Inte ens James Bond är sig lik längre – om manlig identitet i en föränderlig värld

Män är inte längre vad de en gång var. Ofta låter sådana tidningsnyheter samtidigt nedvärderande och uppmuntrande. För det mesta har de en särskild underton. Vad är det som händer med männen? Har feminismen tagit ifrån männen deras tidigare härlighet och fullständigt avkönat dem? Intressant är också att många kvinnor är bekymrade över männen. Är det kanske lite kusligt att man inte längre kan känna igen männen, och att de på så vis har förlorat sina motparter? Kanske är kvinnorna också överraskade över hur snabbt männen ger med sig och hur svaga de i grund och botten är, hur hjälplösa de är. Männen har ännu inte funnit sin plats i ett samhälle där de inte längre är det obestridliga nummer ett. Systemteoretiskt är detta inte överraskande. När ett element inom ett system (man–kvinna) förändrar sig (kvinnans större självmedvetande), då blir det andra elementet (mannens självmedvetande) likaså förändrat, och hela systemet måste nyorientera sig (kvinnor och män måste på nytt lära sig hur de skall förhålla sig till varandra). Uppenbarligen är det svårt för männen att finna en medelväg mellan att bestämma allt och att känna sig underlägsna eller omhändertagna. De finner det uppenbarligen svårt att ha en partnerskapsdialog med kvinnor. Män känner mycket ofta att de är svaga inom de områden som i dag särskilt propageras för: att visa empati, förstå andra, försonas, bilda team, besluta tillsammans etc.

Populärkulturen har ständigt visat sig vara en pålitlig seismograf för tillståndet i samhället. På tv och i filmer är männen alltmer rådlösa och desorienterade. De står inte ut med att ständigt behöva fungera, och de vacklar mellan klichéerna mjukis och macho. Om den nya amerikanska kriminalserien Life heter det: ”Poliserna runt omkring Los Angeles anses traditionellt vara de galnaste inom sitt yrke: rasism och alkoholism, korruption och otrohet hör här egentligen till god ton. Men nu visar sig – åtminstone på tv – en helt ny och förmedlande typ på västkusten. I stället för en fickplunta har de nya tv-poliserna snarare tepåsar och färskost med sig, och i stället för sexuell avslappning övar de sig i stilla meditation. … En zenbuddhist i arbete – så mycket ömhet har sällan funnits på Los Angeles gator.” Till och med ett enmanskommando som James Bond har efter årtionden i hjälterollen blivit trött på genren. I Quantum of Solace kämpar Daniel Craig framför allt med förlusten av sin älskade i den föregående Bondfilmen.

Mansbilden

Bilden av mannen försvinner alltmer mellan två roller: som slav under sitt eget förråd av testosteron, instängd i en korsett av prestation, makt och hårdhet, och som en vek och empatisk gestalt som förstår sig på kvinnor. Detta gäller framför allt de västerländska, det vill säga de europeiska och nordamerikanska samhällena. Då jag här kommer med några psykologiska anmärkningar i fråga om ”mannen i dag” kan det inte bli mer än en första rekognoscering. Att vara man är något som kan ses i psykologiskt, socialt, kulturellt, ekonomiskt och religiöst-andligt perspektiv. De enklaste frågorna är de svåraste: Vad är det överhuvudtaget att vara man? Vad betyder det att vara man? Vad är det som påverkar männen i deras utveckling och i utvecklingen av en manlig identitet? Vilka är de specifikt manliga emotionella, kognitiva och sociala kännetecken som påverkar en man, hur han förstår sig själv och hur han förhåller sig i relationer? Först vill jag belysa den ram inom vilken männen i dag rör sig i samhället. Därefter skall jag framlägga en psykologisk tolkning.

