Den 8 december 1965, alltså för mer än 40 år sedan, avslutades det Andra Vatikankonciliet med ett klart och tydligt beslut om att främja de ekumeniska strävandena. I det dekret som handlar om ekumeniken, Unitatis redintegratio, deklarerade konciliet att en av dess viktigaste uppgifter var att återupprätta alla kristnas enhet. Dekretet om ekumeniken börjar med orden: ”Att främja återupprättandet av alla kristnas enhet är en av det heliga Andra Vatikankonciliets viktigaste uppgifter.” Dekretet klargjorde dock att det inte handlade om vilken ekumenik som helst utan om en ekumenik i sanning och kärlek och med kyrkans synliga enhet som mål.
Vårt ständiga uppdrag
Påven Johannes Paulus II markerade att det ekumeniska beslutet i encyk-likan Ut unum sint (1995) är oåterkalleligt och sade också att den ekumeniska saken inte är något som kommer som ett påhäng på kyrkans pastorala gärning. Han sade till och med att ekumeniken snarare var ”en av de pastorala prioriteringarna” under hans pontifikat. Påven Benedictus XVI höll dagen efter det att han valts till påve ett tal till de församlade kardinalerna med en programförklaring. I denna sade han att kyrkans enhet var av grundläggande betydelse. Han upprepade detta när han den 24 april 2005 installerades i sitt ämbete på Petersplatsen.
Även om av lättförståeliga skäl den interreligiösa dialogen (som man teologiskt måste skilja från den ekumeniska dialogen) på senare tid mer har kommit i förgrunden för det allmänna intresset, så är ekumenik fortfarande inget exklusivt företag som några entusiaster ägnar sig åt. Istället är den ett uppdrag som kyrkan har fått av Jesus Kristus och som hon oåterkalleligen har gjort till sitt genom det Andra Vatikankonciliet. Det har den katolska kyrkan för sin del sanktionerat i såväl sin latinska som sin orientaliska kyrkorätt och särskilt lagt detta uppdrag på biskoparnas hjärtan. Alltså kan man konstatera att det ekumeniska uppdraget som sådant inte ifrågasätts hur än den ekumeniska situationen har förändrats och fortfarande förändras – något som jag snart kommer att uppehålla mig vid. Vi har fått det av vår Herre själv och det har uttryckligen och vid flera tillfällen bekräftats av kyrkan.
Förutsättningarna för ekumeniken har förändrats
När man firade fyrtioårsjubileet av ekumenikdekretet anordnade det påvliga enhetsrådet en kongress som ägde rum mellan den 11 och 13 november 2004 i Rocca di Papa. Till den inbjöds representanter för världens alla biskopskonferenser och för alla de kyrkor som vi för dialog med. Vi analyserade konciliedekretet och lade med det som grund ut riktningen för hur vi skulle gå vidare. Särskilt värdefulla för oss blev de ord som påven Johannes Paulus II riktade till oss vid en vesper i Peterskyrkan den 13 november. Det var sista gången han offentligt talade om det ekumeniska uppdraget och han höll sitt tal med uppbådande av sina sista krafter. Talet blev också hans ekumeniska testamente. Det innehöll inte ett uns av jämmer eller klagan över sakernas dåliga tillstånd utan modiga och uppmuntrande ord, som med hopp blickade mot framtiden.
Vid den här kongressen visade vi fram ljus och skugga i dagens ekumeniska situation. Den viktigaste frukt som de senaste 40 årens ekumenik har burit är inte dokumenten utan den nya anda som har trängt in nästan överallt i kyrkan. Johannes Paulus II talade om en återupptäckt av den kristna brödrakärleken och kallade den för ekumenikens viktigaste frukt. Vi betraktar inte längre de andra kristna som motståndare eller konkurrenter utan som bröder och systrar i Kristus. Nästan självklart ber (på några undantag när) och arbetar vi tillsammans med dem och uttalar oss gemensamt i främst sociala frågor. I många ekumeniska dokument har vi också teologiskt kommit ett bra stycke på väg.
Naturligtvis får man absolut inte bortse från det som är negativt. Dit hör missförstånd och missbruk av den ekumeniska saken, ekumenisk otålighet liksom bekvämlighet och tanken att ingen förändring behövs. Den förre påven talade om hjärtats tröghet och inskränkthet. Den svartaste negativa sidan är det faktum att vi visserligen har gjort framsteg på vägen mot det ekumeniska målet men ändå inte har nått fram till det. Samtidigt finns det nya svårigheter som man inte kan bortse ifrån. Vägen mot målet verkar nu vara längre och mödosammare än vad många trodde att den skulle vara när de anträdde den. Även detta såg Johannes Paulus II tydligt mot slutet av sitt liv.
Efter kongressen i Rocca di Papa har utvecklingen inte stått stilla. Jag kommer först att nämna rörelserna inom den ekumeniska ram som vi är förtrogna med och sedan utvecklingen på själva den ekumeniska scenen. Jag kommer då att inskränka mig – i enlighet med uppdraget från Påvliga enhetsrådet – till den universella dimensionen. Jag är naturligtvis medveten om att ekumenik också och kanske främst utspelas och förverkligas på lokalkyrklig nivå.
