av DANIEL STATTIN
Det sägs ibland att socialläran är den katolska kyrkans mest välbevarade hemlighet. Till exempel skriver Reinhold Fahlbeck i ”Kyrkans sociallära – en lära för vår tid? ” (Juridisk Tidskrift 1999–2000): ”Den Katolska kyrkan har sedan lång tid utvecklat en sociallära. Denna är tämligen okänd i Sverige trots att den är en ledande socialfilosofi i världen. Det kan rentav påstås att den utgör den ledande socialfilosofin.”
I sociallärans källor och i den internationella diskussionen om socialläran finns det emellertid ett rikt material att ta del av för den som intresserar sig för kyrkans syn på olika företeelser i det moderna samhället som fri- och rättigheter, styrelseskick, krig och fred, samt ekonomi och marknader. Inte minst de senare har blivit föremål för omfattande diskussion i länder som USA och Tyskland, även om det behandlats ytterst fragmentariskt i Sverige.
I det följande är det min avsikt att kortfattat presentera några huvuddrag i socialläran. Jag kommer i denna artikel att hålla mig till sociallärans bakgrund och källor, dess huvudprinciper och vad som skulle kunna kallas dess tillämpningsmetod. Jag använder mig i huvudsak av de översättningar av encyklikor med mera som återfinns i Den katolska socialläran: dokument 1891–2015, Veritas Förlag, 2019.
Sociallärans bakgrund och innehåll
Sociallärans utgångspunkt brukar anses vara Leo XIII:s encyklika Rerum novarum från år 1891. I själva verket är sociallärans rötter mycket äldre än så, men i Leo XIII:s encyklika formulerades för första gången en koherent socialetisk teori om samhället. Bakgrunden till Rerum novarum var den industriella revolutionen. Påven hade iakttagit ”den enorma industriella expansionen och vetenskapens förunderliga upptäckter, förändrade relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare, ett fåtal individers oerhörda rikedomar och den stora massans oändliga fattigdom” (Rerum novarum, nr 1). Samhällsförändringarna, i synnerhet de förskräckliga villkoren för många arbetare i de nya industrierna, oroade påven, men det gjorde också socialistiska rörelser, som krävde avskaffande av privat äganderätt och offentlig styrning av snart sagt alla samhällsförhållanden, vilket riskerade att främst drabba arbetarklassen och komma att ”bestjäla den rättmätige ägaren, förvrida statens uppgift och skapa total förvirring i samhället” (Rerum novarum, nr 4).
Citaten ovan ger en god bild av den miljö som Leo XIII reagerade mot. De är också illustrativa för vad som ofta uppfattas som en inbyggd spänning i socialläran. Å ena sidan krav på till exempel socialt skydd, god arbetsmiljö och fördelning av resurser så att de kommer alla till del och, å andra sidan, skydd för privat egendom och avståndstagande från totalitära ideologier. Inte sällan uppfattas socialläran utifrån betraktarens egna ideologiska ståndpunkter, vilket i den internationella debatten lett till att den kritiserats både från vänster- och högerhåll vid olika tidpunkter. Så kan man emellertid inte närma sig socialläran, utan i stället måste den läsas utifrån sina egna meriter, som en lång följd av påvars socialetiska ställningstaganden förankrade i kyrkans lära.
Min uppfattning är att sociallärans grundsatser, tvärtom mot vad som ibland förespeglas i den allmänna debatten i kanske framför allt USA, inte förändrats på något avgörande sätt sedan Leo XIII:s Rerum novarum. En annan sak är att senare encyklikor och andra uttolkningar av socialläran haft anledning att ta ställning till nya samhällsfenomen. Det är till exempel knappast en slump att encyklikan Pacem in terris (1963) och Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes (1965), som till stor del behandlar den politiska världsordningen och freden, kom knappt två decennier efter andra världskriget och under det kalla krigets mest intensiva tid, liksom att encyklikan Caritas in veritate (2009) behandlar sådana frågor som stod högst på agendan under den globala finanskrisen eller att Laudato si’ (2015) tar sig an miljöfrågorna.
