av JOHAN EDDEBO
”I de samhällen där det moderna produktionssättet härskar, ter sig allt liv som en oerhörd anhopning av skådespel. Allt som tidigare upplevdes direkt har fjärmats till en återgivning.”
Så inleds den franske situationisten Guy Debords kritiska 60-talsverk Skådespelssamhället (1967). En iakttagelse som syftade till att beskriva dåtidens förhållandevis outvecklade massmediala kapitalism, men som i våra dagar kan tyckas mer profetisk än vad författaren ursprungligen tänkte sig.
Allt det liv som en gång levdes direkt och omedelbart har nu i en eller annan form trängts ut till cyberrymden, till en form av återgivning online. Det här fenomenet har förstås vuxit fram under många år, och inte minst blivit tydligt sedan de smarta telefonernas erövringståg, men de senaste månadernas händelser har särskilt radikaliserat utvecklingen. Den verkliga gemenskapen har nu i många fall omöjliggjorts. ”Digital samvaro” är inte längre bara ett inflytelserikt alternativ till verkliga möten utan den enda typ av kontakt som erbjuds och blir därtill alltmer normaliserad i kulturen. Tidningsartiklar ger oss tips och råd för hur vi på olika sätt kan umgås med våra nära och kära online, med digitala pysselkvällar eller ”smarta julbord” över videolänk som förslag. Mina vänner lovar att öppna julklapparna över Facetime. Svenska kyrkan erbjuder livesändningar av begravningar via sociala medier, och en representant argumenterar för lösningen med hänseende till hur viktigt det är för anhöriga att ”verkligen kunna närvara” i en sådan här situation.
Men frågan är om vi alls kan prata om en verklig närvaro när allting reduceras till återgivning. Överlag verkar effekten av vår radikalt medierade erfarenhet snarare vara att vi är allt mindre närvarande, inte bara inför omvärlden och varandra utan också i fråga om oss själva. Forskningen visar inte enbart att vår upplevda ensamhet och isolering hänger samman med en hög nivå av digitala medieaktiviteter, den pekar också mot att vi blir mer främmande inför det som pågår i våra egna medvetanden.
Den blanka ytan
I boken The Shallows (2010) betonar journalisten och teknikkritikern Nicholas Carr hur det djupa, analytiska och introspektiva tänkandet mer och mer verkar undergrävas av att vi ständigt är uppkopplade. En senare kanadensisk undersökning som prövar den här hypotesen indikerar att hög socialmediekonsumtion hämmar vår reflektionsförmåga och hänger samman med en bristfällig existentiell förankring och ett begränsat fokus på livsmening. Av en annan studie från 2014 framgår att en väsentlig andel av deltagarna hellre skulle utsättas för elchocker än att under femton minuter i stillhet vara ensamma med sina egna tankar.
Ett av ovannämnde Debords centrala resonemang kan sammanfattas med att återgivningen i massamhället förkläds som autentisk i en sådan utsträckning att vi förlorar förmågan att uppskatta och förstå det verkliga. Externa representationer av idéinnehåll tränger undan det unika som existerar utanför, eller som tar form inom oss. Återgivningarnas yttre stimuli ersätter det autentiska och gör det till sist obekant för oss.
Mönstret som han beskriver känns igen också i våra privata relationer. Människor av i dag har förvisso många bekanta online men färre och färre vänner i verkligheten, och i allt större utsträckning väljer vi bort sexuell samvaro eller ersätter den med en växande pornografikonsumtion – något som enligt statistiken fick en ordentlig skjuts i och med att WHO deklarerade pandemi. Men försäljarna av sexleksaker lovar i dubbla paradoxer att deras digitala distansverktyg är det bästa sättet att skapa intimitet nu när vi finner oss isolerade från varandra.
”Egentligen är det inte längre extas man är ute efter, utan belöningen för en prestation som man också helst skulle vilja göra överflödig”, iakttog den tyske samhällsfilosofen Theodor Adorno 1946 i Minima moralia (1951/1986) i en reflektion över hur konsumtionslogiken färgat av sig på den mänskliga sexualiteten.
Han hade kanske rätt. Fast det är knappast hungern efter intimitet eller vår längtan till autentisk mänsklig samvaro som saknas – det är snarare utrymmet och förmågan därtill. Hur ska vi klara av att verkligen älska en annan människa om vi inte ens kan stå ut med att vara närvarande inför oss själva under femton minuter?
Den outsourcade innerligheten
En lösning som det digitala samhället erbjuder oss är förstås att outsourca också detta till teknologins spelbräde. Det är över ett årtionde sedan det uppmärksammades att en japansk man ingått ”äktenskap” med en artificiell flickvän. Och i början av det här året visades en koreansk dokumentärfilm om en familj som förlorat sin sjuåriga dotter, i vilken man avslutningsvis iscensätter en virtuell ”återförening” mellan modern och en digital version av dottern som återskapats med hjälp av artificiell intelligens.
Oavsett hur meningsfulla sådana här aktiviteter upplevs för de inblandade dras här till sin spets det Adorno beskriver som relationernas tilltagande konsumtionslogik. Motparten blir i praktiken eliminerad, reducerad till en vara, till ett objekt fullständigt underkastat vår egen vilja och behovstillfredsställelse. Hon slutar helt att finnas till i form av en verklig varelse som förmår spränga våra gränser, som oförutsägbart kan riva ner våra murar och öppna upp oss, också för oss själva.