Jag tänker bara nämna några nyare drag i utvecklingen. Efter ett beklagligt längre avbrott kunde man återuppta arbetet i den teologiska kommission där de orientaliska ortodoxa kyrkorna (kopter, syrier, armenier, malankara med flera) ingår. De kristologiska meningsskiljaktigheter som funnits sedan fyrahundratalet hade man redan tidigare kommit till rätta med. Efter generalförsamlingen i Emmitsburg/Baltimore 2000 stod den internationella dialogen med de ortodoxa kyrkorna stilla. I september 2006 kunde den återupptas i Belgrad. Det samlande temat är communio (koinonia). Inom denna gemensamma ram tänker vi närma oss den avgörande kontroversiella frågan, Petrusämbetet, liksom den känsliga frågan om de så kallade unierade kyrkorna. Kommissionens arbete började i god anda och mycket konstruktivt. Påvens möte med den ekumeniske patriarken Bartolomeus I i Fanar ger oss gott hopp inför framtiden. Vi är särskilt tacksamma för den positiva utvecklingen och de förbättrade relationerna till de ortodoxa kyrkorna. Det är den mest löftesrika förändringen i de ekumeniska strävandena. Intressant är också att Kyrkornas Världsråd lyckats förbättra sina relationer till de ortodoxa kyrkorna efter krisen vid Kyrkornas ekumeniska råds generalförsamling i Harare (1998).
Med den anglikanska gemenskapen och med reformationens kyrkor har några viktiga dialogdokument kunnat antas. Redan antalet dialoger och dokument visar att ryktet om att den katolska kyrkan har ”avskrivit” dialogen med reformationens kyrkor saknar all grund. Av särskild betydelse är att de Metodistiska kyrkornas världsråd i juni 2006 förklarade sig beredda att underteckna Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen. Samarbetet med Kyrkornas Världsråd återupptogs i the Joint Working Group (samarbetskommittén) efter deras generalförsamlingen i Porto Alegre (i februari 2006). Tillsammans med Kyrkornas Världsråd förbereder vi sedan 1968 böneveckan för de kristnas enhet. Till detta kommer otaliga, nästan dagliga möten med representanter för andra kyrkor på vårt kontor liksom många resor bokstavligen jorden runt. Också vid dessa tillfällen kan man känna Andens vind blåsa.
Det finns knappt någon kyrklig tilldragelse där inte officiella företrädare för andra kyrkor deltar. Exempel på evenemang med många höga företrädare för olika kyrkor är biskopssynoden 2005, symposiet med anledning av fyrtioårsdagen av konciliekonstitutionen Dei Verbum (2005) och i synnerhet begravningen av påven Johannes Paulus II och påven Benedictus XVI:s installation i hans ämbete. Till de senare två tilldragelserna skickade nästan alla kyrkor högt uppsatta företrädare. Det har aldrig tidigare hänt under hela kyrkohistorien. Alltså befinner vi oss i början av det tjugoförsta århundradet i en situation som man inte ens vågade drömma om i början av 1900-talet.
Den som därmed förenklat och odifferentierat talar om tillbakagång, stillestånd eller till och med om en ekumenisk istid och liknande, avslöjar sin okunnighet om situationen. Det finns ingen anledning till klagovisor och absolut inte till panik. Snarare har vi anledning att ge uttryck åt vår tacksamhet mot Gud liksom mot många medarbetare av båda könen.
Men vi skulle vara blinda om vi inte också såg de enorma och djupgående förändringar som har skett efter konciliet. Under de senaste 40 åren har mycket förändrats, såväl allmänpolitiskt som andligt, överallt i världen och inom praktiskt taget alla områden av livet. I det här sammanhanget finns ingen möjlighet att i detalj beskriva dessa komplexa skeenden. Det får räcka med att nämna globaliseringen, den internationella terrorismen och det ökande våldet i världen. Det är också lätt att konstatera att den avancerade sekulariseringen i västvärlden, den etiska relativismen, den religiösa likgiltigheten och allt som man kan kalla postmodernt också får följder på ekumenikens område. Den ekumeniska förändringen berör inte bara ekumenikens ramvillkor. Snarare är den ekumeniska scenen och hela det ekumeniska läget just nu stadda i en mycket snabb omvandling.
Om man vill förstå den aktuella ekumeniska situationen räcker det alltså inte bara med att kasta en blick på ekumenikens klassiska utformning och framstegen inom enstaka ekumeniska samtal. Man måste se hela det förändrade ekumeniska läget och sedan dra praktiska slutsatser för ekumenikens framtid.
Klimatförändring – frågan om den egna identiteten
För det första kan man konstatera en tydlig klimatförändring i dialogen med de historiskt existerande kyrkorna i såväl öst som väst. I alla samtal prioriteras något ganska nytt, nämligen frågan om den egna identiteten. Ibland går detta under namnet ”profilekumenik” (biskop Wolfgang Huber).
