Mellan hammaren och städet

Seppälä är ortodox prästmunk och professor i systematisk teologi vid Östra Finlands universitet i Joensuu. Som framgår av bokens undertitel har han inte skrivit en traditionell historisk monografi utan presenterar ett brett och fascinerande spektrum av fakta, som omspänner allt från armenisk mytologi, arkeologi, hagiografi, konst, arkitektur, kyrkohistoria och liturgi till politisk historia och poesi. Att litteraturen om Armenien och dess folk på svenska inte är särskilt omfattande, framgår av litteraturförteckningen, vilket gör att boken fyller en stor lakun och det med råge. Bokens originalversion publicerades 2007 på finska och har enligt författarens förord ”varit till glädje för finska läsare och turister i ett decennium”. Föreliggande svenska version, översatt av Svante Lundgren, ”är alltigenom förnyad, uppdaterad och korrigerad”. Författaren och översättaren har förtjänstfullt försett den med vältagna färgbilder som illustrerar texten.

I en prolog med titeln ”Historien och den armeniska identiteten” får man en närmast rapsodisk introduktion till det kommande innehållet. Förhistorien, som delvis bygger på myter och skriftliga grekiska källor, förläggs till 1100-talet f.Kr., men kopplas till kungadömet Urartu och området kring Vansjön på 800-talet f.Kr. Efter Urartu kom området under persisk dominans, men under det romerska imperiet fick armenierna ett omfattande självstyre. Inflytande från grekisk kultur kom att dominera och bestå under hela den bysantinska tiden.

Det inledande kapitlet ägnas Gregor Upplysaren (d. 326) och den armeniska kyrkans apostoliska rötter genom apostlarna Taddaios och Bartholomaios 40–66 e.Kr. Hagiografiskt material blandas med legender och en oväntad utvikning om uppkomsten av katedralen i Etjmiadzin, som blev Armeniens kyrkliga centrum. Här infogar författaren en detaljerad beskrivning av kyrkans arkitektur och gradvisa utvidgning. Återstoden av kapitlet behandlar den fortsatta kyrkohistorien. Ett slags andlig dynasti utgick från Gregor Upplysarens släkt på 300-talet och vid kyrkomötet i Nicaea 325 representerades den armeniska kyrkan av hans son, den helige Aristakes. Den kyrkliga kulturen influerades av den omgivande kristenheten, såväl den grekiska som den syriskspråkiga. Det berodde till stor del på att armenierna ännu inte utarbetat ett eget skriftspråk och gudstjänsterna förrättades ännu ett stycke in på 400-talet på grekiska eller syriska. Armenierna hade inga representanter vid kyrkomötet i Chalcedon 451 och ingår därmed i gruppen ”för-Chalcedonska” kyrkor i likhet med kopter och vissa syrier. Det tidigare begreppet ”monofysiter” har ersatts av ”orientalisk-ortodox”.

Det armeniska skriftspråket har en enda upphovsman, munken Mesrop Mashtots. Denne, som förutom armeniska, behärskade grekiska, syriska och persiska, var enastående skickad när det gällde att skapa ett alfabet väl anpassat till det armeniska språkets ljudmässiga särart. Uppkomsten av ett skriftspråk ledde till ett omfattande översättningsarbete och till uppkomsten av en armenisk litteratur och historieskrivning samt till en konsolidering av den armeniska kyrkan som nationell hörnsten.
I egenskap av ortodox teolog är Seppälä på sin mammas gata när det gäller att beskriva den armeniska kyrkans historia och särart, och det kapitel som handlar om detta är enligt min mening ett av de tyngst vägande och mest intressanta, jämsides med det kapitel som utförligt behandlar armeniskt kyrkoliv och liturgi. Däremot vill jag reservera mig något inför hans framställning av islam i kapitlet ”I halvmånens skugga”. Det är lite för enkelt att motivera den något ensidiga och bitvis stereotypa bild av islam som han ger med att den akademiska historieskrivningen i väst om den islamiska kulturkretsen i huvudsak bygger på islamiska källor. Seppälä säger sig vilja beskriva ”hur det islamiska styret etablerades och vilka följder det fick för armenierna – allt ur en icke-islamisk synvinkel”. Det blir en partsinlaga, mer eller mindre, och den blir inte bättre av att han underlåter att nämna att den lagskola som gällde i det osmanska imperiet, den hanafitiska, var den mest ”liberala” och flexibla av alla dem som senare tillkom. Inte heller nämner han sufiordnarnas toleranta och mildrande inflytande i den osmanska kulturen.

