av JOHN SJÖGREN
Kan man tala om en särskild poetisk sensibilitet, om en blick på världen och en känsla för språkets musikalitet och mångbottnade betydelseskikt, en förmåga som skapar en extra talang för det poetiska uttrycket? Är en sådan förmåga, en sådan känslighet, i så fall medfödd? I många fall kan det nog vara så. I Marie Tonkins fall tycks det uppenbart vara så. Hon debuterade som poet redan som 13-åring i Bonniers Litterära Magasin 1997. Några år senare vann hon Lilla Augustpriset. Nu är hon aktuell med sin tredje diktbok, Silver och eld. Hon har tidigare gett ut Pyramider i paradiset (2012), som gavs ut på tre språk i samma volym: svenska, engelska och arabiska. Och häromåret kom en samling med korsvägsandakter, Via Dolorosa (2019).
Även den nya boken rör sig i stor uträckning inom den kristna föreställningsvärlden, med vilken Tonkin är väl förtrogen, inte minst med öknens spiritualitet och den koptiska traditionen, som Tonkin tillhör. Hon sitter även i redaktionen för och är sedan ett antal år tillbaka återkommande skribent i den ekumeniska tidskriften Pilgrim. Det är kort sagt med lätthet och förtrogenhet som hon rör sig i den bibliska sfären. Några av bokens bästa dikter är ett slags fantasifulla utbroderingar kring ett antal bibliska figurer, som triptyken om Isak, Jakob och Josef. Men här dyker också Judit och Mose upp. Här finns också en lätt surrealistisk och drömsk dikt om Noa och djuren på hans ark. Även i det lekfulla bildspråket dyker kyrkan och hennes sakramentala liv upp på de mest oväntade sätt. Som i denna bild: ”Fullmånen rullar över den bleka himlen, / en ännu oinvigd oblat / i väntan på förvandling”. Eller denna på samma gång märkliga och vackra beskrivning av tabernaklet:
Tabernaklets insida är silkeslent varmröd.
Om man kunde röra vid det
de skuggande livmoderväggarna,
mjukare än ett spädbarns fontanell.
Djupt i mörkret blixtrar löftet.
Men det är inte endast med den kristna traditionen som Tonkin samtalar i sin bok. Poeten går också i dialog med exempelvis författaren Nikolaj Gogol, den rysk-judiske poeten Osip Mandelstam, filosofen och poeten Vladimir Solovjov och kompositören Frédéric Chopin. Utblicken är vid och samtalspartnerna många. Även stilistiskt kan man säga att Tonkin på sätt och vis arbetar dialogiskt. Hon befinner sig i och samtalar med den modernistiska tradition som i dagens poesiklimat närmast får kallas klassisk. Man tänker på diktare som Werner Aspenström, Kjell Espmark, Tomas Tranströmer. Det är inget dåligt sällskap, med andra ord. Ändå har Tonkin en ton som är helt hennes egen. En ton som blandar språklig lekfullhet med ett djupt och obetvingligt allvar.
Det senare märker man inte minst i de dikter i vilka en sylvass modernitets- och samhällskritik formuleras. I dikten om ”det ettusenförsta Rom”, ett uttryck som Tonkin lånat av poeten Regina Derieva och som betecknar höjden av ateism, beskrivs en stad som blir till en bild av en sekulariserad och kulturellt och andligt utarmad samtid. ”Historielösheten betraktas allmänt som en landvinning”, skriver Tonkin, och fortsätter: ”ju mindre du minns, ju friare blir du”. Detta dystopiska Rom beskrivs vidare: ”i stadens utkanter grävs väl tillmätta gravar / för ord som sanning, rättfärdighet och dom, / rekommenderas en titt, man kan ta bussen / från Nihilistklubben”. Tonkins poesi har förmågan att bitas, med en svidande ironi.
Mest drabbande är dock de dikter som med poetiskt slagkraftiga bilder rör vid den kristna trons innersta mysterier. Som den avslutande dikten, som börjar vid Golgatas mörker och slutar vid morgonstjärnans ljus som lyser över ”det tystaste av härbärgen”. Här blir poesin det som den, och den kristna teologin, har förmågan att vara: den bästa, mest adekvata, verklighetsbeskrivningen. Som det heter i den avslutande dikten: ”Hos den korsfäste uppstår verkligheten / till sin sanna gestalt, om än fördolt.” Eller som i den vackra Mariadikten, där den heliga jungfrun får fånga in inkarnationens mysterium, på samma gång poesi och konkret verklighet; kärleksmötet mellan himmel och jord: ”den skapade och Gud kysser varandra / och hon är detta möte”.
Som allra bäst är Tonkin emellertid när hon vågar vara alldeles enkel. Som i denna trerading, satt inom parentes, så lätt att känna igen sig i och på samma gång, i all sin anspråkslöshet, ett genuint uttryck för människans innerliga gudslängtan:
(Denna suck är en anhållan om semester,
bara en dag i himlen
sedan ska jag återuppta mitt liv.)
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 5/2020, s. 69–70.