Vårt samhälle ställer allt högre krav när det gäller yrke, partnerskap och fritid. Män och kvinnor skall samtidigt vara presterande och kärleksfulla, effektiva och medkännande. Detta är för männen en tung börda. Männens ökande fysiska ömtålighet är enligt experter ett tecken på psykiska spänningar. Två tredjedelar av akutpatienter och tre fjärdedelar av dem som begår självmord är enligt europeisk statistik män. Intill pensionsåldern dör 14 gånger så många män i aids, fyra gånger så många i lungcancer, tre gånger så många i hjärtsjukdomar och dubbelt så många i levercirros. Mottagligheten för elakartade tumörer har hos männen ökat med 21 procent under de senaste 30 åren. Hos kvinnor har den förblivit konstant. 15 procent av männen, men bara fem procent av kvinnorna drabbas under sitt liv av alkoholism. 29 procent av männen och nio procent av kvinnorna anses i dag vara alkoholmissbrukare. Allt fler män söker psykoterapeutisk hjälp. Paradoxalt nog känner sig män vanligen friskare än kvinnor. De medger tydligen ogärna att de är sjuka – inför sig själva och inför andra. Vårdslöshet inför medicinska problem är mycket mer utpräglad hos män än hos kvinnor. De kortaste samtalen mellan läkare och patient blir då två män sitter mitt emot varandra. Män dröjer dubbelt så länge som kvinnor med att uppsöka läkare. I genomsnitt tar det tio dagar för män att reagera på ett medicinskt problem, medan kvinnor reagerar efter tre till fem dagar. Detta är en orsak till att männens genomsnittliga livslängd ligger tydligt under kvinnornas (i Europa är skillnaden för närvarande 5,5 år). Män vill inte gärna vara beroende av någon annan och väntar därför så länge som möjligt med att ta kontakt med en läkare. För andra är sjukdom den enda legitima vägen till att kunna uppfylla sitt behov av beroende.

Särskilt märkbar är männens skamkänsla när det handlar om tematisering av sexuella problem. De psykiska orsakerna till detta är framför allt depressioner och stress. Män och kvinnor drabbas lika lätt av ångest och depressioner. Den viktigaste skillnaden är hur man hanterar dem. Kvinnor söker hjälp och har ett bättre socialt nätverk. Männen vänder sig hellre till en arbetskompis eller till någon kamrat som intresserar sig för samma sport eller fritidssysselsättning.

Mentala störningar

Könsfördelningen ifråga om utbrändhetsfenomen väger mer eller mindre jämnt, men män tror mycket längre att de måste kämpa ensamma mot detta tillstånd. Vanligen söker män professionell hjälp först i ett framskridet stadium. Efter ett första samtal försvinner de sedan ofta eftersom de anser att de måste ta sig igenom på egen hand. Ofta kommer de tillbaka först när det totala sammanbrottet redan har skett.

Då fördelningen mellan män och kvinnor ifråga om mentala störningar är ungefär lika i den terapeutiska vardagen, och då männen har en mycket högre potential än kvinnorna att förneka sin sjukdom kan man dra slutsatsen att mörkertalet för psykiskt insjuknade män ligger mycket högre än man förmodar. Som en särskilt känslig fas för det manliga utbrändhetssyndromet gäller livets mitt. När man passerar de fyrtio faller många ner i ett hål. Intill dess har de målmedvetet följt sina karriärplaner, och genom att de i stor utsträckning har avstått från ett privatliv har de nått en position, byggt ett hus, gjort sig ett namn. Sedan kommer den inre tomheten, eftersom de uppnådda målen på något sätt inte längre kan tillfredsställa dem.

I amerikansk psykologi brukas definitionen ’manlig depression’ för det manliga syndrom som kännetecknas av meningsförlust. Uttrycket präglades av den amerikanske psykoterapeuten Terrence Real: ”Att vara konsekvent avskuren från sina känsloimpulser resulterar hos synbarligt framgångsrika män efter hand i ett stort tomrum – deras existens tycks dem glädjelös och meningslös. Genom att värja sig mot sina känslor förlorar de också en tillgång till sitt inre liv. Som en följd av detta bryts deras partnerskap sönder.” Den direkta reaktionen på dessa kriser blir ofta aggression, påkostade hobbyer eller överdrivna arbetsinsatser.

Jobbet och självkänslan i yrket är alltjämt för många män centrala pelare i deras identitet. Att förlora sitt arbete får mer drastiska verkningar för mannens själsliga liv än för kvinnors. Arbetslösa män löper en betydligt större risk för depressioner, ångeststörningar eller panikattacker än kvinnor. Män utan jobb uppfattar detta tillstånd som en katastrof. Deras självkänsla slås i spillror när de vet att de inte längre kan försörja sina familjer.

