Bibeln i kyrkan och världen

Den biskopssynod som pågick i Rom mellan den 5 och den 26 oktober med temat ”Guds ord i kyrkans liv och mission”, har publicerat sitt avslutande budskap – ett lödigt teologiskt dokument – som på ett systematiserat sätt återger de viktigaste punkterna från bis-koparnas tre veckor långa överläggningar.

Magistralt konstaterar man inledningsvis att uppenbarelsen har en röst; alltifrån första Mosebok hörs Guds röst: Gud sade: ’Ljus bliv till!’ Och så skedde. Gud befallde och detta är upphovet till mänsklighetens historia.

De heliga skrifterna bär med historiska och litterära medel vittnesbörd om det gudomliga ordet i sin skrivna form. Guds ord finns både före och efter bibeln, konstaterar dokumentet. Därför är vår tro inte centrerad bara på en bok utan på frälsningshistorien och på en person Jesus Kristus, Guds ord, som blivit kött, människa och historia. Ordet har fått ett ansikte, säger synoden. Gud talar ett mänskligt språk genom Jesus Kristus.

I detta sammanhang berörs en av de frågor som djupt engagerade både påven Benedictus XVI och de församlade biskoparna på synoden, nämligen frågan om förhållandet mellan den historisk-kritiska bibelforskningen och den kyrkliga traditionen och teologin. Här tog påven, mot sin vana i plenisalen, själv till orda: ”Om trons hermeneutik försvinner, kommer dess plats att intas av en positivistisk eller sekulariserad hermeneutik, enligt vilken det gudomliga inte uppenbarar sig i historien.” Med hänvisning till Andra Vatikankonciliets dokument om uppenbarelsen, Dei Verbum, sade påven också att Skriften måste vara ”teologins själ” och teologin sättet att tolka Skriften i kyrkan. Påven, som själv är systematisk teolog med ett brinnande intresse för bibeln, menade att varje form av dualism mellan Skriften och teologin måste övervinnas, eftersom de tillsammans utgör två dimensioner av samma verklighet. Påven yrkade också på att synodfäderna skulle inkludera två moment i synodens förslag: först kravet att den historisk-kritiska metoden skulle balanseras av ”trons hermeneutik” och därefter att katolska exegeter skulle undervisas enligt denna princip.

Synodfäderna säger också i slutdokumentet att ”den kroppsliga dimensionen av Guds uppenbarelse” kräver en historisk och litterär analys, något som sker med olika metoder som den bibliska exegetiken ställer till förfogande. Alla bibelläsare behöver kunskap om texten som ju består av konkreta ord på ett mänskligt språk som måste tolkas och studeras för att förstås. Och de fortsätter att man för att förstå den heliga Skrift på ett mer fullkomligt sätt inte bara kan fokusera den bokstavliga betydelsen och se bibeln som ett dokument som handlar om det förgångna. ”Om inkarnationen utesluts kan bibeln råka ut för fundamentalistisk tvetydighet, vag spiritualism eller pop-psykologi. Därför måste den exegetiska kunskapen oupplösligt vävas samman med den andliga och teologiska traditionen så att den gudomliga och mänskliga enheten mellan Jesus Kristus och Skriften inte bryts.”

Kyrkan är Ordets hus säger synoddokumentet. Detta hus grundas på fyra pelare: ”apostlarnas undervisning, den inbördes hjälpen och brödbrytandet och bönerna” (Apg 2:42). Undervisningen – predikan – får en framträdande plats. Prästen förvandlas i denna akt till och med till profet. Frälsningshistorien ska framställas med ”en tydlig och levande läsning av den bibliska text som finns i liturgin”.

Bland bönerna: ”psalmer, hymner och andlig sång” (Kol. 3:19) intar tidegärden, kyrkans dagliga bön, en hedersplats. I detta sammanhang nämner man också lectio divina. Påven själv har ofta i tal och skrift pläderat för praktiserandet av detta monastiska arv. Det var också ett ämne som många av biskoparna tog upp i sina anföranden under synoden. Alltså: lectio, att läsa texten och ta del av det verkliga innehållet; meditatio, meditationen över vad den bibliska texten säger till oss; oratio, hjärtats bön som ett svar på den heliga textens ord; contemplatio, skådandet av verkligheten och vad den begär av oss.

