Rättigheternas Babel: mänskliga rättigheter inför

Rättigheternas Babel är för mig arbetsnamnet på ett projekt som är en fortsättning på den forskning som jag trodde att jag hade avslutat när jag skrev en bok med namnet Rights Talk.1 Den boken vände sig mot vad jag då trodde var ett huvudsakligen inhemskt amerikanskt problem: det hot mot det amerikanska experimentet med ”reglerad frihet” som kom från 1) det ökande antalet nya rättigheter, 2) det extremt individualistiska frihetsbegrepp som började genomsyra domstolarna och den offentliga debatten och 3) nedtonandet av den vanliga politikens betydelse när aktivister av alla de slag mer och mer försökte förbigå de normala demokratiska processerna och i stället få igenom sina program med hjälp av processande eller på administrativ väg.

Det stod emellertid snart klart att denna utveckling ställde till minst lika mycket elände i internationella sammanhang, där förfarandena är ännu mer undandragna offentlig insyn och där det inte finns så många gemensamma erfarenheter eller begrepp som kan tjäna som rättesnören. På det internationella planet har FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna av år 1948, referensramen för vad som skall menas med frihet och solidaritet, blivit allvarligt drabbad av all den uppmuntran som de extrema tolkningarna av rättigheterna har fått.

Detta dokument, som i vida kretsar betraktas som ”konstitutionen” för den moderna rörelsen för mänskliga rättigheter,2 firar sitt 50-årsjubileum under ansenlig förvirring. Det vanligaste sättet att befatta sig med deklarationens rättigheter är att betrakta dem som ett smörgåsbord. Stora delar av dessa blir konsekvent förbigångna, även av tongivande organisationer för mänskliga rättigheter. Andra delar har blivit illa åtgångna av påtryckargrupper med särintressen. FN-konferenserna påminner allt oftare om ”off-shoreindustrier”, där olika intressegrupper försöker omvandla sina handlingsprogram till nya rättigheter, som sedan kan föras i land och hem eller prackas på utvecklingsländerna som ”internationell norm”.

Det är därför jag har satt rubriken ”Rättigheternas Babel” – eftersom de universella rättigheternas idé, sådan den för närvarande gestaltas, på ett oroande sätt erinrar om ett annat ambitiöst mänskligt företag: ett olycksaligt torn som byggdes av människorna på Sinears lågland, som ville ha en alldeles egen trappa upp till himlen. Många som ställer sig skeptiska till rättigheterna har faktiskt velat göra gällande att det från första början var någonting galet med idén om universella rättigheter, att deklarationen utformades på ett felaktigt sätt och att dess målsättning var orealistisk. Alastair Macintyre har varnat för att kombinera inslag från olika begreppsmässiga system som utgår från oförenliga moraliska förutsättningar.3 Michel Villey har hävdat att otydligheter och inneboende konflikter har gjort uppräkningen av rättigheter motsägelsefull.4 Många politiska ”realister” betraktar deklarationen helt enkelt som en efterkrigsuppgörelse mellan de allierade stormakterna, en uppgörelse i vilken alltför stora eftergifter gjordes för Sovjetunionen.

Min senaste forskning om upprinnelsen till den universella deklarationen har väckt en förbehållsam beundran hos mig för 1948 års projekt, men också oro för den vändning som detta projekt om mänskliga rättigheter har tagit på senare år. Min redovisning här av denna forskning består av tre delar. Först kommer jag att påstå att de stora problemen inte ligger i den ursprungliga utformningen utan beror på att företrädare för särintressen som försöker kringgå de normala nationella politiska förfarandena i ökad omfattning söker sig till en internationell nivå. Sedan skall jag, som ett exempel, beskriva hur man angriper de föreskrifter i deklarationen som ser familjen som något som skall värnas av mänskliga rättigheter. Till sist kommer jag att ta upp några synpunkter på den roll som den katolska kristenheten kan spela i den kris som idén om mänskliga rättigheter just nu befinner sig i.