Under en redan ganska lång tid har många fruktat att ekumenik skulle leda till att den egna konfessionella identiteten skulle gå förlorad. Några oroar sig för att den katolska kyrkan skall ”protestantifieras”, medan andra tvärtom öppet luftar misstanken om katolicisering och befarar att de evangeliska samtalspartnerna skall låta sig luras och bli påtvingade katolska problemställningar. I stället för förtroendets hermeneutik har alltså ofta misstankens hermeneutik kommit. Men principiellt är omsorgen om den egna identiteten befogad. Varje dialog, också den ekumeniska, förutsätter en samtalspartner, som uppskattar, uttrycker och framhäver den egna identiteten. Avfärdande, dimbildning eller – som man ibland säger ”lurendrejeri” (Eberhard Jüngel) – är inte till nytta för någon, allra minst för den ekumeniska saken.
Nu kan man med rätta fråga vad man menar med identitet. Handlar det om en räddhågad, i sig sluten, defensiv, mot avgränsning orienterad inställning eller en tveklös, öppen identitet, som är medveten om att man principiellt bara kan ha identitet i kommunikation, möte, utbyte etcetera med andra? Dialog betyder ju inte att man måste ge upp sin position, ställa in sig på minsta gemensamma nämnare och alltså bli fattigare utan dialog innebär istället att berika den egna identiteten i utbyte med andra och låta den växa och mogna. Med detta i åtanke kallade Johannes Paulus II dialogen ”en absolut nödvändig passage på vägen mot människans, individens och varje mänsklig gemenskaps självförverkligande” och definierade i enlighet därmed dialogen som ”ett utbyte av gåvor”. Dialog vill alltså inte utarma utan den kan och vill berika.
Det här är bakgrunden till att man måste gå till botten med den totala kritik av ekumeniken som finns i en del ortodoxa och tyvärr också i några katolska kretsar, liksom i många evangelikala grupperingar och i pingstkretsar. De anser att ekumenik leder till dogmatisk relativism, synkretism och indifferens. För några har ekumenik rentav blivit ett negativt laddat ord, summan av alla heresier och ett uttryck för den apokalyptiska strävan efter en antikristlig, enhetlig, hela världen omfattande kyrka, som redan Johannes uppenbarelse skall ha varnat för. En sådan kritik av en felaktigt uppfattad ekumenik kan man hitta i Vladimir Solovjovs (1853–1900) imponerande essä Antikrist. I de historiskt existerande kyrkorna finns officiellt inte denna totala kritik, som mest liknar en frontalkrock. I deras officiella uttalanden framförs kritiken mycket mer varierat och med större allvar.
I den katolska kyrkan ligger omsorgen om identiteten bakom ”Brev till den katolska kyrkans biskopar om några aspekter på kyrkan som communio” (Communionis notio, 1992), deklarationen om begreppet systerkyrka (2000) och framför allt deklarationen Dominus Jesus (2000). Denna skilde med utgångspunkt i konciliets begrepp subsistit in mellan ’kyrka’ och ’kyrklig gemenskap’. Här bekräftades alltså den katolska kyrkans identitet och dessutom att Kristi kyrka fortsätter att förverkligas inom den katolska kyrkan.
På evangeliskt håll utlöste de här dokumenten reaktioner, som tydligare gav den evangeliska kyrkan en ”protestantisk” profil. Redan när Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen (1999) publicerades, hördes en delvis sträng kritik från evangeliska teologer. När deklarationen Dominus Jesus kom, svällde den till en mäktig kör, som inte har tystnat än. Å andra sidan noterade den katolska kyrkan med sorg en del skarpa formuleringar i några senare yttranden från den evangeliska kyrkan i Tyskland (EKD) och från Tysklands förenade evangelisk-lutherska kyrka (VELKD) liksom att EKD drog sig ur det gemensamma arbetet på ”enhetsöversättningen” av bibeln. Arbetet med ett dokument om ”Ämbete och vigning” i VELKD och EKD gör inte bara katoliker utan också rätt många lutheraner oroliga. Oron visade sig vara berättigad när den slutgiltiga texten Vederbörligen kallad publicerades (2006). Denna text går inte bara emot tidigare ekumeniska överenskommelser, den är också ensidigt inriktad på avgränsningar. Om den större samhörighet som faktiskt existerar, trots alla olikheter, är det inte längre tal.
Några evangeliska teologer går så långt att de tar avstånd från den så kallade konsensusekumeniken och propagerar för en differensekumenik. Andra talar om en hälsosam besvikelse. Med detta menar de att de konsensus- och konvergensdokument som hittills publicerats inte höll för närmare granskning och därför förtjänade att tas emot med besvikelse (Wilfried Härle). För dem måste alla tidigare så kallade konsensus- respektive konvergensdokument underställas prövning. Sammanfattningsvis har klimatet blivit hårdare.
Det nya klimatet blev man tydligt varse också under de senaste samtalen med de ortodoxa kyrkorna. De försiggick i en god och konstruktiv andlig atmosfär. Men när man diskuterade en text som man arbetat med sedan slutet av 1980-talet och början av 1990-talet visade det sig att en del harmonierande formuleringar från den tiden gjorde såväl ortodoxa som katoliker betänksamma. Båda sidor önskade en tydligare precisering. Arbetet gick därigenom långsammare än man hade väntat, men i gengäld blev resultatet mycket mer genomtänkt.
Sammanfattningsvis kan man säga följande: Betoningen av den egna identiteten respektive en profileringsekumenik är ekumeniskt legitima och för också framåt när de för det första definierar de skillnader som faktiskt finns på den övergripande gemensamma trons grund och inom dess ramar. För det andra får målet inte vara att avgränsa eller profilera sig utan man skall sträva efter att övervinna olikheterna genom att föra en sanningsorienterad dialog.
