Tolv millenniers klimat

Det är lätt att känna viss utmattning inför den strida strömmen av fakta och åsikter om klimatet. Bara tanken att läsa 450 sidor om ”Klimatet och människan under 12 000 år” kan få en att i förstone kippa efter andan. Men den som väl öppnar boken med samma namn, och börjar läsa, blir rikligen belönad. Här får man läsa om när Sahara var en grön savann, om den romerska värmeperioden och vad den betydde för romarrikets storhet och fall, om spåren av fimbulvintrar och Ragnarök-berättelsen i Nordens egen klimathistoria, om centralasiatiska stäppnomader som flyr torkan, om kollapsande indiancivilisationer, om ”storsvagåret” 1867 i Sverige och om smältande glaciärer.

Att väderförhållandena på jorden skulle ha varit någorlunda stabila ända sedan den senaste istiden är en seglivad myt, baserad på gammal forskning. Det slår historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist fast redan i första meningen i boken Klimatet och människan under 12 000 år. Sedan följer spännande berättelser om hur drastiska klimatförändringar har bidragit till kinesiska kejsardynastiers fall, till judepogromer och häxprocesser. Det blir många frågor att ställa: Låg klimatförändringar bakom folkvandringstiden? Vad orsakade ”lilla istiden” på 1300-talet? Hade digerdöden att göra med klimatförändringar i Kina? Var det tillfälligheter som gjorde att Karl X Gustav med sin här kunde marschera över Lilla och Stora Bält vintern 1658? Varför uteblev monsunregnen i Indien i slutet av 1800-talet?

Fredrik Charpentier Ljungqvist är som historiker knuten till både Historiska institutionen och Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet. Den snabba utvecklingen av DNA-tekniken har gett historiker och arkeologer tillgång till helt nya källor till kunskap om vårt förflutna. På liknande sätt har framstegen inom paleoklimatologi – läran om forntidens klimat – öppnat nya möjligheter: Utöver skriftliga källor kan forskarna använda naturens eget arkivsystem: borrkärnor från sediment och inlandsisar, trädringar, och tillväxten på droppstenar och koraller. Författaren lyckas kombinera noggranna studier av historiskt källmaterial med förmåga att tolka de nya kunskapskällorna. Han tar hänsyn till pollen från sjöbottnar, isotopvärden i droppstenar från grottor, analyser av kemiska avlagringar i sediment. Fram växer en alltmer spännande och fascinerande helhetsbild.

Att Sahara inte alltid varit öken vet vi av grottmålningar från stenålder med avbildningar av djur som hör hemma på stäpp och savann. Numera har forskarna även på andra sätt följt temperatur- och nederbördskurvan bakåt i tiden. Det har visat att Sahara var en frodig savann i stället för världens största öken för 6 000 år sedan. Senare gav stora variationer i monsunregnen i Asien upphov till antingen välstånd eller hungersnöd för miljontals människor. Stigande temperaturer på norra halvklotet leder till att gränsen för monsunregnen över regnskogen i Afrika vandrar norrut. Redan i dag syns effekter av det genom att Sahara krymper.

Förändringar i klimatet samspelar med kriser i samhällen och söndervittrade sociala normer. Det är en av de mest intressanta aspekter som boken belyser. Gång på gång visar det sig att samhällets förmåga att återhämta sig och att förnyas går förlorad. Mönstret tycks vara detsamma i varje tid. Klimatkrisen slår alltid till först och värst mot de redan sårbara. Sedan sliter den stegvis sönder fysisk och social infrastruktur. Boken visar hur destruktiva mönster av återkommande klimatchocker, svält, sjukdom, konflikter och sammanbrott uppträder i historien. Ett foto visar en sönderfrusen årsring från ett ryskt träd som fått köldskador mitt i sommaren efter ett väldigt vulkanutbrott år 536. Med hjälp av bilden kan man ana förödande konsekvenser för dåtidens människor, och inom bara några år efter det dramatiska vulkanutbrottet följde flera globala katastrofer. Köldperioden ledde till att skördarna frös och svår hungersnöd bredde ut sig i Kina. Befolkningen halverades i delar av landet. Vid denna tid övergavs också bosättningar runt Östersjön och troligen försvann hela jordbruksbygder i Skandinavien. I Sverige kan befolkningen under 500-talet ha halverats. De fornnordiska berättelserna om Ragnarök, Fimbulvintern och världens undergång återspeglar de erfarenheterna.

