Medeltida kloster

Nydala kloster. Andligt centrum och maktfaktor i det medeltida Småland. Växjö Stiftshistoriska Sällskap, meddelande 20, 1998.
Nydala kloster. Andligt centrum och maktfaktor i det medeltida Småland. Växjö Stiftshistoriska Sällskap, meddelande 20, 1998.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den nordiska reformationen var grundlig när det gällde att snabbast möjligt utplåna alla spår av medeltidens rika ordensliv. Klosterväsendet demonterades snabbt och effektivt efter Västerås recess 1527. Däremot tog det åtskilligt längre innan läroskiftet satte sina spår i de vanliga sockenkyrkorna. Där tycks inte reformationen ha blivit fullt genomförd förrän ett gott stycke in på 1600-talet. Det sekulära prästerskapet kunde inte bytas ut i en handvändning och de vanliga sockenborna var länge trogna de traditionella kyrkliga sedvänjorna. Sekularprästerna saknade dessutom den räckvidd som krävdes för att i längden effektivt kunna motarbeta det läroskifte som rikets högsta ledning krävde och stod snart utan biskoplig ledning. Inte heller hade de alltid tillräckligt med skolning för att argumentera mot den sekulära överhetens beslut.

Gustav Vasa tycks ha bekymrat sig föga över att reformationen tog sin tid bland folket. I stället blev ordnarna den viktigaste måltavlan, när han väl gjort sig av med de biskopar som motarbetade konfessionsskiftet. Inte minst gällde detta mendikantordnarna vars kloster i många fall synes ha upplösts snabbare än de kontemplativa, exempelvis stängdes de flesta av fransciskankonventen före 1535. De manliga klostren tycks ha behandlats mer brutalt än de kvinnliga. Varför kungen närde en sådan fiendskap just mot ordensväsendet och i dess manliga tappning är något att fundera över.

Den övervägande delen av ordensfolk återfanns vid slutet av 1400-talet i de trettio konvent som tillhörde fransciskan- eller dominikanordnarna. Av dem var bara tre avsedda för systrar och de övriga för bröder. De förra var kontemplativa, de senare utövade ett aktivt apostolat. Den näst största ordensorganisationen var den äldsta, cistercienserna, med tretton kloster, sex manliga och sju kvinnliga, samtliga kontemplativa. Övriga ordnar som etablerat sig i Sverige hade bara enstaka kloster. Av dem hade johanniterna flest anläggningar, fem är idag kända.

Ekonomiskt hot och ekonomisk resurs

I Gustav Vasas ögon utgjorde ordnarna både en ekonomisk resurs och ett politiskt hot. De kontrollerade stora jordegendomar, som kungen kunde konfiskera. Sedan kunde gårdarna pantsättas till enskilda personer, och därmed utöka statskassan avsevärt, eller också förlänas i utbyte mot politiskt stöd. Snabba inkomster och mäktiga anhängare var något Gustav Vasa behövde, eftersom han skuldsatt både sig och landet hos de hanseatiska köpmännen för att kunna driva sin kamp mot den danske kungen. Landsförsamlingarna hade inte samma ägokoncentration och inte heller lika stora tillgångar som ordnarna, och var därför av mindre vikt ur ett ekonomiskt maktperspektiv.

Ordnarnas samhällsinflytande

En annan orsak kan sökas i ordnarnas stora inflytande i samhället, vilket kunde lett till allvarliga politiska konsekvenser. De manliga mendikantkonventen erbjöd både med sina strategiskt väl placerade andliga centra i de svenska städerna och med sitt stora antal vandrande predikanter ett formidabelt hot mot kungamaktens försök att nationalisera kyrkan. Genom sin övernationella organisation och sin stora geografiska spridning var de starka och farliga motståndare till reformationen och hade kunnat kullkasta den. Även bland cistercienserna fanns det möjlighet för bröderna att indirekt lägga sig i den statliga politiken genom att stödja upprorsmakare. Åtminstone finns det tecken som tyder på att Nydalamunkarna sökt motarbeta reformationen på det sättet. Kvinnoklostren utgjorde inte på samma sätt ett hot eftersom systrarna i allmänhet levde i strängare klausur än bröderna vid den här tiden. Inte förvånande är det just kvinnliga kloster som tynar ut sist. Längst höll birgittinerna ut, som vidmakthöll sitt ordensliv i Vadstena fram till 1590-talet.