Stridsfrågorna handlar om ekumenikens grundvalar och mål
Förändringarna i klimat och atmosfär har naturligtvis djupare orsaker. Det handlar inte bara om stämningar utan om djupare liggande problem som har sin grund i själva ”saken”. För såväl grundvalarna som målet för ekumeniken finns det för närvarande gamla men också en del nya problem.
Ekumenikens grundval är inte en sentimental kafferepsharmoni, för vilken sanningsfrågan har blivit likgiltig, inte en vag samhörighetskänsla, en diffus humanism eller en synkretistisk religion för hela världen. Enligt katolsk uppfattning vilar ekumeniken på den gemensamma bekännelsen till Jesus Kristus och till den treenige Guden. Så heter det också i Kyrkornas Världsråds grundformel, som också i tydliga ordalag citeras i Andra Vatikankonciliets ekumenikdekret. Där heter det att den ekumeniska rörelsen bärs av människor som åkallar den treenige Guden och bekänner Jesus som Herre och Frälsare. I Kyrkornas ekumeniska råds studie över den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen, Confessing the one Faith (Gemensamt bekännande den enda tron) 1991, kommenterades denna gemensamma trosgrund utförligt och den betydelse den har för dagens kyrka förklarades.
Tyvärr har man knappast tagit till sig den här studien. Detta faktiska icke-anammande visar på ett grundläggande problem. Den kristologiska och trinitetsteologiska bekännelsen står visserligen i alla de historiska kyrkornas bekännelseskrifter, men frågan är om den verkligen erkänns överallt. Problemet ställs i blixtbelysning när man följer diskussionen i några reformerade kyrkor, där det är tillåtet att ersätta den trinitariska dopformeln med andra så kallade inkluderande formler. Också i andra frågor, framför allt de som handlar om att värna livet, att värna familjen, de som handlar om sexualmoralen, bioetiken och vigningen av kvinnliga präster har det i relationen till en del kyrkor blivit tydligt att det finns nya skiljaktigheter, som inte fanns tidigare, vilka visar på djupare liggande problem inom antropologin och bibelhermeneutiken. Dessa nya olikheter försvårar och försvagar kyrkornas gemensamma vittnesbörd i världen.
När den ekumeniska rörelsen startade var Luther-renässansen och Karl Barths (1886–1968) Guds-Ord-teologi dominerande på den evangeliska sidan. Nu upplever vi en pånyttfödelse av den liberal-individualistiska protestantismen och kulturprotestantismen. Alltså blir begrepp som individualitet, innerlighet, individuellt samvete åter centrala – alla grundläggande teman i de föreläsningar som Adolf von Harnack 1899–1900 höll på temat ”Kristendomens väsen”. Detta får till följd att kyrkans synliga enhet inte längre framstår som en angelägen fråga. I centrum för intresset står frågor som rör mötet med den moderna kulturen eller med andra kulturer.
Den sista fråga jag vill ta upp är denna: Möter Gud oss inte bara ”i” utan också ”genom” kyrkan och i vilken mån gör han det? Man kan också formulera frågan om kyrkan som frälsningsförmedlare så här: Står den enskilde kristne i omedelbar kontakt med Gud eller förmedlas hans personliga gudsrelation genom kyrkan? I svaret står ett mer individualistiskt protestantiskt och ett mer gemenskapsinriktat katolskt kyrkobegrepp mot varandra.
Därför blir det alldeles för enkelt att reducera det ekumeniska problemet till ämbetsfrågan. Ämbetsfrågan är så att säga bara toppen på isberget. Det grundläggande problemet är förhållandet mellan Guds ord och kyrkan och i det här sammanhanget mellan Skriften och traditionen liksom mellan Skriften och det kyrkliga läroämbetet. Trots att vi kommit närmare varandra existerar faktiskt en del olösta grundläggande frågor som handlar om vad kyrkan är. Med den frågan hör Maria- och helgonkulten samman, också den en särskiljande fråga. Det är typiskt för frågornas känsliga natur att det i det här sammanhanget viktiga dokumentet Communio sanctorum (2000) som utarbetades av den bilaterala luthersk-katolska arbetsgruppen i Tyskland, hittills inte antagits officiellt av den evangeliska sidan men inofficiellt utsatts för hård kritik.
De olösta ecklesiologiska grundfrågorna leder till att de ekumeniska mål som de olika kyrkorna sätter upp blir olika. Kyrkornas Världsråds grundformel anger att målet är en synlig enhet. Detta stämmer principiellt överens med den katolska positionen. Generalförsamlingen i Porto Alegre (2006) bekräftade detta ännu en gång. Den föregående generalförsamlingen i Harare (1998) erkände att det för närvarande inte finns någon fullständig konsensus om vad som konkret menas med synlig enhet. Man medger att vi inte har någon gemensam definition av enhet och ingen gemensam vision (common vision).
Bristen på ett gemensamt mål är vid sidan av oklarheten i grundfrågorna antagligen det tyngsta och svåraste problemet i dagens ekumeniska situation. Om man inte har ett gemensamt mål finns det risk för att man utan att vilja det rör sig i olika riktningar och till slut står längre från varandra än tidigare.