Här och var i boken infogar Seppälä jämförelser med specifikt finska företeelser och ägnar ett helt kapitel, ”Runosångarnas land” åt den armeniska motsvarigheten till runosången i Finland, det vill säga en episk-lyrisk folkdiktning i stil med Kalevala.

I dag torde en svensk läsekrets främst associera armenierna med de förfärande övergrepp som drabbat dem från och med Rysslands expansion mot Kaukasus på 1800-talet och som ledde till krig mot det osmanska väldet. Armenierna hamnade mellan hammaren och städet, mellan ryssarna på den ena sidan och kurderna och osmanerna på den andra. I det storpolitiska spelet hade de ingen annan utväg än att välja sida och det blev Ryssland som kom att fungera som skyddsmakt för dem, åtminstone i öster. Kapitlet ”Folkmordet och dess arv” är plågsam läsning och än i dag vägrar osmanernas arvtagare, den turkiska republiken, hårdnackat att erkänna begreppet ”folkmord”, trots alla de dokumenterade exempel på massakrer, fördrivningar och ”etnisk rensning” armenierna blivit offer för. Paradoxalt nog kom Sovjetunionens annektering efter 1920 att medföra en viss stabilitet, låt vara att det för kyrkans del blev ett martyrium, med stängda kyrkor och deportationer av präster som följd. Seppälä har lyckats att överskådligt belysa det komplicerade händelseförlopp som ledde till bildandet av Sovjet-Armenien och sedan beskriva övergången till självständighet efter kommunismens sammanbrott. I slutet av kapitlet finns ett mycket roande avsnitt om radiostationen Radio Jerevan, som specialiserade sig på en vågad och humoristisk drift med sovjetsystemet. Ett exempel: ”Är det sant att man kan dömas till tio års fängelse om man kallar Brezjnev för idiot? I princip ja, för i så fall tillämpas paragrafen om ’avslöjande av statshemligheter’”.

I det sista stora slutkapitlet, ”Det självständiga Armenien”, erbjuder Seppälä en mycket bred exposé över utvecklingen efter Sovjetunionens sammanbrott och motsättningarna kring den armeniska enklaven Nagorno-Karabach, som är omsluten av Azerbajdzjan. Så olika ämnen som ekonomin, Armeniens minoriteter och relationerna med Turkiet behandlas, men även Eurovisionsschlagerfestvalen 2006 med en typisk finsk vinkling: ”Vad hände i skuggan av Lordi?”

De många massakrerna och fördrivningarna har lett till en stor armenisk diaspora, särskilt i USA. I Venedig upprättade munken Mekhitar (1676–1749) på ön San Lazzaro ett katolsk-armeniskt centrum år 1717. Märkligt nog nämner Seppälä inte att de armeniska katolikerna 1811 också upprättade ett kloster i Wien, som fortfarande bedriver verksamhet med både kyrka och bibliotek. (I vårt land finns det uppskattningsvis 6 000 exilarmenier.) Kända exilarmenier som William Saroyan porträtteras.

På plussidan finns en tidslinje från 5 000 f.Kr. till 2016, då påven Franciskus i juni besökte Jerevan, Etjmiadzin och Gyumri, som gör det lättare att orientera sig kronologiskt. Mina mest kritiska synpunkter gäller emellertid två brister. Det hade väsentligt underlättat läsningen om det funnits åtminstone några överskådliga kartor så att man lättare kunde orientera sig bland alla ortnamn och se alla gränsförflyttningar. Vidare saknas ett alfabetiskt register, som hade gjort det lättare att hitta bland myllret av namn.

Sven Heilo är fil.kand. i historia vid Lunds universitet och översättare.