Med altare i kappsäcken

Därute snöar det och vintern är i full fart. Tack vare de bekväma kommunikationsmedel som vår Herre givit oss på den senaste tiden kan man ändå utan större besvär företaga de önskvärda resorna. För oss är det en sak av största vikt; vi kunde annars icke sköta vår själavård i de protestantiska trakterna på någorlunda tillfredsställande sätt.

Detta skrivs 1905 av en katolsk präst i Norrköping. Sedan trettiofem år tillbaka utnyttjar han det alltmer utbyggda järnvägsnätet i Sverige. I ytterligare tjugo år kommer han att vara en flitig resenär till katoliker i förskingringen. På många orter där katolska kyrkor nu finns, var Bernhard Stolberg den förste katolske själasörjaren i vår tid. Resandet bar ringa synlig frukt. Hans prästgärning – längre än de flestas – bestod av ett tålmodigt tyst uppbyggnadsarbete. Under stor gudsförtröstan.

Kan ni använda mig?

En semerstervecka i Stockholm började det hela. Två schlesiska kavallerilöjtnanter, grevar av tyska ätten zu Stolberg-Stolberg, turistade sommaren 1863 i de norska fjällen och gjorde därifrån en avstickare österut ”fastän ingen särskilt rekommenderat oss att besöka Sverige”. I Stockholm sökte de upp den därvarande katolske biskopen, Jacob Laurentius Studach, en bekant till deras familj. Studach presenterade de unga ädlingarna för änkedrottning Josefina och blev deras ciceron bland sevärdheterna. Den österrikiske ambassadören bjöd på middag och sista dagen åt de med de katolska prästerna i deras påvra hus. På kvällen skrev en av dem – Bernhard – till sina systrar i Breslau: ”Ni kan genast börja samla mässkläder till den härvarande missionen. När jag kommer hem skall jag tigga.”

Därmed stannade det inte. Halvtannat år senare sände Bernhard från sitt ulanregimente i Ungern ett brev till biskop Studach. Det var rakt på sak: ”Jag har beslutat mig för att lämna min militära bana och bli präst. Jag skulle vilja bli missionär i Sverige eller Norge. Kan Ers Biskopliga Nåd använda mig?”

Familjen Stolberg var inte främmande för helomvändningar av religiösa skäl. Farföräldrarna hade

konverterat till katolicismen, flera i släkten var präster och ordenssystrar. Farmodern hade bevarat kontakt med Studach alltsedan denne som student i Tyskland varit informator för hennes söner. Hon hade med böner stött Studachs verksamhet i det lutherska landet och varit med om att bekosta den stockholmskyrka i vars skugga hennes sonson tjugofem år senare mottog livsavgörande intryck.

Bernhard blev farmoderns sista gåva till missionen i Sverige. 1868 firade han sin första mässa – ”jag är nu den lyckligaste människan under solen”, meddelade han Studach – och året därpå kom han, 31 år gammal, åter till Stockholm. En av hans systrar fick på nytt ett brev: ”Du, Eleonore, kan hjälpa mig och sätta i rörelse det som bara låter sig påbörjas av klosterfolk och andra fromma själar. Man tror gärna att det alltid är iskallt i Sverige. Helt så är det inte utan tvärtom är den atomosfäriska luften riktigt angenäm på sommaren. Mindre glädjande är, som på andra ställen, den moraliska luften. Då måste det bedjas mycket.”

En annan sak han genast bad systern om var att hon skulle ta reda på vad ett bärbart altare kostade. Han ämnade skaffa sig en liten behändig altarnecessär, lätt att föra med på resor på den nybyggda järnvägen till Uppsala. Det var en väska han skulle få stor användning för under hela sin långa levnad i Sverige.