Man är överens om att enhet inte innebär uniformitet. Det vi söker är en fullt synlig gemenskap (communio) som ”enhet i mångfalden och mångfald i enheten”. Men vid närmare granskning är denna formel allt annat än entydig.
För den katolska kyrkan innebär den – här är hon i grunden överens med den ortodoxa kyrkan – enhet i en tro, i samma sakrament och i ett apostoliskt grundat biskopsämbete. Däremot är det möjligt att ha olika åsikter om den enda trons uttrycksformer, om de sakramentala riterna liksom om den konkreta kanoniska utformningen av den hierarkiska strukturen och också i den fråga som påven Johannes Paulus II tog upp, nämligen vilken konkret utformning Petrusämbetet skall få i framtiden samtidigt som dess innersta väsen bevaras. I det här sammanhanget har den katolska kyrkan till exempel erkänt en legitim enhet i mångfalden när det handlar om den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen.
På evangeliskt håll har under de senaste årtiondena en annan innebörd av begreppet ’enhet i mångfalden’ slagit igenom. Man stöder sig på den berömda artikel 7 i Confessio Augustana. Denna artikel säger att det för kyrkans enhet är tillräckligt att lära och sakramentsförvaltning överensstämmer med evangeliet. Detta innebär enligt en idag ofta företrädd uppfattning att det räcker med en grundkonsensus beträffande evangeliet och att dop och nattvard delas ut i överensstämmelse med evangeliet. Däremot är det möjligt att ha mycket olika åsikter när det handlar om hur de kyrkliga ämbetena skall definieras och gestaltas.
Med stöd av detta återupptog kyrkorna av luthersk och reformert tradition i Leuenbergkonkordin 1973 prediko- och nattvardsgemenskap och alltså kyrkogemenskap. De gjorde det fast det fortfarande finns skillnader i läran mellan dem, till exempel hur man uppfattar kyrka och ämbete. Det här är bakgrunden till den senaste tidens nya koalitioner på den evangeliska sidan, till exempel sammanslutningen Europas evangeliska kyrkor. Det är också orsaken till att man av den katolska kyrkan ofta förväntar sig tillträde till kommunionen eller så kallad eukaristisk gästfrihet. Men för oss (liksom för de ortodoxa kyrkorna) är det omöjligt att ha kyrko- och kommunionsgemenskap utan att vara eniga i definitionerna av kyrka och ämbete. Liknande invändningar har också några av de skandinaviska evangeliska kyrkor som anslutit sig till Borgådeklarationen (1992).
Det finns alltså olika ekumeniska koncept när det handlar om den kyrkans enhet som man eftersträvar. Vi är inte överens om vart den ekumeniska resan skall föra oss. För att komma vidare i den här frågan betyder dokumentet från Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Porto Alegre Called to be One Church tillsammans med det dokument som kom från Kyrkornas Världsråds Faith and Order-kommission och har titeln Nature and Mission of the Church mycket för oss. Dessa båda dokument är positiva tecken. Vi hoppas att Faith and Order-kommissionen lägger ner stor energi på att komma vidare i de här frågorna, därför det är bara genom ett klarläggande av vad begreppet kyrka innebär som kan vi komma vidare i de frågor som rör eukaristisk gemenskap och utveckla en gemensam ekumenisk vision.
Nya utmaningar genom de evangelikala och genom pingstkyrkorna
Medan de traditionella kyrkorna diskuterar sina genom historien nedärvda problem och tyvärr också bygger nya murar rycker nya formationer av kyrkliga gemenskaper fram. Man talar om en tredje våg i kristendomens historia: efter de kyrkor som härstammar från det första årtusendet (gammal-orientaliska och ortodoxa kyrkor samt den katolska kyrkan) kom de kyrkor som direkt eller indirekt (frikyrkor) grundades efter reformationen. Nu kommer de evangelikala, karismatiska samfunden och framför allt pingstkyrkorna. De breder ut sig i rasande takt och deras inflytande ökar snabbt. Dessutom finns många nya kristna, icke-kristna och synkretistiska sektliknande rörelser och grupperingar. Hit hör ett flertal av så kallade autonoma afrikanska kyrkor.
Evangelikala strömningar och gemenskaper är inget nytt. De så kallade väckelserörelserna, särskilt pietismen, uppkom i det förflutna inom protestantismen. Att de idag är på frammarsch beror huvudsakligen på en reaktion mot liberal-modernistiska tendenser i en del historiskt existerande kyrkor. Evangelikal har därför ofta blivit ett kyrkopolitiskt slagord. Ganska ofta (men inte alltid) har de fundamentalistiska tendenser. De evangelikala betonar Skriftens bokstavsinspiration och absoluta auktoritet. De håller fast vid Apostolicums oförkortade kristologi och lägger stor vikt vid personlig omvändelse och helgelse. De prioriterar mission framför socialt arbete och tror att den yttersta tiden är nära. Ibland händer det också att traditionen återupptäcks.