Somliga neurologer härleder den nuvarande finanskrisen från börsmäklares förhöjda produktion av testosteron. John M. Coates, neurolog i Cambridge, har nyligen publicerat en studie över de hormonella inflytandena över marknadshanteringen hos börsmäklare i London. En kedja av framgångar, säger Coates, får testosteronet att alltmer skjuta i höjden. Effekten drar med sig att omdömesförmågan sviktar, och man tror att man ständigt befinner sig på segerbanan. Det vanligaste manliga könshormonet står för kampberedskap och för lusten att ta risker, medan det frigjorda cortisolet hjälper till att hålla kontrollen över den stress som smyger sig in i systemet tillsammans med ångesten för förluster. Genom den aktuella börsnedgången har denna hormonella balans mellan girighet och försiktighet slagit om i förlamning. Börsmäklarnas rädsla blockerar marknaden. Testosteronsvallet anses faktiskt ha gett utslag i finanskraschen. Ett lösningsförslag för att åter sätta systemet igång vore enligt Coates att få med fler kvinnor i spelet eftersom de har en bättre förmåga att inse farorna.

Med all sannolikhet kommer detta också snart att hända. Visserligen är kvinnorna i dag underrepresenterade, särskilt i styrelser och hos beslutsfattare, och deras löner ligger i genomsnitt 20 procent lägre. Men det är uppenbart att detta på lång sikt kommer att ändra sig. För att inse detta behöver man bara jämföra prestationerna i skolan hos pojkar och flickor. Flickor uppnår i genomsnitt bättre resultat, de är pålitligare och mer uthålliga. Många talar redan om en ”katastrof för pojkarna” som beror på frånvaron av manliga relationspersoner i ett faderlöst samhälle. Psykoanalytikern Horst Eberhard Richter konstaterar framför allt en ökning av depressioner hos unga män. ”De har ju inte längre några manliga förebilder utan måste nöja sig med de muskelstarka männen i medierna.” Den amerikanska stjärnkolumnisten Kathleen Parker attackerar feminismen i sin polemiska skrift Save the Males. Till familjens sönderfall och det växande antalet ensamstående kvinnor förlägger hon den sprängkraft som i framtiden kommer att splittra samhället. Uppenbarligen beror den höga skilsmässofrekvensen framför allt på kvinnor. Skilsmässan kommer ofta överraskande för männen eftersom de har blivit mästare på att förtränga emotionella varningssignaler. Kvinnor har dessutom blivit mycket mer aktiva när det gäller sexuella kontakter. Också detta är svårt för männen att smälta eftersom de sedan årtusenden och i de flesta kulturer har åtnjutit en betydligt större sexuell autonomi.

I ”den profeministiska huvudriktningens tidsålder” (W. Hollstein) har männen förlorat sitt tolkningsföreträde. De har blivit det svagare könet. Medan kvinnorna under de senaste 40 åren har tagit itu med sin roll och sin plats i samhället har männen underhållit sig med tv och dataprogram. Men nu är de i underläge. Psykologer och rådgivare har dagligen att göra med män som berättar om sin identitetskris. Många terapeuter ser faran i att den osäkerhet som samhällsförändringen har fört med sig förhöjer männens beredskap att ta till våld enligt traditionella roller. När män ställs mot väggen eller kommer under tryck blir fysiskt våld ofta resultatet.