Av de dryga 40 kloster tillhöriga olika ordnar som fanns i det dåtida Sverige har färre än tio konventskyrkor och enstaka bostadslängor överlevt till idag. De förra i allmänhet omvandlade till församlingskyrkor. I dessa kloster fanns ofta större bibliotek och de hade egen historieskrivning, men dessa källor föll i än större utsträckning än byggnaderna offer för reformationen. Medeltida böcker skrevs på pergament, d.v.s. kalvhud, och en stor del finns bara fragmentariskt bevarade i form av pärmar använda av vasaättens statsförvaltning. Att pussla ihop dessa skriftliga vittnesbörd är en vansklig uppgift, även om det mesta idag åtminstone kartlagts fragment för fragment på Riksarkivet. Allt detta medför att våra kunskaper om ordnarnas verksamhet är ytterst bräckliga. Trots det stora medeltidsintresse som blomstrat sedan 1800-talet har de konkreta svårigheterna att bedriva historisk forskning inneburit att få vågat sig på det. Bortser man från det flitiga forskandet kring birgittinerna i Vadstena – inom flera olika akademiska ämnesområden – är det framförallt konsthistoriker och andra antikvariskt intresserade forskare som ägnat sig åt att studera medeltida kloster. Det är därför glädjande att tre publikationer utkommit under 1998 som ägnar sig åt medeltida nordiskt ordensliv.

Den första boken, recenserad i Signum 1998:8, utgavs i Holland förra året av p. Henrik Roelvink OFM, teol.dr hc (Uppsala) och handlar om fransciskanerna i Sverige. Den andra boken ingår i danska serien Hikuin, utgiven av förlaget med samma namn, och innehåller en samling uppsatser som presenterats vid ett symposium. De handlar främst om konsthistoria och byggnadsarkeologi i danska medeltida kloster. Det är värt att nämna att förlaget Hikuin också tidigare har gett ut flera volymer om medeltida klosterliv i Norden med byggnadsarkeologisk inriktning.

Den tredje boken, som är huvudföremålet för den här recensionen, utgörs av en samling kortare föredrag som hölls vid ett symposium 1993 med anledning av 800-årsjubileet av cisterciensordens etablering i Sverige. Platsen för symposiet var Nydala i Småland, grundat samma år som det mer kända Alvastra, och därmed också vid sidan av detta vårt första cisterciensiska kloster. Författarna är alla välkända forskare, av vilka ett par gått ur tiden.

Samtliga sex uppsatser är av kyrkohistorisk karaktär och även om de är intressanta hade den lilla volymen vunnit på att inkludera byggnadshistoria och konsthistoria. Trots allt är kunskap om den fysiska närmiljön av stor betydelse för vår förståelse av munkarnas vardagsliv. Som sammansättningen blev är det också bara tre av uppsatserna som direkt handlar om Nydalaklostret. De skall presenteras litet närmare nedan.

Protokoll från Citeaux

Claes Gejrot redovisar de historiska, skriftliga källor som bevarats och värderar dem källhistoriskt. Till dem hör ordenskrönikor, protokoll från generalkapitel i Citeaux där dotterklostret omnämns. Det till omfånget rikaste källmaterialet erbjuder dock det sextiotal brev och andra besläktade urkunder riktade till eller från klostret, som i huvudsak berör ekonomiska transaktioner. En fascinerande underrubrik tar upp medeltida ”förfalskningar” av brev, vanligen tillkomna för att styrka klostrets ägorätt till jordegendomar m.m. Det är inte alltid lika illa som det låter. Ibland har man tillgripit detta tillvägagångssätt för att inte gå förlustig en donation som i äldre tid vilat på en muntlig överenskommelse. Gejrot har redigerat och gett ut en samling sådana urkunder nyligen och arbetar på en fortsättning. Hans bidrag ger därmed en inblick i den pågående dokumentforskningen.

Claes Tollin har skrivit om grundläggningen av Nydala och dess jordinnehav under äldre tid. Hans uppsats sammanfattar resultat ur den egna licentiatavhandlingen vid Kulturgeografiska institutionen i Stockholm. Enligt en gammal tradition brukar klostrets grundning tillskrivas biskop Gisle i Linköping, men Tollin kan påvisa att kungamakten inte bara i Alvastra utan också här tycks ha haft stort inflytande. I vart fall har Sverker d.ä. donerat odlingsbar mark och även allmänningsskog till klostret. Till stiftets och kungens gåvor sällar sig också enskilda stormannadonationer av jordegendomar åren strax efter grundandet. ”Hårda” fakta av det här slaget är ofta svåra att komma åt i vår medeltida historia och Tollins kartläggning av fundationsdonationens sannolika innehåll och klostrets fortsatta egna godspolitik är därför ett viktigt bidrag till svensk historieskrivning.

