De flesta som besöker Rom har siktet inställt på Centro Storico. Där finns mer av arkitek-tur, konst och kultur att ta del av än en människa kan tänkas hinna med under ett liv. Egent-ligen är det inte särskilt egendomligt med tanke på stadens tvåtusenåriga historia. Varje år-hundrade har lämnat sina bidrag till den historiska profil som Rom visar upp för våra ögon, utan att vi ens behöver sätta en spade i marken.
Som fossiliserade dinosaurier reser sig ännu skeletten av gigantiska badhus från den romer-ska tiden. Cirkusarenornas vålnader kan anas i senare platsformationer. De forn-kristna stationskyrkorna finns kvar att besöka. En ivrande pilgrim- kan vandra längs 1400-talets artärer som band dem samman i ett stadsmönster format av religiösa riter. Kyrka har lagts till kyrka i Roms centrala delar, som hade fått större delen av sina behov av sakrala rum i stort sett fyllda redan vid 1700-talets inträde. Det kan därför vara lätt att se staden som ett enda stort museum, som stelnat och funnit sin form för länge sedan.
Men Rom är mer än så. Staden är som en gammal ek som stadigt lagt årsring efter års-ring kring sin historiska mittpunkt. Den långsamma tillväxt som skett alltsedan medeltiden ägnades fram till 1900-talets början ett segt återerövrande av den antika tidens områden innanför de gamla senromerska stadsmurarna. Men sedan tog det fart. På 1930-talet hade Rom för första gången sedan antiken drygt 1 miljon invånare; idag beräknas stadens befolkning uppgå till ca 3,8 miljoner.
Det är främst efter andra världskriget som expansionen skett och utrymmet innanför den stora motorringvägen, raccordon, fylls ut alltmer av tättpackade hyreshusområden som påminner om vårt svenska miljonprogram. Här verkar debatten om deras vara ha dränkts av behovet att ge tak över huvudet åt så många som möjligt, trots de likartade sociala problem som finns också här. Även om det står en historisk kyrka i varje gathörn innanför murarna ligger de långt bort från de nya områdena, där många människor framlever sina liv utan att företa sig längre resor än till närma-ste shoppingcenter eller marknad. För att motverka sekulariseringen och erbjuda också förortsinvånarna andlig spis har det påvliga stiftet fortlöpande uppfört nya kyrkor, till dags dato ett åttiotal.
De äldre kyrkorna i Roms centrala delar har studerats på längden och tvären. Att hitta något nytt att säga om dem är inte lätt. Trots det har 1900-talets outforskade romerska kyrkor hittills inte lockat vare sig turister eller forskare. Förklaringen tycks vara att de inte anses ha tillräck-ligt stort estetiskt värde. För en arkitekturhistoriker med intresse för fler aspekter blir frågan om konstvärdet bara en bland många i denna massutbyggnad i det tysta. Den kanske mest intressanta forskningsfrågan utgår från den skiljelinje som Andra Vatikankonciliet utgör för den katols-ka kyrkan och som ägde rum bara några få år före revoltåret 1968. Riktigt vad som skulle ske visste knappast ens Johannes XXIII när han utlyste konciliet.
Det stod snart klart att agendan skulle präglas av diskussioner om aktualisering och förnyelse, om traditioners och konventioners roll, somliga sekellånga, andra av kortare hävd. Vilka var omistliga? Vilka hade förlorat sin raison d’être sett mot bakgrund av den historiska utvecklingen? Sådant som var nyheter en gång hade in-för-livats och blivit del av traditionen under historiens gång, men vilka var ännu relevanta och hur förhöll de sig till kyrkans äldsta historia? Kyrkan som process kom i fokus.
Inte minst på liturgins område var det uppenbart dags att genomföra en rensning och önske-mål väcktes att skala bort obehövligheter som inte överens-stäm—-de med de fornkyrkliga källor-na. Som en av de ledande modernistiska arkitekterna Mies van der Rohe en gång sade: Less is more och även kyrkan anslöt sig i stor skala till den modernistiska rörelsen inom arkitekturen trots att man tidigare förkastat modernismen som filosofisk hållning.
Hur kunde det ske och varför? På ecklesiologins område, det vill säga läran om kyrkans självidentitet, ledde reflektionerna till ny förståelse och nya bilder av kyrkan som institution och det kristna folkets samlings-plats. Eftersom församling-arnas byggnader måste fylla litur-giska behov och gestalta ecklesio-logisk förståelse kan de ses som materiella konkretioner av idéer på dessa områden. Byggnaders former har alltsedan pyramidernas tid förmedlat uppfattningar om identitet och arkitekturteoretiker har i alla tider fäst stor vikt vid överensstämmelse mellan byggnadens utformning och användning både i praktiskt och symboliskt avseende.
