Äktenskapet som en profetisk provokation i postmodern tid

Äktenskapet befinner sig i kris och är inte längre det normala civilståndet för vuxna människor. Allt fler människor avstår från att gifta sig eller gifter sig flera gånger. Par lever tillsammans utan att vara gifta med varandra och människor lever i olika typer av samlevnad. Skilsmässobarnen blir fler och fler och de bor tillsammans med sin ensamstående mor eller växelvis hos föräldrarna och vid veckosluten reser de ibland långväga för att besöka sin far. Allt fler barn lever som ”bonusbarn” till ”plastföräldrar” då barn från parternas tidigare förhållanden lever tillsammans med sina nya halvsyskon. Många par är på grund av sitt yrkesliv i åratal hänvisade till att bara träffas under veckosluten med eller utan barn. Individualism och det moderna livets geografiska rörlighet och höga anspråk på konsumtion och fritid leder till att många inte längre vill ha barn. I motsats till detta strävar homosexuella par efter att så långt som möjligt uppnå likaberättigande genom att få ingå äktenskap.

Är det enligt kristen uppfattning klassiska äktenskapet och de krav som är förenade med det på väg ut ur vår kultur? Har det någon framtid? Och om så är fallet, under vilka villkor? För att få klarhet i dessa frågor krävs en historisk tillbakablick.

Äktenskapet som ett fundament för kulturen

Vår kulturkrets präglas i stor utsträckning i grunden av kristendomen. Därför har dess moraliska riktlinjer blivit normerande för vår kultur. Och omvänt har kulturella betingelser av tradition haft inflytande på kristendomens uttrycksformer.

I förmodern tid fanns det i bonde- och landsortsbefolkningen både ett slags klanmodell för äktenskapets ingående och dessutom en hövisk adlig dynastimodell. För båda dessa typer utgjorde familjen samhällets grundbult. Till familjen räknades flera generationer som inkluderades i hushållet tillsammans med ogifta släktingar och tjänstefolk. Ett giftermål var då ett kontrakt som förhandlades fram mellan klanerna som band dem samman med varandra för all framtid. Ekonomiska, strategiska och politiska förhållanden låg till grund för valet. Den som ägde mycket skog valde kanske att gifta sig med ägaren till ett sågverk. En bonde med många kor var intresserad av bördig betesmark i den angränsande dalen. Den som ägnade sig åt affärer hade intresse av att kontrollera den viktigaste affärsgatan i staden. Världspolitiska målsättningar kunde vara grunden för giftermålsstrategier vilket ju habsburgarna bevisat så framgångsrikt.

Under sådana betingelser var äktenskapet ett samhällsfördrag som slutits familjerna emellan. Det framtida brudparet kunde rent av ha utsetts för varandra redan som barn. De behövde inte ens ha träffats före bröllopet. För mannen ifråga förändrades livet knappast i och med vigseln. Kvinnan hemförlovades från sin ursprungsfamilj och dess hägn och införlivades med en ny familj. Hon stod inte längre under sin fars beskydd utan under sin makes och hon arbetade inte längre under sin mors kontroll utan under sin svärmors. Hennes anseende tilltog med åldern och det antal friska barn som hon födde plus den arbetskraft som hon tillförde. Den manliga och den kvinnliga världen var strikt åtskilda; var och en skulle bete sig i enlighet med den roll som bestämdes av traditionen och naturens ordning.

I den klassiska familjen hade människorna sin hemhörighet, sin sociala och materiella trygghet. Den garanterade stabila levnadsförhållanden både för den enskilde och för samhället. Samtidigt utövade den en stark moralisk kontroll och ett hårt tryck på konformitet. Den traditionella familjen var så stabil därför att alla lät sig infogas i den och alla betedde sig på ett sätt som alla förväntade sig. Dessa ramar upprätthölls av den gudomliga lagen: människorna levde tillsammans på så sätt eftersom det var Guds vilja och de inte hade något alternativ. Det här medförde inte förstämning utan lycka. Sådana var Guds löften och också hans gåvor (till exempel att välsignas med barn och med en god skörd) och allt detta bekräftades och förstärktes genom tillhörigheten till kyrkan och det kröntes dessutom av ett socialt erkännande.

