Profeter i kyrkan – aktuell teologisk debatt

I en intervju som Ratzinger gav i mars 1998 specificerade han sin syn på den profetiska dimensionen i kyrkan.1 Han betonade här sambandet mellan profetismen i Israel och i kyrkan. I båda fallen är det profetiska budskapet relaterat till uppenbarelsen i Jesus Kristus. Profetia sammanhänger med hopp: hoppet om Messias ankomst i det gamla förbundet och hoppet om hans slutliga återkomst i det nya förbundet. Att profetismen fått ett så ringa utrymme i den teologiska reflektionen sammanhänger, menade Ratzinger, med den ensidigt intellektualistiska förståelse av uppenbarelsen, som länge varit dominerande i katolsk teologi. Här kan tilläggas, att Ratzinger redan i sina tidiga teologiska arbeten företrätt den mer dynamiska uppfattning av uppenbarelsebegreppet som man finner hos kyrkofäderna och högskolastikens teologer och som också kommit att prägla Andra vatikankonciliets dogmatiska konstitution om den gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum. Ratzinger ser den gudomliga uppenbarelsen som ett möte mellan Gud och kyrkan. Med Kristus har uppenbarelsen nått sitt mål, men detta innebär inte att allt nått sin fullbordan. Inkarnationen var en förberedelse för Kristi egentliga ankomst i Anden som den uppståndne. Det är denna pneumatologiska kristologi som utmärker kyrkans tid, vilket gör att den profetiska dimensionen av hopp och närvarandegörande har en given plats i frälsningshistorien.

Att säga sanningen i vår tid

Men en profet är ingen siare och heller inte i första hand en kult- eller institutionskritiker, framhöll Ratzinger vidare. Det väsentliga med profeterna är inte att de förutsäger framtida händelser utan att de genom sin direkta beröring med Gud säger sanningen för sin tid. Profeten talar till Gud som till en vän. Utifrån detta direkta möte med Gud kan profeterna tala till sin tid. Den störste och främste av alla profeter är Kristus själv, som ju verkligen lever ansikte mot ansikte med Gud. Profeterna förkunnar Guds ord som ett skärande svärd och uppträder mot missförstånd och missbruk av Guds ord och av kyrkan som institution. De profetiska budskapen utgör en erinran och en aktualisering av det bibliska budskapet. Även för den teologiska vetenskapen är de profetiska uppbrotten av stor betydelse. Teologin som sådan är inte profetisk, men den blir till levande teologi när den hämtar näring från en profetisk impuls.

Apostoliskt ämbete och karismer

Enligt Ratzinger tar sig det profetiska i kyrkan uttryck på två sätt: För det första: i det apostoliska ämbetet som sådant genom den helige Andes närvaro. Stora ämbetsbärare som Gregorius den Store och Augustinus var profetiska gestalter. Endast genom denna öppenhet för Anden kan prästämbetet förvaltas på ett profetiskt sätt. För det andra: genom karismer till enskilda människor, med vars hjälp Gud förbehåller sig rätten att tala omedelbart och genom profetiskt tal varna, befordra och helga. Detta profetiska element, vilket yttrar sig i ”karismatiska” uppbrott och kyrkliga reformrörelser, går som en röd tråd genom hela kyrkohistorien, men framträder särskilt tydligt under kritiska skeden och perioder av förfall. I ett tal som Ratzinger höll i samband med en kongress för katolska lekmannarörelser i maj 1998 visade han med hjälp av en kyrkohistorisk exposé vilken central roll dessa karismatiska och samtidigt i genuin mening apostoliska reformrörelser spelat i kyrkans liv – alltifrån det tidiga medeltidens munkväsende och högmedeltidens tiggarordnar till de tidigmoderna missionsordnarna, 1800-talets på karitativ och pedagogisk verksamhet inriktade kongregationer och vår tids karismatiska lekmannarörelser.2

Den marianska linjen

I intervjun kom Ratzinger också in på frågan om den kristna profetians mariologiska aspekter och – för att använda en modern term – dess ”genusdimension”. I patristisk tradition kallas Maria profet. Utifrån henne kan man definiera vad en profetisk karisma är, nämligen en inre öppenhet och förmåga att lyssna till den helige Ande, ta åt sig hans budskap och förmedla det till världen. Det är, enligt Ratzinger, den marianska linjen som är den profetiska i kristen tradition och det är ofta kvinnor som hållit den profetiska aspekten i kyrkan levande – mystiker som Hildegard av Bingen, Birgitta av Vadstena och Katarina av Siena, för att nu nämna några av de mest kända kvinnliga profetgestalterna.

