av KJELL BLÜCKERT
En vanlig bild av traditionell historieskrivning är att den bara handlar om krig och kungar samt upptakten till och efterdyningarna av krigen orkestrerade av kungen och hans män. Att dessa skildringar fortfarande är dominerande i den populärvetenskapliga bokutgivningen märks tydligt på försäljningssiffrorna. Perspektivet bakåt kan bli smalt. På så sätt får exempelvis kvinnor och barn inget utrymme. Men vid närmare betraktande utesluter krigets historier med nödvändighet kvinnorna? Hur omgestaltades hemmafronten? I vilka sammanhang fanns familjerna med i kriget? Hur såg det ut i tross och infrastruktur? Det handlar alltså om blick och perspektiv, inte bara om ämnesval, när vi ska ge en fullständig bild av det förgångna.
Med det vällovliga syftet att sätta frågan om ”kvinnans plats i historien” i fokus har historiker vid universitet och gymnasier ventilerat problem kring detta tema vid återkommande sessioner under De svenska historiedagarna i tre på varandra följande år. Nu har elva av dem samlat sig till en antologi för att väcka diskussion och påverka. Redaktören för boken är historikern och utbildningsvetaren Hans Albin Larsson. Båda hans specialiteter diskuteras omväxlande, historievetenskapen i sig och vilken plats ämnet historia har och bör ha i ungdomsskolan.
Den inledande uppsatsen ger en örnblick på ämnet, skriven av en av de viktigaste introduktörerna och skaparna av genusförståelse av historien på svensk mark – Yvonne Hirdman. Hon pekar på hur den moderna historieskrivningens födelse varit en del av den moderna mannens identitetsprojekt. Det handlar om mannens öden och äventyr. Kvinnan är bihang och tillägg, om i centrum ett undantag. Med socialhistoriens segertåg från 1960-talet och framåt ändrades fokus. Historia skrevs underifrån. Nya kollektiv synliggjordes, så också mer och mer de gömda och glömda kvinnorna. Men så kom nästa problem: historieskrivningen fanns ju där med sin färdiga kronologi och ”de bestämda händelsernas tyranni”. Kvinnor fick läggas till. Man kom nu att skriva om medeltiden och kvinnorna, ägnade sig åt så kallad eländesforskning för att lyfta fram patriarkala strukturer och förtryck eller värdighetsforskning som pekade på de många områden i samhälle och familj där kvinnorna varit starka aktörer.
Lösningen på problemet med att ge kvinnan ”en rättmätig plats i historien”, menar Hirdman, är introduktionen av det nya begreppet genus och därmed nya teoretiska ramar, genom vilka alla de idéer, skrivna och oskrivna normer och praktiker som reglerar mäns och kvinnors livsrum tydliggörs i ett sammanhang. Genusanalysen kan fungera som ”en röntgenstråle och avtäcka de osynliga genuskonstruktionerna som står där, lite som en psykoanalys”. Den blir ett kraftfullt redskap för att ifrågasätta eller på nytt beskriva ”de bestämda händelserna” och göra dem mindre tyranniska. Det finns även andra verktyg, men Hirdman lyfter otvivelaktigt fram ett av de viktigaste.
Låt mig peka på två av flera uppsatser som jag tycker tar den allmänna diskussionen om detta viktiga ämne vidare. Någon uppsats, om än intressant i sig, blir i detta sammanhang för specialiserad, som historiografin om ”världens mäktigaste kvinna år 1900”, den kinesiska kejsarinnan Ci Xi porträtterad som dragonlady. Andra kanske gnäller litet för mycket över sakernas inneboende eländiga tillstånd, vilket i och för sig är förståeligt, eftersom vissa bristfenomen måste uppmärksammas för att möjliggöra förändringar. Men gnäll för inte saken framåt och det är ju det senare som är tänkt med denna upplysnings- och debattskrift.