Äktenskapet var fundamentet för vår kulturkrets klassiska samhälle vilket det också lade grunden för. Dessutom skapade det ett legitimt utrymme för de många som inte kunde gifta sig. De män som inte hade ekonomiska tillgångar nog för att etablera ett hushåll förblev ogifta. Om pojkar som fötts sent i syskonskaran hade läshuvud, kunde de bli präster. Även de flickor, som man inte lyckades gifta bort eller som man inte hade medel till hemgiften åt, anförtroddes ofta i kyrkans moderliga famn. Förutom den klan som familjen utgjorde kunde också klostren ge kulturell stadga och ett hem åt människorna.

Det romantiska kärleksäktenskapet

Som en följd av industrialiseringen flyttade många människor från landsbygden in till städerna. Bostadsförhållandena förändrades så att endast kärnfamiljen kunde beredas husrum: föräldrar och deras barn. Som en följd av detta utvecklades i städerna den borgerliga kärnfamiljen. Den skiljer sig väsentligen från landsbygdens klanfamilj. Att bostad och arbetsplats låg på olika ställen innebar att kvinnan skötte barnen i hemmet medan mannen skötte sitt osjälvständiga förvärvsarbete utanför hemmet. Familjens livsuppehälle bestod inte längre av egna naturaförmåner utan av de pengar som mannen förtjänade. De unga paren var skilda från sina ursprungsfamiljer och släktingar, utlämnade åt sig själva och hänvisade åt varandra. De blev tvungna att organisera sitt gemensamma liv och reglera det gemensamma livet och uthärda det. Rollfördelningen blev i allt högre grad en förhandlingsfråga och konventioner sjönk i värde. Den höga graden av potentiell frihet och självbestämmande tar sig uttryck i att det blir nödvändigt att utveckla en omfattande kommunikations- och konfliktkultur.

Den moderna kärnfamiljen motiveras idealt av det romantiska ideal som associeras med kärleksäktenskapet. Två människor som av Gud är bestämda för varandra, där den ene framställs som den andres ”bättre hälft”, finner varandra för att vara lyckliga för evigt. Kanske måste de genomföra detta på ett dramatiskt sätt mot alla samhälleliga konventioner. I det romantiska dramat går de här en alltför tidig död tillmötes tillsammans. Verkligheten ser helt annorlunda ut – Romeo och Julia är efter 30 år tillsammans i sitt äktenskapet snarare stoff för en tragisk komedi.

Trots detta är de moderna äktenskapen relativt stabila. De stöds i stor utsträckning av samhälleliga konventioner. Dessutom bidrar den kyrkliga moralen härtill i väsentlig mån genom att prioritera det livslånga äktenskapet som norm och bannlysa alla skilsmässor. Den kyrkliga förkunnelsen stadfäster i stor utsträckning de kulturella sederna. Vid sidan av det teologiska förbundsmotiv, som ligger i den förmoderna synen på äktenskapet, kommer nu också motivet med den äktenskapliga kärleken som en avbild av Guds oförbehållsamma kärlek till människorna. Barnen förblir även här en frukt av kärleken men förlorar sin plats som det näst intill uteslutande syftet med äktenskapet.

Äktenskapet ifrågasatt

Längtan efter den romantiska kärleken och troheten och tryggheten i familjens sköte kvarstår. Enligt unga människors uppfattning spelar fortfarande dessa värden en central roll. Men verkligheten ser annorlunda ut. Nu för tiden får flickor samma skolutbildning och yrkesutbildning som pojkar. De är för det mesta inte längre beroende av mannens inkomst och försörjning. Parrelationer ingås tidigt och man byter ofta partner. Med effektiva preventivmedel är den sexuella aktiviteten i stor omfattning frikopplad från barnalstrandet. Genom alla tekniska hjälpmedel och hel- och halvfabrikat är hushållsarbetet numera förenklat och det är inte längre heltidssysselsättning för en person. Vår tids önskan om att utveckla och förverkliga sig själv och sin egen stil och att leva samhällstillvänt, ekonomiskt oberoende och att därtill njuta av sin fritid gör att kvinnor oavsett vilka kvalifikationer de har eftersträvar att förvärvsarbeta. Planeras barn är de önskebarn som man har tillräckligt med både tid och pengar för att ta hand om.