Profeternas mottagande i kyrkan

Avslutningsvis behandlade Ratzinger den prekära frågan om de svårigheter som de kristna profeterna ofta mött i kyrkan. Profeterna är, menade han, på ett speciellt sätt kallade till lidande i Kristi efterföljd. Genom sitt lidande, sin lydnad och sin uthållighet verifieras den enskilde profetens budskap och blir fruktbart för kyrkan. Kyrkans läroämbete har alltid visat misstänksamhet mot mystiska anspråk. Läroämbetets utlåtanden om sådana mystiker och profeter skall betraktas som en varning till de troende och en maning till försiktighet. Troskongregationens notifikation från 1995 om den grekisk-ortodoxa mystikern Vassula Rydén och förbudet att låta henne uppträda i katolska kyrkor är en sådan varning – men på intet sätt ett fördömande. Den beröring med Gud som det profetiska budskapet är ett uttryck för förmedlas via mänskligt tal och är därmed ständigt utsatt för risken att förvanskas.

Ratzinger gav i denna intervju många djupsinniga svar på frågan om de profetiska uppenbarelsernas ställning i kyrkan och visade samtidigt hur viktigt det är att detta tema görs till föremål för en mera djuplodande teologisk reflektion. Intervjun gjordes av den danske teologie doktoranden Niels Christian Hvidt, som i sin prisbelönta, ännu otryckta licentiatavhandling Profeti og Åbenbaring. En oversigt over den kristne profetis forudsæninger, formål og status i kirken (1997) gripit sig an denna uppgift. Hvidt ger en bred, tvärvetenskapligt anlagd översikt över den kristna profetismen med fokus på de profetiska uppenbarelserna, deras syfte, förutsättningar och status i kyrkan genom historien intill dags dato. Han inriktar sig främst på den katolska kyrkan. Arbetet – vilket kommer att utbyggas till en doktorsavhandling3 – är på många sätt banbrytande. Jag skall i det följande presentera några av de viktigaste punkterna.

Profetian och enheten

Den teologiska bedömningen av de profetiska uppenbarelserna sammanhänger, menar Hvidt nära med tolkningen av den bibliska uppenbarelsen. Under medeltiden dominerade en dynamisk förståelse av uppenbarelsen, som innefattade både den gudomliga, en gång för alla avslutade uppenbarelsen i Jesus Kristus och Guds frälsande verksamhet genom historien. De profetiska budskapen betraktades som en del av traditionen och användes som ett redskap i skrifttolkningen. Med reformationen riktades ett hårt slag mot profetians roll i kyrkan. Inom katolsk teologi tog man avstånd från allt som kunde oroa eller hota enheten.

Man var misstänksam mot individualistisk religiositet och mot kritik av ämbetet – och profetian innehåller båda dessa funktioner. Samtidigt blev tesen om uppenbarelsens avslutning med den siste apostelns död allmänt accepterad, vilket ledde till att tron kom att uppfattas som en samling läror, vilka det ankom på teologerna att uttolka. Lekmännens aktivitet härvidlag frånkändes all betydelse. Denna tendens förstärktes i början av 1900-talet som en följd av kampen mot den teologiska modernismen med dess evolutionistiska och traditionskritiska syn på uppenbarelsen. Situationen förändrades med andra vatikankoncilet, dels genom att den personalistiska och dynamiska uppfattningen av uppenbarelsen åter kom till sin rätt, dels genom betoningen av lekmännens roll i kraft av det allmänna prästadömet. Detta beredde väg för en mer positiv bedömning av profetismen.