Intressant i samband med det på synoden återkommande talet om lectio divina är det som kardinal Walter Kasper, som är ordförande i Enhetsrådet, påtalade i en intervju med den tyska upplagan av Zenit (2008-10-21) om det ekumeniskt betydelsefulla i bis-kopssynodens tema om Guds ord: ”De evangeliska bröder som är med här har tagit starkt intryck av hur stor betydelse som vi tillmäter Skriften och bibelläsningen. Bibeln har central betydelse för ekumeniken. Alla ekumeniska dialoger måste ha bibeln som grund. Vi har splittrats på grund av bibeln. Därför ska vi återförsonas med hjälp av bibeln. Lectio divina är ytterst lämpligt också i det ekumeniska mötet. Det är ett andligt sätt att läsa bibeln. Det ska var det centrala i ekumeniken: att läsa den heliga Skrift tillsammans under bön, och tillsammans finna en förståelse av Jesus Kristus, att möta Gud … Jag tror att det är det viktigaste för enheten.”

Guds ord i kyrkans mission

Temats andra del: Guds ord i kyrkans mission behandlades under många olika mer eller mindre konkreta infallsvinklar. Att missionen från första början utgått från ordet, apostlarnas förkunnelse, och att det talade och det skrivna ordet än i dag är det viktigaste medlet för att förkunna det kristna budskapet – men inte längre det enda, framgår av slutdokumentet. Men man är också ytterst medveten om att de moderna medierna erbjuder globala och lokala nätverk som är till nytta för förkunnelsen. Både tekniskt och kulturellt krävs nytänkande för att bibelns budskap här ska kunna förmedlas på ett sätt som varken är vagt, abstrakt eller förandligat. Jesu egen undervisning om Guds rike gick aldrig över huvudet på folk, påminner biskoparna.

På ett nästan uppsluppet och möjligen överoptimistiskt sätt talar biskoparna om familjen som en ”fundamental plats, där Guds ord måste tillåtas komma in”. Där sitter ’hustrun lik ett fruktsamt vinträd’ och ’barnen som plantor av olivträd’ församlade alltunder det att fäderna förmedlar den heliga traditionen ur den ”bibel som varje hem bör äga”. Det kan bli lite svårt åtminstone för västvärldens stressade familjer, som ofta inte ens kan samlas till middag en gång om dagen, att känna igen sig i den beskrivningen. Men här påminnes också om lidandet i världen och att ”det väldiga lidandesrop som stiger från jorden till himlen ständigt beskrivs i bibeln som uppenbarar en historisk inkarnerad tro”.

Så småningom kommer man också fram till bibelns roll i den interreligiösa dialogen. Först gäller det mötet med det judiska folket. Den hebreiska bibeln är ett viktigt medel i dialogen med det utvalda folket och den heb-reiska exegetiska traditionen ger stora möjligheter att berika kyrkans tolkning av de heliga skrifterna. Helt oproblematiskt såg dock inte vissa synoddeltagare på den judisk-kristna dialogen. Den polske biskopen Stanislaw Gadecki krävde en auktoritativ förklaring till kyrkans hållning till judemissionen, en förklaring som avlägsnade motsägelsen mellan det kyrkliga erkännandet av judendomen som en väg till frälsning och den bibliska läran om Kristi unicitet som förmedlare av frälsning. Någon sådan förekommer knappast i dokumentet. Krisen i Mellanöstern blev också ett mörkt moln som svävade över biskopssynoden, när den maronitiske patriarkvikarien Guyö-Paul Noumaim framförde krav på att en kristen sionism – en tolkning av Gamla testamentet som legitimerar dagens israeliska politik inklusive ockupationen av Västbanken – måste avvisas. Därtill kom den latinske patriarken av Jerusalem Fouad Twals inlägg, i vilket han berättade att arabiska kristna på grund av en politisk och ideologisk pro-israelitisk interpretation av Gamla testamentet vägrar att använda vissa texter ur Gamla testamentet.

Också i mötet med islam finns många beröringspunkter med bibeln då ju en rad av dess gestalter också respekteras högt i islam. På olika sätt kan den kristne finna bibliska beröringspunkter till andra religioner. På synoden påpekades dock att kristendomen inte helt enkelt kan betraktas som en bokreligion bland andra utan att kristendomen koncentrerar sig på en person, Jesus Kristus, och det är honom som uppenbarelsen i förs-ta hand handlar om.

Bibeln och konsten är ett annat ämne som behandlas. Att fortfarande påstå att ”bibeln är den stora koden till den universella kulturen” har ett drag av västerländsk imperialism över sig, men bibeln låter sig väl ändå kännas igen som en ”ikonografisk atlas”, som biskoparna säger lite mer modest.

Slutdokumentet från höstens biskopssynod i Rom kommer att följas av en påvlig skrivelse i ämnet. Att på olika sätt förvalta den bibliska traditionen väl i kyrkan och sprida kunskap om den kristna trons urkund till världens yttersta gräns är ett uppdrag som den katolska kyrkans ledning gjort en grundlig inventering av under denna biskopssynod.

Dokumentet finns i svensk översättning på www.katobs.se.