av ROBERTA COLONNA DAHLMAN
De vuxnas lögnaktiga liv är titeln på pseudonymen Elena Ferrantes senaste roman (Norstedts 2020), på italienska La vita bugiarda degli adulti (e/o Edizioni, 2019).
Elena Ferrante är mest känd för den så kallade Neapelkvartetten, en romansvit i fyra delar där läsaren får följa en 60-årig kvinnas ström av minnen, från barndomen i Neapel på 1950-talet till nuet.
I den senaste romanen tillhör berättarrösten också en kvinna, Giovanna, som berättar om sina tonår i Neapel på 1990-talet. Vi vet inte hur gammal hon är och var hon befinner sig när hon berättar.
Den första minnesbild som Giovanna delar med sig av i berättelsen är den händelse som för henne utgör en plötslig övergång från en glad och bekymmerslös barndom till en turbulent tonårstid. Närmare bestämt handlar det om två skilda händelser, som inträffar med två års mellanrum: ”Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful.” Det är intressant att berättaren väljer att slå samman dessa två händelser i samma mening: fadern sade till sin fru att dottern var ful och två år senare lämnade han sin familj för att flytta ihop med sin älskarinna. Det finns inget uppenbart samband mellan dessa två händelser, men i Giovannas föreställningsvärld hör de på något sätt ihop. De är början och slutet av en process som har förvandlat henne från en glad och söt flicka, stolt över sin kultiverade pappa, till en desillusionerad, trotsig tonårig, med en konstant benägenhet att ifrågasätta de vuxnas auktoritet. Det är en kylig kväll i februari när Giovanna, 12 år gammal, hör sin pappa säga att hon blir alltmer lik sin faster Vittoria. Detta uttalande innebär i Giovannas tolkning att hon är väldigt ful. Giovanna har aldrig träffat sin faster Vittoria, som tillhör den del av familjen som pappan, efter sin klassresa, har lämnat bakom sig och inte vill ha någon kontakt med. Giovanna har bara hört talas om Vittoria, och föreställer sig henne som elak och ful, en kvinna som är ”själva sinnebilden för en ful och elak människa”.
Efter denna händelse blir Giovanna besatt av sitt utseende. Är det så att hennes ansikte håller på att förändras? Giovanna är mycket fixerad vid sitt utseende och samtidigt börjar hon inse att ingenting är som det ser ut att vara. Hennes pappa förtjänar inte att stå på den moraliska piedestal där hon tidigare placerat honom. Och Vittoria visar sig inte vara den elaka, hjärtlösa och fula människa som Giovanna har fått höra om. Giovannas besvikelse är stor när hon upptäcker vuxenlivets falskhet. Vad är det som gör att alla vuxna tappar kontakten med sin verklighet och börjar leva ett falskt liv? Varför är det så svårt att vara trogen sig själv och leva upp till det man tror på?
De vuxnas lögnaktiga liv är en roman om motsatser: kontrasten mellan sanningslidelse och hyckleri, mellan ärlighet och falskhet; kontrasten mellan samhällsklasser, mellan det som anses vara fint och elegant och det som är fult och vulgärt; kontrasten mellan barnatro, som källa till tillit och förtroende, och en mer sofistikerad och intellektualiserad gudstro, som kan ligga till grund för samhällskritik och viljan att förändra världen. Giovannas liv skakas om och slits mellan polerna. Hon längtar efter stabilitet, kärlek och erkännande, men samtidigt attraheras hon av det förbjudna, det som gör henne ful i andras ögon. Hon letar efter sin frälsning men fascineras av allt som innebär förtappelse. Giovanna skulle kunna välja lydnad, som den blide fader Giacomo, men då skulle hon bli som de vuxna: falsk.
Hela romanen präglas av spänningen mellan sanning och falskhet. Den verkar sätta kvinnliga karaktärer i centrum, men det som berättelsen snarare påvisar är en verklighet där män står i centrum. Männen i berättelsen är föremål för kvinnornas beundran. De avgudas för sina intellektuella förmågor och framställs ständigt som överlägsna: män kan mer än sina fruar, bröder kan mer än sina systrar, pappor kan mer än sina döttrar. Deras tyngd i de kvinnliga karaktärernas liv är odiskutabel, deras relevans en självklarhet. Även Vittoria, som är en stark och självständig kvinna, beskrivs som en kvinna i änkestånd: hennes tillstånd definieras av en bortgången älskares frånvaro.
Giovanna undersöker de vuxnas dubbelhet och deras behov att försvinna bakom en mask och glömma bort vem de egentligen är. Hon utforskar gränserna som definierar vuxenlivet. I slutet av berättelsen lämnar hon Neapel och reser till norra Italien tillsammans med sin väninna Ida. Vilken roll kommer Ida att ha i hennes liv? Under tågresan lovar de två väninnorna sig själva att bli vuxna kvinnor som inga andra. Vill de bli självständiga kvinnor och bryta sig loss från den manliga dominansen? Vill de leva ett vuxenliv utan falskhet? Kommer de att lyckas? Elena Ferrante har faktiskt planterat en ledtråd till svaret på dessa frågor i berättelsens allra första rader: ”Men själv har jag kanat i väg och fortsätter kana nu också, mellan de här raderna som vill bilda en historia åt mig fastän de egentligen inte är någonting, inget som är mitt, inget som verkligen har påbörjats eller avslutats, utan bara en härva – och ingen, inte ens den som just nu skriver, vet om den innehåller rätt tråd för en berättelse eller bara är en trasslig sorg som inte kan skänka någon befrielse.”
Här antyder berättaren att det är någon annan som skriver. Om berättarjaget inte är den som skriver kan vi då verkligen lita på att ”Giovannas berättelse” stämmer med Giovannas liv och det hon är?
Ferrante är en mästerlig författare. Som läsare blir man uppslukad av hennes stil och hennes förmåga att framställa händelsernas sekvens och komplexiteten i de mänskliga relationerna med klarhet, välbyggd struktur och psykologisk skicklighet. Hennes senaste bok utforskar vuxenlivets falskhet, och genom att fokusera spänningsförhållandet mellan sanning och lögn understryker hon en av litteraturens funktioner: en författare måste ljuga för att kunna visa sanningen.
Enligt min läsning är sanningen som De vuxnas lögnaktiga liv uppvisar att nyckeln till att som ung kvinna bli ”vuxen som ingen annan” är att ta kontroll över sin egen berättelse och inte låta någon annan skriva den.
Roberta Colonna Dahlman är fil. dr i italienska vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 54–56.