Hvidt redovisar en rad olika uppenbarelsemodeller och sätter dem i relation till olika former av profetiska uppenbarelser.

Epifania-modellen

I den epifaniska modellen är uppenbarelse ett uttryck för Guds självmeddelelse i tal och handling. Profetian har här en självklar plats och ses som ett redskap med vilket Gud vill påminna världen om sin existens och om sin kärlek till sitt folk. Det är denna modell man möter i Bibeln, inte minst i Gamla testamentet. Man finner den emellertid också hos många av kyrkans stora profetiska gestalter, som exempelvis Maria Alacoque, vars uppenbarelser banade väg för Jesu-hjärtafromheten och därmed visade på Guds barmhärtighet och kärlek i en tid då man ensidigt betonade Guds stränghet och straffande makt.

Den intellektualistiska modellen

I den intellektualistiska modellen, vilken har varit dominerande i katolsk teologi från medeltiden och fram till Andra vatikankonciliet, uppenbarar sig Gud för att ge upplysningar om den kristna trons sanna innehåll. Inom ramen för denna förståelse av uppenbarelsen, vilken tidvis varit starkt präglad av nominalistiskt tänkande, har man ofta ställt sig avvisande till tanken på profetiska uppenbarelser. I den mån de erkänns ses de som ett redskap för att meddela kunskap. Dess uppbyggliga funktion ligger i att de troende stärks i sin insikt om sanningen. Ett exempel på ett profetiskt budskap av detta slag är mariauppenbarelserna på Rue de Bac i Paris 1830, där jungfru Maria presenterade sig som den obefläckade avlelsen. Dessa uppenbarelser spelade en central roll för dogmatiseringen av läran om den obefläckade avlelsen 1854.

Den personalistiska modellen

Den personalistiska uppenbarelsemodellen betonar uppenbarelsens relationskaraktär. Denna modell har alltsedan 1700-talet haft en stark ställning inom luthersk teologi, men den har också en given plats i katolskt tänkande. Utifrån denna modell blir den profetiska uppenbarelsen ett uttryck för Guds hänvändelse till sitt folk. Denna personalistiska aspekt finns i nästan alla kända profeters skrifter, eftersom ju själva uppenbarelsen förutsätter ett personligt förhållande mellan profeten och Gud. De flesta kända profeter har förkunnat omvändelse, bot och ett liv i Kristi efterföljd och deras uppenbarelser har bidragit till att många människor omvänt sig och kunnat etablera ett personligt förhållande till Kristus. I anknytning till denna uppenbarelsemodell kan man också nämna ett ontologiskt betraktelsesätt, som ser uppenbarelse som ett uttryck för en inre erfarenhet av Guds närvaro. Profetians syfte blir här att mana till ett fördjupat gudsförhållande.

Den historiska modellen

I den historiska uppenbarelsemodellen är uppenbarelse ett uttryck för Guds frälsningshandling genom historiens gång. Det är, menar Hvidt, inom ramen för denna modell som man måste placera Rahners ovan nämnda definition av profetia som ett imperativ i en given historisk situation. Gud ger genom profetian upplysningar om hur de troende skall förhålla sig i en given historisk kontext. Så var exempelvis fallet med den heliga Birgittas och Katarina av Sienas profetiska budskap, vilka innehåller en stark kritik mot missförhållandena i kyrkan och en maning till bot och bättring.

Relevant i samtiden

Profetian har, framhåller Hvidt, alltid relevans för samtiden – detta även när den tar upp händelser i det förflutna eller riktar sig mot framtiden. När det i en profetia förekommer förutsägelser om framtida katastrofer, som exempelvis hos den heliga Birgitta, sker detta för att samtiden skall ta åt sig detta som en varning och omvända sig. Varningen är aldrig ett uttryck för ett oåterkalleligt gudomligt straff. Den är snarare att betrakta som en erinran om det naturliga orsaksförloppet, där olyckan följer som en konsekvens av mänskliga handlingar. Därmed är även denna form av profetia ett uttryck för Guds kärlek och omsorg om sitt folk. Det profetiska budskapet kan ibland innehålla stark kritik mot de kyrkliga förhållandena i samtiden. Men syftet är då att få till stånd en reform, inte att ifrågasätta kyrkans ämbete som sådant. Även här kan man således tala om uppbyggelse. Hvidt menar att profetian alltid har en uppbyggande funktion. Dess olika aspekter hänger samman och bildar en helhet.

