Några frågor rörande kristologin

Frågan om Jesus Kristus ställs i våra dagar med ny skärpa inom både fromhetsliv och teologi. Bibelforskningen och den historiska forskningen kring de stora kristologiska koncilierna har bidragit med åtskilliga nya aspekter. Med nytt eftertryck ställer människor i dag den gamla frågan ”Vem är denne?” (Luk 7:49) och ”Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått så att han kan utföra sådana underverk med sina händer?” (Mark 6:2.) Ett svar som håller sig på ett allmänt religionsvetenskapligt plan är uppenbarligen inte tillräckligt.

Den senaste tidens teologiska arbete har åstadkommit intressanta öppningar. Men samtidigt har också spänningar kommit i dagen, inte bara teologiska specialister sinsemellan utan också mellan vissa bland dem och kyrkans läroämbete.

Denna situation har föranlett Internationella teologkommissionen att ta sin del i det omfattande tankeutbyte som pågår. Den hoppas kunna bidra med vissa klargöranden. Kommissionen har inte avsett att framställa en hel kristologi utan har funnit det angelägnare att inrikta sig på vissa särskilt viktiga frågor, frågor som att döma av den aktuella diskussionen är särskilt svåra.

I. Vägar till kunskap om Jesu Kristi person och hans verk

A. Forskningen om den historiske Jesus

1. Den Jesus Kristus som kyrkan tror på är varken en myt eller en abstrakt ide. Han är en människa som levde i en konkret historisk situation, som dog efter att ha levt sitt eget liv under ett bestämt avsnitt av historiens förlopp. Historisk forskning om honom är därför något som den kristna tron själv kräver. Men Jesusforskningen har också att brottas med vissa svårigheter; det visar dess utveckling.

1.1 Nya testamentet avser inte att ge rent historisk information om Jesus. Nya testamentet vill framför allt förmedla vittnesbördet om den Jesus som kyrkan tror på och framställa honom som ”Kristus” (Messias) och ”Herren” (Kyrios) med allt vad det innebär. Detta vittnesbörd är ett uttryck för tro och vill väcka tro. En ”biografi” om Jesus i modern mening, om man därmed avser en exakt och detaljerad framställning, går inte att skriva. Samma sak gäller för övrigt om åtskilliga gestalter från antiken eller medeltiden. Emellertid ger detta faktum ingalunda anledning till överdriven pessimism när det gäller möjligheten att få kunskap om Jesu liv. Dagens exegetik visar det fullt tydligt.

1.2 De senaste århundradenas historiska Jesusforskning har inte sällan haft sin udd riktad mot det kristologiska dogmat. Denna antidogmatiska attityd är emellertid inte i sig ett nödvändigt postulat för den historiskt-kritiska metoden. Det är utan tvekan en legitim uppgift för bibelforskningen att söka teckna en rent historisk bild av Jesus eller, mera realistiskt uttryckt, att söka upptäcka och påvisa historiska fakta om Jesus. Vissa forskare har dock velat teckna bilden av Jesus under totalt bortseende från de urkristna församlingarnas trosövertygelse, som genomsyrar evangelierna. På det sättet ansåg de sig ge en fullständig, strikt historisk bild av honom. Men dessa forskare utgick, medvetet eller omedvetet, från bestämda filosofiska förutsättningar – mer eller mindre utvecklade – och ett modernt människoideal; somliga bestämdes av psykologiska antaganden om Jesu själsliv.

1.3 Nutida kristologier måste undvika dessa fallgropar, om de skall vara hållbara. Faran är särskilt stor för ”kristologier nedifrån” som vill stödja sig på rent historisk forskning. Det är förvisso legitimt att söka ta hänsyn till den exegetiska forskningens allra senaste rön, men det gäller att se till att man inte återfaller i de förutfattade meningar som vi nyss nämnde.