Det gick så bra

Löjtnantens beslut att bli präst hade inte sin grund i någon religiös omvändelse. Det hade växt fram ur en långvarig inre längtan, förklarade han själv. Men som en annan officer, Charles de Foucauld tjugo år senare, kunde han inte tänka sig att som präst stanna i sitt rika hemland. Det var missionär han ville bli, en bedjande eremit bland dem som var skilda från det han själv upplevde som dyrbarast i livet. I Sverige fanns verkligen inte många katoliker, kanske 500, spridda på många orter. 1865 invigdes en andra katolsk kyrka, i Göteborg. En församling i Malmö, rikets tredje stad, hade länge varit Studachs önskemål. Nykomlingen Stolberg fick order att bege sig dit. ”Biskop Studach sände mig från Stockholm till Malmö endast för att rekognosera”, berättade Stolberg senare och tillade: ”Men då det gick så bra, lämnade biskopen mig med detsamma där.” Missionären Stolberg visade sig nämligen genast handlingskraftig. Söndagen efter hans ankomst fanns några malmökatoliker samlade till mässa och två månader senare köpte han en tomt för en kyrka. Församlingen, ett tjugotal invandrarfamiljer, kunde inte bidra ekonomiskt. Pastor Stolberg visste råd. Han anbefallde kyrkbygget åt Jesu heliga hjärta, bad den helige Josef hjälpa honom, uppmanade sina släktingar att be duktigt och utnyttjade sina förbindelser med österrikisk högadel. Två tiggarresor på kontinenten ledde till att mässkrudar, silverljusstakar och utsirade altaren anlände till Malmö. Det mesta måste han ordna själv. Han klarade det men klagade: ”Det bekymmersamma är att de yttre göromålen så lätt för en bort från den huvudsak som allt borde ha som mål.”

1872 invigdes kyrkan. Den var, enligt en närvarande tidningsreporter, ”präktigt utstyrd med snidverk, målningar och hela den katolska kultens glänsande apparat”. Utan minsta glans var däremot den grevlige kyrkoherdens eget kyffe i kyrkans kor. Bättre än så skulle hans bostad aldrig någonstans bli: ett enda rum, en stol, ett glas, en kniv, en gaffel, en sked, två tallrikar, ingen matta på golvet. Som missionär ville han leva fattig. Lyckan för honom var att Herren nu uppslagit sin bostad i ännu en stad. Men hans missionsiver sträckte sig utöver det blott synliga: ”Måtte riktigt många finna vägen inte bara till den lilla malmökyrkan av sten utan också in i Guds stora Kyrka! ”

Församlingsmedlemmarna behövde ömsint vård. Flera levde i nöd. En utblottad italiensk positivspelare avled utan att ha fått sista smörjelsen, något som pastor Stolberg gjorde sig många förebråelser för. Fåren var spridda över hela södra Sverige. I brun överrock med inpackat altare satt deras herde på skakiga tåg och kuskbockar för att fira mässan och döpa hos tyska glasblåsarfamiljer i småländska skogsbygder.

Groddar ur gruset

Efter bara fem år i Malmö övergav Stolberg sitt – enda synliga – livsverk. För att bli jesuitnovis utomlands. Återkommen till Sverige blev han en av de första i den nygrundade jesuitkommuniteten i Stockholm.

Hade kavalleristen med sorg tagit avsked av sin ridhäst när han lämnade sitt regemente fick han nu som präst i alla fall ofta snabbt rycka ut med de moderna järnhästarna och i stället för en lans hålla sin kappsäck i handen. Han blev den som skickades att vikariera för kollegor, fira mässor och bistå döende katoliker i landsorten. När han 1888 utsågs till kyrkoherde i det katolska vikariatets nordligaste församling i Gävle blev också ångbåtar hans färdmedel. Den nye gävlekyrkoherden var i mycket en motsats till sin företrädare, italienaren Giovanni Moro. Vältalaren Moro hade dragit stora åhörarskaror till den lilla katolska kyrkan, prisats för sitt ekumeniska sinnelag och gärna tagit del i sällskapslivet. Stolberg antog inte middagsinbjudningar och var ingen lysande predikant. Han utlade katekesen. När han skarpt betonade skillnaden mellan katolsk och luthersk lära upphörde de icke-katolska gudstjänstbesökarna att infinna sig. Den konfessionslösa högre flickskola som Josefsystrar startat i samråd med Moro överläts till andra. Stolberg ville ha en helt katolsk skola.

Även i Gävle var katolikerna fattiga utlänningar, slaktare, korgmakare, musiker. Med sin tydliga, jämna handstil antecknade Stolberg dem i församlingsboken. Lika noggrant fyllde han i kassaboken: ”Utgifvit för Nattvardsvin kr 1:25, för 24 tomma vinbuteljer 1:44, Tjära till brandstegen 1:20, Reparation af Rock kr 1:-.” Varje tidningsinköp, varje porto, varje omnibusfärd bokfördes och beloppen hopsummerades prydligt.