Sinnebilden är männen som i sin extrema alienation gifter sig med sexdockor, en produkttyp som i dag allt oftare också marknadsförs som utrustad med artificiell intelligens. En annons beskriver sin talande AI-docka som den fullständiga själsfränden, som lyssnar på dig, respekterar dig, och ”känner dina känslor”. Debords patologiska representation tar här konkret form som ett slags golem, som ett materiellt uttryck för vad han kallar ”det verkliga samhällets innersta overklighet”.
Men den här overkligheten blir steg för steg också en del av oss. Det man kallar för Google-effekten visar att algoritmerna inte nödvändigtvis förstärker vår kognitiva kapacitet utan också kan undantränga den. De digitala hjälpmedlen medför risken att våra egna förmågor förtvinas. Och i en kontext där inte bara passiv informationsinhämtning automatiseras, utan också den kreativitet, kognition eller relationalitet som tidigare betraktats som unikt mänsklig, finns den påtagliga faran att vi kan förlora något av oss själva.
Don DeLillos kortroman Silence från förra året är ett slags meditation över den här problematiken. Boken gestaltar en handfull karaktärer fixerade vid sina olika teknologiska proteser under ögonblicken före och efter den digitala infrastrukturens totala kollaps. Den alltmer osammanhängande och absurda dialogen illustrerar den tomhet som kvarstår när återgivningens masker har plockats bort från de sargade människorna därunder. Människor som till slut bara kan sitta tysta och stirra in i sina döda, grå skärmar.
Skräddarsydd gudomlighet
Enligt skådespelets självbekräftande berättelse är vi knappast mer än tomhet. Fullheten och livet hittar man i teknologins representationer. Där finns själsfränden. Den perfekta partnern. Den syntetiska övermänniskan. Om vi följer den här tanken vidare närmar vi oss snart teologins område. Dan Brown, kristendomens gamle vedersakare, spådde också härom året att tron på ett artificiellt supermedvetande snart kommer att ersätta Gud. En ur teknologin framvuxen gudsgestalt i AI-format kommer att kunna tillfredsställa våra behov av ”religiösa upplevelser” och omintetgöra alla de förmoderna vidskepligheter som fortfarande lever kvar. Det är nästan som att man ville förverkliga den freudianska nidbilden av traditionell teism. Och möjligheterna verkar vara många att på ett verkligt påtagligt sätt legitimera eller utöka statens makt med en skenbart superintelligent gestalt av det här slaget.
Men föreställningen om en övermänsklig och välvillig AI är förstås också en avgud som perfekt motsvarar det sekulära konsumtionssamhället. Våra egna drag projiceras på en reproduktion, en narcissistisk spegelbild där allting värt att beundra hos oss själva återges i förstärkt form och blir föremål för ett slags religiös fromhet. Vi dyrkar en återgivning av det rent inomvärldsliga, skräddarsydd och marknadsförd i förhållande till våra begär och preferenser, allteftersom det genuint mänskliga hos oss själva förtvinar. Och härifrån är det långt till Anna Greta Wides ogripbare Gud, den som hemlighetsfullt bär på ”sanningens sköna hot”.
Kärlek är inte någonting som kan återges. Närvaro, intimitet och stillhet är alla omedelbara. Samhörighet är att verkligen existera i direkt förening. Att, som Aristoteles tänkte sig, det som verkligen är du är helt och fullt närvarande i det innersta av vad som är jag, när vi står i oförmedlad perceptuell kontakt.
Och sanningen som gömmer sig i själva grunden av Debords analys är att vi människor behöver den här kontakten. Att vi på ett grundläggande sätt verkligen är tomhet den förutan. Att jag behöver din kärleksfulla blick, och du min.
Kan samhället verkligen existera indirekt? Kan livet verkligen levas i återgiven form? Och vad betyder sådant som demokrati eller medmänsklighet i en surrogatgemenskap som bara bygger på reproduktioner av den faktiska verkligheten?
Om det är som Emmanuel Levinas sade, att moralen börjar i det omedelbara mötet med Den andre, så bådar det inget gott för ett samhälle där alltifrån vår sexuella samvaro till vår krigföring mer och mer sker på distans eller i förmedlad form. Om det så är genom kameror, knapptryckningar eller självlärande algoritmer.
Och mitt bland återgivningarnas torftighet och förutsägbarhet drömmer vi om att en dag kunna ge liv åt någonting konstgjort som har verklig självständighet. En artefakt som bär drag av den mångtydiga, besvärliga, vilda och oumbärliga verklighet som vi har avskärmat oss ifrån. En avbild av oss själva som nästan liknar det mänskliga medvetandet. Men varför inte bara se vår granne i ögonen?
Adornos fördömande iakttagelse från 1940-talets USA har tidlös relevans: ”Det finns inget riktigt liv i det falska.”
Litteratur
Adorno, Theodor: Minima Moralia. Arkiv förlag 1986.
Carr, Nicholas: The Shallows. W. W. Norton & Co. 2010.
Debord, Guy: Society of the Spectacle. Radical America och Black & Red 1970.
DeLillo, Don: Silence. Scribner 2020.
Johan Eddebo är teol. dr i religionsfilosofi och verksam vid Centrum för forskning om religion och samhälle vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 43–46.