Maria Sjöberg, professor i historia vid Göteborgs universitet, analyserar i sin uppsats ”Kvinnors plats som historia” arkivens roll. Det är här som mycket av det material som ligger till grund för historieskrivningen finns. Detta material har samlats och ordnats under sekler och belyser till största delen de områden som män varit verksamma inom. ”Källsituationen idag är alltså”, skriver hon, ”ett resultat av flera seklers könsdiskriminering och innebär att det är svårt om än inte omöjligt att göra historieskrivningen mer rättvisande.” Sjöberg pläderar sedan energiskt för att samla ihop de rester som finns kvar till arkiv där kvinnor tar plats, och hon presenterar i sin text det samtida arbetet med Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (SKBL).
Redan i namnet antyds en provokation mot det stora longitudinella arbetet Svenskt Biografiskt Lexikon (SBL), ett arbete som sedan 1917 långsamt malt på och nu kommit fram till Söder. SBL är numera en egen avdelning inom Riksarkivet. Här skulle personer i det offentliga Sverige få sina officiella och vetenskapligt tillförlitliga kortbiografier. Även om kriterierna för att komma med nu har förändrats utgör de biograferade kvinnorna endast cirka 10 procent. Förmodligen får SBL börja om med sitt arbete igen, när man småningom nått fram till lycksalighetens ö.
Arbetet med SKBL har sina problem och det främsta är just källmaterialet och arkiven. Sjöberg konstaterar att SBL faktiskt har flera biograferade kvinnor än SKBL i perioden före 1800. SKBL har dock sökt vidga kriterierna för att komma ifråga, exempelvis också till dem som varit betydande inom kulturliv, vård och omsorg, fostran och utbildning. Man har letat upp kvinnor som varit först inom sin sysselsättning, sitt yrke, för att uppmärksamma hur det offentliga rummet öppnats. Genom att lyfta fram nya områden där betydelsefulla saker sker ”ifrågasätts också de värden som styr vad historieskrivningen uppfattar som vetenskapligt intressant”, skriver Maria Sjöberg som själv i sin forskning bland annat studerat kvinnor i fält.
Hösten 2019 lade Skolverket fram ett förslag till nya kursplaner, bland annat för historieämnet på högstadiet. Där föreslogs att momentet ”forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700” skulle utgå; detta beroende på så kallad stoffträngsel. En storm drog fram i media och myndigheten drog tillbaka sitt förslag, som berört en mycket kritisk punkt i det som vi ser som en viktig del av vår historiska kanon, antiken. På samma sätt dyker ämnet kvinnor i historieundervisningen upp i debatten från tid till annan, där man vid ett tillfälle kunde konstatera att det i en lärobok fanns fler namngivna nazister än kvinnor.
Frågorna om stoffträngsel, kanon och okunnighet diskuteras på ett mycket initierat sätt av de båda lundensiska gymnasielärarna Åsa Björkman och Katarina Kvennberg. De har tagit steget vidare från kvinnor som tillägg i historieundervisningens kuriosarutor till att ”inkludera kvinnor och kvinnohistoria i [sin] dagliga praktik”.
Björkman och Kvennberg analyserar de olika ämnesplanerna och beskriver sina val. Ett problem som de också belyser är läromedlen. Hur engagerad och kunnig en lärare än är, är hon eller han i stor uträckning ”i händerna på sitt läromedel”. De konstaterar också att den avskaffade statliga läromedelsgranskningen satt sina spår. Det är nu läromedelsförlagen som kalibrerar sina produkter i förhållande till ämnesplanerna. Med dessa svårigheter givna beskriver författarna sedan detaljerat hur de med egna idéer och eget material genomför sina olika kurser och integrerar kvinnor och män. Det är mycket instruktivt och inspirerande att ta del av.
Avslutningsvis drar antologins redaktör Hans Albin Larsson ihop trådarna under rubriken ”Kvinnor i historieundervisningen – en självklarhet i behov av bättre villkor”. Larsson diskuterar de minimikrav (tid, lärarutbildning, status m.m.) som måste uppfyllas för att denna självklarhet ska kunna realiseras. Detta är väl argumenterat och gott. Men kanske är det till och med så att i den sämsta av världar, där resurserna till historieforskning minimeras och antalet undervisningstimmar i skolan reduceras, är det likväl nödvändigt att ge kvinnor sin rättmätiga plats i historien.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.
Ur Signum nr 5/2020, s. 65–67.