Den tid de honom anförtrodda själarna krävde förde han ingen bok över. Det blev dagsresor med många tågbyten för att i Ådalen begrava en sydländsk cirkusframvisare eller döpa ett barn i en sjömansfamilj. Dem han besökt försåg han därefter troget med katolsk litteratur och uppmuntrande brev. Om så mässan lästes hemma hos någon isolerad katolik, såg han den som värdefull: ”Så ofta vi på landsorten firar den heliga Mässan så är det groddar av nytt liv som kommer upp ur gruset, och så vida är denna till det yttre så fattiga gudstjänst något synnerligt uppbyggligt och tröstrikt.”

Tillskrevs pastor Stolberg – något annat ville han aldrig kallas – med ett ”Högborne Herr Greve” värjde han sig: ”Tilltala mig ej med höga titlar. Har Gud kallat mig att vara präst så följer därav som en av mina förnämsta plikter så vida jag kan göra Eder en tjänst så gör jag det med den största beredvilligheten.” En sökande svensk som – efter ha fått ett vänligt svar på ett brev – vågade sig till den katolske prästen har berättat om mottagandet: Stolberg mötte i fotsid svart talar, putsade sitt helskägg med en stor röd näsduk efter att ha tagit sig en pris – hans enda last -, placerade snusdosan framför sig på bordet, riktade sina goda ögon på besökaren och svarade tålmodigt på alla frågor.

Efter några år i Gävle såg Stolberg flera ljuspunkter: ”I vår lilla församling, som inte räknar fullt 50 medlemmar, bevistar varje morgon cirka 8 personer den heliga mässan med en andakt och uppoffring som är uppbyggliga i högsta grad. Försök att av de 25 000 protestantiska gävleborna få i medeltal 8 personer till en morgonbön i storkyrkan. Jag har glädje över min snälla, lilla skola med i allt 10 barn. Så måste vi med tålamod fortsätta, och Gud skall nog giva alltmer välsignelse.”

Pastor Stolberg var en engagerad medlem i Gävles fornminnesförening. De många färderna genom Sverige hade snabbt gjort honom till svensk och till skillnad från sina samtida utländska kollegor intresserade han sig för landets historia, inte minst under den katolska tiden. Han såg som ett särskilt tecken att han anlänt som präst till Sverige just på den heliga Birgittas festdag. Vid flera tillfällen, när han ville utbe sig svar eller hjälp i en brydsam situation, vallfärdade han till det då ännu i katolskt hänseende bortglömda Vadstena. Han förfrågade sig hos medeltidskännaren Erik Ihrfors om det fanns några medeltida religiösa sånger på svenska som kunde återupplivas. För, menade han: ”De sånger varmed våra förfäder uttryckte sina glödande känslor för Gud och de av honom förlänade yppersta gåvorna är i dag icke mindre än för flera århundraden tillbaka ägnade att uttrycka och att liva vår andakt.”

Ihrfors blev en av Stolbergs konvertiter och de brevväxlade flitigt. Stolberg kallade sin adressat ”Snälle Erik” och gav honom faderligt råd om andaktslitteratur, påminde om helgondagar och uppmanade till rosenkransbön. Han tog del i Eriks bekymmer av varjehanda slag och berättade om sina egna trassligheter i vardagslivet, tröstande följt av: ”Det är gott att det finns kors i livet; ty en annan väg finns icke till himmelen än korsets väg.” Ofta uppmuntrade han: ”Fortsätt på detta sätt och Gud skall nog hjälpa vidare” och bad avslutande: ”Läs ibland ett Fader Vår för Pst Stolberg.”

Ett av breven blev dubbelt så långt som de andra. Ihrfors trodde sig ha fått tillåtelse att ibland besöka den lutherska gudstjänsten i sin hemstad, där ingen katolska kyrka fanns.