I denna nya struktur måste mannen positionera sig på nytt. Ett exempel är den metrosexuelle mannen – som är heterosexuell men som lägger vikt vid sitt yttre och sitt uppträdande på ett sätt som motsvarar klichén om homosexuella män. De schweiziska männen betalade förra året 88 miljoner franc för herrparfymer och kroppsvårdsprodukter, och tendensen stiger. Kroppskulten hos männen tilltar, likaså ätstörningar. Unga män har ingen tilltro till framtiden. Hos dem grasserar ångesten för att under livets gång fatta felaktiga beslut. En rädsla för misslyckande cirkulerar bland dem. Senast under gymnasieåren uppmanar lärare och föräldrar dem att tänka på att få goda resultat och ett bra slutbetyg och att välja studier eller utbildning som har framtiden för sig. Också de unga kvinnorna får höra detsamma från föräldrarna, men de reagerar påtagligt lugnt och är mindre pressade än sina manliga kamrater. Dessa känner sig i dag mentalt utsatta för överkrav mer än förr. De förväntningar som ställs på dem har vuxit och har framför allt blivit betydligt mer motsägelsefulla. För denna nya heterogenitet av roller som inte är så lätta att kombinera fattas det en orienterande måttstock. Så växer hos de unga männen rädslan till en kronisk traumatisering. Ångesten för ett misslyckande gäller inte bara yrkesperspektivet utan i betydlig grad förhållandet till jämnåriga kvinnor. De unga männen tyngs som tidigare av kravet på att vara familjeförsörjare, att göra karriär, att i ett osentimentalt prestationssamhälle hävda sig genom hårdhet. Samtidigt vet de att deras (potentiella) kvinnliga partner också fordrar andra egenskaper och förhållningssätt. Senare i livet får de inte sätta yrket före familjen, de skall dela hushållet lika och bry sig om barnens uppfostran. Dessutom skall de vara empatiska och förstående inför problem och vara uppmärksamma lyssnare.

Andra kompetenser

Världen har blivit kulturellt diversifierad och mer komplex. För att hantera detta behöver man andra kompetenser än förr. På grund av bristen på utbildning är det många män som inte kan möta dessa nya utmaningar.

”Metaemotionella kompetenser” blir i framtiden mycket viktigare: att möta situationer med tanke och känsla, att reglera sociala relationer, att lösa konflikter. Det är utmaningar som psykologen måste observera i arbetet med män. Jag skall här nämna några sådana.

1. Män och kvinnor talar inte samma språk, detta i bokstavlig mening. Till stor del beror detta på vår biologi. Det finns en skillnad mellan oss i hjärnans uppbyggnad – så till exempel har manliga och kvinnliga språkcentra olika strukturer – och hormonernas inflytande påverkar språkbildningen. Men det finns också inlärda beteenden. Pojkar tillåts ofta ett aggressivare beteende som kan yttra sig i språkliga kraftuttryck och makt- och statusmarkeringar. Det spelar en roll i utvecklingen av könsspecifika språkstilar. Naturligtvis handlar detta om tendenser; i enskilda fall kan det ligga helt annorlunda till.

Kvinnor har en relationsorienterad språkstil med alldeles egna strategier. Utsagorna handlar ofta om behov så att man på bästa möjliga sätt kan visa intresse för sin motpart. De är noga med att så litet som möjligt stöta sig med någon, och de försvagar därför gärna sina utsagor. Också kvinnor undviker känslor, särskilt obehagliga sådana som ilska, aggression och avund. Men de har en mycket större vokabulär för känslor än män och ligger i regel mycket bättre till för att utnyttja den på motsvarande sätt. Slutligen är de också mycket mer beredda att tala om personliga ting och att uttrycka värme och öppenhet i ord.

Till skillnad från kvinnornas språk är männens snarare statusorienterat. Män räknar med motstånd. Mycket rör sig direkt eller indirekt om makt och tävlan. Frågor ställer män mest om ren information. De uttalar bara en del av de ord som kvinnor använder varje dag, och de är då mest temarelaterade och sakorienterade.

Ett exempel är uppmaningar. De formuleras oftare indirekt av kvinnor; männen är direktare.

”Ge mig det där nu!” – det är närmast en manlig formulering. ”Skulle jag kanske kunna få?” är en kvinnlig sådan. En kvinna uppmanar en indirekt att göra något. När mannen inte förstår mönstret följer han inte uppmaningen. Hans brist på handlande beror på ett missförstånd: ”Det var ju bara ett förslag och inget uppdrag.”

Lösningsförslag är ett annat exempel. När man skall fatta beslut framlägger kvinnor öppna och toleranta lösningar som ”möjligheter”. Män uppfattar snarare sina förslag som slutgiltiga. För kvinnor är den uttalade uppfattningen alltså förhandlingsbar, men inte riktigt för män. Därför är det svårt att komma till enhetliga beslut. För män kunde en nyttig regel vara att tänka högt när det gäller lösningsförslag, alltså meddela vad de tänker och inte tiga tills man har funnit lösningen och då framställa den som slutgiltig.

