av ARMIN CHIOCCHETTI
Hindunationalismens betydelse för Indiens politik är ett mycket aktuellt och relevant ämne. De senaste händelserna, som avskaffandet av den autonoma statusen för regionen Jammu- och Kashmir (2019) och införandet av den nya medborgarskapslagen (Citizenship Amendment Act, CAA), med påföljande ökad spänning i relationen med Pakistan och upplopp i New Delhi förra vintern, är bevis på ideologins dominans i politiken och understryker att detta är en känslig fas i Indiens politik. Henriette Tjäder, associerad medarbetare vid Utrikespolitiska institutets Asienprogram, skisserar i Världspolitikens Dagsfrågor, nr 4/2020 en väl sammanfattad och lättläst översikt över hindunationalismens roll i nutida Indien. Hon finner begreppets rötter i Vinayak Damodar Savarkars bok Hindutva: Who is a Hindu? Med det som utgångspunkt gör hon en resumé av de stora etapperna i bildandet av hindunationalismen: uppkomsten av nationalistiska organisationer inom det politiska hindunationalistiska nätverket Sangh Parivar, med dess moderorganisation RSS (Rashtriya Swayamsevak Sangh), den hindunationalistiska organisationen VHP (Vishva Hindu Parishad, grundad 1964) med flera, och inrättandet av det hindunationalistiska högerpartiet BJS (Bharatiya Jana Sangh, grundat 1951) och det konservativa partiet BJP (Bharatiya Janata Party, grundat 1980). Författaren tar också upp BJS:s och senare BJP:s opposition till det andra stora politiska partiet, Nationella Kongresspartiet (NCP) och de kontroversiella händelserna kring Shah Banos skilsmässa och Ram Janmabhoomi, tempelkonflikten i Ayodhya.
Shah Banos fall handlade om en muslimsk kvinna som krävde ekonomiskt stöd från sin man efter det att han skilt sig från henne enligt muslimsk sed. Fallet hamnade i domstol och slutade till kvinnans fördel. Detta väckte reaktioner från muslimer, och Rajiv Gandhi (dåvarande premiärministern) ogiltigförklarade domen. BJP reagerade med att anklaga Rajiv Gandhi för att anpassa sig till muslimska krav och därmed diskriminera icke-muslimer.
Ram Janmabhoomi är en mångårig konflikt i staden Ayodhya i den norra delstaten Uttar Pradesh angående moskén Babri Masjid, som enligt hinduerna byggdes där det tidigare hade stått ett hinduiskt tempel som raserats av muslimska härskare. År 1992 förstördes moskén av hindunationalistiska aktivister. Rättsprocessen som följde fastställde att det skulle byggas ett hinduiskt tempel på platsen, och att moskén fick återuppbyggas på ett annat ställe.
Tjäders översikt landar i BJP:s stora valsegrar 2014 och 2019, för att sedan gå in i dagens spända läge, och den avslutas sedan med några tankar kring internationell politik (framför allt den vänskapliga relationen med USA och dess omstridde avgående president Donald Trump, avböjandet av frihandelsavtal med andra asiatiska länder, med den inhemska marknadens säkerhet som förevändning), relationen mellan BJP:s politik och demokrati, och regeringens hantering av coronakrisen.
Som läsare får man intrycket av att BJP har fötts i en hindunationalistisk ideologi och att detta präglar dess nutida politiska val, vilket knappast går att förneka. Relationen återspeglas inte minst i partiets ledning, vars medlemmar ofta har kontroversiella anknytningar till RSS och andra liknande organisationer. Författaren nämner premiärminister Narendra Modis oklara roll i samband med kravallerna i den västra delstaten Gujarat år 2002, där muslimer utsattes för grymma våldsamheter. Kravallerna uppstod som en hämnd för en attack mot hinduiska pilgrimer som brändes till döds på ett tåg på väg från Ayodhya. Modi, delstatens dåvarande regeringschef, kritiserades för att inte ha vidtagit några åtgärder och för att ha låtit kravallerna fortgå.
Även inrikesministern, Amit Shah, och Uttar Pradesh regeringschef, Yogi, har ”ett kontroversiellt förflutet” skriver författaren. Den förre anklagades för delaktighet i ett mordfall år 2010, men anklagelsen drogs tillbaka några år senare. Den senare, en hinduisk munk, är grundare av organisationen Hindu Yuva Vahini vars medlemmar har anklagats för våldsaktioner.
Det är intressant att författaren även observerar att det har skett en viss förändring inom BJP:s interna struktur och väljarkår. Om BJP i början var ett parti av välutbildade människor av högre kast, så har det nu blivit ett parti som främst styrs av en gemensam ideologi, vars ledare kommer från en låg kast, och som söker sina väljare inom den stora medelklassen. Tjäder ger en koncis, men ändå mångfacetterad, översikt över hela situationen, och framställningen är mycket lättläst.
Författaren lyfter fram många viktiga aspekter av exempelvis BJP:s strategiska användning av sociala medier och skillnaden mellan nationell nivå och delstatsnivå i Indiens politik (BJP fick starkt stöd på nationell nivå men mindre på delstatsnivå) men ger ingen fördjupad analys av något av det som nämns, vilket förmodligen beror på tidskriftens riktlinjer. Naturligtvis skulle ännu fler aspekter och frågor kunna tas upp. Historien om hindunationalismens uppkomst och dess utveckling genom åren samt BJP:s framväxt och utbredning i Indiens politik är mycket komplexa fenomen som omöjligen kan diskuteras i detalj på 32 sidor. Svängningarna i väljarnas reception av olika ideologier är i sig mycket svåra att begripa. Varför är väljarna så mottagliga för vallöften och samtidigt beredda att (i vissa fall) förlåta regeringen när den misslyckas?
I texten nämns att BJP:s vallöften om nya jobb och acche din (”goda dagar”) inte gav några konkreta resultat (tvärtom har arbetslösheten ökat). År 2016 införde BJP en sedelreform där 500- och 1000-rupiersedlar ogiltigförklarades och ersattes av en ny 500-rupiersedel och en 2000-rupier sedel. Reformen påverkade ekonomin negativt och skapade enorma problem för befolkningen på grund av den kontantbrist som rådde i landet under de efterföljande veckorna. Detta har ändå inte lett till något stort motstånd, och BJP vann sitt andra mandat med ännu större marginal. Hur har Kongresspartiet agerat i allt detta? Vad beror dess oförmåga att reagera på? Det och mycket annat skulle kunna diskuteras i debatten om hindunationalismens roll i dagens politiska klimat i Indien.
Armin Chiocchetti är doktorand i indologi vid Institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 51–52.