”En sådan dispens lämnas icke … Protestanter, som i god tro går till sina kyrkor, visar god vilja och vet icke, att det däri finns någon orätt; men saken i sig är oriktig och bör underlåtas av oss, som känner och bekänner sanningen … Jag beder därför Herr Ihrfors enträget och allvarligt att aldrig deltaga i luthersk gudstjänst … Nog är det sogligt att Ni icke har regelmässigt tillfälle att bevista den heliga Mässan och att emottaga de hel. Sakramenten; men så sök att desto mer öva Eder enskilda andakt i huset eller i Guds fria natur. S:t Ansgar har icke predikat den lutherska läran … Vi bör milt bedöma människor som utan skuld är i villfarelse men själva villfarelsen måste bedömas riktig såsom människornas fiende och olycka … Med uppriktig vänskap och kärlek, Pst. Stolberg.”

Inför rätta

Förvisso levde Stolberg under en tid med många fördomar de kristna samfunden emellan men hans i alla sammanhang orubbliga vakthållande om den enda rätta läran har nog delvis också sin förklaring i hans familjebakgrund. Hans farföräldrars starka känsla för den katolska kyrkan delades av deras barn. Bernhards mor var däremot inte katolik. Förhållandet måste ha tvingat sonen att tidigt ta ställning till vilken tro som var den rätta. Han fann sin Gud i den katolska kyrkan och hjälptes av dess sakrament. Det är något han ofta betygade: ”Min farfar och farmot tog ett steg vilket jag har att tacka allt vad som utgör min tröst i detta liv och mitt hopp för evigheten.”

Det var den läran och hjälpen han som missionär ville förmedla. Han vakade över att de som fått detsamma som han inte skulle behöva förlora sin gåva i Sverige. Konfessionella tvister överlät han åt andra – ”jag anser det myckna disputerandet vara tidsförlust”, sade han kort – men envist kämpade han för katolikernas fulla rättigheter i landet. I den kampen visade den anspråkslöse prästmannen en avsevärd viljekraft.

Stolberg menade att den svenska statskyrkan inte hade något med katolska trosbekännare att göra. Hans ansåg det förnedrande att en katolik var tvungen att inställa sig hos en luthersk pastorsexpedition för att få intyg av olika slag. Själv protesterade han genom att inte dit avlämna sitt prästbevis när han flyttat till Gävle. Bötfälld för detta vägrade han att betala böterna, de måste utmätas i hans bostad. ”Efteråt bjöd jag de två exekutorerna på ett glas vin och konfekt”, berättade han för snälle Erik, ”styvt arbete fordrar en förfriskning.”

När de katolska församlingarna genom en lagändring 1920 förlorade sin kyrkobokföringsrätt försåg Stolberg den dåvarande katolske biskopen med långa protestinlagor som överlämnades till kungen och olika myndigheter. Däri framhölls att det var en förödmjukelse av svåraste art att katoliker var hänvisade till en annan bekännelses präster inte minst när det gällde rätten att ingå äktenskap, som nu skulle prövas av lutherska präster. Artiklar av honom om övergreppet publicerades i tidningar i utlandet under rubriker om ”bristande religionsfrihet” och ”kulturkamp i Sverige”. Förgäves framhöll han att de katolska prästerna i Sverige, som många gånger kunde sina utländska församlingsbors språk, hade lättare än de lutherska att få fram och förstå intyg från utlandet. Hans argument att folkregistreringen väl åtminstone kunde skötas av en civil myndighet har först i de yttersta av dessa dagar vunnit gehör.

Bättre gick det när han en gång instämdes till domstol, åtalad för att han genom dopet upptagit ett barn i den katolska kyrkan, fastän barnets protestantiska mor ännu inte gift sig med den katolske fadern, en tysk cigarrarbetare. Vilken lagbestämmelse har jag brutit mot, undrade Stolberg. Domstolen fann också att ”ett slikt förfarande icke är med ansvar belagt” och ogillade åtalet. Nog så snöpligt för åklagaren men Stolberg såg det hela ur en religiös synvinkel: ”Jag måste inställa mig inför rätten i Marie månad och utslaget föll under oktaven av Corpus Christi i juni månad, som är särskilt helgad åt Jesu Heliga Hjerta.”

Den första nationelle själasörjaren

En tidningsnotis väckte sommaren 1903 stort intresse på slottet Kronovall i Skåne, där Stolberg var på genomresa och besök hos den katolska grevefamiljen Sparre. Den omtalade att polska arbetare från Galizien kommit till Bromölla ett tiotal mil norrut. De måste väl vara katoliker? Stolberg beslöt sig genast för att undersöka saken och understöddes av sitt värdfolk: ”Grevinnan var så ivrig att hon bakom min rygg genom sitt tjänstefolk spännde upp min kappsäck, som jag eljest aldrig tillät någon mänsklig varelse att röra, och lät i den packa in en violett stola från slottskapellet för det fall att jag skulle höra bikt av någon sjuk i Bromölla.”