Det avslutande bidraget har också en traditionellt historisk inriktning. Lars-Olof Larsson avrundar där Nydalaklostrets historia och berättar om de senmedeltida förhållandena. Uppsatsen för oss fram till konventets upplösning, som tycks ha föranletts av brödernas engagemang i politiken. Efter Västerås recess förlänades Nydalaklosters jordinnehav till den ena sekulära förvaltaren efter den andra, dock med förbehållet att den nye ägaren skulle underhålla munkarna. Flertalet av de nya ägarna göt rätt snart en ond bråd död efter att ha tagit sin nya egendom i besittning – lätt fånget, lätt förgånget skulle man kunna säga. Det tycks dock främst ha varit lokala stormän och inflytelserika bönder som motsatt sig nykomlingarnas maktställning, och möjligen också annekteringen av jord. Helt oskyldiga kanske inte bröderna var. Larsson föreslår nämligen att Nydalamunkarna skulle understött ett regionalt upprorsförsök 1529 och att klostret som straff lagts ner. Tilläggas bör att kopplingen till de politiska oroligheterna vilar på ett hypotetiskt antagande och att säkra bevis saknas. Utan tvekan försvann dock munkarna ur historien ungefär samtidigt med att upproret slogs ner, sambandet är därmed i vart fall inte orimligt. Inget av de här tre lokalhistoriskt förankrade bidragen har blivit utgivna tidigare.

Resterande uppsatser har målsättningen att förse de ovannämnda med bakgrundsteckningar, som ibland känns litet fjärran och för det mesta inte innehåller något nytt. Tveklöst relevant är Hellströms inledande bidrag där de svenska cisterciensiska klostrens grundande sätts in i ordens historia. Peter Nilssons idéhistoriska bidrag innehåller i mitt tycke för mycket allmänbildningsgods. Annars är det bara att gratulera Växjö stiftshistoriska sällskap till en trevlig liten bok som till stora delar utgör ett välkommet nytillskott till vår kunskap om ordensväsendets medeltida historia i vårt land.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Nydala kloster. Andligt centrum och maktfaktor i det medeltida Småland. Växjö Stiftshistoriska Sällskap, meddelande 20, 1998.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den nordiska reformationen var grundlig när det gällde att snabbast möjligt utplåna alla spår av medeltidens rika ordensliv. Klosterväsendet demonterades snabbt och effektivt efter Västerås recess 1527. Däremot tog det åtskilligt längre innan läroskiftet satte sina spår i de vanliga sockenkyrkorna. Där tycks inte reformationen ha blivit fullt genomförd förrän ett gott stycke in på 1600-talet. Det sekulära prästerskapet kunde inte bytas ut i en handvändning och de vanliga sockenborna var länge trogna de traditionella kyrkliga sedvänjorna. Sekularprästerna saknade dessutom den räckvidd som krävdes för att i längden effektivt kunna motarbeta det läroskifte som rikets högsta ledning krävde och stod snart utan biskoplig ledning. Inte heller hade de alltid tillräckligt med skolning för att argumentera mot den sekulära överhetens beslut.

Gustav Vasa tycks ha bekymrat sig föga över att reformationen tog sin tid bland folket. I stället blev ordnarna den viktigaste måltavlan, när han väl gjort sig av med de biskopar som motarbetade konfessionsskiftet. Inte minst gällde detta mendikantordnarna vars kloster i många fall synes ha upplösts snabbare än de kontemplativa, exempelvis stängdes de flesta av fransciskankonventen före 1535. De manliga klostren tycks ha behandlats mer brutalt än de kvinnliga. Varför kungen närde en sådan fiendskap just mot ordensväsendet och i dess manliga tappning är något att fundera över.

Den övervägande delen av ordensfolk återfanns vid slutet av 1400-talet i de trettio konvent som tillhörde fransciskan- eller dominikanordnarna. Av dem var bara tre avsedda för systrar och de övriga för bröder. De förra var kontemplativa, de senare utövade ett aktivt apostolat. Den näst största ordensorganisationen var den äldsta, cistercienserna, med tretton kloster, sex manliga och sju kvinnliga, samtliga kontemplativa. Övriga ordnar som etablerat sig i Sverige hade bara enstaka kloster. Av dem hade johanniterna flest anläggningar, fem är idag kända.

