Den förste att begagna sig av ordparet philosophia perennis, det vill säga ”den tidlösa filosofin”, som ett enhetligt begrepp var renässanshumanisten Augustinus Steuchus i skriften De perenni philosophia (1540). I detta verk når tanken om en universell och tidlös filosofi ett av sina mest genomförda uttryck. Före Steuchus finner vi liknande synsätt hos de florentinska platonikerna Ficino och Pico della Mirandola som menade att någon skarp gräns icke finns mellan hedniskt och kristet tänkande.
Men denna syn var av ännu äldre datum och spelade en viss roll hos flera av kyrkofäderna och apologeterna, Justinus Martyren, Minucius Felix, Clemens av Alexandria med flera. Man menade inom dessa kretsar att den gudomliga uppenbarelsen tillfallit även hedningar, greker och barbarer; det gudomliga Logos har uppenbarats även för vissa av dem, ja redan i människans intellectus ligger en logos-kraft, med vars hjälp hon kan fatta de gudomliga sanningarna.
Dessa föreställningar är, för medeltidens vidkommande, förknippade i synnerhet med Petrus Abelards namn. Gud har, förklarade Abelard, uppenbarat sig för hedningarna, för judarna genom profeterna, för andra folk genom filosoferna. Närmast den kristna tron stod, menade Abelard, platonikerna. Samma tro på den tidlösa filosofin möter hos Nicolaus Cusanus; ”non est nisi una religio in rituum uarietate” [det finns bara en religion, i riternas/traditionernas mångfald], förkunnar ärkeängeln i hans De pace fidei.
Men för att återknyta till Steuchus, så hävdade han, att en gudomlig uruppenbarelse i tidernas morgon gjorde mänskligheten i dess helhet delaktig av religionernas sanningar. Kristendomen var med andra ord inte en speciellt ”kristen” tillhörighet, och särskilt hos de barbariska religionernas och filosofiernas äldste, Zoroaster, Hermes Trismegistos, Pythagoras, Or-pheus med flera, kan man återfinna denna uruppenbarelse.
I Sverige har detta tänkesätt en lång historia. En av de tidigaste och mest uttalade företrädarna för detta så kallade perennialistiska perspektiv var Johannes Bureus (1568–1652), vår förste riksantikvarie och ”den svenska grammatikens fader”. Han var väl bekant med Steuchus’ skrift och även med den hermetiska och platonska traditionen i vidare bemärkelse. I modern tid har begreppet philosophia perennis tagits upp av målaren Ivan Aguéli (1869–1917), den konservative filosofen Tage Lindbom (1909–2001) och diktaren Kurt Almqvist (1912–2001). Det som förenar dessa tre tämligen olikartade personligheter är att de alla tillhörde den nordafrikanska sufiorden Shadhiliyya. Det finns dock en tydlig förbindelselänk mellan dessa senare svenska perennialister och den europeiska hermetiskt-platonska traditionen från Pico della Mirandola, Steuchus och Bureus.
Det perennialistiska synsättet går inte att binda till någon specifik religiös tradition utan finns representerat inom alla kända ortodoxa religiösa traditioner såsom kristendom, judendom, islam och hinduism. De viktigaste auktoriteterna för denna skola i modern tid är framför allt fransmannen René Guénon (1886–1951), schweizaren Frithjof Schuon (1907–1998) och angloindiern Ananda Coomaraswamy (1877–1947). Guénon och Schuon valde att beträda den islamiska mystikens väg medan Coomaraswamy var och förblev hindu. Hans son Rama P. Coomaraswamy (1929–2006) konverterade däremot till katolicismen och blev en av de främsta företrädarna för perennialismen inom den katols-ka kyrkan. Den amerikanske teologiprofessorn James S. Cutsinger räknas som en av de viktigaste kristna förespråkarna för philosophia perennis i USA idag. En annan religiös tänkare som är tydligt influerad av denna skola är författaren Karen Armstrong. Men det går inte att bortse från det faktum att det rått ett särskilt vänskapligt förhållande mellan den perennialistiska skolan och islam.
Flera av de allra namnkunnigaste perennialisterna har varit muslimer. Vi har redan nämnt de tre svenskarna Aguéli, Lindbom och Almqvist. Utöver dessa bör tilläggas konsthistorikern Titus Burckhardt (1908–1984), Shakespearekännaren Martin Lings (1909–2005) och diplomaten Charles La Gai Eaton (1921–). Detta vänskapliga förhållande mellan islam och den perennialistiska skolan kan måhända delvis förklaras med att islam alltid har hävdat att de olika religionerna är uttryck för en och samma sanning. Koranen betraktas i allmänhet inte såsom ett upphävande av föregående uppenbarelser utan som en fullbordan av samma eviga budskap som predikats av alla tidigare profeter och filosofer. Medeltida muslimska mystiker som Jalal Ad-Din Rumi (1207–1273) och Ibn Arabi (1165–1240) utvecklar tankar om religionernas enhet och gemensamma ursprung på ett sätt som förtjänar att kallas perennialistiskt. Å andra sidan kan man inte bortse från att den kristna traditionen bär på åtskilliga liknande tendenser. Överrepresentationen av muslimer inom den perennialistiska skolan bör nog snarare tillskrivas Guénon och Schuons enorma inflytande på alla senare efterföljare.