1948 års vision

År 1946 utsåg UNESCO en kommitté bestående av filosofer som skulle försöka utreda om det var möjligt att formulera en ”lista över rättigheter” som skulle kunna gälla för alla folk och stater. Denna kommitté, som bestod av många av de på den tiden ledande tänkarna, skickade ut ett frågeformulär till statsmän och vetenskapsmän över hela världen. Till sin förvåning fann de att de listor över grundläggande rättigheter och värderingar som de fick till svar från skilda delar av världen i allt väsentligt var mycket likartade.5

Men som Jacques Maritain (en av de mest aktiva medlemmarna av kommittén) har sagt i ett uppmärksammat uttalande: ”Ja, vi har kommit överens om dessa rättigheter, men på villkor att ingen frågar oss varför.”6 Maritain och hans kolleger uppfattade inte bristen på samförstånd i fråga om motiveringarna som något ödesdigert. Det faktum att enighet kunde uppnås i fråga om en rad konkreta begrepp i alla kulturer sade Maritain var ”tillräckligt för att göra det möjligt att genomföra en stor uppgift”.7

Att nå fram till en gemensam tolkning av vad principerna egentligen innebar, att mildra konflikterna mellan olika rättigheter, att lägga till nya rättigheter och införa nya tillämpningar, detta insåg filosoferna skulle bli den svåraste uppgiften. Maritain påpekade att om dokumentet inte bara skulle bli ett hopkok av idéer skulle det behövas någon sorts stämgaffel eller ett ”grundackord” med vars hjälp rättigheterna kunde bringas i samklang med varandra.8 Det hela står och faller, sade han, med ”de värderingar som dessa rättigheter ytterst utgår från och utifrån vars förutsättningar de har samordnats genom inbördes avgränsningar”.9

Föredraganden i UNESCO-kommittén, Richard McKeon, förutsåg ett annat problem. Skiljaktiga uppfattningar om rättigheternas innebörd återspeglar vanligen olika föreställningar om begreppen människa och samhälle, vilket i sin tur gör att de som har dessa olika uppfattningar också har olika syn på verkligheten. McKeon förutsåg att i det långa loppet kommer ”svårigheter att uppstå i form av misstankar, grundade på dessa olikheter, om att en deklaration om mänskliga rättigheter kan utnyttjas på ett ovidkommande sätt i syfte att främja särintressen”.10 Det är en filosofs sätt att säga:”Se upp, dom kan sno oss på hela det här företaget.”

Därmed gick projektet vidare från filosofernas kommitté till den arbetsgrupp som utsetts för att utforma det egentliga utkastet, FN:s kommission för mänskliga rättigheter under Eleanor Roosevelts ordförandeskap. Kommissionens uppgift var föga avundsvärd. Utkast, förslag, modeller och uppslag strömmade in från hela världen. Hur skulle dessa någonsin kunna bli sorterade, begrundade och sammanställda till ett dokument som de på den tiden 58 medlemmarna av FN kunde finna acceptabelt? På Pieter Brueghels d.ä. stora målning av Babels torn ser man, hopkurade i ett hörn, arkitekterna och byggmästarna närsynt och förtvivlat stirra på sina ritningar. Bakom dem tornar deras missfoster upp sig, en byggnad planerad av ett konsortium vars enskilda medlemmar tycks ha haft delade meningar om vad det hela egentligen skulle bli. Som tur var för den universella deklarationen valde de arton medlemmarna av människorättskommissionen att göra en enda författare ansvarig för arbetet med förslaget.

Fransk och tysk rättskonst

Valet föll på en av århundradets mest framstående jurister, René Cassin, som under Andra världskriget hade varit general Charles de Gaulles främste juridiske rådgivare. Det speciellt lyckosamma med valet av Cassin var att han var en mästare på att formulera lagförslag, en konstart som förblivit tämligen outvecklad i de anglo-amerikanska länderna med sin sedvanerätt, men som hade bringats till fulländning i 1800-talets Frankrike och Tyskland.11

Erfarenheterna från denna verksamhet gjorde det möjligt för Cassin att tillgodose behovet av att skapa en mall för tolkningar. Ingressen och proklamationen liksom den första och andra av de trettio artiklarna i deklarationen utgör vad som i den kontinentala juridiska terminologin kallas ”den allmänna delen”. Där redovisas de förutsättningar, syften och principer som skall vara vägledande för tolkningen av de specificerat uppräknade rättigheterna i artiklarna 3 till 27. De tre sista artiklarna ger riktlinjer för tolkningarna genom att sätta in rättigheterna i ett sammanhang som är beroende av de begränsningar, skyldigheter och den politiska och sociala ordning i vilken de skall förverkligas.

Det var Cassin som insisterade på att en deklaration som gör anspråk på att vara universell måste börja med att slå fast vad som är gemensamt för alla människor.12 Alltså börjar den första artikeln inte med någon rättighet utan med en utsaga om människan som individ.

Artikel 1 – grundackordet

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap. Detta att han envist höll fast vid att dokumentet skulle inledas med en bekräftelse av tron på ett mänskligt samvete och ett mänskligt förnuft, säger oss mycket om den anda som präglade Cassin, en fransk sekulariserad jude som hade förlorat tjugo av sina anhöriga i koncentrationslägren. Den andan fick sitt erkännande 1968 i och med att han tilldelades Nobels fredspris för sitt arbete med de mänskliga rättigheterna.

