I stället för stenar och kulor

I skuggan av Kuwaitkriget och kurdernas gränslösa tragedi har den gamla israelisk-arabiska konflikten fortsatt att värka, till synes lika olöslig som alltid. De förödmjukade och frustrerade palestiniernas nationella aspirationer möts av Shamirs järnhårda nej. Israelerna å sin sida lär inte i brådrasket glömma bilden av Arafat glatt omfamnande bödeln i Bagdad.

Allt tycks bekräfta Moshe Dayans ord 1968: ”Vi är dömda att leva i ett konstant tillstånd av krig med araberna.”

Dock har det alltid funnits avvikande röster, som mot alla odds har talat för fred. Till dem man saknar mest i dag hör Martin Buber, som under hela sitt liv outtröttligt verkade för en judisk-arabisk försoning. Hans tal och artiklar i detta ämne samlades på 80-talet i en diger volym: ”Ein Land und zwei Völker” (Ett land och två folk, Insel Verlag).

Bubers ide om en binationell stat med två jämbördiga folk förblev visserligen en utopi, som överflyglades av den politiska utvecklingen. Men hans religiöst inspirerade socialism tycks mig alltjämt föredömlig, hans övertygelse att i Mellanöstern ingen fred är möjlig utan rättvisa förefaller lika obestridlig.

Utan att ifrågasätta judarnas samhörighet med Palestina varnade Buber tidigt för den arroganta form av nationalism som bara är en ”kollektiv egoism” och menade att Israels unika berättigande låg i dess etiska grundval, i dess trohet mot en gudomlig kallelse. Det gäller därför att gå araberna till mötes och leva med dem som jämlikar, i ett abrahamitiskt broderskap som kan bli en universell förebild, få Jerusalem att bli sitt namn värdigt: fredens stad.

I den blodiga vardagen kan detta framstå som en önskedröm. Likväl finns det alltjämt araber och judar som vill kommunicera med annat än stenar och kulor. Till dem hör den polsk-franske judiske författaren Marek Halter och palestiniern Elias Chacour, grekisk-katolsk präst och folkledare, som häromåret möttes Paris i ett offentligt samtal om freden. Det har utgivits i en kassett av tidskriften L’Actualite religaeuse dans le monde: ”Juifs et palestiniens: un dialogue possible” (Judar och palestinier: en möjlig dialog).

Båda har smärtsamma erfarenheter, är ”bröder i lidandet” som Chacour säger. Som barn i Warszawas ghetto fick Halter åse hur hans döde chassidiske farfar släpades på gatan av nazisterna – för att sedan, efter kriget, få höra polacker kalla överlevande judar ”kloakråttor”. Chacour fick uppleva hur israeliska stridsvagnar ödelade han galileiska barndomsby Biram och gjorde invånarna till flyktingar i sitt eget land.

Trots detta har varken Halter eller Chacour stelnat i bitterhet, utan tvärtom rastlöst verkat för fred och mänskliga rättigheter. Den förstnämnde är bl.a. en av grundarna av SOS-Racisme, medan den senare har arbetat socialt och kulturellt för att återge sina landsmän deras värdighet – dessa palestinier som Israels förre ÖB, general Eitan, kallade ”kackerlackor”.

Marek Halter hävdar självklart Israels rätt att existera men är också – som Buber – angelägen om landets ”moraliska överlevnad”. Elias Chacour talar med lågande patos ur de förtrycktas perspektiv. Båda vill att rättvisa vederfars araberna i Israel och att en palestinsk stat upprättas på de ockuperade områdena. Båda är motståndare till våld, även om Halter säger sig förstå upprorsmännen i Warszawa och Chacour sina landsmäns desperation. Och båda vill att israeler och palestinier skall tala med varandra direkt, utan medlare och storpolitiska övervakare.

Det är människorna på platsen som är bundna i en ödesgemenskap. ”Det judiska folket och det palestinska folket är, vare sig de vill det eller ej, dömda att antingen dö tillsammans, vilket Gud förbjude, eller också att leva tillsammans”, summerar Elias Chacour.

Den insikten präglar också en unik antologi med pacifistiska dikter av judar och araber, vars titel är sammanställd av de arabiska och hebreiska orden för fred: SaLaM Ve ChaLoM (Noel Blandin). Versalerna framhäver att orden till själva sin språkliga rot stämmer överens.

Det märkligaste med denna bok, som är redigerad av marockanen Jacques Eladan, är nog dess tillkomst: det faktum att ett trettiotal nu levande författare – utöver ett tiotal döda som säkert ger sitt postuma godkännande – har accepterat att medverka i en så kontroversiell bok. Här återfinns bl.a. Adonis, Yehuda Amichai, Mahmoud Darwich, Edmod jabes, Kateb Yacine och Nathan Zach, symboliskt sammanflätade – varannan poet är arab och varannan är jude – i en fredens växelsång.

Diktarterna kan skifta – från askgråa klagosånger över förföljelse och landsflykt till spirande hymner till frihetens jord – men alla dessa röster är besläktade, ja somliga intill förväxling. I sina dikter speglar dessa ”fiendebröder” varandras ursprung och öden, med oundvikliga konsekvenser för deras livssyn. Som i Ahmed A.M. Hegazis ”Ordens födelse”

Jag såg en fånge och i hans ansikte

mina drag dina drag

allas skönhet inristad i hans anlete

Eller i David Scheinerts ”Ett vassrör om natten”:

Semitiska bröder försonade i samma dödsångest,

må dagen gry och visheten springa fram ur er jord

som ett obestridligt ax!

Det är upplevelsen av denna frändskap mitt i främlingskapet som gör dessa diktare oberoende av ideologiska låsningar, kommer poesins hemliga flöden att leta sin väg mellan politikens upptornade isblock.

Men det är inte bara en skara filosofer, präster och författare som motstår fanatikernas våldsamma retorik på ömse sidor och i stället tålmodigt verkar för samförstånd. Både Buber och Chacour har vittnat om en nedärvd grannsämja mellan judar och araber, framför allt ute i byarna men också i städerna. Detta tycktes få en bekräftelse i en liten notis förmedlad av Kathpress, som för en tid sedan oväntat lyste till i krigsmörkret. Den berättade om druser, kristna och muslimer i Akko, i norra Israel, som efter irakiska raketanfall solidariskt erbjöd hemlösa judiska familjer husrum och hjälpte till att reparera deras bostäder. Sådant inger hopp trots allt. Hjärtat är ännu inte helt besegrat.