Rekognoserandet gav resultat: Stolberg träffade 76 galizier, alla katoliker, i en barack vid Ivösjön. De hade anställts vid en kaolinfabrik och var de första i en omfattande arbetskraftsimport från provinsen Galizien i nuvarande södra Polen och andra delar av östra Europa. Dess fattiga småbrukare drog ut på arbetsvandringar och välkomnades av skånska betodlare och sockerfabrikanter när svenska lantarbetare började organisera sig och kämpa för högre lön. Hundratals polska män och kvinnor fick arbeta med att hacka och gallra i smetiga betland och i olika sydsvenska industrier. Skaran ökade för vart år. Lantarbetarna stannade åtta månader, fabriksarbetarna blev kvar över vintern. Det var nu slagordet ”Sverige åt svenskarna” föddes och ”galizier” blev ett skällsord.

Flertalet av de införskaffade arbetarna var katoliker. De hade långt till närmaste kyrka och ingen av de elva katolska prästerna i Sverige behärskade deras språk. Stolberg som under sin officerstid lärt sig lite polska åtog sig att hjälpa till, rörd av ett brev han fått efter sitt besök i Bromölla: ”Vi har här bara skog och vatten. När Ni höll gudstjänst för oss var det som att vara i himmelen.”

Den första organiserade själavården för en nationell grupp invandrade katoliker kom till stånd och pågick i drygt tio år. Två gånger om året sammanträffade Stolberg i Skåne med en från utlandet tillrest polsktalande präst. Tillsammans for de under två veckors tid runt till gårdar i Skåne och södra Småland. 1909 hade de 1 250 polska och 100 tjeckiska arbetare att besöka på åttio stationer. Schemat var överallt detsamma: Den polske prästen hörde i timmar bikt – så nödvändig före varje kommunion – medan de övriga väntade och Stolberg läste därefter mässan för alla i någon tillfällig lokal. Sedan begav sig de två prästerna vidare till nästa gård, bärande på sina koffertar med det som behövdes för mässan. På vintern reste Stolberg ensam till polackerna i Skåne och på Gotland för att döpa, viga, besöka sjuka, läsa mässan, dela ut krucifix och polska andaktsböcker. Han arbetade in rosenkransbönen på polska i sitt huvud och lärde sig, 70-årig, så pass mycket polska att han så småningom kunde hålla en predikan. De arbetspolitiska tvisterna tog Stolberg inte del i. Men polackernas tröstlösa kyrkliga förhållanden med få gudstjänstillfällen skar honom i hjärtat. Själv skulle han ha avrått dem från att söka sin försörjning i protestantiska områden: ”Ett stycke bröd driver de fattiga människorna ut i världen – och så finner de ingen kyrka. Kunde man bara göra mer! Men den gode Guden vet mycket väl varför han har låtit denna folkvandring komma igång. På oss ankommer det att efter möjlighet ta oss an dessa främlingar … Jag rådbråkar deras språk, läser en bön och låter det polska folket sjunga. Det är under rådande omständigheter något, men för våra egentliga uppgifter ingenting.”

Vid första världskrigets utbrott återvände de flesta polackerna hem. Ett hundratal stannade kvar till vapenstilleståndet 1918. Den åttioårige Stolberg var dem trogen till slutet.

Hålla ihop hjorden

Hösten 1897 antecknade Stolberg i sin kassabok: ”Biljett Gefle-Norrköping II kl 29:85.” Den var till hans nästa stationeringsort. Snälle Erik, bosatt nära Norrköping, fick order: ”Möt mig vid tåget. Tager till en början in på Stora Hotellet. Gud skall hjälpa vidare.” Hans församlingsbor i Gävle beklagade honom: ”… att vid hans ålder skicka honom att grunda en ny station då han i stället borde ha fått stanna där han kunde se lite frukt och få tröst …” Men Stolberg skrev till sin syster: ”Jag har sen femårsåldern knappt kommit ur vagabonderandet, har blivit frisk och stark av det och så kommer det väl också att gå i Norrköping.” Redan på 1850-talet hade han firat mässa där. Nu skulle han bygga upp en församling.