När det gäller ”grundackordet” som skulle bringa de olika rättigheterna i samklang med varandra hör den universella deklarationen till en kategori av efterkrigstida rättighetsinstrument som sätter människovärdet högst av allt.13 Detta framhävs av det framträdande sätt på vilket hänvisningar till värdighet görs i dokumentet på strategiskt viktiga ställen.14 Dokument som likt deklarationen anger rättigheter grundade på värdighet kännetecknas också av den implicita bild de ger av rättigheternas innehavare. Den ”Envar” som det talas om i deklarationen är inte den radikalt suveräne individualisten från senare tiders amerikanska domstolsbeslut. Deklarationens ”Envar” tecknas i dokumentet genomgående snarare som medlem av en familj, av en gemenskap, av ett arbetslag, av föreningar, religiösa grupper, samhällen och nationer. Ett annat typiskt drag i denna rättighetsfamilj framträder i artikel 22, som introducerar vissa ”nya” sociala och ekonomiska rättigheter genom att slå fast att även dessa rättigheter är intimt förknippade med människovärdet.15 Men samtidigt gör hänvisningen i artikel 22 till ”varje stats organisation och resurser” det tydligt att rättigheter som kräver att någonting skall ske vilar på en något annorlunda grundval än de rättigheter som bara kräver att någonting inte får ske.

Cassin försåg deklarationen med många inslag som var ägnade att skydda idén om de universella rättigheterna mot missbruk. I artikel 29 görs det t.ex. klart att man inte bara har rättigheter utan även skyldigheter och att rättigheterna kan begränsas av ”andras fri- och rättigheter” och av ”det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd”. Dokumentets erkännande av att medverkan i viktiga delstrukturer inom det civila samhället (religiösa grupperingar (artikel 18), fackföreningar (artikel 23.4)) måste skyddas är också värt att notera, liksom att familjen som sådan är något som skall åtnjuta skydd av de mänskliga rättigheterna (artikel 16.3).

Ännu ett framträdande drag i deklarationen är det sätt på vilket den underförstått ger uttryck åt subsidiaritetsprincipen. Som det framhålls i ”proklamationsdelen” är deklarationen inte någon lag utan ”en gemensam riktlinje för alla folk och alla nationer”. Även om många av deklarationens föreskrifter senare har tagits in i avtal och fördrag som är bindande för de nationer som undertecknat dem, var författarna av deklarationen väl medvetna om att det verksammaste försvaret av de mänskliga rättigheterna alltid kommer att ligga på ett inre plan, ”i människornas medvetande och vilja”, som föredraganden i kommissionen, Charles Malik, uttrycker det, återspeglat i nationella och lokala lagar och regler men framför allt i praktiken.16

På det hela taget gjorde den universella deklarationens arkitekter åtskilligt för att stilla oron för att idén om universella rättigheter skulle falla sönder i osammanhängande enskildheter. Tack vare Cassin är deklarationen inte rätt och slätt en uppräkning eller ett fastställande av rättigheter. Den har en integritet av ansenlig styrka när den läses så som den är tänkt att läsas, alltså som en helhet.

Förutseende författare

Men Cassins förslag var bara en början. Det behövdes ännu en sällsynt stor personlighet för att lotsa förslaget genom alla diskussioner och bearbetningar som slutligen ledde fram till generalförsamlingens antagande av det. Den mannen var Malik, en filosofiprofessor från Libanon vars diplomatiska talang var lika knivskarp som Cassins juridiska talang.17

Malik lotsade förslaget till deklaration genom 81 besvärliga sammanträden i det kalla krigets hårda klimat som rådde under hösten 1948. Hans goda språkkunskaper gjorde det möjligt för honom att med lätthet förflytta sig mellan öst- och väststater och mellan stora och små nationer. Han gjorde mesta möjliga av det faktum att dokumentet var ett resultat av ett brett samråd och samförstånd, och han lade ner stor möda på att för varje nation peka ut de ställen i deklarationen där man kunde hitta antingen sitt eget bidrag eller spåren av sin egen kultur.18 I december antogs deklarationen utan en enda nejröst, fast åtta länder, däribland det socialistiska blocket, lade ner sina röster.