B. Enheten mellan den jordiske Jesus och den förhärligade Kristus

2. Den vetenskapliga Jesusforskningen har utan tvekan stort värde, i synnerhet för fundamentalteologin och för konfrontationen med icke-troende. Men en verkligt kristen kunskap om Jesus kan inte nöja sig med dessa begränsade perspektiv. Man når inte helt och fullt fram till Jesu Kristi person och verk om man skiljer historiens Jesus från den Kristus som kyrkan förkunnat. En fullödig kunskap om Jesus Kristus förutsätter att man tar med i beräkningen den levande tron i den kristna församlingen, som möjliggör och stöder en sådan syn på Jesus. Detta gäller såväl när man vill teckna den historiska bilden av Jesus och Nya testamentets tillblivelse som när man bedriver kristologisk reflexion med inriktning på nutiden.

2.1 Nya testamentets texter syftar själva till en alltmer fördjupad kunskap om Kristus och vill själva medverka till ett bejakande av tron. De talar inte om Jesus Kristus i ett rent historiskt, biografiskt och s.a.s. tillbakablickande perspektiv. Den universella och eskatologiska betydelse som Jesu Kristi budskap och person har kräver att man närmar sig honom med mer än bara ett sådant historiskt perspektiv; den kräver också mer än en rent funktionell tolkning av hans budskap och person. Det moderna historiebegrepp som ibland sätts i motsats mot tron – historia som en naken, objektiv framställning av det förgångna – skiljer sig för övrigt från det historiebegrepp man hade i antiken.

2.2 Den radikala väsensenheten mellan Jesus i hans jordiska framträdande och den förhärligade Kristus hör till själva kärnan i evangeliets budskap. En kristologisk forskning som menar sig kunna begränsa sig till enbart den historiske Jesus är oförenlig redan med Nya testamentets väsen och struktur – inte bara med den tro som kyrkans läroämbete värnar om.

2.3 Teologin kan förstå innebörden i Jesu Kristi uppståndelse bara i ljuset av hans död. På samma sätt kan den förstå innebörden i Jesu död bara i ljuset av hans liv, hans handlande, hans budskap. Det frälsningsskeende som Jesu Kristi verk är inbegriper både hans liv, hans död och hans uppståndelse.

2.4 En ursprunglig och mycket gammal syntes av den jordiske Jesus och den uppståndne Kristus finns i de olika ”bekännelseformler” eller ”homologier” i Nya testamentet, där döden och uppståndelsen med eftertryck omtalas samtidigt. Förutom Rom 13ff kan här nämnas 1 Kor 15:3-4: ”Jag har såsom ett huvudstycke meddelat er vad jag själv tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna, att han blev begraven, att han uppstod på tredje dagen enligt skrifterna”. Dessa texter knyter samman Jesu Kristi individuella historia och hans förblivande betydelse. De innehåller in nuce något av Jesu Kristi ”väsenshistoria”. Den syntes som dessa texter omvittnar utgör en urbild och modell för varje äkta kristologi.

2.5 Denna kristologiska syntes förutsätter inte bara den kristna församlingens tro som historiskt faktum. Den visar att kyrkan, tiderna igenom och i skiftande historiska situationer, är och förblir miljön och förutsättningen för sann kunskap om Jesu Kristi person och verk. Utan kyrkans förmedling och hjälp är kunskap om Kristus inte möjlig – i dag lika litet som på Nya testamentets tid. Det finns ingen arkimedisk punkt utanför detta kyrkans sammanhang – även om Herren själv alltid står över kyrkan.

2.6 Förutsatt att man närmar sig Kristi person och verk i ett sådant vidare perspektiv är det en fruktbar och nödvändig del av nutida dogmatisk teologi att gå tillbaka till den jordiske Jesus. På så sätt kan man få fram de oskattbara rikedomarna i Jesu Kristi mänsklighet bättre än vad tidigare kristologier har förmått. Jesus Kristus är den som tydligast avslöjar människans innersta väsen och kastar ljus över innebörden i människans konkreta liv, som påven Johannes Paulus framhåller i sin encyklika Redemptor hominis (nr 8-10). Att Jesus är vår broder, solidarisk med oss, är därmed ingalunda något som t.ex. fördunklar hans gudomlighet. Av det följande kommer att framgå, att det kristologiska dogmat självt utesluter varje falsk motsättning mellan Jesu mänsklighet och hans gudomlighet.

2.7 Den helige Ande, som har uppenbarat att Jesus är Kristus, skänker Guds den Treeniges eget liv åt dem som tror. Han väcker och förnyar tron på Jesus som Guds son, den Guds son som är upphöjd till härligheten och samtidigt närvarande i den mänskliga historien.