Det finns en stor spännvidd i detaljerna. Organisationsformerna i en del av de här gemenskaperna påminner om kyrkor (Missourisynoden, Southern Baptist Convention). På senare tid har dessa visat ett nytt intresse för en dialog med den katolska kyrkan. Dessutom finns parakyrkliga strukturer i karismatiska grupper, bekännelserörelser och bekännelsekongresser, församlingsdagar, arbetskretsar och så vidare. Också med dessa har kontakterna ökat den senaste tiden. Organisatoriskt sammansluten är hela denna rörelse i World Evangelical Alliance.
I ecklesiologiska och sakramentalteologiska frågor skiljer sig de evangelikala för det mesta mycket från oss. Men när det gäller kristologiska och framför allt etiska frågor står de närmare oss än flera av de historiskt existerande protestantiska kyrkorna. Därför är praktiska koalitioner eller, med ett annat ord, strategiska allianser möjliga.
I detta skiljer sig pingstkyrkorna från de evangelikala gemenskaper-na. De uppkom i början av 1900-talet inom den metodistiska väckelserörelsen. De har inga tydliga rötter i 1500-talets reformation utan bildades enligt deras egen övertygelse genom att den helige Ande utgöts på nytt. Alltsedan de först dök upp har de expanderat framför allt på södra halvklotet på ett aldrig tidigare skådat sätt, ett fenomen som får en att tappa andan. Ibland skvalpar rörelsen över till Europa. Man talar redan om ”framtidens kristendom” (Philip Jenkins).
Man kan ställa frågan om det här rör sig om en ny typ av kyrkor. Det handlar nämligen om en mångfald församlingar, som var och en är autonom och bara löst förbunden med andra församlingar. Gemensamt har de den omedelbara erfarenheten av den helige Ande (andedopet), en emotionell och spontan spiritualitet, som ger dem upplevelsen av en stark grupptillhörighet. Man kan numera urskilja tre vågor: den klassiska pingströrelsen där vi hade goda möjligheter till dialog med enstaka grupper, den karismatiska rörelsen inom de traditionella kyrkorna, också i den katolska kyrkan samt nypentekostalismen. Den sistnämnda utvecklas ofta till en religion som utlovar rent inomvärldsligt välstånd. Till de traditionella kyrkorna förhåller sig den senare för det mesta aggressivt och proselytistiskt. En dialog om livsfrågorna kan naturligtvis föras men en dialog i ordets egentliga och vanliga betydelse har hittills varit närmast omöjlig.
Men än sen då? En utmaning är pentekostalismen i varje fall. Problemet lyfts fram av många biskopar i deras ad-limina-besök och också påven Johannes Paulus II liksom Benedictus XVI har upprepade gånger uttryck sin oro över sakernas tillstånd. Hur skall vi möta den här utmaningen? Vi är av den åsikten att det i första hand skall ske självkritiskt. Det finns många frågor som vi bör ställa oss. Vad är det som gör denna rörelse så attraktiv? Varför lämnar så många troende vår kyrka? Vad väntar de sig av pingstförsamlingarna? Vad saknar de hos oss? Vad kan och vad måste vi ändra pastoralt för att stilla den andliga törsten och hungern efter konkreta upplevelser och lindra den konkreta sociala nöden?
För att diskutera de här frågorna organiserade Påvliga enhetsrådet under 2005 fyra större seminarier med biskopar och teologer, i det engelskspråkiga Afrika (Nairobi), i det franskspråkiga Afrika (Dakar), i Latinamerika (São Paulo) och i Korea (Seoul). Under 2007 planeras ett sådant seminarium i Filippinerna (Manila).
Fragmentering av ekumeniken och flera nya nätverk
Den ganska vaga protestantiska definitionen av kyrkans enhet å ena sidan och de nyare evangelikala och karismatiska grupperingarna å den andra har dels lett till en fragmentisering av det ekumeniska sammanhanget, dels till nya former av ekumeniska nätverk och ekumeniskt samarbete.
De protestantiska kyrkorna är strukturerade som delstatskyrkor eller nationella statskyrkor: Först vid 1900-talets början bildades världsvida konfessionella kyrkoförbund. De kallar sig dock inte kyrkor utan kyrkoförbund eller kyrkogemenskaper. En följd av detta blir att den universella ekumeniska enheten bara kan bestå av ett nätverk där man har ömsesidiga relationer och inbördes godkänner varandra som kyrkor.
Redan förut existerade en uttalad ekumenisk asymmetri i beslutsstrukturerna. Den blir just nu starkare genom den tendens till fragmentisering, som tydligen är immanent i den protestantiska modellen och genom de evangelikala grupperingarna. Problemen finns i alla konfessionella världsförbund, och man ser den tydligast inom de anglikanska samfunden, som av olika orsaker för närvarande gör ett ganska diffust intryck. Detta kan bero på att det saknas en central auktoritet inom dem.