När man i dag läser vad Maritain, McKeon, Cassin och Malik skrev för många år sedan slås man av att de förutsåg nästan alla de problem som deras verk skulle ställas inför – hur det skulle komma att tilltygas av maktpolitiken, hur det skulle bli beroende av allmänna uppfattningar som visade sig svårgripbara, hur dess gestaltning av idéerna om frihet och solidaritet skulle bli svåra att bringa i harmoni med varandra och hur stor risken för missbruk var.

Likväl hoppades de att de svårigheter som deras verk skulle möta kunde minskas med hjälp av vidgat tankeutbyte och i takt med ökade erfarenheter av framgångsrikt samarbete över kulturgränserna, och att dess förtjänster med tiden skulle bli uppenbara. Under de gångna åren har också imponerande framsteg gjorts i fråga om många traditionella politiska och medborgerliga rättigheter, även om det inte skett i en så snabb och jämn takt som man hoppades.

Vad själva kärnpunkten beträffar har Maritain formulerat saken bäst. Huruvida den musik som deklarationens trettio stråkar spelar upp kommer att ”harmoniera med eller skära sig mot den mänskliga värdigheten” kommer i första hand att avgöras av i vilken utsträckning en ”den mänskliga värdighetens kultur” utvecklas.19

Till upphovsmännens besvikelse följdes emellertid antagandet av deklarationen av nästan två decennier av det kalla krigets politik, där projektet om de mänskliga rättigheterna stagnerade.

I slutet av 1960-talet var flertalet av deklarationens arkitekter bortgångna eller inte längre verksamma. I deras ställe höll på att bildas vad man skulle kunna kalla en människorättsindustri. Giganterna inom denna industri är organisationer som är kraftigt påverkade av de rättighetsidéer, både goda och dåliga, som utvecklades i Amerika i samband med den drastiska förändringen av synen på lagfästa rättigheter (judicial rights revolution). Man började i vida kretsar, nästan överallt, tolka deklarationen på samma sätt som man i Amerika läser sin Bill of Rights, d.v.s. som en rad i grund och botten separata garantier. När deklarationen läses på ett sådant sätt inte bara förvanskas dess innebörd, det blir tyvärr också lättare att missbruka den.

Under tiden hade FN vuxit i storlek och höjt sin ambitionsnivå. Dess 25 särskilda organ, som sysselsatte 50 000 internationella tjänstemän, började bli inkapslade och infiltrerade av olika särintressens lobbygrupper, vilka nu framträdde som organisationer specialiserade på mänskliga rättigheter eller utgav sig för att vara deras hjälptrupper.

Det var alltså bäddat för missämja. Att se deklarationens rättigheter som ett smörgåsbord innebar ofrånkomligen att de åtgärder som vidtagits för att skydda dokumentet från missbruk skulle åsidosättas, liksom alla sådana rättigheter som skulle kunna lägga hinder i vägen för ens egen favoriträttighet – eller de olika nya rättigheter som föreslogs bli universella.

Uppluckring av bestämmelserna om skyddet av familjen

Som ett exempel på vad denna utveckling har lett till på ett område kan man betrakta de ökande angreppen på bestämmelserna i 1948 års deklaration om skyddet av familjen.

När en amerikansk jurist läser den universella deklarationen slås han av dess upprepade hänvisningar till familjen. I artikel 16 i deklarationen anges att familjen är ”den naturliga och grundläggande enheten i samhället”, att den ”har rätt till skydd från samhället och staten”, och att var och en har rätt att ”ingå äktenskap och bilda familj”. I artikel 23 sägs att var och en som arbetar har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning ”som tillförsäkrar honom själv och hans familj en människovärdig tillvaro”. I artikel 26 anges att ”rätten att välja den undervisning som skall ges åt barnen i främsta rummet tillkommer deras föräldrar”. I artikel 25 sägs att ”mödrar och barn är berättigade till särskild om-

vårdnad och hjälp”. Detta är ett familjevänligt dokument. Att det inte finns någonting som liknar dessa föreskrifter i den amerikanska konstitutionen från 1700-talet betyder inte att de är ett påfund av dem som utarbetat förslaget till 1948 års deklaration. Bestämmelser sådana som dessa var redan vanliga i moderna europeiska och latinamerikanska konstitutioner, och de skulle snart bli normala inslag i flertalet av efterkrigstidens konstitutioner, i stor utsträckning tack vare de kristdemokratiska partiernas inflytande, vilkas program i sin tur var påverkade av den katolska kyrkans socialencyklikor.