Här handlar det om ett mönster som också kan hänföras till könet även om könet inte är enda orsaken till det. Socialisering, uppfostran och kultur som bundit organisationen av arbetet till könet spelar sedan evinnerliga tider en viktig roll. Genom detta har det dragits en gräns mellan könen som är biologiskt och kulturellt grundad och som inte låter sig förändras så lätt och snabbt.

2. De flesta män är inte medvetna om hur liten del av sitt liv de har under kontroll, det vill säga hur mycket de är beroende av biologiska lagar och sociala föreställningar och ideal om vad det är att vara man. Det finns en genetisk bas för några av skillnaderna som vi iakttar mellan man och kvinna. Å andra sidan spelar det en stor roll hur någon har blivit socialiserad. Små pojkar lär sig liksom skådespelare ett bestämt manus utantill, utan någon möjlighet att ändra i det. Detta manus – hur en man tänker, känner och handlar, vad han skall anta och förvänta sig av sig själv– förmedlas på ett subtilt sätt av föräldrarna och andra viktiga personer redan från början. Särskilt är det mödrarna som enligt den psykoanalytiska teorin bidrar till att skriva detta manus. Alltifrån modersskötet utvecklar sig en nära relation på grund av barnets emotionella och fysiologiska behov, och den bestämmer på ett avgörande sätt över könsidentitetens utveckling. Enligt Nancy J Chodorow upplever pojkar i förhållande till flickor fasen av bindning och åtskiljande (2–3 år) som en tid av osäkerhet och oförutsägbara förändringar. En flicka förblir starkare emotionellt bunden vid modern, något som knappast efterfrågas av omgivningen. Vad som redan framgår av den biologiska utvecklingen – att män på grund av xy-kromosomen är det ömtåligare könet – förstärks genom den osäkra bindningen till modern. Män måste först vinna sin plats i denna värld. Särskilt är det från början ett problem för dem hur de skall få sina behov av närhet och distans att överensstämma. Om nu en pojke frigör sig från modern blir faderns emotionella engagemang desto viktigare. Om fadern inte kan positivt uppväga förlusten av moderns engagemang, då sätter kretsloppet igång med förnekandet av emotionella behov. Talrika studier visar att pojkar redan vid tre eller fyra års ålder är medvetna om vad som anses var manligt beteende och vad som bestämmer kvinnligt sådant. Allteftersom pojken utvecklar sin identitet aktar han sig noga för allt som kan anses vara kvinnligt. Det kan föra så långt att pojkar drar sig undan från allt som är kvinnligt. Den som visar sig alltför ”kvinnlig” får betala detta med ett sämre självmedvetande. Förmågan att göra sig emotionellt förståelig räknas till dessa rysliga kvinnliga drag. Pojkar vill inte verka sårbara och osäkra, och därför missar de ofta tåget: när de inte lägger märke till sina känslor kan de mindre klart och differentierat uttrycka dem, och lägger ännu mindre märke till dem!

3. I utvecklingen av en könsidentitet spelar en familjs sociala och ekonomiska status liksom dess kulturella, religiösa och etniska bakgrund en avgörande roll. Samhället i sin helhet bidrar också väsentligt till vad som står i detta manus. Att vara manlig betyder sedan länge att ha makt, att kontrollera andra, att vara stark och hård, att kunna hålla ut, att bete sig logiskt, rationellt och analytiskt, att göra karriär, att vara sexuellt framgångsrik och att i nödfall överdriva detta inför kompisar, att dölja misslyckanden. Så snart män har lärt sig en bestämd norm för manlighet förhåller de sig enligt reglerna för denna livsstil. Spänningen – tidsbunden eller ständigt pågående – mellan vad klichéföreställningar om mannen förväntar sig och vad den enskilde uppfattar passar honom kan bli olidlig. Män framställs som emotionellt underutvecklade och som arbetsnarkomaner, sexfixerade med föga blick för kvinnors behov. Vad som är intressant är att män ofta utnyttjar dessa klichéer när de är tillsammans med andra män men är mycket mindre ”manliga” när de är tillsammans med enbart kvinnor. Naturligtvis har män också andra sidor, och de vill bruka sådana som kan ge tillfälle till intimitet. Men detta medger de inte gärna.