Följder av denna fragmentisering är dels uttalat liberala tendenser och grupperingar, dels kloster, kommuniteter, högkyrkliga gemenskaper (Mikaelsbrödraskapet, Jakobusbrödraskapet, Augsburgska bekännelsens högkyrkliga förening med flera), anglokatolikerna och enstaka frikyrkliga grupper, vilka framför allt i liturgin och i utformningen av ämbetet starkare vill framhäva det katolska arvet inom protestantismen. De bildar ofta nätverk tillsammans med motsvarande katolska partner (ordnar och kongregationer, enstaka kloster, andliga rörelser och så vidare). Ett exempel är det möte som ägde rum i maj 2004 i Stuttgart med cirka 10 000 mest yngre deltagare från de olika kyrkorna. Via satellit deltog cirka 100 000 i mötet och dessa deltagare kom från hela Europa. Man planerar nu ett ”Stuttgart 2” den 10–12 maj 2007. Dessutom ordnas många regionala och nationella möten av liknande slag. I det här sammanhanget bör man också komma ihåg den dragningskraft som klostren i Taizé, Bose, Chevetogne med flera har och inte heller glömma sådana ekumeniska gemenskaper som till exempel Focolarerörelsen, Sant’Egidio eller Chemin neuf.
För ögonblicket är det omöjligt att se vart Guds Ande vill föra oss med allt detta. Principiellt hyser jag stora förhoppningar för framtiden. Men den ekumeniska situationen har blivit oöverskådlig genom den senaste tidens utveckling och passar inte längre in i de nedärvda ekumeniska strukturerna. Det här är ett problem som man också är medveten om i Kyrkornas Världsråd. I deras diskussioner har idén om ett globalt ekumeniskt forum kläckts. I det kan också de kyrkor, samfund och grupper delta som inte är medlemmar i Kyrkornas Världsråd. I samma riktning går den nya organisationen Christian Churches Together i Förenta staterna.
Med anledning av de senaste decenniernas utveckling kan vi fråga oss vilka våra partner är och hur vi skall förhålla oss till denna mycket heterogena skara. Tidigare hade frågan ett entydigt svar. Principen var denna: vi samtalar med kyrkorna och på global nivå med de konfessionella kyrkoförbunden. Det kommer vi naturligtvis också att göra i fortsättningen. Men det finns nya angelägna frågor, till exempel: Är den begränsning som följer av denna policy verkligen realistisk? På vilket sätt bör och kan vi gå in i en dialog med de olika grupperingar som knackar på vår dörr och vill ha samtal med oss?
Det är utomordentligt svårt att svara på de här frågorna. Naturligtvis vill vi inte vara oärliga och spela dubbelspel. Varje form av proselytism och varje slag av en uniatism är oss helt främmande. Av varje svar vi ger krävs att det är transparent för våra partner i de andra kyrkorna.
Nya viktiga uppgifter: sekulärekumenik och fundamentalekumenik
De sista fenomenen inom ämnet ”ekumenik i förändring” som jag tänker ta upp är sekulärekumeniken och fundamentalekumeniken. Begreppet sekulärekumenik kommer från den tidigare generalsekreteraren vid Kyrkornas ekumeniska råd, Konrad Raiser. Han ansåg att det som skulle kunna förena kyrkorna i framtiden inte var ännu fler teologiska samtal utan samarbete för rättvisa, fred och frihet i världen. För honom var detta ekumenikens nya paradigm.
Visst ligger det en smula sanning i detta, men bara en smula. Kyrkorna har faktiskt redan nu alla skäl att samarbeta och ge ett gemensamt vittnesbörd. Det handlar inte bara om den så kallade tredje världens fattiga länder eller de mänskliga rättigheterna eller fred och rättvisa i världen utan det handlar också om Europa. Där ligger fokus på att med gemensamma ansträngningar göra människor mer medvetna om de kristna rötterna och värderingarna. Också från främst de ortodoxa kyrkorna kommer nu påstötningar om detta och förslag på åtgärder. Det är initiativ som förtjänar att bli tagna på allvar.
De teologiska frågorna kan dock inte lösas på det här sättet. De gör sig påminda varje gång man undrar vilken praxis som är den rätta (ortopraxi). Det är nämligen inte sant, som en del människor, teologer och andra menar, att läran skiljer medan praktiken enar. Det har funnits och finns tvärtom olika, ja oförenliga kriterier och politiska valmöjligheter (till exempel i inställningen till det tidigare östblocket, till en del befrielserörelser, till krisen i Främre Orienten och Mellanöstern och så vidare) som har lett och leder till spänningar och sprickor. Ortopraxi kan inte klara sig utan ortodoxi.
Det är ett faktum att många människor inte längre är intresserade av de gamla kontroverserna och hur dessa skall klaras ut. Men problemet försvinner inte genom att man struntar i stridsfrågorna utan genom att man åter drar fram dem i ljuset. Okunnigheten, som ofta också är likgiltighet, handlar inte bara om de kontroversiella frågorna utan också om kyrkornas gemensamma grundfrågor. Alltså kan många, framför allt unga, människor inte ens med bästa vilja i världen längre förstå vad olikheterna i läran innebär. De behöver barnmat. Det centrala och fundamentala kristna budskapet måste göras tillgängligt för dem på ett språk som de förstår. Där denna grundläggande undervisning ges, uppstår en ny sorts ekumenik på den kristna trons grund. Därigenom kan man tala om ett slags fundamentalekumenik. Den måste sedan växa och mogna till en fullt synlig enhet som är ekumenikens yttersta mål.