Logiken på arbetsmarknaden indelar livet i skilda faser och relationerna får inrättas därefter. Övergången från en pliktmoral till värdesättandet av att förverkliga sig själv placerar samliv och sexualitet i den privata sfären för egna erfarenheter och den egna lyckan, bortom den offentliga sfären med dess ansvar för kultur och kyrka, för barn och barnuppfostran. Likaså blir ungdomstiden en tid då man prövar sig fram med relationer och sexualkultur ofta med växlande partner från kamratkretsen runt omkring. Eftersom tiden för utbildning och därmed ungdomstiden idag sträcker sig ända till 30-årsåldern inträffar också parbildningen sent. Kraven från arbetsmarknaden i åldern mellan 25 och 45 år lämnar bara ibland tid för att bilda familj. Endera faller kvinnorna tillbaka i rollen som husmödrar och mammor vilket medför en tung belastning på relationen och ofta leder till att kvinnan vill skiljas. Eller så bestämmer man sig för en arbetssituation som passar ihop med arbetet och samlivet och skjuter upp önskan om barn till senare om man inte principiellt avstår från dem.

Vid det här laget visar sig krisen för den klassiska familjen – pappa, mamma och ett till tre barn – redan i grundskolans pedagogik. I skolböckerna behandlas temat ”familjen” fortfarande på så sätt. I klasserna finner man däremot knappast ett enda barn som har en sådan familj. För familjen gynnsamma randvillkor finner man bara i få samhällssektorer: i vissa trakter på landsbygden där det råder en mycket konventionell inställning, bland anställda i offentlig tjänst med överblickbara arbetstider och reglerad fritid och sociala förmåner relaterade till familjen, hos muslimska invandrare och gästarbetare med klassisk könssegregerad rollfördelning, hos unga människor som är starkt präglade av någon religiös rörelse, för vilka den kristna familjen är en explicit angelägenhet.

Äktenskapets teologi och den pastorala verkligheten

Äktenskapets och familjens kris i vår kultur har debatterats mycket både i officiella kyrkliga sammanhang och i teologiskt vetenskapliga publikationer, åtminstone sedan påven Johannes Paulus II:s encyklika Familiaris consortio utkom 1981. De innehållsliga tendenserna är flerfaldiga:

Familiaris consortio betonar att äktenskapet står i livets tjänst och att det borgar för samhällsutvecklingen och har en central uppgift i kyrkans liv och mission. Äktenskapet har en central dogmatisk betydelse för den personliga och sakramentala gemenskapen med dess plats i skapelse- och frälsningsordningen. Äktenskapet är moralteologiskt och andligt ett sätt att efterfölja Kristus i hans eskatologiska existens som ett sakrament i kyrkan och en tjänst för världen.

Äktenskapet beskrivs i pastorala termer idag framför allt som bidrag till ett lyckligt liv: med en positiv livsstil som utmärks av den speciella friheten i att vara förbunden med en annan människa och hysa en äkta tillförsikt inför framtiden och samtidigt bejaka det icke-perfekta som allt mänskligts mått.

Vi ser här ett attraktivt ideal för hur människan i äktenskapet kan inrätta sitt liv i en helt och hållet tidsenlig anda. Icke desto mindre finner man idag att den kyrkliga läran om äktenskap och sexualmoral är det ojämförligt största pastorala problemet. Ungefär vartannat äktenskap slutar med skilsmässa. Även ungdomar som växt upp och lever i kyrkan, lever i föräktenskapliga parrelationer. Även kyrkligt förankrade vuxna anser att deras sätt att skapa relationer inklusive valet av preventivmedel är en privatsak som kyrkan inte ska lägga sig i. Allt sedan Humanae vitae har det visat sig att den kyrkliga läran om äktenskap och sexualitet inte kan förmedlas ens inomkyrkligt. Kyrkans äktenskapsteologi har bara påverkat den kulturella omgivningen så till vida att människor som skiljer sig betraktar sig som automatiskt uteslutna ur kyrkan. Men erfarenheter av medmänniskors skilsmässohistorier och dramatik från skilsmässor är så aktuella för alla och envar att till och med annars mycket dogmatiskt inställda kristna är förvånansvärt liberala i denna fråga.

Att kyrkans lära om äktenskapet är så omöjlig att förmedla i vår tid har olika orsaker. Först och främst finns ett teologiskt systematiskt problem: teologin om förbundet som grund för äktenskapet har efterhand utvidgats med en teologi om kärleken, utan att detta i sin tur fått någon återverkan på teologin om förbundet. Skulle en teologi om kärleken med en trinitets- och skapelseteologisk inriktning kunna leda till en ny teologi om relationer som på ett personalistiskt sätt lät sexualiteten bestämmas i en kontext av intimitet? Skulle det förhållandet att kärleken dör i en relationshistoria kunna beskrivas teologiskt på så sätt att kyrkan nu för tiden hade något att säga till människor som lider av sin skilsmässa? Skulle ett tidsbegränsat avtal kunna formuleras teologiskt?