Den uppmärksamme läsaren av artikel 16 (”Familjen … äger rätt till skydd från samhället och staten”) kan fråga sig vilken FN:s roll skulle bli i detta sammanhang. Jag kan inte finna några tecken på att FN från början hade några krav på sig att överhuvudtaget befatta sig med familjeförhållanden, förutom att familjer i allmänhet skulle dra fördel av dess humanitära stödprogram och av deklarationens beslut att förklara skyddet av familjen som en grundläggande mänsklig rättighet. Alla tecken tyder på att värnandet om familjen sågs som en uppgift som skulle åligga organ som befann sig närmare familjerna själva. Subsidiaritetsprincipen framstår som underförstådd i artikel 16, där såväl ”samhället” som staten anges som ansvariga för skyddet.

Men när vissa FN-organ (som t.ex. befolkningsfonden och kvinnokommissionen) allteftersom åren gick utvecklade allt närmare förbindelser med organisationer för födelsekontroll, tycktes FN bli mer angeläget om att styra familjen än att ge den hjälp och stöd. Samtidigt kom de familjevänliga föreskrifterna i deklarationen att uppfattas som hinder i vägen av förespråkarna för sådana extrema rättigheter som radikalt formell jämställdhet mellan könen, ytterlighetsvarianter av barns självbestämmande och en rad friheter i fråga om sexuellt beteende och livsstil.

Öppna angrepp på skyddet av familjen

På 1990-talet framträdde de dittills vanligen förtäckta angreppen mot skyddet av familjen i öppen dager. År 1995 var kapplöpningen om att dekonstruera familjen i full gång. I början av det året gav FN:s sekretariat för det internationella familjeåret ut en broschyr där det sades att: ”Den grundläggande principen för samhällets struktur är den enskilda individens mänskliga rättigheter, så som de har framställts i internationella dokument om mänskliga rättigheter.”20 Vid första anblicken ter sig denna tanke nog så oskyldig. Ändå kan man fråga sig hur den stämmer överens med påståendet i artikel 16 att familjen är ”den naturliga och grundläggande enheten i samhället”. Sekretariatet förutsåg denna fråga. ”Det är sant”, medges det, att ”många dokument om mänskliga rättigheter” hänvisar till familjen som den naturliga och grundläggande enheten i samhället och att de tillförsäkrar familjen skydd och stöd, men ”familjens makt är och bör vara begränsad av dess individuella medlemmars grundläggande mänskliga rättigheter. Det skydd och stöd som ägnas familjen måste säkerställa dessa rättigheter”.21

Även dessa påståenden förefaller invändningsfria i den mån de helt enkelt betyder att inga rättigheter, inte heller familjens, är obegränsade, och i den mån de rättigheter de hänför sig till verkligen är grundläggande rättigheter och inte bara pretentiösa överdrifter. Tillsammans med andra initiativ börjar dock 1995 års riktlinjer se ut som en del av en medveten strävan att skapa ett falskt motsatsförhållande mellan individen och familjen, att föra in staten i förhållandet mellan barn och föräldrar och att undergräva det särskilda skydd som så många länder har givit åt äktenskapet, moderskapet och familjen (och detta just i en tid då familjen ställs inför nedskärningar av stöd och service i så många länder).

1995 års kvinnokonferens

Bland de tendenser som förstärker detta intryck märks strävandena vid 1995 års kvinnokonferens i Beijing att utesluta positiva hänvisningar till äktenskap och familj från konferensens slutdokument, att framställa äktenskap och moderskap i en ofördelaktig dager och att omdefiniera begreppet ”familj” så att det omfattar praktiskt taget alla former av frivilligt samboende.22 Samma år angrep också FN:s kommitté för barnens rättigheter Vatikanen för att den hade uttalat oro över den försåtliga nedbrytningen av föräldrars moraliska auktoritet i 1989 års konvention om barns rättigheter.23 Kommittén passade samtidigt på att kritisera den katolska kyrkan för att den fortfarande hade enkönade skolor och för att endast män var präster.

Slutligen bör nämnas den slogan som blev ett mantra för Beijingkonferensen: ”Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och mänskliga rättigheter är kvinnors rättigheter.” Denna slogan är en halvsanning. Mänskliga rättigheter är kvinnors rättigheter. Med formuleringen i artikel 2: ”Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, börd eller ställning i övrigt.” Men det är inte så att vad som helst som någon enskild stat bestämmer sig för att kalla en ”kvinnlig rättighet” nödvändigtvis är en universell mänsklig rättighet. Denna slogan var i grund och botten bara ett försök att smuggla in extrema, USA-präglade aborträttigheter i den internationella normen för mänskliga rättigheter.