Det här fenomenet kunde jag iaktta när encyklikan Deus caritas est publicerades. Bland dem som kände sig tilltalade och som spetsade öronen fanns inte bara katoliker utan också protestanter, ortodoxa och många som man ofta alltför snabbt sorterar in under rubriken ”motståndare” men som snarare är pilgrimer, tvivlare och sökare. Samma sak gäller den predikan som påven Benedictus XVI höll vid den ekumeniska gudstjänsten i Regensburg den 12 september 2006. Den har ibland kritiserats eftersom man på en del håll ansåg att den inte tillförde ekumeniken något nytt och alltså inte var till någon hjälp inför framtiden. Men den pekade på djupare problem i läran. Många av dessa problem handlar idag om rättfärdiggörelseläran. ”Vad det ytterst handlar om”, sade påven, ”är att ett försvagat gudsförhållande ligger bakom det faktum att frågorna om rättfärdiggörelsen och syndernas förlåtelse hamnar i bakgrunden. Därför blir vår allra första uppgift att på nytt upptäcka levande Gud i våra liv, i vår tid och i vårt samhälle.”
Fundamentalekumenikens uppgift är förpliktande för oss alla. När vi tar itu med den får vi också lite avstånd till den ”akademiska” ekumeniken. Även i framtiden kommer den säkerligen att vara absolut nödvändig men risken är att ”vanliga” troende blir mer främmande för den ekumeniska saken istället för att intressera sig mer för den ifall en akademisk teoretisk ekumenik blir ensidigt dominerande.
Ovanstående reflexioner leder tillbaka till den senaste generalförsamlingen år 2003, vars tema var den andliga ekumeniken. Ty sist och slutligen är fundamentalekumeniken en andlig uppgift. Den visar på något ytterligt viktigt, nämligen att ekumenik ytterst och djupast är en andlig ekumenik, det vill säga en ekumenik som efter all syndig splittring, alla synder mot kärleken och mot sanningen, alla fördomar och elakheter låter Kristi Ande, som är försoningens och kärlekens ande, åter finnas i centrum. Jesu ord ”att de alla må bli ett” (Joh 17:21) är inget uppdrag och absolut inte någon befallning. De är en bön, och ekumenik betyder inget annat än att ansluta sig till denna vår Herres bön och göra den till sin. Så lärde den andliga ekumenikens store mästare Jean Paul Couturier (1881–1953).
Frågor av vikt för den närmaste framtiden
Jag är mycket glad över att äntligen kunna presentera det vademecum för den andliga ekumeniken som den förra generalförsamlingen beslutade om. Min övertygelse är att just nu, i vår tid med dess rasande snabba förändringar inom alla områden, måste framtidens ekumenik vara en andlig ekumenik, om den inte skall försvinna. Med detta i åtanke bör vi under den här generalförsamlingen försöka besvara de frågor som dessa mina inledande reflexioner inspirerar till.
I vår nuvarande situation måste kärlekens dialog bereda väg för sanningens dialog. Ty sanningens dialog förutsätter en atmosfär av förtroende. Vilka nya förtroendeingivande åtgärder och vilka konkreta tecken och gester är nödvändiga, vilka är önskvärda?
Ekumenik är en sanningens ekumenik. Därför måste vi tillbaka till källorna, framför allt till den heliga Skrift och till liturgin. Vi måste hitta nya sätt att förmedla det som är den gemensamma grunden och göra skillnaderna tydliga och begripliga med den gemensamma grunden som utgångspunkt. Hur bör en utbildning med detta som mål se ut, i församlingarna, bland prästerna, vid universiteten etcetera?
Den andliga ekumeniken är ekumenikens hjärta. På vilka sätt kan den främjas och hur kan förslagen i vårt vademecum konkret omsättas i den enskildes liv (lekmännens, ordensfolkets, prästernas), i församlingarna och i gemenskaperna, i de ekumeniska nätverken?
Den ekumeniska situationen kännetecknas både av nya fragmenteringar och nya konfessionsöverskridande grupperingar och nätverk. Hur bör och kan vi förhålla oss till nya medspelare? Och framför allt, hur möter vi fenomenet pentekostalismen (pingströrelserna) och de många nya sekterna?
Praktiskt samarbete sker redan nu på många områden och som gemensamt vittnesbörd är det helt nödvändigt, till exempel på det sociala och karitativa området, i etiska frågor, på kulturens område, i fredsarbetet och framför allt i vardagslivets ekumenik. Hur kan vi uppmuntra och främja detta samarbete? I vilken utsträckning är så kallad strategisk samverkan till hjälp?
Detta är frågor som vi kommer att arbeta med under denna generalförsamling, och som kommer att vara av avgörande betydelse för de närmaste årens ekumeniska arbete och för ekumenikens framtid. Samtidigt är vi medvetna om att man inte kan skapa eller organisera kyrkans enhet. Den är en gåva av Guds Ande som är den ekumeniska rörelsens egentlige aktör. Han har inspirerat dess tillkomst och vi får ha tillförsikt och förlita oss på att han kommer att fortsätta och fullgöra sitt verk. När, var och hur beror på honom. Det påvliga enhetsrådet hoppas att deltagarna i denna generalförsamling skall hjälpas åt i denna anda och göra dagens ekumeniska förändringar fruktbara och välsignelsebringande för kyrkans liv och enhet.
Översättning: Birgitta Carlquist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 1/2007.