Platonovs motstridiga positioner

Den sovjetryske författaren Andrej Platonov (1899–1951) har under senare år aktualiserats på svenska med en handfull romaner, utgivna på Ersatz förlag. Samtidigt har författarskapet fått betydande uppmärksamhet på andra håll internationellt och, naturligt nog, också i hemlandet, där Platonov rehabiliterades en tid efter Stalins död. Numera betecknas han som en rysk klassiker.

Som ett led i det ökade intresset utkommer nu en svensk antologi kring Platonov. Texterna är hämtade ur ett symposium vid Södertörns högskola år 2014. Sju skribenter från olika fält öppnar här väsentliga och väl kompletterande infallsvinklar på Platonovs verk.

Ett speciellt fokus kan dock urskiljas. Det gäller författarens motsägelsefulla hållning till revolutionen, en fråga som ventileras i flera av antologins bidrag. Platonovs ambivalenta syn på revolutionen och det sovjetiska samhällsbygget har också delat läsare och kritiker i skilda läger. Som Tora Lane framhåller i volymens förord, ses Platonov av vissa som en revolutionär, ”mer kommunist än kommunisterna”, medan andra läser honom som en av stalinismens främsta kritiker. Tolkningarna kunde knappast vara mer spridda.

Det känns naturligt att detta ämne ställs i bokens centrum. Den som närmar sig Platonovs författarskap kan inte förbise de motstridiga ideologiska positioner som kommer till uttryck i hans verk, där tvivel och kritisk reservation kontrasterar mot patriotisk lidelse och tilltron till ett bättre samhälle. Trots den kommunistiska ivern och det omisskännliga, närmast blödande engagemang som genomsyrar många textavsnitt var det i första hand tvivlet som observerades vid verkens tillkomst. Liksom många andra mellankrigsförfattare utsattes Platonov för regimens förföljelser, bitvis mycket hårt, även om begränsade möjligheter till publicering medgavs sedan censuren gjort sina ingrepp.

I en fyllig studie uppehåller sig Tora Lane sedan vid Platonovs särklassigt mest omfångsrika roman, Tjevengur, som utkom på svenska i fjol. Oktoberrevolutionen och inbördeskriget bildar tydlig bakgrund i detta 600-sidiga verk, där vitt skilda karaktärer kommer till tals i frågor om sovjetmakten och framtiden. Lane tar bland annat fasta på hur Platonov skildrar den revolutionära utopin, bokens egentliga kärna, och sluter sig till att författaren tecknar ned revolutionen genom att läsa den inifrån, en nog så intrikat och inkännande process. Tjevengur ges gott om utrymme även på andra håll i antologin.

Lika mycket uppmärksammas faktiskt även den kortare romanen Dzjan (2009), delvis kanske därför att dess tillkomst är särskilt värd att notera. Först efter att ha gjort avbön för konstnärliga avvikelser gavs Platonov tillstånd att medverka i ett litterärt projekt med syfte att ge en positiv bild av Centralasiens sovjetisering. Väl på plats i Turkmenistan tycks Platonov ha delat författarbrigadens intentioner att kraftfullt gestalta centralmaktens goda avsikter att utveckla eftersatta regioner. Trots denna välvilja, påtvingad eller ej, gav hans roman inte alls uttryck för den socialistiska realism som just hade proklamerats och vars från högsta ort uppställda mallar nog skulle användas på den här studieresan – doktrinen kom för övrigt att vara sovjetförfattarens rättesnöre under flera följande decennier. Romanens hjälte, utsänd från Moskva till en isolerad plats, uttrycker tvärtom återkommande tvivel på sin mission, vilsen som han är. Ur detta tvivel formas så småningom en central fråga: behöver folket verkligen kommunismen?

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk, öppnar sedan andra perspektiv på Dzjan. Med säker blick urskiljer han bibliska och mytiska drag i romanen, däribland skildringen av folkets ökenvandring. I detsamma fokuseras närheten till den sovjetiska utopin också här. Bodin påminner i sammanhanget om att flera av Platonovs verk saknar egentlig avslutning, en avsaknad av optimism som ger ytterligare stöd för författarens ambivalens. Ett öppet slut var onekligen ett medel för att söka passera censuren, men den främsta anledningen står säkert att finna just i författarens egen osäkerhet inför revolutionen. Också Gustav Strandberg dröjer vid denna motsättning och finner i såväl Dzjan som i andra verk av författaren ”spänningen mellan utopi och dystopi som ett genomgående tema”.

Platonovs roman Grundgropen (2007) ägnas däremot blygsamt utrymme i antologin. I gengäld uppmärksammas Lyckliga Moskva (2008), författarens kanske vackraste roman, där Irina Sandomirskaja ger en insiktsfull belysning. ”Jag ser romanen”, skriver hon, ”som ett försök att hitta en poetisk-matematisk formel som syftar till att räkna ut hemligheten bakom den sovjetiska mystiken.” Med utgångspunkt hos i första hand Georges Bataille fångar hon Platonovs hållning gentemot stalinismen såsom den kommer till uttryck i texten. Resultatet blir en spännande granskning med flera intressanta paralleller, exempelvis mellan Stalin och författaren själv.

Revolution och existens är ett välkommet bidrag till den svenska introduktionen av Andrej Platonov. Boken ger fängslande inblickar i ett säreget författarskap som säkert kommer att uppmärksammas ytterligare.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.