av JOEL HALLDORF
Jag blev tvungen att avbryta läsningen av Fredrik Heidings bok Lek för Guds skull flera gånger. Första gången för att jag drabbades av en oemotståndlig längtan efter att bygga med Lego, andra gången för att spela tv-spel med min son. Det här är helt enkelt en bok som inte bara handlar om lek utan också väcker leklust. Och den gör det genom att visa att leken inte är något perifert: Ett tillägg att unna sig när allt viktigt är avklarat. Lek är, menar Heiding, centralt för vår existens som människor – och kristna.
Heiding är jesuitpater, verksam vid Newmaninstitutet och känd för denna tidskrifts läsekrets som del av Signums redaktion. Lek för Guds skull är hans första monografi på svenska, och den utforskar lekens, kreativitetens och humorns betydelse. Det är ett välkommet tillskott till ett synnerligen underdiskuterat ämne.
Men helt obehandlat är det inte. Lek och lekfullhet är ett viktigt tema hos en rad tyska teologer och filosofer, till exempel Josef Pieper, Hans-Georg Gadamer, Joseph Ratzinger och Hugo Rahner. Boken börjar dock inte där utan i ett samtal med en verklig lekexpert: den 4-årige pojken Melchior. Därefter följer en intervju med skådespelaren Pia Johansson och ett möte med tre benediktinsystrar på Östgötaslätten. Dessa möten utgör en resonansbotten för de teologiska resonemang som kommer sedan, vilket ger hela boken en välkommen realism.
De filosofiska kapitlen som sedan följer – nummer 4 och 5, liksom det sjätte kapitlet om liturgin – är annars bokens starkaste del. Här resonerar Heiding med filosofer och teologer kring homo ludens (den lekande människan) i vardag och gudstjänst. Det börjar hos Gadamer, som fascineras över att vi inte bara leker utan ”blir lekta” när vi går upp i leken. Det är detta som lekens tjusning består i: att den tar oss i besittning – om vi vågar ge oss hän.
Därför kräver leken allvar. En del tonar ner detta, rycker på axlarna och utbrister: Det är ju bara på lek! Men de missförstår. Målet är ju att uppgå i leken – att bli lekt – och det händer aldrig dem som leker halvhjärtat. Den antike, grekiske filosofen Herakleitos fångar detta när han säger: ”Människan är som allra bäst när hon grips av samma allvar som barnet när det leker.”
Att leka har med vår värdighet som människor att göra, den säger oss att våra liv inte bara är till nytta utan också handlar om glädje och skönhet. Det är därför denna bok är så angelägen, eftersom vår tid kretsar kring effektivitet och arbete snarare än lek. Max Weber påstod att människan lever för att arbeta, men Josef Pieper invände. Det var, replikerade han, inte ett påstående om hur människan fungerade utan visade bara hur galen den moderna världen blivit.
Ett annat symptom på samma sjuka är företagens försök att lägga beslag på leken och göra den till en del av sina strategier. Leken instrumentaliseras och reduceras till ett medel för ett mål, vilket Heiding vänder sig mot. Men samtidigt är en föreställning om lek för lekens egen skull lika naiv som idén om l’art pour l’art, eftersom saker och ting inte kan separeras från varandra i den helhet som är livet: ”Tanken på en handling som skulle utföras enbart för sin egen skull är svårbegriplig”, konstaterar Heiding helt riktigt. Det finns positiva sidoeffekter av lek, till exempel avspänning, återhämtning och motion. Det kan vi inte förneka, även om vi inte bör göra bieffekter till huvudsak.
I denna typ av resonemang framträder en av bokens centrala teser, och kanske också dess mest unika bidrag. Det är idén om att lek och kreativitet kan överbrygga dikotomier. I leken förenas improvisation och regler, tragedi och komedi, allvar och lättsamhet, och så vidare. Det förklarar att leken också kan uppstå mitt i arbetet, som när en forskare försöker smyga in så många Beatles-citat hon kan i sin avhandling.
I denna egenskap liknar leken kristen tro, för också den bygger ju på paradoxer i förening. Gud är en och tre, Jesus Gud och människa och gudstjänsten rymmer både kyrie och gloria. Skarpa distinktioner kan ha sitt värde när vi ska analysera, men när livet levs – verkligen levs – sker det på ett sätt som förenar motsatser. Det är därför vi kan säga att liturgin är på största allvar och samtidigt en lek. En helig lek inför Guds ansikte.
Från de filosofiska utläggningarna rör sig Heiding allt djupare in i kyrkans liv. Om människan, som är Guds avbild, är av naturen lekfull – betyder inte det att Gud måste vara en lekande Gud, att Jesus hade humor och att man får leka i kyrkan? Heiding svarar ja på alla de frågorna, och gör det i dialog med bibeltexter, kyrkofäder, författare och konstnärer.
Det känns på något sätt i strid med ämnet att önska sig lite mer systematik över framställningen. Men just för att associationsfältet är så brett och brokigt kunde författaren gärna fått hamra ännu mer på sina teser, särskilt i den sista triaden av kapitel som är lösare knutna till helheten än de övriga. Här får boken mer formen av en inventering av olika teman, snarare än en fördjupning av det som tidigare presenterats.
Samtidigt är det aldrig svårt att hänga med eller följa tankegångarna. Stilen är avspänt resonerande, och utläggningarna bryts upp av frågor, exempel och illustrationer. Heiding rör sig lika bekvämt på Hammarbys fotbollsläktare som i filosofin och teologihistorien – och det är en fröjd att få göra honom sällskap på alla arenorna.
Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och verksam vid Enskilda Högskolan Stockholm.
Ur Signum nr 1/2021, s. 53–54.