Ekonomiskt hot och ekonomisk resurs

I Gustav Vasas ögon utgjorde ordnarna både en ekonomisk resurs och ett politiskt hot. De kontrollerade stora jordegendomar, som kungen kunde konfiskera. Sedan kunde gårdarna pantsättas till enskilda personer, och därmed utöka statskassan avsevärt, eller också förlänas i utbyte mot politiskt stöd. Snabba inkomster och mäktiga anhängare var något Gustav Vasa behövde, eftersom han skuldsatt både sig och landet hos de hanseatiska köpmännen för att kunna driva sin kamp mot den danske kungen. Landsförsamlingarna hade inte samma ägokoncentration och inte heller lika stora tillgångar som ordnarna, och var därför av mindre vikt ur ett ekonomiskt maktperspektiv.

Ordnarnas samhällsinflytande

En annan orsak kan sökas i ordnarnas stora inflytande i samhället, vilket kunde lett till allvarliga politiska konsekvenser. De manliga mendikantkonventen erbjöd både med sina strategiskt väl placerade andliga centra i de svenska städerna och med sitt stora antal vandrande predikanter ett formidabelt hot mot kungamaktens försök att nationalisera kyrkan. Genom sin övernationella organisation och sin stora geografiska spridning var de starka och farliga motståndare till reformationen och hade kunnat kullkasta den. Även bland cistercienserna fanns det möjlighet för bröderna att indirekt lägga sig i den statliga politiken genom att stödja upprorsmakare. Åtminstone finns det tecken som tyder på att Nydalamunkarna sökt motarbeta reformationen på det sättet. Kvinnoklostren utgjorde inte på samma sätt ett hot eftersom systrarna i allmänhet levde i strängare klausur än bröderna vid den här tiden. Inte förvånande är det just kvinnliga kloster som tynar ut sist. Längst höll birgittinerna ut, som vidmakthöll sitt ordensliv i Vadstena fram till 1590-talet.

Av de dryga 40 kloster tillhöriga olika ordnar som fanns i det dåtida Sverige har färre än tio konventskyrkor och enstaka bostadslängor överlevt till idag. De förra i allmänhet omvandlade till församlingskyrkor. I dessa kloster fanns ofta större bibliotek och de hade egen historieskrivning, men dessa källor föll i än större utsträckning än byggnaderna offer för reformationen. Medeltida böcker skrevs på pergament, d.v.s. kalvhud, och en stor del finns bara fragmentariskt bevarade i form av pärmar använda av vasaättens statsförvaltning. Att pussla ihop dessa skriftliga vittnesbörd är en vansklig uppgift, även om det mesta idag åtminstone kartlagts fragment för fragment på Riksarkivet. Allt detta medför att våra kunskaper om ordnarnas verksamhet är ytterst bräckliga. Trots det stora medeltidsintresse som blomstrat sedan 1800-talet har de konkreta svårigheterna att bedriva historisk forskning inneburit att få vågat sig på det. Bortser man från det flitiga forskandet kring birgittinerna i Vadstena – inom flera olika akademiska ämnesområden – är det framförallt konsthistoriker och andra antikvariskt intresserade forskare som ägnat sig åt att studera medeltida kloster. Det är därför glädjande att tre publikationer utkommit under 1998 som ägnar sig åt medeltida nordiskt ordensliv.

Den första boken, recenserad i Signum 1998:8, utgavs i Holland förra året av p. Henrik Roelvink OFM, teol.dr hc (Uppsala) och handlar om fransciskanerna i Sverige. Den andra boken ingår i danska serien Hikuin, utgiven av förlaget med samma namn, och innehåller en samling uppsatser som presenterats vid ett symposium. De handlar främst om konsthistoria och byggnadsarkeologi i danska medeltida kloster. Det är värt att nämna att förlaget Hikuin också tidigare har gett ut flera volymer om medeltida klosterliv i Norden med byggnadsarkeologisk inriktning.

Den tredje boken, som är huvudföremålet för den här recensionen, utgörs av en samling kortare föredrag som hölls vid ett symposium 1993 med anledning av 800-årsjubileet av cisterciensordens etablering i Sverige. Platsen för symposiet var Nydala i Småland, grundat samma år som det mer kända Alvastra, och därmed också vid sidan av detta vårt första cisterciensiska kloster. Författarna är alla välkända forskare, av vilka ett par gått ur tiden.

