Nordisk ekumenisk årsbok 1980-1981

Årsböcker är inte sällan ett sammelsurium av mer eller mindre tillfälliga bidrag. Stramt redigerade årsredogörelser som något så när täcker ett så stort område som den föreliggande årsboken – nordiskt ekumeniskt arbete – och i synnerhet sådana som förmedlar intressant och signifikativ orientering är sällsynta.

Redaktören för årsboken 1980-1981, docent Kjell Ove Nilsson, har i stort sett lyckats utmärkt med denna svårlösta uppgift och detta trots direktorsskifte i Nordiska ekumeniska institutet, flyttning till nya lokaler och nya uppgifter som har tillkommit för institutet.

Bland de talrika bidragen (där egentligen bara artikeln om Halldór Laxness och kristendomen faller utanför årsbokens ram) upptäcker man flera tänkvärda infallsvinklar.

Ekumenisk teologi och forskning

Vid Sveriges religionsvetenskapliga institutioner tycks ekumenisk teologi avgjort komma till korta (jämfört med den analytiska livsåskådningsvetenskapen) och ekumenisk forskning nästan vara obefintlig. Dess mer glädjande är en artikel av Per Erik Persson, systematiker i Lund, om Augsburgska bekännelsen som ekumeniskt dokument, där han koncist och avvägt redogör för de hittillsvarande samtalen kring CA och i synnerhet för det luthersk-katolska kommentarbandet CA Bekenntnis des einen Glaubens. Sedan dess har serien Reformationsgeschichtliche Studien und Texte i en volym om 750 sidor referaten och diskussionerna vid det internationella symposiet i Augsburg den 3 till 7 september 1979 utkommit (CA ond Confutatio. Der Augsburger Reichstag 1530 ond die Einheit der Kirche, Monster 1980) som förtjänar att särskilt uppmärksammas.

För det tredje Graninge-samtalet om dopfrågan, hösten 1979 redogör Torsten Bergsten från baptistiskt håll vilket sker med ovanlig ekumenisk öppenhet. Hans artikel borde läsas tillsammans med den korta kommentaren av katoliken Gene Dyer som i all vänlighet pekar på en olöst problematik i den svenska ekumeniska dialogen.

Av utomordentligt intresse är Kaarlo Kalliala och Katarina Ruokanens artikel om Den ekumeniska forskningen i Finland. Här blomstrar ett ekumeniskt forskningsprogram som knappast på något annat håll i Norden. Från år 1966 innehade prof. Seppo A. Teinonen en personlig extraordinarie professur i ekumenik vid Helsingfors teologiska fakultet. 1974 inrättades en ordinarie professur i ekumenik som upprätthölls av Kalevi Toiviainen, från 1978 t.f. prof. Martti Lindquist och som sedan 1980 innehas av Tuono Mannermaa.

Ett högst anmärkningsvärt novum är att Teinonen de senaste åren särskilt har koncentrerat sig på spiritualitetens teologi där han även har översatt Ignatius av Loyolas Ejercicios espirituales och Pilgrimens berättelse till finskan och utarbetat en konkordans till de Andliga övningarna, uppenbart för bruk vid högre teologiska seminarier.

Högst påfallande är också hur omfattande det internationella blickfältet i denna ekumeniska forskning är. Med anledning av Leuenberg-konkordin har intresset för den ekumeniska metodologin vaknat och bl.a. givit upphov till avhandlingar över Iwands och Ebelings ekumeniska metod. Personforskningen har sysslat med Karls Rahners tidiga tänkande och under 70-talet började ett brett upplagt Kungprojekt. Man häpnar över den intensiva forskningen i Finland som bl.a. givetvis också omfattar socialetiska och missionsvetenskapliga ämnen.

Världsekumenik

En annan tyngdpunkt i årsboken ligger i perspektivet på världsekumeniska frågeställningar. Kjell Ove Nilsson ger i ett större bidrag en instruktiv inblick i Kyrkornas världsråds missionskonferens i Melbourne (1980) och dess problem samt i den evangeliska världskonsultationen i Pattaya 1980 (Thailand). ”Melbourne ville lägga tonvikten på teologin, medan Pattaya främst ville koncentrera sig på strategin (metoden) i evangelisationsarbetet.” Anne-Marie Thunberg ger en kompetent inblick i världskonferensen om Tro, vetenskap och framtid som hölls förra året vid Massachusetts Institute of Technology, Cambridge (som uppföljning av Genève-konferensen 1966 om Kristna i vår tids tekniska och sociala omvälvningar) och som ”genom trycket från delegaterna från Tredje världen förde in begreppet rättvisa som centralt i det ekumeniska tänkandet kring utvecklingsfrågan”.

Inte mindre intressant ur världsekumeniskt perspektiv är den omfattande recensionsavdelningen (drygt 80 sidor) i årsboken som återspeglar ett rikt material av – delvis mycket betydelsefulla – ekumeniska publikationer, rapporter och dokumentationer från olika håll. Av särskilt intresse tycks därvid sådana recensioner vara som på ett kunnigt sätt fördjupar frågeställningarna (jfr exempelvis Fredric Cleves anmälan av Das Herrenmahl s. 214-217).

Bland de ekumeniska porträtten ägnas några också åt mer eller mindre kända personligheter utanför Norden (Lokas Vischer, Max Josef Metzger).

Nordiska rapporter

Last but not least ligger årsbokens tyngdpunkt givetvis på det ekumeniska arbetet i våra nordiska länder. Publikationen redogör för en mångfald ekumeniska initiativ, insatser och organisationer i de olika länderna som på nytt visar den pluralism som präglar den nordiska situationen och dess arbete. Tyngdpunkterna är avsevärt olika, och vår anmälan måste inskränka sig till några reflexioner och frågor.

Med undantag av Finland finns onekligen rörande ekumenisk teologi och forskning mer eller mindre utpräglat ett ”tomrum” (K. O. Nilsson) som ger anledning till eftertanke. Ett fåtal nordiska teologiska röster lämnar därför verkligt stimulerande bidrag till den internationella diskussionen. En tendens till splendid isolation är fortfarande – trots glädjande undantag – ganska påtaglig.

Gång på gång höjs i dessa rapporter och artiklar röster som efterlyser en större förankring i ”gräsrötterna”. Insikten, att nordisk ekumenik i ganska stor utsträckning ännu har fastnat i en ”expert” – och ”organisations” -ekumenik tycks så småningom vakna.

När man sist och slutligen lägger denna årsbok ifrån sig frågar man sig litet tveksamt i vilken utsträckning nordisk ekumenik verkligen strävar efter synlig enhet i en enda kyrka? Spelar frågan efter hela sanningen ”i det som tillhör Kristus” (Martin Luther) en avgörande roll eller är ett alltför snävt konfessionalistiskt synsätt, förknippat med ett statskyrkligt tänkande fortfarande dominerande?

Kanske ligger värdet av denna rikhaltiga publikation inte minst i att den utmanar oss till eftertanke.