Hur de diskussioner som fördes och de beslut som fattades vid konciliet ska tolkas och förstås är något som kyrkan har debatterat och reflekterat över sedan dess, inte bara på teologins område. Ett kontinuerligt formmässigt experimenterande har ägt rum inom kyrkoarkitekturen som utgått just från sådana tolkningar, men i samspel med det omgivande sam-hällets idévärld, förvänt-ningar och behov. Relationen till kyrkans högsta ledning blir därför särskilt intressant i påvens eget stift, Rom.
Konciliets fältrop aggiornamento – det vill säga att göra kyrkan dagsaktuell och nu-tids–relevant – gav en nytändning också på bildkonstens och arkitekturens område 1965. Ett viktigt startskott var den arkitekttävlan som omedelbart efteråt utlystes i syfte att säkra Roms stifts behov av gudstjänstlokaler i en expansiv tid. Det var den första någonsin i påvens eget stift. Resultatet publicerades 1968 i en kommenterad volym med 130 projekt för nya församlingscentra. Paulus VI lät också år 1973 inviga ett galleri i Vatikanmuseerna, ägnat 1900-talets religiösa bildvärld med utvalda verk som skulle kunna inspirera vår tids konstnärer. Ett helt rum är ägnat en relief i brons som utgör ett monument över konciliet, en beställning som inte kan ha varit lätt att effektuera.
De församlingscentra som byggdes under det dryga kvartssekel som gått visar sig vara präglade av stor variationsrikedom. Olika föreställningar om kyrklig identitet uttrycks och ställs mot varandra i de byggnader som har uppförts. Å ena sidan finns församlings-centra som gestaltats som en del av det vardagliga, profana livet, å den andra som något utöver det. Å ena sidan kan försam-lings-centret ses som en gestaltning av de troendes gemenskap, å den andra som ett förkroppsligande av kyrkan som institution och/eller ett uttryck för Gudsriket. Alla dessa föreställningar- ryms inom ecklesiologin och de utesluter inte varandra utan lägger bara tonvikten olika. Även om alla dessa självförståelser är tyd-ligt när-va-ran-de i uppförda och planerade församlingscentra under den studera-de perio-den, är det uppenbart att somliga sinnebilder präglar vissa tider mer än andra, som vi kommer att se.
Den traditionella långkyrkan fick initialt lämna plats för nya planformer som ansågs gestalta församlingstanken bättre som cirklar, halvcirklar och kvartscirklar som tydligt samlar de närvarande kring altaret. Det har naturligt lett fram till cylinder- eller tältformade byggnadskroppar i flera fall, där de senare också påminner om den ecklesiologiska föreställningen om församlingen som Guds folk på väg. Formspråket har varit övervägande moder-nis-tiskt fram till idag. Från 1990-talet finns bara ett fåtal postmoderna ansatser, som kan delas in i klassicism, eklekticism eller dekonstruktivism. Fasaderna är oftast slutna mot om-givningen, fönstren undangömda, försedda med ogenomskinliga glasmålningar eller reducerade till smala spalter vars enda uppgift är att släppa in ljus. (Se bild 1.)
Under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet blev det vanligt med församlingscentra där kyrko-rummet utifrån sett sammansmälter med övriga delar i komplexet, så att det blir en mjuk övergång mellan de sakrala och profana utrymmena. Även i förhållande till omgivningen kan man på den heliga Birgittas vis säga att kyrkorna ödmjukades. Många av dessa församlingscentra är ofta låga och anspråkslöst utformade, gärna i råbetong eller tegel. Vissa församlingscentra blev så enkla och vardag-liga att det av exteriören kan vara svårt att identifiera dem. Bara ett diskret kors avslöjar deras rätta användningsområden. Formen återspeglar i de fallen sannolikt en önskan att uttrycka fattigdomsideal och en vilja att närma sig dem som bor i området. (Se bild 2.)