Sociallärans källor
Socialläran har först och främst utvecklats i en serie encyklikor från Rerum novarum till Laudato si’. Av särskild betydelse för kyrkans syn på ekonomi och ekonomisk verksamhet torde, förutom Rerum novarum, vara encyklikorna Populorum progressio utfärdad år 1967 av Paulus VI, Laborem exercens, Sollicitudo rei socialis och Centesimus annus utfärdade åren 1981, 1987 respektive 1991 av Johannes Paulus II, samt Caritas in veritate utfärdad år 2009 av Benedictus XVI. Vad gäller sociallärans andra dimensioner som miljö, fred och säkerhet kan hänvisas till den av Johannes XXIII år 1963 utfärdade Pacem in terris och den av Franciskus år 2015 utfärdade Laudato si’ samt till pastoralkonstitutionen Gaudium et spes från år 1965.
En encyklika är ett kanonisk-rättsligt dokument som en påve kan utfärda (härom t. ex. Pius XII i Humani generis, nr 20). Det är bindande för såväl den katolska kyrkan som för dess enskilda medlemmar i kanoniskt rättslig bemärkelse. I den meningen kan man säga att encyklikorna som innehåller socialläran ”gäller” för dem som är katoliker. Den katolska kyrkan förväntar sig följsamhet av sina troende, men det åligger var och en att avgöra hur läran bäst följs i varje sammanhang.
Utöver encyklikorna finns det en rad andra källor såsom påvliga brev och anföranden som utvecklar olika aspekter av socialläran. Av stor betydelse är den katolska kyrkans Compendium of the social doctrine of the church utfärdad av Påvliga rådet för rättvisa och fred år 2006 samt den amerikanska biskopskonferensens pastoralbrev Economic Justice for All utfärdat år 1996. Ett nyligt bidrag som sannolikt också får betydande genomslag är Oeconomicae et pecuniariae quaestiones av den 17 maj 2018 från Dikasteriet för hållbar mänsklig utveckling (som ersatt det nämnda Påvliga rådet) som sammanfattar sociallärans syn på finansmarknadsfrågor. Inget av dessa dokument finns översatt till svenska. En omfattande förteckning över sociallärans källor finns i samlingsverket Den katolska socialläran.
Utöver den katolska kyrkans dokument finns det särskilt i USA en livlig vetenskaplig diskussion om socialläran, inte sällan i gränslandet mot affärsetik och finansiell ekonomi. Många av sociallärans officiella skrifter handlar om ekonomiska förhållanden, men för att förstå hur dessa skall kunna appliceras i praktiken är det ofta nödvändigt att ta del av diskussionen om de officiella dokumenten och deras innehåll i de ekonomiska och juridiska vetenskaperna.
Sociallärans allmänna principer
I katolsk lära har några grundprinciper utvecklats som är avgörande för hur socialläran skall uppfattas. I den internationella litteraturen talas ofta om fyra principer, nämligen mänsklig värdighet och utveckling eller personalitet, det gemensamma bästa, solidaritet och subsidiaritet.
I samlingsverket Den katolska socialläran används delvis en annorlunda terminologi. Där talas om det gemensamma goda för att undvika komparativa konnotationer (bra – bättre – bäst), men jag väljer ändå att behålla den mer vedertagna termen bästa eftersom den är bättre förankrad i svensk terminologi (man kan t. ex. tala om samhällets bästa, statens bästa eller bolagets bästa, men knappast goda) och i den internationella vetenskapliga diskursen.
Syftet med de ovannämnda fyra principerna kan beskrivas som principiellt handlingsdirigerande, det vill säga de skall beaktas vid agerande i samhället. Ett sådant exempel är när ett företag bedriver verksamhet och har relationer med anställda, avtalsparter, liksom närsamhället och miljön. Principerna kan då tjäna som avvägningsparametrar vid beslutsfattande för att avgöra vad som är socialetiskt hållbara beslut.