Detta är den katolska tron. Detta är också den tro som omfattas av alla kristna som bejakar inte bara Nya testamentet utan också de kristologiska dogmerna från fornkyrkan, alla kristna som förkunnar dem, undervisar om dem och vittnar om dem genom ett sant liv.

II. De tidiga konciliernas Kristustro

A. Från Nya testamentet till konciliet i Nicea

1. De teologer som i dag sätter Kristi gudom i fråga bygger ofta på följande argumentering: en sådan dogm kan inte komma från den äkta bibliska uppenbarelsen; den har hellenistiskt ursprung. Men fördjupade historiska undersökningar visar tvärtom att grekiskt sätt att tänka är totalt främmande för denna dogm och avvisar den med all kraft.

Mot de kristnas tro på Kristi gudom ställde hellenismen sin lära om den gudomliga transcendensen, som den uppfattade som oförenlig med Jesus av Nasarets kontingens och mänskliga, historiska liv. För de grekiska filosoferna var det särskilt svårt att acceptera tanken på en gudomlig inkarnation. Platonisterna höll den för otänkbar på grund av den lära om gudomen som de företrädde; stoikerna för sin del fick den inte att harmoniera med vad de lärde om kosmos.

2. För att möta dessa svårigheter lånade vissa kristna teologer mer eller mindre öppet den hellenistiska tanken på en underordnad gud (deuteros theos) eller förmedlare eller demiurg. Men uppenbart öppnade man därmed vägen till subordinationismen. Subordinationismen fanns latent hos vissa apologeter och hos Origenes. Hos Arius utvecklades den till en villolära. Han lärde att Sonen intar en mellanställning mellan Fadern och de skapade varelserna. Arianismen är ett lysande exempel på hur dogmen om Kristi gudom skulle ha sett ut om den verkligen skulle ha framgått ur hellenistisk filosofi och inte ur den gudomliga uppenbarelsen. Vid konciliet i Nicea, år 325, fastslogs att Sonen är av samma väsen (homoousios) som Fadern. Därmed förkastade konciliet den arianska kompromissen med den hellenistiska filosofin. Samtidigt innebar konciliets definition en djupgående omvandling av den grekiska metafysikens tankeschema (särskilt platonismens och nyplatonismens). Konciliet i Nicea liksom avmytologiserade hellenismen och genomförde en kristen katharsis (rening) av den genom att bara erkänna två former av vara: det oskapade (icke-tillkomna) varat och det skapade varat. Tanken på ett förmedlande vara däremellan avvisades.

Det kan visserligen inte förnekas att termen homoousios som Niceakonciliet använde är filosofisk och inte hämtad ur bibeln. Men ändå är det fullt klart att konciliefädernas yttersta avsikt enbart var att – på ett sätt som uteslöt all tvetydighet – uttrycka den sanna innebörden i Nya testamentets utsagor om Kristus.

När kyrkan på detta sätt definierade Kristi gudom byggde hon på erfarenheten av frälsningen och på människans gudomliggörelse genom Kristus. Å andra sidan bestämde och präglade den dogmatiska definitionen själva frälsningserfarenheten. Här märks ett djupgående samspel mellan levande erfarenhet och teologiskt klargörande.

3. Kyrkofädernas teologiska reflexioner var inte främmande för särproblemet Kristi gudomliga preexistens. Man kan här särskilt tänka på Hippolytos av Rom, Markellos av Ankyra och Photinos. Deras försök till lösning gick ut på att framställa Kristi preexistens som en realitet inte på det ontologiska planet utan enbart på intentionalitetens plan. Kristus skulle ha varit preexistent i den meningen att han varit förutsedd av Gud Fadern (kata prognosin).

Den katolska kyrkan ansåg denna bestämning av Kristi preexistens vara otillräcklig och avvisade den. Därmed gav kyrkan uttryck åt sin tro på Kristi ontologiska preexistens. Grundval för kyrkans övertygelse var övertygelsen att Ordet fötts av Fadern; kyrkan stödde sig också på hur Nya testamentet mycket klart hävdar att Guds Ord spelade en aktiv roll i världens skapelse. (Det som ännu inte existerar eller existerar bara i den meningen att det är förutsett kan inte utöva något reellt handlande.)

