Birger Forell – en glömd hjälpare i krigets Berlin

Att sträcka ut hjälpande händer mitt under ett krig då många främst söker rädda sig själva kräver både mod och självförsakelse. Med rätta hyllar vi dem som lyckats agera i sådana lägen: orädda personer som Elsa Brändström och Oscar Schindler, Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte.

En sådan hjälpare som därtill råkat vara svensk var prästen Birger Forell. Det berättas om honom att han vid ett möte med flyktingar i det tidiga 1950-talets Västtyskland fick en fråga av en kvinna i ett läger. Är det sant, frågade hon, att pastor Forell lämnat en kyrkoherdetjänst i Sverige för att helt ägna sig åt att hjälpa oss flyktingbönder? När Forell bekräftat att så var fallet sade kvinnan, som gått igenom många svåra prövningar: ”Då finns Gud trots allt”.

Anekdoten är belysande för det kristna tjänarideal som Birger Forell företrädde. Den nu ganska okände kristne humanisten ingav med Tyskland som huvudsaklig verkningsarena hopp genom sin hjälp och sin närvaro bland de många, som förtvivlat önskade en bättre tillvaro för sig själva och de sina.

Forell var född 1893 och utbildade sig till präst i Svenska kyrkan. Genom att han byggde på sina studier i Uppsala med akademiska vistelser i Tübingen och Marburg, då han mötte eländet och hungersnöden efter första världskriget, kom han osökt att intressera sig för Tyskland, dess kulturarv och även för tysk religionsvetenskap. Forell prästvigdes 1921. Han fick en rad vänner i Tyskland, däribland den kände teologen Rudolf Otto i Marburg, och följde även med denne på en forskningsresa till Indien i slutet av 1920-talet.

Genom dessa vistelser och möten med tyskar väcktes hos Forell stor sympati för landet, förstärkt genom att han med många samtida ansåg att tyskarna behandlats orättvist i Versaillesfreden. Med sin reflekterade teologiska förankring vände sig Birger Forell lika starkt mot nationalsocialismen, som han menade givetvis stred mot människokärleken men också mot den tyska kultur och det kristna arv som han lärt sig att värdesätta.

Sedan Forell 1929 utnämnts till kyrkoherde i Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin kunde han där iaktta hur Weimarrepubliken sviktade och föll. Efter 1933 kom många grupper att förföljas, också de icke följsamma kristna. Forell lät dock varken smärtan eller oron förlama honom. Han var kraftfull och viljestark och grep in där han kunde, främst i sin nära krets. Hans möjligheter att uträtta något minskade dock när kriget fortskred, och 1942 kom han att återvända till Sverige.

Forells insatser upphörde dock inte med detta. Medan kriget varade höll han kontakter med olika motståndskretsar och särskilt med den evangeliska, nazikritiska Bekännelsekyrkan. Viktig var hans samverkan med personer som den tyske teologen och martyren Dietrich Bonhoeffer och den norske biskopen Eyvind Berggrav. Medan kriget ännu pågick for Forell även till England och bidrog där till att starta en meningsfull verksamhet för tyska krigsfångar. Han skaffade fram böcker och ordnade samtal om kristna teman. Han insåg som få den andliga nöden hos de tyskar som bar på förluster och fasansfulla krigsupplevelser. Hos dem såg han också evangeliska budbärare till efterkrigets Tyskland.

Ett liknande initiativ bidrog Forell till i Sverige, då nödlidande tyskar inbjöds att vistas några veckor för samtal och samvaro på slottet Gripenberg utanför Tranås som dess ägare välvilligt öppnat för denna verksamhet.

Om den oförtröttlige, varmt inkännande och pådrivande Birger Forell har idéhistorikern vid Bibliotekshögskolan i Borås Johan Sundeen i år utgett en essäsamling. Att tjäna är människans storhet heter boken, som lånat sin rubrik från Forell själv.

Sundeen talar med rätta om Forells ”närmast ofattbart krävande livsgärning, utförd i den kristna humanismens namn”. Forell har kallats ”en svensk Schindler” som agerade i ett ”thrillerdrama”. Att som Forell uppoffra sin bekvämlighet så villkorslöst väckte hos många känslan av något ofattbart. Man kan i dag förstå, eller rättare ana, att han agerade utifrån sin kärlek till Tyskland och i tacksamhet för vad dess människor gett honom. Sett i det ljuset blev Forells uppoffringar en sorts gengåva. Men priset som han och hans familj betalade blev högt. Han tycktes alltid vara någon annanstans, alltid på resa. Att Forell hade temperament och kunde bli besviken på dem som inte var lika beredda till lika stora uppoffringar märks i boken. Säkert frestade han ibland andras tålamod mera än vad vänskap och samverkan tålde. Ingen kunde ändå neka till att han drev sig själv hårdast.