Med mänsklig värdighet och utveckling eller personalitet avses människans förutsättningar för utveckling, till exempel genom att få materiella behov tillgodosedda, utbildning, liksom tid och förutsättningar för andlig och kulturell utveckling (Caritas in veritate, nr 21–23). Det är alltså inte enbart teknisk och ekonomisk utveckling som avses. I den katolska socialetiken emanerar principen om värdighet och utveckling ytterst från Guds skapande av människan till sin avbild. I pastoralkonstitutionen Gaudium et spes, nr 26 betonas ”[…] den höga värdighet som tillkommer människan som person – hon står över allting och vars rättigheter och förpliktelser är okränkbara”.
Iakttagandet av det gemensamma bästa, det vill säga ”summan av de sociala villkor som möjliggör för grupper och enskilda att fullkomnas lättare och mer fullständigt” (Gaudium et spes, nr 26), innebär att skapa sådana samhällsvillkor i politik, ekonomi, utbildning och kultur som ger människor möjlighet att utvecklas till sin fullvärdiga personlighet. Det ställer krav på samhällets utformning, eftersom dess institutioner och normer måste vara sådana som ger upphov till det gemensamma bästa. Begreppet det gemensamma bästa anknyter särskilt tydligt till den äldre katolska litteraturen och har i grunden utvecklats av Thomas av Aquino (t. ex. Summa theologiae I–II, 90, 2, 2).
Att iaktta det gemensamma bästa är i synnerhet en uppgift för de olika samfälligheter som skapats i samhällslivet, såsom stater, familjer, bolag och föreningar. Vissa samfälligheter är generella (till exempel stater och familjer) och skall på sin nivå tillgodose det gemensamma bästa för sina deltagare i allmänhet, medan andra samfälligheter (till exempel bolag och föreningar) har skapats för särskilda ändamål och skall därför bidra till att förverkliga det gemensamma bästa inom ramen för just sina syften. Samarbetet i samfälligheter är både ett medel för att uppnå det gemensamma bästa och något som utvecklar personerna själva, givet att samfälligheten är sund till sin natur. I praktiken kan det vara svårt att avgöra vilken samfällighets gemensamma bästa som skall ges prioritet vid beslutsfattande. Ett klassiskt exempel kan vara att styrelsen i ett aktiebolag överväger att flytta viss verksamhet till ett land med lägre löner, något som kan gynna de som får anställning i verksamheten efter en flytt men missgynna dem som förlorar sin anställning.
När det behöver avgöras vilket ansvar en samfällighet eller en individ som är satt i beslutsposition har för det gemensamma bästa utgår man från subsidiaritetsprincipen. Det är inte så att det gemensamma bästa innebär samma ansvar i alla avseenden, även om det slutliga målet kan sägas vara detsamma.
Det gemensamma bästa kan sammanfattas med att alla individer skall få materiella resurser för sin överlevnad och utveckling, få utbildning på sin nivå och få delta i det ekonomiska och politiska livet så att de kan utvecklas som individer. Det gemensamma bästa skiljer sig som koncept från målbegreppet mänsklig värdighet och utveckling genom att vara ett medelbegrepp, vilket bland annat visas i de ovanstående citaten från Gaudium et spes. Begreppet skiljer sig också från den mer utilitaristiskt präglade målsättningen att skapa så stora fördelar som möjligt för så många som möjligt, som diskuteras i till exempel national- och rättsekonomi. Den katolska förståelsen av det gemensamma bästa avser för det första alla människor i en samfällighet, för det andra inte enbart materiella nyttigheter utan också bland annat mänsklig och andlig utveckling.