När en samling essäer skrivna ur ett perennialistiskt perspektiv nu blir tillgänglig på svenska är det mot den bakgrunden inte särskilt förvånansvärt att både dess författare och dess översättare råkar vara av muslimsk bekännelse. Vid det klara morgonljuset innehåller tretton essäer skrivna på engelska av Seyyed Hossein Nasr, professor i islamologi vid George Washington University, och översatta till svenska av iranisten och religionshistorikern Ashk Dahlén, lektor vid Stockholms universitet.
Seyyed Hossein Nasr är onekligen en av vår tids ledande muslimska intellektuella. Han tillhör en krets muslimska tänkare som är djupt förtrogna med såväl den islamiska traditionen som med modern vetenskap och filosofi. De senaste två decennierna har han utmärkt sig som en av de främsta talesmännen för islam i USA. Det är något som inte minst blivit tydligt under efterdyningarna av tragedin den 11 september 2001 då den amerikanska allmänhetens efterfrågan på islamkunskaper och djupare analys ökade markant. Utöver att vara en eftertraktad föreläsare är Nasr en särdeles produktiv författare.
Det unika med Nasrs författarskap är att han lyckas förena en konfessionell utgångspunkt med en akademiskt förankrad bildning. Förutom att vara en västerländskt skolad islamolog och vetenskapshistoriker intar Nasr rollen som mästare i den sufiska Shadhiliyyaorden. Det innebär att hans texter även kan läsas med behållning av fromma muslimer som söker vägledning och andlig uppbyggelse.
I Sverige är Nasrs kanske mest kända bok Ideals and Realities of Islam som sedan flera år används som kurslitteratur i religionsvetenskap vid våra universitet. Men den bok som Nasr har blivit mest uppmärksammad för internationellt är Knowledge and the Sacred som innefattar hans Gifford-föreläsningar från 1981. I den nu föreliggande samlingen har översättaren Dahlén valt att fokusera de texter som rör islams andliga liv och esoteriska aspekter. Detta är av yttersta vikt eftersom det, trots att intresset för islam stadigt ökat i vårt land, hittills har saknats en introduktion till islam på svenska som lyfter fram denna religion som en levande andlig tradition sedd inifrån. De enda texter vi egentligen har haft tillgång till på svenska är Koranen och en del persisk poesi i översättning av Eric Hermelin.
Vid det klara morgonljuset förmår delvis fylla detta gapande tomrum genom att ge en djupare orientering om islams andliga liv. Mot bakgrund av de senaste världspolitiska händelserna har nödvändigheten av dialog mellan olika religioner och förståelse över kulturgränserna blivit något ännu mera angeläget. För att detta ska bli möjligt fordras god litteratur om islam som förklarar denna religion inifrån och samtidigt pekar på dess beröringspunkter och likheter med andra religiösa traditioner.
För katolska läsare kan det vara av intresse att nämna Nasrs vänskapliga och vetenskapliga kontakter med Louis Massignon (1883–1962), professor vid Collège de France, vars studier av islamisk mystik varit en stor kulturgärning. Andra Vatikankonciliets dokument Nostra aetate och Lumen gentium med deras syn på relationen mellan kristendomen och islam hade förmodligen inte varit möjliga utan inspiration från Massignon och hans katolska och muslimska studenter. Ännu närmare Nasr stod den store kännaren av persisk filosofi, Henry Corbin (1903–1978), som även föreläste vid den kejserliga akademien för filosofi i Teheran.
Nasr har faktiskt sedan tidigare en viss anknytning till Sverige. 1977 utsågs han nämligen till hedersdoktor av den teologiska fakulteten i Uppsala. I förordet till Vid det klara morgonljuset berättar Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, att händelsen förorsakade en del uppmärksamhet från oväntat håll. Kravallstaket hade placerats ut inför den föreläsning som Nasr skulle hålla i anslutning till promotionen och polisen hade fullt upp med att hålla demonstrerande iranska studenter på avstånd. Detta var alltså sommaren 1977 och de närvarande bevittnade en liten del av förspelet till den iranska revolutionen som bröt ut 1978.
Nasr sågs av de protesterande studenterna som en representant för shahens regim i Iran. Ett antagande de baserade på det faktum att Nasr är son (och sonson) till en kejserlig livmedikus och alltså härstammar från en aristokratisk familj med gamla anor och hög ställning inom både stat och prelatur. Å andra sidan var det inte med anledning av hans eventuella politiska preferenser som han promoverades den gången och inte heller är det hans politiska åsikter som gör Vid det klara morgonljuset till en oerhört välskriven, tankeväckande och på alla vis upplysande bok för en svensk läsekrets.
Politiska och sociologiska perspektiv har av naturliga skäl kommit att dominera det svenska islamstudiet på senare år. Det är därför glädjande att ta del av Nasrs reflektioner kring de djupandliga aspekterna av Gud, Koranen och profeten Muhammed.
Mohamed Omar är poet och chefredaktör för tidskriften Minaret.
Seyyed Hossein Nasr: Vid det klara morgonljuset. Essäer om islams andliga liv i urval och översättning av Ashk Dahlén. Proprius 2006.