Ett annat exempel är Mayariket i Centralamerika. Under den klassiska perioden mellan år 250–900 lyckades man bygga upp en oerhört avancerad samhällsordning, med stora städer, miljoner människor och invecklad infrastruktur. Allt detta började långsamt falla sönder till följd av flera och återkommande krig, stora flyktingvågor och ödeläggelse. Dessutom drabbades man av perioder med ovanligt häftig torka. Mayariket hade visserligen utvecklat system för att hantera torrperioder, men dessa blev nu mycket längre och mer intensiva än någon gång tidigare på nära 2000 år. Klimatet kan inte ensamt förklara Mayarikets kollaps, men det bidrog.

Påven Innocentius VIII utfärdade 1484 bullan Summis desiderantes affectibus, som kommit att kallas häxbullan. Han skrev att genom ”besvärjelser, trolldom och andra avskyvärda häxkonster är häxorna orsak till att barnen dör, djurens avkomma dör, skördarna slår fel, vinrankans druvor tynar bort och trädens frukter faller till marken”. I både katolska och protestantiska länder blev häxjakterna därefter omfattande. Historien visar också att förföljelserna tilltog under år av kyla och nöd. Till exempel avrättades flera tusen kvinnor som häxor som en följd av missväxt i tysk-romerska riket under 1620-talet.

De senaste 600–700 åren har sett globala upptäcktsresandena och en ny bild av världen, renässansen, upplysningen och den naturvetenskapliga revolutionen. Allt detta förändrade grunderna för vår civilisation. Denna period har samtidigt till största delen varit en kallare period än vad som annars varit det normala. Det innebär att den mesta bebyggelsen, större delen av jordbruket, liksom synen på vad som är ”normalt”, är anpassat till vad som gällde under en kall klimatperiod. Tidigare varma perioder inträffade för så länge sedan att de inte längre är människans referensram. Å andra sidan stämmer inte det som ofta påstås, nämligen att den globala uppvärmningen under de senaste årtiondena gått snabbare än någon annan uppvärmning på jorden under hela mänsklighetens historia. ”Det påståendet saknar vetenskaplig underbyggnad”, konstaterar Fredrik Charpentier Ljungqvist. Påståendet speglar att man fram tills nyligen ansåg att övergångarna mellan varma och kalla klimatperioder normalt går långsamt och sker stegvis. Boken visar tydligt att så är det inte.

Den avslutande sammanfattningen blir ändå att om den globala uppvärmningen fortsätter i samma takt som under de senaste tre årtiondena – vilket vi kan förvänta oss med tanke på de fortsatta utsläppen av koldioxid – kommer jorden före slutet av detta århundrade att vara varmare än någonsin tidigare på åtminstone 120 000 år. Jorden är på väg mot ett tillstånd som människan saknar erfarenhet av. Det uttrycks på olika sätt av vetenskapen. Den australiensiska klimatforskaren Will Steffen, som bland annat medverkat i att utveckla forskningen om de ”planetära gränsvärdena”, kallar det tillstånd som jorden redan nu befinner sig i för ett ”icke-analogiskt tillstånd”. När jorden innan detta århundrades slut blir varmare än på långt över 100 000 år, förflyttas människorna utanför allt vad mänskligheten i form av homo sapiens tidigare upplevt. Samtidigt har modern teknik och ett minskat beroende av lokal matproduktion gjort mänskligheten mindre känslig för naturkrafterna. I förstone tycks det minska sårbarheten. Men det riskerar också att göra oss mindre observanta, övermodiga och i värsta fall benägna att för sent inse de verkliga konsekvenserna.

Allt detta visar återigen att klimatutvecklingen ställer mänskligheten inför frågor som i sista hand inte kan avgöras av naturvetenskap och teknik utan desto mer av etik, kultur och samhällsorganisation.

Andreas Carlgren är f.d. miljöminister, Stockholm.