Ivrig att som 25 år tidigare genast sätta igång ett kyrkbygge var han inte längre. Det ena rummet i hans förhyrda lägenhet fick bli kapell – helgat åt Jesu heliga hjärta – och så förblev förhållandet under den långa tid, 28 år, han bodde i Norrköping. Söndagsmässan hade sällan fler än femton deltagare och det var inte alltid någon som infann sig till eftermiddagens rosenkransbön inför tabernaklet. Organist fick man klara sig utan. Varje avflyttning betydde utarmning av gudstjänsten och församlingslivet. Men Rom byggdes inte på en dag. Stolberg stålsatte sig: ”Gud kommer att sörja för oss.”

Någon skola var inte att tänka på. Han undervisade församlingens barn på sitt rum och fann sig tyst i att snusdosan emellanåt inte längre låg till reds framför honom på bordet, undansmusslad av barnahänder. Uteblev någon från undervisningen eller mässa gjorde pastorn hembesök. Ingen fick gå förlorad. De noggranna adressangivelserna i församlingsboken vittnar om att han visste var han skulle finna de sina: ”rakt genom gården”, ”ö.g. 2 tr”. Nog nötte han trappor alltid, besökte sjuka och försökte bringa äktenskap i ordning, trogen sin devis: ”Vi måste vårda det kristna livet där det finns och på nytt bygga upp där det ödelagts av heresi och otro.”

Bland folk på gatan var han ”Greven”, en bestämd herre med avmätt gång som inte ville låta sig betjänas, älskvärd och hjälpsam. Utanför hans ytterdörr stod tiggare i kö: det var känt att pastorn hade tioöringar tillreds och utan att yttra ett ord genast överlämnade ett mynt till den som ringde på. Om pastorn bara var hemma. Det var många Stolberg reste till, oftast måste det ske till en i sänder. Kassaboken ger besked. Där är noterade resekostnader till – förutom Skåne och Gotland – Örebro, Linköping, Eksjö, Gävle, Sundsvall, Eskilstuna, Karlstad, Oskarström, Västerås, Oskarshamn. Han företog den långa sjöresan till Visby två år i följd enkom för att besöka några polacker som avtjänade straff på fängelset där. Alltid var han beredd att omedelbart ge sig iväg, trots falskalarm. Som när han fick bud om att en katolsk man var allvarligt sjuk i Vadstena. Han telegraferade till Vadstena att han kom, packade in olja, besteg första tåg och anlände efter fem timmar till målet. Där stod hans patient frisk och pigg på perrongen. ”Jag sade honom naturligtvis inte under sådana omständigheter i vilket ändamål jag företagit resan, besökte honom och for sedan åter hem”, var Stolbergs enda kommentar.

En annan gång kom telegram från Oskarström i Halland att pastorn snarast skulle komma. Stolberg telegraferade tillbaka med frågan om någon var sjuk och fick bekräftande svar. Han for alltså genast dit – tio timmar med järnväg – och letade sig fram till den sjuka polskans adress. Hennes onda visade sig bestå i att hon inte fått full sjukersättning för en handskada. Den saken förklarade han sig inte ha något att göra med, men innan han anträdde återfärden hade den klagande biktat och mottagit kommunionen. Vilket kom honom att framhålla: ”Även om vi också många gånger kallas till sjuka mer skyndsamt än det i betraktande av de stora avstånden var nödvändigt, måste vi naturligtvis alltid bara uppmuntra folk att kalla på oss. Också i det här fallet prisade jag den som telegraferat efter mig.”

Du måste bli bättre, Bernhard!

”Jag har här en till det yttre mycket anspråkslös liten verksamhet med föga framgång”, skrev Stolberg om Gävle, ”men ingenting är förlorat vad som göres för Gud. Men vi hoppas att i sinom tid Gud skall utgjuta rikliga, överflödande nådegåvor även över Sverige och hjälpa vårt goda folk.” Det gällde att be om detta, uppoffra sina lidanden i det syftet och göra vad man kunde. På sitt brutna svenska språk frågade han: ”Verkar då icke var och en för det helas bästa, som framförallt söker att själv vara vad Herren vill att man skall vara? ” För egen del var han väl medveten om sitt behov av samvetsrannsakan och ödmjuk bön.