Det pastorala dilemmat: att uppmuntra till ett ideal

Förutom det som saknas i fråga om systematisk teologisk underbyggnad finns ett pastoralt problem, nämligen i frågan om ideal. Traditionellt sett har idealen tjänat som mål som människor ska kunna sikta mot. Visserligen har människan alltid upplevt sig som liten och oförmögen i jämförelse med målen, som en mask i jorden och som en syndare. Men när hon riktat in sig mot ideal har hon i någon mån blivit ädlare och mer helgad genom att närma sig idealen. Men den moderna människan står tvärtom i en sorts disproportion till ideal: just därför att idealen är ouppnåeliga känner sig människan förnedrad, skämmig och maktlös. I den första fasen av det moderna som nu är förbi har idealen bekämpats, för att de på ett destruktivt sätt är skadliga och de har avmytologiserats eller bemötts med förakt eller ignorerats. Så har skett med det kristna äktenskapsidealet under de senaste årtiondena och detta ideal har till stor del blivit irrelevant.

Den postmoderna människan har utvecklat ett nytt förhållande till ideal. Hon är visserligen inte beredd att inrikta sitt liv mot ideal eftersom hon bara kan misslyckas i förhållande till dem, men hon ser däremot på ett pragmatiskt sätt möjligheter som ideligen dyker upp och söker på så sätt ideal som är möjliga att använda och förverkliga. Måttet för det ideala förverkligandet inriktar sig på högsta möjliga lycka i livet. Att livet skulle leda till lycka är ju också det pastorala målet. Att förebrå postmoderna människor för att de hemfaller åt en kortfristig hedonism är för enkelt. Ändå är det milsvida skillnader mellan det som dagens människor betraktar som möjligt i fråga om ett lyckligt och eftersträvansvärt liv och det liv som kyrkan i sin lära framställer som reellt möjligt.

Att de kristna ska ”se frälsta ut” är ett gammalt motiv. Vad som är nytt är att människorna i vår kultur inte längre tror på himlen. Att förtjäna himlen genom att uppoffra sig själv här på jorden är inte längre något livsmål. Att vi redan här och nu är kallade till ett liv i ”shalom” är ett viktigt drag i Andra Vatikankonciliets teologi. Att konkretisera det teologiska äktenskapsidealet för den postmoderna människans vardag tycks ännu långt borta från den betydelse som hon tillmäter lycka i livet.

En utgående modell eller ett profetiskt sätt att leva

När det förhåller sig på detta sätt måste man fråga sig om det kristna äktenskapet överhuvudtaget har någon framtid i vår kultur. Hänger det så tätt samman med stödet från sociala konventioner och med kyrkans roll i samhället att det i och med de förändringar som skett i detta avseende nu måste ses som något av en utgående modell?

Den springande punkten är här den moderna människans individualistiska och mobila livsstil. Den moderna människan står fri från alla bindningar och konventioner och hon är i ordets egentliga och totala aspekt ensamstående. Hon upplever sig som en individ som själv bestämmer över sitt liv, själv styr över det och själv får och måste ta ansvar för det. Hon är en del av en historia som är oförutsebar och hon skriver själv på denna historia. Den moderna människan är sin egen biografi. Hon är van vid att som individ ständigt vara tvungen att fatta beslut om hur hon ska ta nästa steg i livet och avgöra vad som är bäst. Dessa avgöranden måste ske ständigt på nytt. Att bestämma något en gång för alla, att binda sig för livet verkar orimligt och oansvarigt. Det vore att fly från det som livet kunde kräva i en ny konkret situation. Att binda sig för hela livet till en människa eller en institution är utifrån den moderna människans synpunkt inte något ideal utan önsketänkande eller verklighetsflykt. Att binda sig för livet är det samma som att sätta sig i fängelse och på ett orimligt sätt inskränka all personlig frihet och alla möjligheter till utveckling. Det är att fly in i en bekväm försörjningsinrättning som befriar en från framtida kamp för att tjäna sitt uppehälle så vida relationen inte oförutsett spricker. Idealet med trohet förändras till att bli likställt med bekvämlighet.