Man frågar sig vad som skulle komma härnäst. En ny och problematisk vändning tog saken 1997 när kabel-TV-magnaten Ted Turner under stor publicitet ”donerade” en miljard dollar till FN. Efter en inledande kungörelse att Turners avsikt var ”att gagna de fattigaste av de fattiga” avslöjades det att den person som utsetts (av Turner, inte av FN) till att ”fördela” pengarna var Timothy Wirth, en entusiastisk förkämpe för födelsekontroll och den tjänsteman vid det amerikanska utrikesdepartementet som ledde kampanjen för rätten till abort vid 1994 års Kairokonferens.24 Sannolikt har Turner tillfogat andra bestämmelser och villkor för användningen av pengarna. Det är därför inte alls säkert att ”gåva” är det rätta sättet att beskriva transaktionen.

Detta är inte en fråga om advokatyr. Det är svårt att föreställa sig något som vore mer främmande för de män och kvinnor som grundade FN än att dess prestige, organisation och verksamhet skulle vara till salu.

Med risk att påpeka en självklarhet måste det framhållas att angreppet på deklarationens skrivningar om värnandet av familjen har en kraftigt auktoritär tendens, även om det utger sig för att föra den individuella frihetens talan. Upphöjandet av den autonoma individen i kombination med angreppen på de institutioner som fungerar som länkar och buffertar mellan individerna och staten gör att nya former av förtryck ligger nära till hands. Som påven Johannes Paulus II skrev i Evangelium Vitae ligger det innerst inne i en dödens kultur ”en frihetsuppfattning som på ett absolut sätt upphöjer individen och ingalunda kräver att han skall hjälpa, helt acceptera och stå sin nästa till tjänst”. Det är ”en rent individualistisk syn på friheten, vilken slutligen blir de ’starkares’ frihet gentemot de svaga som är bestämda till undergång” (EV, 19).

Katoliker och mänskliga rättigheter

Många goda och allvarligt sinnade människor som har tagit anstöt av den utveckling jag har beskrivit här är benägna att se den kris de mänskliga rättigheterna har råkat i som det oundvikliga resultatet av ett en gång överambitiöst och dåligt genomtänkt företag.

Jag är dock för min del övertygad om att själva deklarationen är så väl utformad som man kan begära, även om den inte är helt utan brister. Jag är imponerad av den möda som lades ner på att ge den en bred förankring både vid utarbetandet och vid de förhandlingar som ledde fram till dess antagande. Jag frapperas av hur den i många avseenden sammanfaller med den katolska socialläran. Jag känner gripenhet inför visionen hos de män och kvinnor, som efter erfarenheterna av två världskrig hade all anledning att misströsta om mänsklighetens tillstånd, men som ändå framhärdade i förhoppningen om att kunna göra världen till en bättre och tryggare plats.

Därför är, såsom jag ser det, problemet vad man skall göra nu när deras vision befinner sig i kris. Jag kan inte annat än tycka att de katolskt kristna, i sin egenskap av människor som är kallade att sprida evangelium i världen och att stå i ett särskilt förhållande till de svaga, de fattiga och de utsatta, inte bör fjärma sig från detta projekt. Man behöver inte vara speciellt förtjust i FN för att inse att den universella deklarationen, med sin lilla kärna av principer som människor med de mest skilda bakgrunder kan åberopa sig på, utgör den internationella referenspunkt i världen som har den största betydelsen vid diskussioner om mänsklig frihet och solidaritet.

Dessutom har katoliker speciella förutsättningar att bidra när det gäller att lösa några av de mer ömtåliga problem som idén om de mänskliga rättigheterna för närvarande står inför. Man kan som exempel ta aktuella ifrågasättanden av idén om universella rättigheter. En uppfattning, som nyligen uttrycktes av Kinas premiärminister, går ut på att alla rättigheter är relativa.

En annan är att universalitet bara är en täckmantel för kulturimperialism, ett sätt att pracka västerlandets idéer på resten av världen.

Ingen av dessa kritiska invändningar kan avfärdas lättvindigt. Ingen av dem är långsökt. Med 185 flaggor vajande utanför FN-högkvarteret faller det sig naturligt att undra om universalitetens idé kan stå emot trycket från en ökad nationalistisk och etnisk självhävdelse. Och ju mer de värderingarna som framförs av intressegrupper i den rika delen av världen upphöjs till rättigheter, desto mer trovärdighet får anklagelserna om kulturimperialism.

Frågan är av avgörande betydelse, eftersom ett förnekande av att det finns vissa gemensamma principer skulle innebära att man avstod från möjligheten till en meningsfull debatt om mänsklighetens framtid över alla kulturgränser. Det skulle innebära att man överlämnade vårt politiska öde åt makten och slumpen.