Men dessa klichéer förändrar sig långsamt. Sociala och politiska förändringar liksom feminismen har förändrat rollmönstren. De värden som fäderna ännu kunde hålla fast vid har för sönerna sedan länge förflyktigats. Till detta bidrar också insikten om att män ingalunda är så mäktiga som de länge har inbillat sig. Kvinnor har intill i dag betraktats av många män som beroende, maktlösa och det svagare könet. Män är kanske ännu mer beroende. De söker i status, framgång och makt något som de inte kan finna där. Tillfredställelse, sympati och kroppslig och själslig sundhet är inga områden som man kan kontrollera eller kan ”skapa” enbart för sig själv. Män vill vara emotionellt uppmärksamma, de vill ge sig mer tid för sina familjer, de vill inte bara gå upp i arbetet, de vill ägna sig mer åt sin partner och sina vänner. De är redan – om också långsamt – i stånd att lära sig bygga upp ”emotionella fångstnät” och uppfattar långsamt att det inte längre är en svaghet att söka psykosocial hjälp.

Många psykologer är överens om att män – liksom kvinnor – måste förhålla sig till psykoterapins könsspecifika utmaningar. Ofta känner män sig tvungna att hålla inne med sina problem, och att överhuvudtaget börja en terapi betyder för många män ett väldigt steg. Inför sig själva och andra måste de uppge sin skenbara oangripbarhet, medge att de är svaga och behöver hjälp. Förr försökte psykologer och psykoterapeuter att inrikta sig på typiskt manliga frågor. Men för detta finns (ännu) inte några empiriskt belagda förfaringssätt. I stället försöker man anpassa de existerande terapiformerna till behov som är specifika för män. På samma vis hade man för omkring 40 år sedan, som konsekvens av den feministiska rörelsen, börjat sensibilisera den psykoterapeutiska metoden för kvinnofrågor. Sedan knappt 20 år finns det nu också sådant som manspsykologi och en psykoterapi som gör männen rättvisa. Psykoterapeuter lär sig i sin utbildning att ställa frågor om känslor och relationsmönster, något som förutsätter en stor förmåga till introspektion. Därmed ställer de alltför stora krav på männen. Dessa söker först och främst hjälp att lösa sina problem och hur de skall förhålla sig till andra. De förväntar sig klara handledningar och vill se snabba resultat.

Svårigheter att knyta nära vänskapsband

Hur kommer det sig att män tycker det är svårt att i vänskaper komma utöver en trivial underhållning? Vilka är de barriärer som avhåller männen från att utveckla en närmare relation till andra män, något som många män helt visst eftersträvar? Till en del beror detta på en snäv föreställning om vad det är att vara man. Här spelar en latent eller mer utsagd konkurrens en stor roll. Ur denna tävling ”Vem är bäst, starkast, populärast?” kan män bara ta sig med svårighet. ”Var oberoende, ta dig igenom på egen hand” är något som pojkarna tidigt tillägnar sig, och det stärker männens föresats att inte göra sig beroende, det vill säga att inte visa sig svag. Som orsak till att de har så få äkta vänner brukar män ange att de förutom sitt arbete och sin partner respektive familj inte har någon tid över för att knyta och odla vänskap. Konflikter mellan vänner undviker männen ofta att klara upp och avslutar hellre ett vänskapsband lugnt och tyst.

Detta undvikande återgår på de typiska relations- och konfliktmönster som pojkar övertar från sina fäder, särskilt just vid relationskonflikter. Medan kvinnor vanligen kan räkna med understöd av sina väninnor när de är i konflikt med sin partner är män för det mesta ensamma. Män anförtror sig vanligen mer åt sina partner än till sina (få) vänner. När nu partnern inte finns till hands – för att hon går till sitt arbete eller har hand om barnen, eller för att hon utformar sin fritid oberoende av sin partner – då känner sig mannen desto mera ensam.