Johan Sundeen visar varm respekt och beundran för Forells insatser men framstår i sin beskrivning som objektiv. Han noterar att medan den självuppoffrande prästen blev ihågkommen i Tyskland i form av skolor, gator och stiftelser, ja till och med minnesfrimärken, är han i dag nästan glömd i sitt hemland. Troligen stod här Forells positiva grundsyn på Tyskland i vägen, likaså hans nyanserade sätt att skildra även åsiktsmotståndare. Det bidrog till glömskan att den svenska opinionen i många år efter kriget hade svårt att skilja en positiv syn på Tyskland som kulturland från nazivänlighet.

Forell torde ha drabbats av denna svårighet. Den som söker i hans skrifter, brev och pressuttalanden finner dock inget, som antyder en fäbless för Tredje riket. Hans gränslinje är skarp mellan den kristendom han bekände sig till och den totalitära staten. I denna stat försvann den för alla folk giltiga läran om inkarnation, frälsning och uppståndelse till förmån för en extrem nationell partikularism och en ”blodsteologi” med drag av nyhedonism. Staten och rasen krävde allt.

Tidigare än många urskilde Forell hitlerismens avsikt – att skapa en diktatur som inte bara förslavar individerna i en falsk läras namn utan söker behärska ”individens hela tillvaro och väsen”. Tysk protestantism befann sig enligt Forell i ett unikt nödläge. Hans hjärta fanns hos Bekännelsekyrkan, medan han lika helhjärtat fördömde den pseudokyrka, Deutsche Christen, som Hitler skapade. En flygel även inom Bekännelsekyrkan överbetonade, påpekar Sundeen, Romarbrevets ord om att visa lojalitet med överheten. Den opportunism och karaktärsbrist som enligt Forell fanns hos många evangeliska tyskar gjorde det begripligt att många sökte sig till den katolska kyrkan.

En omständighet fann Forell särskilt betänklig. Det var att den tyska staten målmedvetet underminerade kyrkornas ungdomsorganisationer, de protestantiska såväl som de katolska. Forell led med förföljda och internerade kristna, han upplyste på olika sätt opinionen i Sverige om deras villkor, även om han för sina tyska kontakters säkerhet snart valde att skriva anonymt. Hans breda nätverk i deras land var därvid till god hjälp.

Efter det att han 1942 fått lämna tjänsten i Berlin blev Birger Forell kyrkoherde i Borås. Men redan efter ett par år drogs han in i en ny svår uppgift, då hans vän biskopen i Chichester George Bell bad honom att medverka i ett program avsett för tyska fångar i Storbritannien. Sundeen betonar att Forell var ett gott val tack vare sina språkkunskaper, sin kännedom om det tyska samhället och det förtroende som han åtnjöt hos britterna. Många av de fångar som bar på krigsskador, men också var modfällda och kände en inre tomhet, lär tacksamt ha erinrat sig mötena med Birger Forell och hans brittiska kolleger.

En lika märklig insats var då Birger Forell sedan den tyska återuppbyggnaden inletts deltog i att grunda staden Espelkamp i Nordrhein-Westfalen. Här förvandlades ett militärt område till en stad med industri och hantverk. Detta skedde i hopp om att bygga en ny och småskalig livsmiljö, där idén om att nå välstånd genom marknadsekonomi och social trygghet kunde förverkligas. Tankarna återfanns som bekant även hos de politiker och ekonomer som på central nivå sökte bygga upp Tyskland igen. Genom att många tyska lägenheter – troligen runt 3,6 miljoner bostäder – förstörts genom bombningar, och genom att många östflyktingar tillkom, växte dessa städer snabbt. Att ha kontakt med ockupationsmyndigheterna krävde Forells hela övertalningsförmåga, men arbetet gick framåt.

Även i Espelkamp sökte Forells konstruktiva och impulsiva sinne öppna nya möjligheter. Han tänkte sig en tid att dessa städer skulle bli förebilder i ett nytt kristet Tyskland, detta både i kontrast till den krossade nazidiktaturen och till den segrande kommunismen i DDR.

Att Birger Forell och hans insatser inte fått mera plats i Sverige är egendomligt. I sin kombination av tillit till Kristus och sin praktiska, aktiva vilja i kärlekens och ekumenikens tjänst var han en förebild som borde få fortleva i vårt gemensamma minne.

Johan Sundeen har tidigare skrivit en doktorsavhandling om biskopen J.A. Eklund och hans dagspressinlägg i kultur- och religionsämnen. Hans intresse för kyrkoherde Birger Forell är mångårigt. Boken är inte bara en glädje att läsa, det tunga ämnet till trots, utan präglas av betydande vetenskaplig och metodisk säkerhet.

Carl Johan Ljungberg är stats- och litteraturvetare, Stockholm.