Att undvika kulturimperialism och relativism

Ett av de mest genomtänkta försöken hittills att undvika kulturimperialismens och relativismens fallgropar har gjorts av Johannes Paulus II, som talar utifrån den katolska kyrkans långa erfarenhet av dialogen mellan universella principer och olika kulturer. I sitt Tal till Förenta nationernas 50:e generalförsamling 1995 inledde påven (på samma sätt som René Cassin gjort) med att föra tanken till det som är gemensamt för människorna och som gör det möjligt för män och kvinnor från olika kulturer att rådgöra om hur vi skall inrätta vårt liv tillsammans i denna värld av ömsesidigt beroende. Han lyfte fram visionen av människan som ”en varelse med förnuft och fri vilja, men försänkt i ett mysterium som övergår hennes eget väsen, en varelse utrustad med förmågan att tänka och välja – och därmed i stånd att nå fram till visdom och rätt handlande (3)”. Universella rättigheter och enskilda kulturer kan inte ses som grundläggande motsatser, påpekade han (7). I själva verket har alla rättigheter sitt ursprung i en kultur, och de kan inte upprätthållas utan att stödjas av denna kultur. För att få någon verkan måste de bli en del av varje folks sätt att leva. Olika kulturer, fortsatte han, ”är ingenting annat än olika sätt att besvara frågan om meningen med den individuella existensen (9)”. Alltså kan det finnas en ”legitim pluralism” i form av frihet (3), med olika sätt att låta grundläggande rättigheter komma till uttryck och att slå vakt om dem.

Inte alldeleles enhetliga tillämpningar

Detta för katoliker så självklara sätt att se saken sammanfaller fullständigt med den ursprungliga uppfattningen hos dem som utformade deklarationen. De trodde inte att en deklaration om universella rättigheter kunde eller borde leda till alldeles enhetliga tillämpningar. Det skulle alltid, som Maritain uttryckte det, gå att spela olika melodier på samma klaviatur.25 Förvisso skulle Maritain och hans kolleger ha förkastat tanken att kulturell relativism skulle kunna tas till intäkt för tortyr och fängslande av oliktänkande, men de skulle också med förfäran ha sett på den arrogans och den strävan efter likriktning som delar av människorättsindustrin ger prov på.

Den katolska kyrkan har länge varit aktiv när det gällt att hålla de-

klarationens anda som helhet levande. I själva verket har kyrkan framstått som den intellektuellt och institutionellt sett mest inflytelserika enskilda förkämpen för de övergripande principerna i den universella deklarationen. Vatikanens närvaro i FN har varit speciellt beydelsefull när det gällt att vidmakthålla sambandet mellan frihet och solidaritet – i en tid då de nationer som lever i överflöd tvår sina händer beträffande fattiga länder och folk genom att ge utländskt stöd åt aggressiva program för födelsekontroll.

Denna roll som försvarare av de universella rättigheternas idé är på sitt sätt en något egendomlig utveckling inom kyrkan. Att tala om mänskliga rättigheter är ju inte och kan inte vara något uttryck för ett kristet synsätt. De som ställer sig skeptiska till rättigheterna manar oss med all rätt att vara på vår vakt mot att urholka vår egen tradition med tänkesätt och uttryckssätt som inte alltid hör hemma i vår egen sfär.

Deklarationens metaforer

Därtill kommer att den universella deklarationen är ett ofullkomligt och tidsbundet dokument. Men jag har kommit fram till att dess brister, i motsats till dem som vidhäftade tornet i Babel, inte är av den arten att de dömer ut hela företaget. Deklarationen liknar mera den märkliga skulpturen av Arnaldo Pomodoro som dominerar den öppna platsen utanför FN-byggnaden i New York, en gåva från den italienska regeringen. Den består av en gigantisk sfär av polerad brons, en underbar, skinande, gyllene sfär – kanske erinrande om en jordglob. Det vill säga underbar så när som på att det finns väldiga, djupa, gapande sprickor på dess yta. Kanske har den spruckit därför att den har skadats (som den söndrade världen), tänker man. Eller kanske den (som ett ägg) måste gå sönder för att något annat skall kunna komma fram. När man tittar närmare på den ser man minsann att det på insidan finns en annan underbar, gyllene sfär som är på väg. Men den har också redan börjat brista!

Jag har ingen aning om vad Italien ville säga FN! Det är svårt att gissa vad det är som händer innanför dessa sfärer, men det tycks inte vara något slumpartat eller oplanerat. Där finns en mycket stark känsla av rörelse, av dynamik, av styrka, av inneboende möjligheter. Och där det finns styrka, där går det att påverka.