Något som hör nära samman med detta är den moderna mobiliteten. Inte bara varor skickas härs och tvärs över världen, utan även människor reser mycket. Vissa pendlar dagligen till arbetet, många reser på semester, många arbetar utomlands. Det är också många som veckopendlar hundratals kilometer från familjen och som bara kommer hem till helgen. Det finns de som i åratal skickas till ett arbete i en annan världsdel i internationella företag och som bara kan komma hem till sin familj ett par gånger om året. Om den hemmavarande kvinnan i familjen beslutat sig för att ta hand om barnen som hemmafru lever hon ju inte sitt liv tillsammans med den man som hon älskat och gift sig med utan med sina små barn. Om kvinnan i fråga bestämt sig för ett yrkesliv kan det knappas bli möjligt med barn. Båda exemplen talar för att det rör sig om ett tidsbegränsat samliv snarare än om ett kristet äktenskap.

Det finns för lekmannalivet i dess klassiska intensiva livsform, ordenslivet, två motsatta livsideal. Dels finns den benediktinska modellen med stabilitas som på ett varaktigt sätt binder människan till en enda plats och till att leva tillsammans med de andra som lever där. Denna stabilitet kräver trohet, uthållighet och självdisciplin och att man att vårdar traditionen. Än idag väcker denna livsstil, till och med utifrån postmoderna förutsättningar, fascination. Dels finns också den ignatianska modellen med mobilitas som förpliktelse. Där gäller det att inrätta sig så att man inom loppet av en halv dag kan packa allt vad man har i två väskor och för evangeliets skull bege sig till jordens andra ände. Här visar det sig att förpliktelsen mot kallelsen och uppgiften måste ha företräde framför alla andra bindningar till någon viss plats eller några vissa personer. Båda livsstilarna är i högsta grad grundade i tron även om de rent konkret motsäger varandra.

Vår kultur kräver nu för tiden mobilitet av människor. Livslång stabilitet kan inte anses som det normala. Det är att simma mot strömmen men likväl meningsfullt. Och inte bara det: det kristna äktenskapets stabilitet är i förhållande till den mobilitet som samhället påbjuder ett profetiskt tecken för trohet och uthållighet, tradition och självdisciplin. Det är ett sakrament som visar Guds trofasthet mot människorna och en befrielse från vardagslivets, ögonblickets, konsumtionens och autonomins slentrian.

En pastoral förnyelse av äktenskapet

Av det som här sagts följer att det kristna äktenskapet åtminstone till sin yttre form var det normala under de villkor som en gång rådde på grund av sociala och kyrkliga konventioner. Den tiden tycks vara förbi. Under de förhållanden som råder idag är äktenskapet ett profetiskt sätt att leva. Det kan inte förväntas som normalfall. Det kan bara bestå under vissa uppfyllda randvillkor. Till dessa hör att makarna måste passa bra ihop och anse att äktenskapet har ett högt värde. De måste också kunna visa upp en profetisk livsstil och vara förankrade i en kristen församling.

En äktenskapspastoral ställs idag inför stora krav

Äktenskapsförberedelsen måste se allvarligt på äktenskapshinder. I stället för att uppmuntra till att ta steget till ett sakramentalt äktenskap ska man varna för det och noga pröva de nödvändiga förutsättningarna enligt principen för de kyrkorättsliga äktenskapshinder som gäller. De flesta äktenskap skulle då också som det ser ut inte kunna komma till stånd och senare förnedrande annulleringar skulle därigenom besparas.

Ett profetiskt sätt att leva kan aldrig bli en generellt förpliktande norm. Ett kristet äktenskap kräver under de omständigheter som råder idag en livslång, tillförlitlig andlig och pastoral vägledning. Det förutsätter förankring i en kristen församling eller gemenskap som kan hjälpa till med att överleva torrtider så att sådana kan leda till en andlig fördjupning.

Social och terapeutisk rådgivning för frågor om äktenskap och familj ska inte vara tabubelagda utan ses som något normalt. Dessutom behövs det bättre pastoral utbildning i individuell själavård och kristen äktenskapsrådgivning.

Det kristna äktenskapets framtid står och faller med den pastorala äktenskapsförberedelsen och en förnyad äktenskaps- och familjepastoral. Detta kan inte komma till stånd om man inte åter lyckas fostra unga människor att bli kyrkotrogna. Appeller, uppmuntran och ökade ansträngningar efter gamla mönster hjälper inte längre. Äktenskapets kristna framtid hänger på om kyrkan kan återvinna sin kulturella relevans genom att vara folkkyrka och/eller profetisk.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikelförfattaren är professor i pastoralteologi och religionspedagogik vid den katolska teologiska fakulteten vid universitetet i Erfurt.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Lebendiges Zeugnis 63 (2008).