Män utgör alltjämt en liten om också växande minoritet inom psykoterapeutiska praktiker. Också när de påbörjar en terapi är de inte obetingat med på att tillåta en terapeutisk process. Det tillhör ”normativ manlig alexitymi”, ett begrepp som har präglats av Ronald Levant, den förre ordföranden i American Psychological Association och expert på manspsykologi. Detta begrepp innebär att många män växer upp och uppfostras till att vansköta sina känslor så att de knappt själva förstår dem och inte adekvat kan uttrycka dem. Män har ofta svårt att upptäcka och erkänna sina emotionella problem. Ett typiskt svar på en fråga ”Hur känner du det när din flickvän har gjort slut?” är ”Jag känner att hon inte borde ha gjort det.” Men det är ingen känsla utan en tanke. Män vill hålla sig själva och sin omgivning under kontroll, framför allt emotionellt, och de försöker undvika alltför mycket intimitet – två regler som står i motsats till vad som sker under psykoterapi. Såtillvida kan man utgå från att män som söker sig till psykoterapi är mycket tyngda av problem. I de flesta samhällen på jorden idag påverkas männen av sina fäder, av familjerna, genom den samtida kulturen och andra yttre omständigheter så att de sedan barndomen får höra hur en pojke bör bete sig. Till detta hör att män skall vara hårda och emotionellt okänsliga, att de aldrig ber om hjälp och att de skall gå sin egen väg. Detta är motsatsen till vad klienter i psykoterapin uppmanas till. Frågan ”Vad känner du egentligen?” provocerar inte sällan männen så att de tittar häpet och frågande på terapeuten.

Sammanfattning

Det västerländska samhället har i allmänhet tagit avstånd från den traditionella mansbilden. Den nya manligheten är mycket mer omfattande definierad än den som fanns i de tidigare industrigenerationerna. Fastän män i dag i allmänhet har relationer till en partner, och fastän männen är aktivare och deltar mer i hushållsarbetet tar de också emot många signaler där traditionella manlighetsföreställningar (t.ex. till arbetet) kvarstår. Denna spänning gör männen i hög grad osäkra. Å ena sidan blir de som pojkar uppfostrade till att vara som sina fäder: familjeförsörjare, starka, självtillräckliga och emotionellt kontrollerade. Till skillnad från sina systrar har de föga eller överhuvudtaget ingen anledning att ty sig till andra, att reagera empatiskt eller att lägga märke till sina egna behov. Dessutom – och det är manlighetens styrka – får de lära sig att tänka logiskt, att kunna lösa problem, att hävda sig själva och behålla lugnet i faror. Å andra sidan blir de tillsagda att ta över roller och vara omtänksamma, något som inte har något att göra med de traditionella manliga beteendemönstren. För att hjälpa männen att slippa undan denna smärta och förlust och få en ny tillgång eller en ny definition av sin manlighet kan två ting vara till nytta.

Ur psykologisk och psykoterapeutisk synpunkt måste männen först få hjälp att bearbeta förlusten av den manlighet de säkert har trott på. Vidare bör man sluta upp med att fördöma allt som hör till den traditionella mansbilden. Många aspekter av manligheten är fortfarande goda, viktiga och värdefulla. Män är mer än kvinnor hänvisade till en förståelse som inte förödmjukar, eftersom de har en mycket starkare ångest för att misslyckas på sin livsväg. Kvinnan flyr in i underlägsenheten för att bli en värnlös segrare. Mannen lever redan som barn med förvissningen att han måste omtolka varje nederlag till en seger. Framtiden kommer att ifrågasätta manliga önskningar om dominans och försvaga kvinnliga tvivel på sig själv.

För detta förfogar kyrkan över en beprövad kunskap om livsorientering. Män vill inte ha några färdiga svar utan en kompetent handledning. Framför allt söker de i kyrkan en vägledning för att kunna forma sina egna värderingar och överföra dem till sina barn. När äktenskap ingås, när livsplaner misslyckas, vid arbetslöshet, sjukdom och kriser förväntar sig männen förståelse och pastoral hjälp. Det var och är ännu viktigt att männen har och lever ut sin spiritualitet så att de är redo att möta sitt liv, sin frustration, sin kamp för sin identitet, sin ställning i äktenskap och familj, i yrkesliv, i samhälle och på sin fritid. Ett friare, rättvisare och lyckligare förhållande mellan könen hänger på om båda – kvinnor och män – kan finna en rimlig fred med sig själva och med varandra, och tillsammans inför Gud.

Översättning: Per Beskow

Artikelförfattaren är dr. theol.psych., psykolog/psykoterapeut vid
Gregorianauniversitetet i Rom.