Solidaritet är ett återkommande tema i den katolska socialläran. Socialläran förutsätter förekomsten av privat egendom, men samtidigt att denna egendom skall användas för det gemensamma bästa och att dess ägare mer skall se sig som en förvaltare av egendomsvärden som anförtrotts honom eller henne än något annat. Socialläran har också ett starkt inslag av att nyttigheter skall delas med de fattiga eller dem som behöver dem. Solidariteten skall alltså inte förstås som en känsla av medlidande, utan som ett konkret uttryck för omfördelning av resurser när det är nödvändigt (Sollicitudo rei socialis, nr 38). Inte heller kräver sociallärans solidaritetsbegrepp ekonomisk jämlikhet, även om det inte är förenligt med solidaritet att inkomster och tillgångar fördelas så olika att vissa individer har ett omåttligt överflöd medan andra knappt klarar sin existens. Kravet på solidaritet innebär bland annat att särskild omsorg skall ägnas effekterna för de fattiga vid beslutsfattande som kan påverka dem (Rerum novarum, nr 37, Sollicitudo rei socialis, nr 38 och Laudato si’, nr 129).
Avslutningsvis menas med subsidiaritet att ansvar skall läggas på en så låg nivå i samhället som möjligt. Det som en lägre hierarkisk nivå, en individ eller en primär samfällighet, kan utföra skall inte tas över av en högre samfällighet. Benedictus XVI har utvecklat den grundläggande subsidiaritetsprincipen i Caritas in veritate, nr 57:
”Subsidiariteten är framför allt en hjälp för den enskilda personen genom att den hävdar den självständighet som grupper och sammanslutningar bör ha. Sådan hjälp erbjuds när en person eller olika grupper i samhället inte av egen kraft kan åstadkomma vad de har för avsikt att göra. Denna hjälp är alltid inriktad på dessa personers och gruppers frigörelse, därför att den främjar frihet och delaktighet genom ansvarstagande.”
Man skulle kunna se subsidiaritetsprincipen som en handlingsregel som avgör vilken individ eller vilken samfällighet som är ansvarig för att generellt eller specifikt verka för det gemensamma bästa i en given situation, beroende på individens eller samfällighetens ställning. Subsidiaritetsprincipen kan så att säga användas som en utgångspunkt för att avgöra hur verksamhet i en samfällighet, till exempel en offentlig entitet, ett företag eller en förening, bör organiseras. Som sådan handlingsregel kan principen både komma till användning i det enskilda sammanhanget och för utformningen av stadgar och regler.
Även om det vanligaste verkar vara att tala om fyra principer, är det möjligt att utifrån socialencyklikorna redovisa fler principer, till exempel förekommer emellanåt att privat äganderätt, förvaltarskap och användning av egendom till allas fördel, ställningstagande för de fattiga respektive frihet och rättvisa nämns i tillägg till de ovanstående. Det är på intet sätt fel att diskutera fler principer som härrör från socialläran, men i de flesta fall kan de ytterligare principerna härledas ur någon av de fyra grundprinciperna, oftast personalitet eller solidaritet.
Sociallärans tillämpningsmetod
De fyra, eller möjligen flera, grundläggande principer som kan härledas ur socialläran är med nödvändighet allmänt formulerade – de ska kunna användas i vitt skilda politiska och historiska sammanhang. De har i stor utsträckning karaktären av abstrakta målsättningsstadganden som inte omedelbart kan omsättas i praktiska handlingsdirigerande regler. Det är heller inte avsikten och det vore att göra socialläran orättvisa att kritisera den på den punkten. Principerna skall ses just som ett uttryck för grundläggande värderingar som måste få genomslag i samhället. Socialläran kan ses som en utgångspunkt för beslutsfattarens värderande ställningstagande vid beslutsfattande i konkreta situationer. Den ger vägledning vid beslutsfattande – vad som populärt brukar kallas en ”inre kompass” – men kräver fortfarande ett aktivt ställningstagande till vilket beslut som är det riktiga.
I encyklikan Centesimus annus, nr 43, heter det i samband med att ekonomiska förhållanden klargörs att den katolska kyrkan inte har en färdig besluts- eller avvägningsmodell:
”Kyrkan har ingen egen modell att föreslå. Konkreta och effektiva modeller kan bara skapas inom ramen för olika historiska situationer och genom att alla ansvariga anstränger sig, alla som står inför de konkreta problemen och ser hur de griper in i varandra på social, ekonomisk, politisk och kulturell nivå. Inför en sådan uppgift erbjuder kyrkan sin sociallära som en oumbärlig orientering och ett ideal, en sociallära som, vilket redan sagts, erkänner det positiva värdet av marknad och företagsverksamhet men samtidigt lyfter fram att dessa måste vara inriktade på det gemensamma bästa. Denna lära erkänner också det rättmätiga i arbetstagarnas strävan efter att deras värdighet ska bli fullt respekterad och att deras delaktighet skall omfatta allt större delar av företagens verksamhet, så att de medan de samarbetar med andra och under andras ledning också på sätt och vis får arbeta ’för egen räkning’ genom att använda sin intelligens och frihet.”