Under 1990-talets slut började kyrkorna återigen monumentaliseras och den tradi-tionella långkyrkoformen återkomma. Med tanke på att mer konservativa vindar blåste i Vati-ka-nen är det inte förvånande. Johannes Paulus II slog många rekord under sitt pontifikat: han utnämnde fler kardinaler och kanoniserade fler helgon än någon av sina företrädare. Det påvliga verk som förser Rom med nya kyrkor lade också fram ett ambitiöst byggprogram som skulle förse Rom med 50 nya för-samlingscentra, helst före millennieskiftet. Bara under 1990 kunde 20 nya kyrkor ritade av ett femtontal arkitekter tas i bruk, innan decenniet tog slut var antalet uppe i 32. Än fler är planerade, men frågan är när ekonomin tillåter byggstart.
Utöver att i rask takt försöka lösa kyrkobristen ville man också skapa förebilder för 2000-talet genom arkitekttävlingar. För att markera den katolska kyrkans universella karaktär utlystes en öppen interna-tionell tävling 1994 i hopp om att få fram högkvalitativa förslag till två kyrkor, där den ena skulle ligga i Dragoncello och den andra i Tor Tre Teste. Femhundra förslag kom in. I Tor Tre Teste-tävlingens fall korades ingen vinnare, där utlyste man i stället en sluten, andra tävling och resultatet av den har beskrivits i en tidigare artikel här i Signum (6/2004). För Dragoncello-området vann den milanesiske arkitekten Bruno Bozzini den första tävlingen. Han är en representant för en ny trend inom kyrkobyggandet i Rom där man vänt sig till historien för inspiration. I det här fallet stod den ortodoxa kyrkoarkitekturen modell för byggnaden. Kanske låg det nära till hands med tanke på församlingens skyddshelgon som var S:t Kyrillos och S:t Mathodios, slavernas missionärer och den slaviska liturgins upphovsmän, som utnämndes till två av Europas skyddshelgon av Johannes Paulus II.
Men i stället för att inspireras av deras verksamhetsområde och den kyrkoarkitektur som finns där valde arkitekten att ansluta till deras grekiska ursprung. Kyrillos och Mathodios var födda i Tessalonike i det bysantinska riket på 800-talet. Kyrkans starkt stiliserade geometriska form ger intryck av att vara en modern version av en traditionell grekisk-ortodox kyrkobyggnad. Det gör att S. Cirillo e Metodio till skillnad från många andra, tidigare postkonciliära kyrkor snabbt kan identifieras som en sådan, eftersom den kan sägas bygga på en formarketyp i sammanhanget. Den grekiska korsformen, monumentaliteten i rätblocken, de linjärt enkla formerna, den vita fasaden som skarpt avtecknar sig mot den blå himlen skiljer sig på ett tydligt sätt från församlingscentrets övriga byggnader i rött, vardagligt tegel liksom från bostadshusen runtom. (Se bild 3 och 4.)
Även om en utveckling kan skönjas från det enkla till det monumentala, från historiskt befriade former till historiskt betingade, från församlingscentrerade till kyrkocentrerade och från sekulärt betonade till sakralt betonade anläggningar, så är den inte så tydlig att den blir trivial. I stället löper dessa två spår parallellt från 1968 till 2000-talet och kan sägas tävla om vilken som ska vara bestämmande. I början av perioden var det former som uttryckte församlingen och den institutionella kyrkan som en del i det nya demokratiska samhället som dominerade, i-bland med futuristiska förtecken som i S. Frumenzio, uppkallad efter ett fornkristet helgon. (Se bild 5.) I slutet av 1990-talet och början av det nya seklet dominerar numera anläggningsformer som tydligt gestaltar församlingscentrets särart och lägger betoningen på kyrkobyggnaden som en distinkt miljö skild från den sekulära vardagen, antingen genom att knyta an till historiska former som vi sett ovan eller genom en nästan utmanande monumentalitet som hos Nostra Signora del Suffragio ed Agostino di Canterbury, byggd 1998. (Se bild 6.)
Miljonprogramstänkandet inom kyrkobyggandet verkar vara på väg att överges i Rom. Det förefaller numera viktigt att positionera kyrkan inte som en del av samhällets vardag utan i kontrast till den. Den visuella fattigdom som tidigare utmärkte många kyrkor håller på att överges för mer dramatiska och spektakulära former. De fåtal kyrkor som har byggts under de senaste åren utmärker sig genom en utpräglad arkitektonisk esteticering, kvalitet har fått gå före kvantitet. Intrycket är att Roms stift har upphört att bygga för stunden, nu försöker man återigen att bygga för evigheten.
Artikelförfattaren är docent i konstvetenskap och universitetslektor vid Lunds universitet.