Isoleringens risker

Men ibland har profetians enskilda aspekter isolerats, vilket skapat problem. Hvidt lyfter här fram tre sådana synsätt. Det första, vilket var allmänt utbrett under högmedeltiden men som också gjort sig gällande i modern tid, uppfattar profetian främst som en förutsägelse av framtida händelser. Därmed riskerar profetian att förlora sin uppbyggliga funktion och bli ett redskap för att tillfredsställa människors nyfikenhet och sensationslystnad. En annan uppfattning utgår ifrån att profetian aldrig kan vara annat än uppmuntrande. Den kan aldrig varna och heller inte kritisera det kyrkliga ämbetet. Detta synsätt sammanhänger med den katolska ämbetsuppfattningen, enligt vilken ämbetet är ett uttryck för Guds profetiska vägledning. Genom att frånkänna profetian dess karaktär av varning tar man, framhåller Hvidt, bort en av dess viktigaste funktioner: maningen till omvändelse. En tredje uppfattning tar ensidigt fasta på profetians ämbetskritiska funktion och betonar motsättningen mellan profetia och ämbete. Faran är här att profetian lösrycks från kyrkan och blir en instans vid sidan av och i motsättning till kyrkan.

Hvidt menar att man måste uppdela den gudomliga uppenbarelsen i en materiell och en formell sida. Materiellt är Kristus den fullständiga gudsuppenbarelsen. Ingen profetisk uppenbarelse kan säga något mer fullkomligt om Gud än det som uppenbaras i Kristus. Men denna uppenbarelse skulle inte ha någon mening i historien, om inte också den formella sidan fanns med. En äkta profetia kan aldrig utsäga något nytt i förhållande till kristusuppenbarelsen och den kan aldrig säga något som står i strid med Bibeln och kyrkans lära. På det formella planet kan den emellertid ha stor betydelse för uppenbarelsens förmedling genom historien. Det är, menar Hvidt, denna profetiska dimension som gör det möjligt för traditionen att vara ett dynamiskt uttryck för uppenbarelsen, eftersom uppenbarelsen är en reell verklighet och inte bara en samling läror och bud. Profetians innersta väsen är således att i varje givet historiskt sammanhang aktualisera uppenbarelsen och dess mål, människornas frälsning.

Kyrkan och uppenbarelsernas autencitet

I den katolska kyrkan utgår man ifrån att kyrkan garanterar trons sanning. Men de profetiska uppenbarelserna faller utanför den kyrkliga garantin och kyrkan har aldrig kunnat garantera en profetisk uppenbarelses autencitet. Den första gången frågan om profetians roll i kyrkan fick en auktoritativ behandling var vid Femte laterankonciliet 1516. Här anges hur de kyrkliga auktoriteterna skall förfara. Profetians utbredelse skall förbjudas till dess en prövning gjorts som visar att dess innehåll inte strider mot kyrkans tro. Ett godkännande från kyrkans sida är således blott en tillåtelse att tro på en given profetisk uppenbarelse. I princip skall avgörandet fattas i Rom, men även den lokale biskopen kan göra en bedömning. Detta förfarande har förblivit bestående intill våra dagar.