Under sina år i Malmö for han varje månad över Sundet och biktade för präster i Köpenhamn. Bosatt i Gävle och Norrköping reste han regelbundet till jesuitkommuniteten i Stockholm för rapport, bikt och personlig reträtt. Hans medbröder hörde honom gå fram och tillbaka i sitt rum, bannande sig själv: ”Du måste bli bättre, Bernhard! Du måste bli bättre, Bernhard!” 65 år gammal förklarade han: ”Jag behöver ju inte mer uppleva storartade framsteg i missionen. Nya krafter skall förhoppningsvis bättre fortsätta än vi har börjat. Den käre himmelske Fadern vare tack att han så länge gett oss liv och hälsa och nu gäller det att riktigt bra göra det som man ännu kan göra.” När han skrev detta hade han ännu 22 år kvar att vara verksam på – men också under dessa lät de stora framgångarna vänta på sig. De katolska prästerna på andra håll i landet hade mer att glädja sig åt. I Stockholm var det många konvertiter och ett blomstrande föreningsliv. I Malmö hade hans kyrka blivit för liten och i Oskarström byggdes en kyrka som skulle bli en värdigare gudstjänstlokal än den kägelbana där han brukat fira mässan.

Men soldatens disciplin stannade han på sin post i Norrköping: ”Trots föga uppmuntran från människors sida var han alltid glad och tacksam”, vittnade den fjärde biskop han tjänade, ”varje besök av honom var en kärkommen uppbyggelsestund. Ännu vid 85 års ålder var han ofta den förste som besvarade sin överherdes skrivelser och därtill med en beundransvärd klarhet.”

Först 1924 blev det meningsfullt att starta en penninginsamling för en kyrka i Norrköping. Den fick han aldrig se. Söndagsmorgonen den 10 maj 192 5 visade sig den punklige Stolberg inte i kapellet. De väntande mässdeltarna fann honom avsvimmad vid sängen. Söndagarna innan hade han kungjort det som låg honom närmast om hjärtat: att snart var det den helige Josefs festdag, Jesu Hjärtas fredag, Mariamånaden och sista möjligheten att gå till årets påskkommunion. ”Vem som kanske icke har emottagit den, anmodas att ännu snart efterkomma vår Herres inbjudning”, hade han vädjat.

Nu var det dags för honom själv att efterkomma sin Herres sista inbjudan. Innan han fördes till läkare kunde han dock kraftfullt ge sin mening tillkänna: ”Till ett protestantiskt sjukhus går jag inte, jag vill till de katolska systrarna i Stockholm.”

Så blev det. Efter några månader skulle vården fortsätta utomlands. Den outtröttlige resenärens sista resa genom Sverige förestod. Hans församlingsbor stod samlade på perrongen när tåget passerade Norrköping med den gamle kyrkoherden ombord. Den 5 februari 1926 avled han i jesuiternas ordenshus i Holland.

Källor:

Josef Schweter: Apostolisches Heldentum. Bernhard Graf zu StolbergStolberg. Breslau 1933.

Brev från Bernhard Stolberg till Erik Ihrfors, brev 1884-1897 förvaras hos Birgittasystrarna i Vadstena, brev 1900-1908 i Katolska biskopsämbetets arkiv (RA).

Rådhusrätten i Gävle dombok 1891, Härnösands landsarkiv, och Norrlandsposten 241811894.

Petrus Lindblom: Mina minnen från S:t Pauli kyrka i Gävle. Hemmet och Helgedomen 1931, nr 18 och 19.

P. Overschie och A. Meyer: Pastor Bernhard von Stolberg. Credo 1926, s. 72.

Johannes Erik Müller: Bernhard von Stolberg. Hemmet och Helgedomen 1927, nr 2 och 3

Björn Nilsson: Kärleken förgår inte. Expressen 51311980.

Svanberg-Runblom: Det mångkultutella Sverige (Galiziet), Stockholm 1988.

Brev och andra handlingar i Katolska biskopsämbetets arkiv (RA) och i arkiven i S:ta Eugenia församling i Stockholm, Vår Frälsares församling i Malmö och S:ta Birgittas församling i Norrköping.