Med tanke på handikappåret

Att det internationella handikappåret kan ge anledning till fler och även djupare reflexioner än sådana kring byggnormer för att underlätta framkomligheten för rullstolar och liknande är egentligen rätt självklart men trots allt ganska sällsynt. Att söka ett genomtänkt svar på frågan varför vi bör hävda de handikappades mänskliga rättigheter – för det är detta som även byggnormer till slut handlar om – är kanske extra viktigt i ekonomiskt kärva tider då frestelsen att uteslutande satsa på ”A-laget” lätt kan bli övermäktig.

Katolska kyrkan har velat stöda FN:s initiativ till det internationella handikappåret 1981, vilket framgår bl.a. av ett i mars av den Heliga stolen utgivet dokument om de handikappade, som särskilt riktar sig till politiskt ansvariga, internationella organisationer och dem som arbetar med handikappade men även till allmänheten. I inledningen till dokumentet motiveras kyrkans egen inställning till de handikappade av trohet mot sin grundare, hans exempel och lära. Man påminner om hur Jesus själv privilegierade de utstötta, handikappade och fattiga, de lidande och sjuka när han förkunnade det glada budskapet i ord och gärning om att Guds rike brutit in i mänsklighetens historia. Man påpekar här också att i den kristna tron och människosynen finns ett karakteristikum, nämligen att de handikappade medmänniskorna konkretiserar den liknelse som påminner de troende om hur Kristus på ett hemlighetsfullt sätt identifierar sig med den lidande medmänniskan, när han säger att allt som gjorts för den minste av hans bröder gjorts för honom själv.

Mycket av det som sägs i dokumentet har emellertid en generell giltighet: ”Dessa principer förtjänar ett fullt erkännande av nationer och folkgrupper”. Generellt är dokumentet också i den bemärkelsen att ordet ”handikappade” många gånger låter sig utbytas mot exempelvis flyktingar, utstötta ungdomsgrupper, dödsdömda fångar osv.

Dokumentet är indelat i två huvuddelar. Den första, som här följer i översättning behandlar några grundläggande principer och den andra utgörs av vissa praktiska riktlinjer.

Okränkbara rättigheter

1. Den första principen som måste hävdas klart och bestämt säger att den handikappade personen – han må vara handikappad från födseln eller till följd av en kronisk sjukdom eller pga. olycksfall eller av en mental störning eller psykisk sjukdom – hur omfattande handikappet än må vara likväl i full bemärkelse är en person med motsvarande oantastliga och okränkbara mänskliga rättigheter. Detta konstaterande följer av att man erkänner att människan alltifrån konceptionen, på varje stadium av sin utveckling, oavsett hennes kroppsliga tillstånd har en egen och unik värdighet och ett eget autonomt värde. Denna princip som kan härledas ur alla människors upplysta samveten måste vara fundamental för rättskipningen och det sociala livet. Vid närmare eftertanke låter det sig t.o.m. sägas att de handikappade, med den begränsning och det lidande som deras lyten medför, tydligare visar människans hemlighet i hela dess värdighet och storhet. I mötet med de handikappade människorna stöter vi på en förborgad gräns för den mänskliga existensen och uppfordras att engagera oss i aktning och kärlek.

2. Eftersom den handikappade är en person med alla därtill hörande mänskliga rättigheter måste han få hjälp att delta i det samhälleliga livet i alla dess dimensioner och på alla nivåer, som handikappet medger och som motsvarar hans kapacitet. Att erkänna dessa rättigheter och plikter till mänsklig solidaritet innebär ett ansvar för att psykologiska, sociala, familjemässiga och lagliga villkor skapas liksom utbildningsmöjligheter, som är ägnade att acceptera de handikappade och gör det möjligt för dem att utvecklas helt och hållet.

FN:s förklaring om de handikappades rättigheter fastslår högtidligt att ”handikappade personer har rättighet att möta respekt för sitt människovärde. Handikappade människor har, vad som än är orsak till handikappet, dess art eller omfattning, samma grundläggande rättigheter som andra medborgare i motsvarande ålder. Detta betyder framför allt rätten att leva ett människovärdigt liv, så normalt och fullödigt som möjligt.”

Den svagaste

3. Måttstocken för ett samhälles och en civilisations värde är den respekt som det har för de svagaste av sina medlemmar. Ett med tekniska mått perfekt samhälle men där endast fullt fungerande medlemmar accepteras och där var och en som inte passar in i mönstret eller inte är i stånd att ikläda sil sin roll åsidosätts, spärras in eller än värre likvideras måste anses helt ovärdigt människan, i synnerhet om detta samhälle därigenom skulle ha ekonomisk fördel av ett sådant förfarande. En sådan samhällsform är genom detta slag av diskriminering lika fördömlig som ett rasistiskt samhälle: de starka och friska diskriminerar de svaga och sjuka. Tydligt måste det betonas att den handikappade människan är en av oss, som med oss har del i samma människonatur. Då vi erkänner hennes värdighet och hennes rättigheter och befrämjar dem, erkänner och befrämjar vi vår egen värdighet och våra egna rättigheter.