B. Konciliet i Kalcedon

4. Grundtemat i hela den fornkyrkliga kristologin är frågan vem Jesus Kristus är: hans metafysiska identitet och hans identitet som världens frälsare. Frågorna man vill besvara är: ”Vad är Jesus? Vem är Jesus? Hur frälsar han oss?” Man kan också betrakta den fornkyrkliga kristologin som en steg för steg klarnad förståelse för och steg för steg klarare teologisk formulering av det mysterium som utgörs av Guds fullkomliga både transcendens och immanens i Kristus. I denna fornkyrkliga teologi konvergerar två linjer: å ena sidan Gamla testamentets tro på Guds absoluta transcendens, å andra sidan Kristusskeendet, som kyrkan uppfattar som ett Guds eget personliga och eskatologiska handlande i världen.

Den immanens som här avses är av kvalitativt högre och annan art än den som avses när det talas om hur Guds ande tar sin boning i profeterna. Man slår vakt om Guds transcendens genom att hävda Kristi fulla och sanna gudom. Därmed övervinner man de s.k. reduktionistiska kristologierna: ebionitismen, adoptianismen, arianismen. Därmed avvisar man samtidigt också den monofysitiskt färgade tesen att den gudomliga och den mänskliga naturen skulle ha uppgått i varandra i Jesus, ett synsätt som leder till förnekelse av Guds oföränderlighet och oförmåga att lida. Å andra sidan gör det immanensbegrepp som hör samman med tron på Ordets människoblivande det möjligt att hävda Kristi verkliga och sanna mänsklighet, mot den gnostiska doketismen.

5. I kontroverserna mellan antiokensk och alexandrinsk teologi föreföll frågan olöslig hur man skulle kunna förena transcendensen, dvs. skillnaden mellan naturerna, med immanensen, dvs. den hypostatiska föreningen. Konciliet i Kalcedon, år 451 (Denzinger-Schönmetzer nr 301-302), ville visa hur en syntes var möjlig. Man använde sig av två begrepp samtidigt: ”utan sammanblandning” (asyngkytos) och ”utan åtskillnad” (adiairetos). De två begreppen och sammanställningen av dem kan ses som den apofatiska motsvarigheten till formeln ”två naturer, en person” i Kristus.

”Utan sammanblandning” är uppenbart en utsaga som gäller de två naturerna. Den värnar om Kristi sanna mänsklighet. Samtidigt vill formeln värna om Guds transcendens (ett antiarianskt motiv): Gud förblir Gud och människan förblir människa i Jesus, ”utan sammanblandning”. Denna formel utesluter varje möjlighet av ett mittemellan gudomligt och mänskligt. ”Utan åtskillnad” förkunnar den djupa och oåterkalleliga enheten mellan Gud och människan Jesus i Ordets person. Därmed bekänns Guds sanna immanens i världen: det är den som utgör grunden till frälsningen och människans gudomliggörelse.

Med dessa utsagor nådde konciliefäderna fram till ett nytt stadium i synen på transcendensen. Transcendensen är inte bara ”teologisk” utan också ”kristologisk”. Det rör sig inte bara om att proklamera Guds oändliga transcendens visavi människan. Denna gång gäller det Kristi, gudsmänniskans, transcendens i förhållande till hela mänskligheten och historien. Enligt konciliefäderna ligger det absoluta och universella i den kristna tron i denna andra aspekt på transcendensen, som är på en gång både eskatologisk och ontologisk.

6. Vilken betydelse har alltså Kalcedonkonciliet i kristologins historia? Kalcedonkonciliets dogmatiska definition utger sig inte för att ge ett uttömmande svar på frågan ”Hur kan Gud och människa koexistera i Kristus?” Det är ju just däri som inkarnationens mysterium ligger. Ingen definition i positiva termer kan göra rättvisa åt denna hemlighet. Här måste man snarast gå den negativa, apofatiska vägen och ange vad man inte kan säga eller förneka. Inom denna ram hävdade Kalcedon två ting samtidigt som i förstone ser ut att utesluta varandra: transcendensen och immanensen, Gud och människan. Båda aspekterna måste hävdas utan inskränkning men under uteslutande av allt som innebär sammanblandning eller motsättning mellan dem. I Kristus är transcendens och immanens fullkomligt förenade.

