkotidning betonar eftertryckligt att hävd och historiskt perspektiv måste iakttas. ”När man bryter upp golvet i en medeltida kyrka är det självklart att följa råden från kyrkoantikvarisk expertis.”

Nog så riktigt. Detta är en synpunkt som ofta behöver höras och så balansera de ständiga kraven på förnyelse och en fri inställning till traditioner. Men tänk om Svenska kyrkans ledning ville inta samma inställning när det gäller något som ändå är mycket viktigare än medeltida kyrkgolv: synen på äktenskapet. Här finns det mycket som hittills har förenat kyrkorna men som nu i rask takt håller på att brytas upp. Här har funnits ett gemensamt golv att stå på, väsentligen mycket äldre än medeltiden, ja, förkristet och självklart för nästan alla religioner. Tänk om Svenska kyrkan ville utvidga sitt försvar för traditionen till att mena, att äktenskap kan ingås endast mellan man och kvinna!

Det skall erkännas att det finns starka krafter i Svenska kyrkan som arbetar för detta. Men de tycks för tillfället vara i hopplöst underläge, i varje fall om man får gå efter läget i de beslutande organen. Det är i varje fall högst sannolikt att kyrkomötet i höst kommer att acceptera en ordning för ingående av samkönade äktenskap. De nio biskoparnas förslag att kyrkan skulle avstå från vigselrätten avvisades omedelbart av indignerade kyrkopolitiker, och de nyligen inlämnade remissvaren från stiftsstyrelserna går i de flesta fallen i samma riktning.

Ur det kyrkliga perspektivet är det nog knappast rädslan för diskriminering av homosexuella som har varit avgörande. Man tycks ha klart för sig att diskriminering inte helt går att undvika. Varje val av både moralisk ståndpunkt och politiskt ställningstagande innebär alltid också ett bortval. Det är också värt att observera, att en så genomgripande ändring av äktenskapsdefinitionen som det här är fråga om ju också innebär en faktisk diskriminering av dem som redan har ingått äktenskap i den traditionella ordningen och nu finner sig jämställda med en helt ny grupp.

Nej, det avgörande för Svenska kyrkan har nog varit två synpunkter som nu allt oftare framförs i debatten. Den första är att all äkta kärlek måste kunna erkännas. Ordet ”kärlek” har i kristna sammanhang en starkt positiv laddning, vilket enbart det gör att man bör vara försiktig med det i mera juridiskt präglade sammanhang. ”Kärlek” kan betyda så mycket. Sedan kan kärlek erkännas på olika sätt – ett registrerat partnerskapsförhållande kan sägas vara ett nog så starkt erkännande.

Eftersom svenska kyrkans företrädare numera allt oftare betonar sin lutherska identitet är det inte ointressant att veta, hur Luther såg på detta. Det kan bli en överraskning att inse, att han inte betonade kärlekens roll inom äktenskapet särskilt starkt, något som framgår bland annat av Olof Sundbys läsvärda avhandling Luthersk äktenskapsuppfattning (1959). Kärleken är enligt Luther en Guds gåva, men den tycks inte ha ett självständigt, för äktenskapets väsen konstitutivt värde. Ett äktenskap kan bli lyckligt även utan kärlek vid ingåendet. Däremot betonas oupplösligheten så starkt, att det i en av Luthers centrala skrifter kan heta: ”Jag för min del avskyr till den grad skilsmässa, att jag skulle vilja föredra tvegifte framför skilsmässa, men jag vågar ej själv avgöra, om sådant är tillåtet.”

Den andra synpunkten är kort och gott, att äktenskapet inte är ett sakrament och att därmed en betydande handlingsfrihet är given åt kyrkan. Det är helt riktigt, att det inte brukar betraktas som ett sakrament i de reformatoriska kyrkorna. Men det kan väl ändå inte innebära, att det därför skulle vara oviktigt vilken uppfattning som råder om äktenskapets väsen. När det gäller frågan om vilka som kan ingå äktenskap har det inom den kristna kyrkan hitintills alltid funnits endast en uppfattning, och nu gäller det om detta skall ses som ett sanningskriterium eller en bromskloss.

”Vi kan i olika kyrkor ha olika syn på detta, men så länge vi kan fira gudstjänst tillsammans, så är det uthärdligt.” Detta är också något som ofta hörs, med eller utan urskuldande tonfall. Bakgrunden är en – något diskutabel – tolkning av den sjunde artikeln i Augsburgska bekännelsen, där det heter att det för kyrkans sanna enhet är nog att vara ense om evangeliets lära och sakramentens förvaltande. Men det är inget som säger att andra kyrkor behöver dela denna till traditionen upphöjt frigjorda inställning. Vissa kyrkor, främst den ryska ortodoxa kyrkan, har redan brutit förbindelserna med Svenska kyrkan, andra – även inom Borgågemenskapen – är minst sagt undrande.

Saken har alltså inte oväsentliga ekumeniska följdverkningar. De kristna kyrkornas förmåga att verka som en renande och upplysande kraft inom samhället är till stor del beroende av en gemensam uppfattning i vissa grundläggande frågor av etisk natur. Det är inte säkert att ett ängsligt sneglande på tidsandan alltid ger utdelning i form av rikare tillströmning till gudstjänster och annan kyrklig verksamhet. Också helt sekulariserade människor kan förstå och respektera en väl underbyggd uppfattning.

Låt oss återvända till den utmärkta ledaren i Svensk Kyrkotidning. ”Att bidra med teologisk och pastoral kompetens i namnbildningen är att försvara levande hävd” heter det där. Vi vågar mena att kyrkans syn på äktenskapet – förvisso med variationer i de olika traditionerna – också hör till den levande hävden och att den utmärkt väl kan försvaras med goda argument. Och det är kanske väl så viktigt som att slå vakt om traditionen i den relativt sett ganska perifera namnfrågan. Annars kan det gå illa. Risken är nämligen att kyrkan hamnar inte endast i döda kommuners sällskap – ledarens rubrik – utan också i döda kyrkors sällskap. Och det vore riktigt illa.