4. Problemet för de handikappade att delta i det sociala livet måste angripas från grunden och dess lösning inriktas på principerna för integrering, normalisering och personalisering. Principen om integrering motverkar tendensen att isolera handikappade, avskilja och marginalisera dem. Men det räcker inte med tolerans gentemot den handikappade utan det krävs även en aktiv insats för att den handikappade i mån av sina möjligheter skall bli en fullvärdig person både i familjen och i skolan, i arbetet och överhuvudtaget i den sociala, politiska och religiösa gemenskapen.

Ur denna princip följer som en naturlig konsekvens principen om normalisering, som betyder att man måste anstränga sig att nå en fullständig rehabilitering av den handikappade med alla idag till buds stående medel och all teknik och i de fall där det visar sig omöjligt göra tillvaron för den handikappade så normal som möjligt.

Principen om personalisering innebär slutligen att i olika behandlingsmetoder liksom i olika utbildningssituationer och i sociala relationer alltid och framför allt beakta att den handikappades person, hans värdighet som person och hans personliga väl, förmåga och totala utveckling, kroppsligt, moraliskt och andligt måste skyddas och främjas. Denna princip hävdar också att man måste söka övervinna en viss kollektivistisk och anonym atmosfär som den handikappade många gånger tvingas leva i.

Praktiska riktlinjer

De praktiska riktlinjer, som följer härefter inleds med en reflexion över det handikappade fostrets utsatta läge i och med möjligheten att genom fosterdiagnostik fastställa handikapp redan på fosterstadiet och sedan företa abort. ”Den medicinska vetenskapen förlorar sin värdighet om den bekämpar livet i st.f. sjukdomen,” säger dokumentet, som i detta sammanhang också påpekar: ”Tillämpat på en annan åldersnivå hos människan skulle ett sådant förhållningssätt anses ytterst inhumant.”

Härefter följer ett avsnitt om vetenskap och forskning i mänsklighetens tjänst där man uppmuntrar enskilda nationer och internationella organisationer att satsa på en sådan forskning – även grundforskning – som arbetar med att finna orsaker till och botemedel mot handikapp.

Om vikten av en i alla avseenden sund miljö för att förhindra att vissa handikapp uppstår talar dokumentet också. Det gäller att skapa sådana ”mellanmänskliga relationer att inte människan vingklipps i sina djupaste behov, moraliskt och andligt så att hennes inre balans och dynamik störs. Liksom i biologisk mening är det angeläget att i andlig bemärkelse befrämja en ekologi.”

Särskild uppmärksamhet ägnas åt det handikappade barnet och dess familj, behovet av stöd under uppväxt och utbildning, vid egen familjebildning liksom inträde i yrkeslivet. Här aktualiseras även frågan om anställningstrygghet, lönevillkor och möjlighet till befordran i tjänsten.

Man vänder sig också i ett avsnitt till dem som yrkesmässigt är engagerade för de handikappade. Här betonas vikten av en kvalificerad utbildning men också en rent mänsklig inlevelseförmåga, båda lika nödvändiga för att rätt kunna tolka de handikappades meddelanden och själv vara i stånd att avge rätta signaler.

Man tar också upp behovet av lagstiftning för att skydda de handikappades rättsliga ställning och påpekar respektive myndigheters plikt att skapa en effektiv garanti för att de handikappades rättigheter främjas. ”Även den bästa lagstiftning löper dock risk att bli ineffektiv . . . om den inte motsvaras av medborgarnas personliga övertygelse och den allmänna rättskänslan. De handikappade, deras familjer och anhöriga är en del av mänsklighetens stora familj . . . Men de handikappade utgör ändå en minoritet. I detta förhållande finns en inbyggd fara att deras intressen inte tillvaratas. Därtill kommer även människans spontana reaktion . . . det som inte passar in i rutinen skjuts åt sidan och förträngs psykologiskt. Människan låter sig inte gärna konfronteras med sådant som påtagligt reflekterar de negativa aspekterna av livet. Så uppstår fenomen som randexistens och diskriminering som ett slags försvars- eller utstötningsmekanism. Denna tendens måste motarbetas genom uppfostran. Den enskilde liksom samhället framstår i sin mänskliga trovärdighet endast när man medvetet och villigt accepterar de svaga och solidariskt befattar sig med medmänniskornas lidanden.

Det internationella handikappåret erbjuder ett lägligt tillfälle att noga och utförligt tänka över den situation och de problem och behov som gäller för miljoner medlemmar av mänsklighetens familj, i synnerhet i tredje världen.”

Dokumentet avslutas med en erinran om påven Johannes Paulus II:s predikan på nyårsdagen, som firas för freden: ”Om endast en liten del av den budget som anslås åt kapprustning överfördes för detta ändamål (de handikappade) skulle en väsentlig framgång uppnås och ödet för talrika lidande människor lindras.”