Hvidt konstaterar att de kriterier som används för att bedöma en profetia är desamma som vid kanonisationsprocesser. Men ifråga om kanonisationer ges en kyrklig garanti, vilket alltså inte är fallet ifråga om profetiska uppenbarelser. Även på ett annat sätt finns ett samband mellan kanonisationsprocesser och bedömningen av profetiska uppenbarelser. Om man i samband med en sådan process finner att kandidaten ifråga haft uppenbarelser som bedöms som falska avbryts nämligen kanoniseringsprocessen. Således innebär en kanonisering, enligt Hvidt, samtidigt indirekt en markering om att det profetiska budskapet inte är falskt och att det är tillåtet att tro på det. Som exempel nämner han den 1992 saligförklarade polska nunnan Faustina Kowalska, vars uppenbarelser tidigare fördömts av kyrkans läroämbete. Först efter det att förkastelsedomen upphävts kunde saligförklaringsprocessen inledas.

Det är ofta barn som mottagit uppenbarelser. Så har det varit i nästan alla de fall i nyare tid, där orten för uppenbarelsen blivit föremål för omfattande vallfärder, som exempelvis Lourdes i Frankrike (1858), Fatima i Portugal (1917), Beauraing (1932) och Banneu (1933) i Belgien, vilka numera alla är kyrkligt godkända vallfartsorter samt i Garabandal i Spanien (1960-talet) och Medjugorje i Jugoslavien (1982 och framåt), vilka inte officiellt erkänts men som är mycket välbesökta. De flesta mystiker som mottagit profetiska budskap är kvinnor.

Man har försökt förklara varför visionärerna så ofta är barn eller kvinnor med att dessa skulle vara mera öppna för den andliga verkligheten än vuxna män. Teresa av Avila var övertygad om att kvinnor generellt stod närmare Gud än män.

Det går också, menar Hvidt, att se den kvinnliga profetismen som ett uttryck för gudomlig rättvisa. Eftersom kvinnor inte har del i det sakramentala prästadömet kompenserar Gud dem genom uppenbarelser.

De flesta visionärer har varit enkla, normala och friska människor. Om en person anses exalterad eller gör intryck av att vara instabil utgör detta ett negativt kriterium. Visionärerna har i de flesta fall heller inte varit särskilt andliga och religiöst aktiva innan de fick sina uppenbarelser. Hvidt tar i detta sammanhang upp den ovan nämnda grekisk-ortodoxa mystikern Vassula Rydén, som inte ens var praktiserande kristen när hon mottog sina första uppenbarelser. Dessa blev inledningen till hennes omvändelse och till ett fullödigt kristet liv. Profetian är en Guds nådegåva, inte en belöning. En profetisk uppenbarelse är inte ett utflöde av intellektuell reflektion utan en mystisk erfarenhet av Gud själv. Att förneka förekomsten av gudomligt inspirerade profetiska uppenbarelser är, menar Hvidt, liktydigt med att förneka att Gud kan ingripa direkt i historien och i enskilda människors liv.

För många av dagens kristna spelar dessa profetiska uppenbarelser och de religiösa rörelser som inspirerats av dem en stor roll. Man kan se detta som ett uttryck för en längtan efter mystik och andlighet och samtidigt som en motreaktion mot den torra rationalism och ensidiga inomvärldslighet som så ofta möter i dagens kyrkoliv. Det är därför viktigt att dessa fenomen åter tas på allvar i kyrkan och inte avfärdas som ett uttryck för vidskepelse eller religiös folklorism. De ”små dörrarna” till Guds hus har – för att återanknyta till Rahner – även de en viktig funktion att fylla; men de rymmer aldrig hela sanningen och kan aldrig ersätta eller överträffa uppenbarelsen i Jesus Kristus, som vi möter i kyrkans tro.4
Noter

1. ”Das Problem der christlichen Prophetie. Niels Christian Hvidt im Gespräch mit Joseph Kardinal Ratzinger.” Jag var själv närvarande vid detta samtal. Intervjun är publicerad i Trenta Giorno 1999:1.

2. J. Ratzinger, ”Die Bewegungen in der Kirche und ihr theologischer Ort”: Deutsche agespost 28 maj 1998.

3. Hvidt genomför sina doktorandstudier vid Gregorianauniversitetet i Rom.

4. Katolska kyrkans katekes, (sv. övers. 1996), n. 67.