av HEDVIG LARSSON
Det har skrivits många böcker och gjorts många filmer med Förintelsen som tema. Många författare och historiker har skildrat den historiska utvecklingen som ledde fram till detta fruktansvärda kapitel i mänsklighetens historia. Likaså har många försökt beskriva vad som hände, inte sällan som en del av en självbiografisk berättelse. Andra har valt att fokusera hur livet blev för överlevare och andra som på olika sätt var med i olika sammanhang i och kring Förintelsen. Däremot finns det ytterst få vittnesmål skrivna på plats inne i läger eller getton.
Just därför blir det så intressant och gripande att ta del av några av dessa samtida dokument. Jag stannade kvar i Auschwitz. En läkares vittnesmål skriven av Eddy de Wind (1916–1987) är en märklig roman, skriven medan han fortfarande var på plats i lägret. Han blev kvar efter befrielsen, och kunde där påbörja arbetet med denna roman. Författaren, som är läkare, kom från Nederländerna och återvände efter befrielsen av Auschwitz till Amsterdam där han arbetade som psykoanalytiker. Han kom där att behandla många patienter med trauman som vi i dag känner igen som PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Han var också tidig med att förstå att ett så stort trauma, som många av hans patienter som liksom han själv hade överlevt koncentrationsläger bar på, fördes vidare till barnen.
Den bok Eddy de Wind skrev under sin tid i Auschwitz är alltså en roman, till stora delar baserad på självupplevda händelser. Stilen är enkel och okomplicerad, och det gör det lätt att dras med i händelser och känslor som beskrivs. Under läsningen av en bok av detta slag kan det vara frestande att behålla en viss distans till berättelsen och dess huvudpersoner, men det är också lätt att se det mänskliga i de situationer som skildras. Berättelsen är skriven i tredje person, och huvudpersonen har fått namnet Hans. Genom boken får vi följa denne Hans, som liksom bokens författare är läkare, från deportationen tillsammans med hustrun Friedel från Holland till Auschwitz och fram till befrielsen av lägret. Det intressanta med denna bok är kanske inte temat i sig; det finns flera böcker som skildrar liknande människoöden. Nej, det märkliga är att skildringen faktiskt känns så autentisk som den också är. Att skriva en roman om Auschwitz i Auschwitz och få den att hänga ihop rent berättartekniskt är i sig en bedrift. Texten har inte redigerats eller påverkats av minnesbilder. Den har heller inte påverkats av fakta som framkommit efter befrielsen. Intressant i detta sammanhang är också hur författaren lyckas förmedla alla känslor som fanns med, allt från ren skräck och hopplöshet till kamratskap och djup förälskelse. Genom att få med allt detta inom ramen för en skildring av ett mänskligt lidande och ett fruktansvärt trauma ges läsaren ingen möjlighet att glömma att det är just människor det handlar om. Inte människor i största allmänhet, utan personer med känslor och band till andra individer.
Ytterligare en bok med ögonvittnesberättelser som har givits ut nyligen är Rywka och Janina. Två polskjudiska flickors vittnesbörd om Förintelsen. Boken bygger på dagboksanteckningar gjorda av två unga flickor, och den är redigerad och kommenterad av Kazimiera Ingdahl, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet. Ingdahl gick bort 2017, och boken gavs ut postumt två år senare. Rywka var 14 år när hon skrev sin dagbok i gettot i Łódz, och Janina var ett år yngre när hon skrev sina texter i Janowskilägret i gettot i Lwów. De båda flickorna skriver med skärpa och intelligens, och med mycket starka känslor. Att läsa en tonårig flickas dagbok kan kännas som alltför privat och opassande, men i de här fallen uteblir den känslan. Både Rywka och Janina tvingades att mogna till unga kvinnor i förtid, och det är med stor mogenhet de beskriver det de utsätts för. Särskilt den yngre av de båda flickorna, Janina, imponerar med sitt precisa språk. Hon beskriver det hon ser och är med om, men mellan raderna kan man känna hur starka hennes känslor är. Ibland slår de igenom, och då blir det så brännande att det är svårt att som läsare inte totalt uppslukas av det hon förmedlar. De hade helt olika bakgrunder och också olika strategier för hur de skulle se på sina liv. Rywka kom från ett religiöst hem vilket syns tydligt i hennes texter, medan Janina hade vuxit upp i en mer sekulär miljö. Men båda klamrar sig fast vid livet, och hyllar det var och en på sitt sätt.
Rywkas och Janinas berättelser är kommenterade av Kazimiera Ingdahl, och hon för läsaren med mild hand genom läsningen av texterna. Utan att i onödan kommentera sönder eller ge en alltför stark tolkning blir hon något av en aktiv medläsare som gör att det inte blir alltför tungt att ta till sig dagboksanteckningarna. Denna bok är ett mycket värdefullt komplement till alla andra skildringar från getton och läger under Förintelsen då de, liksom Eddy de Winds roman, ger en direkt ingång till ögonvittnens berättelser skrivna på plats och under den tid då allt utspelade sig. Anne Frank skrev sin dagbok från en isolerad tillvaro utan kontakt med omvärlden, och den berättelsen har lästs av generationer unga och vuxna. De böcker som beskriver en verklighet från läger och getton ger en annan typ av vittnesbörd, och de förtjänar att få en minst lika stor läsekrets som Anne Franks dagbok har fått.
Hedvig Larsson är teol. dr i religionshistoria vid Uppsala universitet och lärare vid S:ta Birgittas folkhögskola i Stockholm.
Ur Signum nr 5/2020, s. 67–69.