Samtliga sex uppsatser är av kyrkohistorisk karaktär och även om de är intressanta hade den lilla volymen vunnit på att inkludera byggnadshistoria och konsthistoria. Trots allt är kunskap om den fysiska närmiljön av stor betydelse för vår förståelse av munkarnas vardagsliv. Som sammansättningen blev är det också bara tre av uppsatserna som direkt handlar om Nydalaklostret. De skall presenteras litet närmare nedan.

Protokoll från Citeaux

Claes Gejrot redovisar de historiska, skriftliga källor som bevarats och värderar dem källhistoriskt. Till dem hör ordenskrönikor, protokoll från generalkapitel i Citeaux där dotterklostret omnämns. Det till omfånget rikaste källmaterialet erbjuder dock det sextiotal brev och andra besläktade urkunder riktade till eller från klostret, som i huvudsak berör ekonomiska transaktioner. En fascinerande underrubrik tar upp medeltida ”förfalskningar” av brev, vanligen tillkomna för att styrka klostrets ägorätt till jordegendomar m.m. Det är inte alltid lika illa som det låter. Ibland har man tillgripit detta tillvägagångssätt för att inte gå förlustig en donation som i äldre tid vilat på en muntlig överenskommelse. Gejrot har redigerat och gett ut en samling sådana urkunder nyligen och arbetar på en fortsättning. Hans bidrag ger därmed en inblick i den pågående dokumentforskningen.

Claes Tollin har skrivit om grundläggningen av Nydala och dess jordinnehav under äldre tid. Hans uppsats sammanfattar resultat ur den egna licentiatavhandlingen vid Kulturgeografiska institutionen i Stockholm. Enligt en gammal tradition brukar klostrets grundning tillskrivas biskop Gisle i Linköping, men Tollin kan påvisa att kungamakten inte bara i Alvastra utan också här tycks ha haft stort inflytande. I vart fall har Sverker d.ä. donerat odlingsbar mark och även allmänningsskog till klostret. Till stiftets och kungens gåvor sällar sig också enskilda stormannadonationer av jordegendomar åren strax efter grundandet. ”Hårda” fakta av det här slaget är ofta svåra att komma åt i vår medeltida historia och Tollins kartläggning av fundationsdonationens sannolika innehåll och klostrets fortsatta egna godspolitik är därför ett viktigt bidrag till svensk historieskrivning.

Det avslutande bidraget har också en traditionellt historisk inriktning. Lars-Olof Larsson avrundar där Nydalaklostrets historia och berättar om de senmedeltida förhållandena. Uppsatsen för oss fram till konventets upplösning, som tycks ha föranletts av brödernas engagemang i politiken. Efter Västerås recess förlänades Nydalaklosters jordinnehav till den ena sekulära förvaltaren efter den andra, dock med förbehållet att den nye ägaren skulle underhålla munkarna. Flertalet av de nya ägarna göt rätt snart en ond bråd död efter att ha tagit sin nya egendom i besittning – lätt fånget, lätt förgånget skulle man kunna säga. Det tycks dock främst ha varit lokala stormän och inflytelserika bönder som motsatt sig nykomlingarnas maktställning, och möjligen också annekteringen av jord. Helt oskyldiga kanske inte bröderna var. Larsson föreslår nämligen att Nydalamunkarna skulle understött ett regionalt upprorsförsök 1529 och att klostret som straff lagts ner. Tilläggas bör att kopplingen till de politiska oroligheterna vilar på ett hypotetiskt antagande och att säkra bevis saknas. Utan tvekan försvann dock munkarna ur historien ungefär samtidigt med att upproret slogs ner, sambandet är därmed i vart fall inte orimligt. Inget av de här tre lokalhistoriskt förankrade bidragen har blivit utgivna tidigare.

Resterande uppsatser har målsättningen att förse de ovannämnda med bakgrundsteckningar, som ibland känns litet fjärran och för det mesta inte innehåller något nytt. Tveklöst relevant är Hellströms inledande bidrag där de svenska cisterciensiska klostrens grundande sätts in i ordens historia. Peter Nilssons idéhistoriska bidrag innehåller i mitt tycke för mycket allmänbildningsgods. Annars är det bara att gratulera Växjö stiftshistoriska sällskap till en trevlig liten bok som till stora delar utgör ett välkommet nytillskott till vår kunskap om ordensväsendets medeltida historia i vårt land.