När det gäller de tankekategorier och metoder som här kommer till användning kan man tala om en viss hellenisering av Nya testamentets tro. Men å andra sidan, sedd ur en annan aspekt, transcenderar Kalcedons definition radikalt det grekiska tänkandet. I själva verket låter den två aspekter koexistera som grekisk filosofi alltid hållit för oförenliga: den gudomliga transcendensen, som är själva själen i det platonska systemet, och den gudomliga immanensen, som det stoiska tänkandet kretsar kring.

C. Konstantinopel

7. Skall man kunna uppställa en korrekt kristologisk lära räcker det emellertid inte att ge akt på den idéutveckling som ledde till konciliet i Kalcedon. Man måste också uppmärksamma de sista kristologiska koncilierna och då särskilt det tredje konciliet i Konstantinopel, år 681 (Denzinger-Schönmetzer nr 556 ff).

Genom detta konciliums uttalande visade kyrkan att det var möjligt att lösa det kristologiska problemet ännu bättre än vad som skett vid konciliet i Kalcedon. Kyrkan visade sig därmed beredd att överväga de kristologiska frågorna än en gång, på grund av de nya svårigheter som kommit fram. Kyrkan ville än mer fördjupa den kunskap hon fått genom det som sägs om Jesus Kristus i den heliga Skrift.

Laterankonciliet år 649 (Denzinger-Schönmetzer nr 502 f) hade fördömt monotheletismen och på det sättet berett marken för det tredje ekumeniska konciliet i Konstantinopel. Till stor del tack vare Maximos Bekännaren hade kyrkan 649 kunnat bättre klargöra den väsentliga roll som Kristi mänskliga frihet spelat i frälsningsverket. Därmed underströk kyrkan också relationen mellan denna fria mänskliga vilja och Ordets person. Vid detta koncilium förklarar kyrkan nämligen att vår frälsning velats av en gudomlig person genom en mänsklig vilja. Så tolkad – i ljuset av Laterankonciliet – har tredje Konstantinopelkonciliets definition sina djupaste rötter i kyrkofädernas och Kalcedonkonciliets lära. Samtidigt hjälper den oss på ett alldeles särskilt sätt att svara mot vår egen tids krav på det kristologiska området.

Ty just i vår tid strävar man efter att bättre visa på den roll som Kristi mänsklighet och de olika ”mysterierna” i hans jordiska liv (dopet, frestelserna, ångesten i Getsemane osv.) spelar för människornas frälsning.

Övers. Anders Ekenberg

(Forts.)

Några ordförklaringar

Apofatisk teologi: En teologi som närmar sig mysteriet med hjälp av negativa utsagor, dvs. bestämmer hur det inte är.

Apologeterna: Kristna tänkare under 100- och 200-talet som sökte försvara den kristna tron mot den hellenistiska filosofins kritik.

Doketismen: En tankeriktning som gjorde gällande att Kristus endast förefallit vara människa men inte varit det.

Fundamentalteologi: Den teologiska disciplin som reflekterar över trons förutsättningar och grundvalar (trosbegreppet, uppenbarelsebegreppet, förhållandet tro-vetande osv.).

Immanens: ”Det inneboende”, nämligen i den tillvaro som människan kan gripa om.

Intentionalitet: Det som hänför sig till avsikten.

Kontingens: Med ett varas kontingens avses att det också skulle kunna tänkas icke existera eller vara annorlunda än det är.

Kristologi nedifrån: En framställning av kristustron som tar sin utgångspunkt i människan Jesus.

Ontologisk: Det som hänför sig till hur något är (grek. to on, ”det varande”).

Preexistens: ”Föruttillvaro”: Sonens existens före sitt människoblivande och jordeliv.

Reduktionistisk kristologi:En kristologi som bortser från eller förnekar vissa aspekter av kyrkans Kristustro.

Subordinationismen: ”Underordningsläran”: uppfattningen att Sonen har lägre rang inom gudomen än Fadern.

Transcendens: ”Det som överskrider”, nämligen det mänskliga och den skapade världen och dess begrepp.