Det är åtminstone vad jag lärde mig av en framstående tidigare professor vid Gregorianauniversitetet i Rom, Bernard Lonergan. Jag vill avsluta den här föreläsningen med några ord av Lonergan som förefaller mig träffande när det gäller problemet med lovvärda men bristfälliga mänskliga företag.

”Det måste uppstå en stabil höger som är fast besluten att leva vidare i en värld som inte längre existerar. Det måste uppstå en splittrad vänster som är fängslad av än den ena än den andra nya tendensen och prövar än den ena än den andra möjligheten. Men det som kommer att fälla avgörandet är en mellangrupp, kanske inte så talrik, men tillräckligt stor för att passa in både i det gamla och det nya, tillräckligt ihärdig för att steg för steg arbeta fram de förändringar som behövs, tillräckligt stark för att avstå från alla halvmesyrer och envetet inställd på att nå fram till fullständiga lösningar, även om det kommer att ta sin tid.”26

översättning louise och carl-henrik von mentzer

Noter

1. Mary Ann Glendon, Rights Talk: The Impoverishment of Political Discourse (New York, Free Press, 1991).

2. Henry Steiner och Philip Alston, International Human Rights in Context (Oxford, 1996), s. 120.

3. Alastair Macintyre, After Virtue (Notre Dame, 1981), ss. 1–21.

4. Michel Villey, Le droit et les droits de l´homme (Paris, Presses Universitaires de France, 1983).

5. Jacques Maritain, ”Introduction”, i Human Rights: Comments and Interpretations (New York, Columbia University Press, 1949), s. 10.

6. Ibid. s. 9.

7. Ibid. s. 10.

8. Ibid. ss. 15–16.

9. Ibid.

10. Richard McKeon, ”The Philosophic Bases and Material Circumstances of the Rights of Man” i Human Rights, s. 35.

11. Beträffande historiska skillnader mellan sätten att stifta lagar, se Mary Ann Glendon, ”Comment” i Antonin Scalia, A Matter of Interpretation (Princeton University Press, 1997, ss. 95–114.

12. Philippe de la Chapelle, La Declaration Universelle des Droits de l´Homme et le Catholicisme (Paris, L.G.D.J.,1967), s. 83.

13. Jfr Tysklands grundlag (1949), artikel 1.1: ”Människans värdighet skall vara okränkbar. Att respektera och värna den skall vara varje statlig myndighets plikt.”

14. Värdighet intar en hedersplats på två ställen i ingressen, liksom i artikel 1 och 22 (den lilla ingressen till de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna). Värdigheten dyker också upp i artikel 23 (som hänvisar till ”en människovärdig tillvaro”).

15. Artikel 22: ”Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till … att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som är oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveckling av hans personlighet, förverkligas … med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser.”

16. Charles Malik, ”Introduction”, i O. Frederick Nolde, Free and Equal: Human Rights in Ecumenical Perspective (Genève: World Council of Churches, 1968), s. 70.

17. Han var en ovanlig man. Trots att han under 1950-talet var en framträdande offentlig gestalt beskrev han sig själv alltid som i främsta rummet filosof och teolog. I sin egenskap av grekiskortodox hade han ett speciellt intresse för thomismen. I sina offentliga tal var han en rättfram kristen, men han var också en framträdande talesman för Arabligan i slutet av 1940-talet. Han undervisade vid Beiruts katolska universitet och Harvarduniversitetet.

18. Charles Malik, ”The Challenge of Human Rights”, i Behind the Headlines, volym 9, nr 6, s. 1 (december 1949).

19. Maritain, ”Introduction”, i Human Rights, s. 16.

20. FN:s avdelning för politisk samordning och hållbar utveckling, sekretariatet för internationella året för familjen, Indicative Guide for Action on Family Issues (Wien, Förenta nationerna, 1995), § 74.

21. Ibid.

22. För närmare beskrivning, se Mary Ann Glendon, ”What happened at Beijing”, First Things, januari 1996, s. 30.

23. Pressmeddelanden av den 16 och 25 november 1995, citerade i Matt Daniels, Revolution by Treaty: An analysis of the U.N. Convention on the Rights of the Child (Washington: Free Congress Foundation, 1996), s. 12.

24. Barbara Crossette, ”Turner Picks State Dept. Official to Allocate UN-Fund”, International Herald Tribune, den 21 november 1997, s. 4.

25. Maritain, ”Introduction”, i Human Rights, s. 16.

26. Bernard Lonergan, ”Dimensions of Meaning” i Collection: Papers of Bernard Lonergan, utg. F. Crowe, (London och New York: Herder & Herder, 1967), s. 267.