av FLORENCE VILÉN
Hur kan man i vår tid framställa det heliga i bild? Är det ens önskvärt? Somliga religioner svarar nej, som islam, men i den västerländska traditionen har bilden dominerat i de flesta – inte alla – kristna riktningar. Kyrkorna har i närmare tvåtusen år utvecklat sin egen arkitektur, och för den som vill se andaktsbilder utanför deras rum är museerna för äldre konst överfulla av helgon, änglar och madonnor. Men vår egen tid? De blodiga slavlägrens och bombningarnas århundrade? Eller, mindre dramatiskt, de ständigt växande förorternas tid? De många experimentens konst? Konstnärernas frihet att själva dekretera vad deras symboler betyder? Det finns inga enhetliga svar. Däremot finns det många skilda bidrag till den pågående diskussionen. Ett av dem har nyligen visats på Konstakademien i Stockholm. Det är en retroaktiv utställning av Kajsa Mattas, sedan länge katolik, i samband med att hon fick Sergelpriset för år 2020. Denna utmärkelse instiftades 1945 och utdelas vart femte år till en framstående svensk skulptör; ursprungligen skulle pengarna ha gått till en staty för att hedra Sergel men de omvandlades till denna hyllning av nutida konstnärer.
Själva lokalen har en säregen utstrålning, eftersom den är omgiven av kopior i lätt grånad gips av klassiska skulpturer, främst antika men även från renässansen, sådana verk som på nysvenska skulle kallas ikoniska. Denna mer än tusenåriga tradition där människokroppen och dess muskelspel står i centrum ställdes här mot enkla former med grunda reliefer eller fördjupningar, som egentligen kräver anpassad belysning för att med skuggornas hjälp träda fram ur betonggråa klumpar eller fyrkantiga former.
I två rum visades ett omväxlande urval av Mattas konst i skilda material, där motiven inte sällan är de stora kristna. Stilen är sträng, förenklad, ofta antydande, så att titlarna kan vara betraktaren till hjälp. ”I Dina händer” visar en avlång figur i betong, en människa på rygg med armen över huvudet, en bild av förtröstan trots allt. Just betong är ett återkommande material, vid sidan av brons, i skilda format. Enkla former, låga reliefer, inristningar, antydningar som ibland förblir svårlästa. Andra vänder sig tydligt till betraktaren, ett krucifix med rena linjer, flera Marior, bland dem en liten skyddsmantelmadonna, bilder från en korsvägsandakt med ett utsökt och kraftfullt kristusansikte. Ett stänk av humor finns väl i valet av ett legendariskt helgon angripet av råttor. Annars är stämningen hög, sträng, allvarlig, en hjälp till meditation, där inget ska distrahera.
Någon gång släpper hon färgen fri, som i de stora, fristående symbolerna för de fyra evangelisterna, utförda i ett bemålat konstmaterial i oregelbundna former som formligen sjuder av intensiv känsla. En stillsammare motvikt blev en hel vägg full av stora akvarellpapper med solgula former.
Andra motiv, ofta i stort format, verkar mer inåtvänt personliga. Uppochnervänd, lite som i ett simhopp, en ung person i mer än naturlig storlek respektive förminskad till någon hand hög. En budbärare består av en fot som fortsätter i ett mer stiliserat ben och slutar abrupt. Vid den skuggiga ingången till det mindre utställningsrummet står en av de mest uttrycksfulla skulpturerna, en apa med unge i famnen, där den långa ringlande svansen bidrar till en ömsint respektfull framställning. Även den återfanns i litet format, tillsammans med bland annat en Atlas som bär ett segment av himlabågen.
Det är ett givande arrangemang att se de kristna motiven som en naturlig del i ett omväxlande livsverk. Samtidigt får man lust att jämföra med andra framställningar, både nutida och – kanske framför allt – historiska. Vad är det tidlöst verksamma och vad begränsas av en viss given period och/eller smak?
När en inredning på ett icke-förpliktande sätt i dag ska illustrera inre samling och frid griper man påtagligt ofta till buddhistiska mediterande figurer. Några kristna motiv med motsvarande funktion är svårt att finna. Här erbjuder Mattas ett alternativ.
Florence Vilén är fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 47–50. För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.