Det citerade uttalandet är intressant eftersom det visar på flera tänkbara normkonflikter när socialläran skall inspirera beslutsfattande i en samfällighet. Den ser fördelar med marknaden, men inte till vilket pris som helst. Den anger att den privata äganderätten skall respekteras, men också att egendomen skall användas för det gemensamma bästa. Den anger att arbetstagarna skall få vara delaktiga i beslutsfattandet, men att de också skall vara lojala mot ägare och företagsledare.
Frånvaron av konkreta handlingsregler och den katolska kyrkans vilja att överlämna utvecklingen av sådana till vetenskap och praktik har lett till ett vetenskapligt utrymme att diskutera hur socialläran påverkar synen på bland annat samhälle, sociala förhållanden, ekonomi, fördelningspolitik och finansiella marknader. Det säger sig självt att det är svårt att korrekt applicera socialläran, särskilt för att avgöra konflikter mellan olika tänkbara mål. Johannes XXIII beskriver appliceringsprocessen – som kan ses som sociallärans metod – på följande sätt i Mater et magistra, nr 236:
”Det finns tre steg som vanligen bör följas för att omsätta principer i praktisk handling. Först överblickar man den konkreta situationen; för det andra bildar man sig en uppfattning om dem i ljuset av dessa principer; för det tredje bestämmer man vad som under rådande omständigheter kan och bör göras för att implementera dessa principer. Det här är de tre steg som vanligen uttrycks i de tre termerna se, bedöm och handla.”
Appliceringsprocessen har alltså tre typiska steg, nämligen att iaktta, värdera och agera. I iakttagandet inryms en identifikation av relevanta omständigheter, till exempel hur olika handlingsalternativ kan påverka det gemensamma bästa i olika samfälligheter. Värderingen innebär en prövning, ett vägande fram och tillbaka, av de följder som har identifierats. Agerandet innebär genomförande av det beslut som fattats.
Metoden kan ses i ljuset av vad Thomas av Aquino – som kan betraktas som en viktig inspiratör till socialläran – lärde om processer vid etiskt beslutsfattande (Summa theologiae II–II, 47, 8). Han menade också att de kunde delas upp i steg, som är relativt lika de som Johannes XXIII formulerat, nämligen: Övervägande som innefattar identifikation av de moraliska frågorna, inhämtande av råd och undersökning av dem. Ett värderande ställningstagande som innefattar värdering av vad som framkommit i det första steget. Genomförande som innefattar handlande utifrån vad som övervägts och värderats. Han förklarar (Summa theologiae I–II, 94, 2) att som teoretisk utgångspunkt bör värderingsoperationen, oavsett vem som utför den, leda till samma resultat om den har optimala förutsättningar.
Slutord
Jag har här försökt redovisa några av den katolska sociallärans utgångspunkter. Närmare bestämt har diskussionen rört dess bakgrund och generella innehåll, dess källor, dess grundläggande principer och dess metod. Det säger sig självt att man inom ramen för en enskild artikel enbart ytligt kan beröra den rika mängd uttalanden och diskussioner som förekommer i socialläran i form av encyklikor och andra officiella kyrkliga dokument, tal och betraktelser från olika påvar, teologiska och andra vetenskapliga publikationer och den äldre katolska litteraturen. Jag tror ändå att ett sådant, låt vara fragmentariskt, bidrag till den övergripande diskussionen om socialläran kan vara fruktbart i Sverige.
Daniel Stattin är professor i civilrätt, särskilt associationsrätt vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2021, s. 38–43.